Red Dykepi
Skapade svar
-
Hej! Kanske finns det någon i samma sits som kan ge mig hopp om livet. Jag bort tillsammans med en narcissist.. Inte fått det bekräftat för narcissisten själv anser sig själv vara felfri (såklart).. Jag lever på csn lån, söker VARENDA lediga lägenhet som dyker upp. Men får inget! Jag blir galen. Har ett barn i detta med, vilket inte känns bra. Jag tog mig till soc helt nedbruten men dom tyckte att det var helt obegripligt att jag kom dit. Jag gick dit för att jag var orolig för att mitt barn kände någon form av stress pga min och narcissisten relation. För hur vi kommunicerar är inte normalt. Mycket irritation och ilska. Ingenting jag vill att mitt barn ska anse vara normalt.. Men soc kunde inte hjälpa mig. Söka lägenhet hjälper ju inte då jag inte får en lägenhet.. som ensamstående känner jag mig väldigt låst just nu. Finns ingen nära som jag kan bo hos tillfälligt heller…( tillfälligt kommer ju bli förevigt då jag inte får en lägenhet…..) Vad gör man?☹
Hej!
En av mina föräldrar är, misstänker jag och resten av familjen, narcissist. Hen är självklart också ofelbar. Jag har idag ingen kontakt med hen, men under min uppväxt fick vi andra i familjen till stor del anpassa oss efter hen så jag vet hur nedbruten man blir.
Det är orimligt att du ska behöva bo kvar hos denna person, så jag förstår verkligen din frustration över att du inte får någon lägenhet. Har du sökt andrahandslägenheter? Det är såklart ingen optimal lösning att bo i andrahand med ett barn, men det kanske åtminstone är ett bättre alternativ än att bo kvar hos denna person. Annonsera själv också, om du inte redan gjort det. Jag hoppas verkligen att du snart hittar något!
Jag jobbar just nu 25 procent och är sjukskriven resten. Innan jag började jobba levde jag på aktivitetsersättning under många år, med enstaka uppehåll, så jag har aldrig lyckats skrapa ihop något sparkapital. Jag har dessutom den allra lägsta ersättningen från Försäkringskassan.
Det jag oroar mig mest för är att det ska dyka upp större oförutsedda utgifter. Jag söker hela tiden fonder för att få in lite extra pengar så att jag ska ha lite marginaler när något oförutsett händer. Fonder har räddat mig många gånger, nu senast när min katt blev sjuk. Samma vecka fick jag 6000 kronor från en fond. Katten är försäkrad, men när det krävs många veterinärbesök så blir det mycket pengar ändå.
I höstas råkade jag spilla vatten i min dator så att den slutade fungera = katastrof eftersom jag frilansar och datorn är ett arbetsredskap som jag absolut inte klarar mig utan. Utan buffert och med en inkomst som är för låg för att få handla på avbetalning, fanns det ingen annan råd än att förklara situationen offentligt på Facebook och fråga om någon hade en dator att låna. En okänd kvinna som jag aldrig träffat lät mig låna hennes dator. Änglar finns!! Några veckor senare beviljades jag fondmedel till en ny dator. Räddad igen!
Att jag har så små ekonomiska marginaler gör att jag hela tiden tänker “Tänk om…” följt av otrevliga tankar kring sådant som kan ge mig oförutsedda utgifter.
Det skulle inte heller krävas mycket för att putta min ekonomi över kanten och försätta mig i skuldfällan. T.ex. måste jag varje år i januari (ibland flera gånger om året, beroende på min ekonomiska situation) begära anstånd hos CSN med avbetalningen på mina studielån. Eftersom jag frilansar och har oregelbundna och ojämna inkomster så måste jag alltid förklara situationen väldigt ingående. T.ex. måste jag förklara att jag inte bara har inkomster, utan även utgifter som är nödvändiga för att verksamheten ska fungera. Om jag inte hade råd med dessa utgifter (vilket krav på återbetalning till CSN lätt skulle kunna försvåra) så skulle jag inte kunna fortsätta jobba. Och då skulle jag definitivt inte kunna betala tillbaka på några studielån.
Ibland går det bra med CSN och ibland blir det problem så att jag måste “bråka”. Oftast går det faktiskt bra, men varje gång jag sökt anstånd så följer en extrem anspänning i väntan på besked. Just nu går jag och väntar på ett sådant besked, och eftersom det är ca 3 veckor sedan jag skickade in ansökan så borde beskedet komma när som helst. Jag börjar svettas när jag tänker på det. Snälla, håll tummarna för mig!
Jag undrar om någon mer med mig har upplevt att man som person i psykisk ohälsa blir placerad i nedvärderande dagverksamheter av olika slag? När man har exempelvis depression och ångest blir man plötsligt degraderad till diverse sysselsättningar, pyssel och annat där vuxna tar hand om andra vuxna vilket är helt befängt. Om man inte kan jobba på 100% utan en mindre del av veckan är detta helt ogörligt och man förpassas istället till dagverksamheter och sociala företag. Om man inte har en tidigare arbetsgivare och inte orkar att själv ringa runt till mängder av ställen och chefer för att få tag i en praktik så blir man utlämnad till nedvärderande verksamheter för att ”ha något att göra” som det brukar heta. Jag är inte emot att göra något på dagarna men förstår inte varför psykisk ohälsa jämställs med intellektuella funktionsnedsättningar och verksamheter där man som vuxen behöver ledas av andra vuxna?
Jag känner igen detta fenomen.
Förutom psykisk ohälsa har jag även flera s.k. osynliga funktionsnedsättningar, och p.g.a. de begränsningar som dessa medför så har jag haft svårt att hitta min plats i arbetslivet. Jag har kämpat väldigt mycket själv och provat många olika sysselsättningar. Jag orkar inte heller jobba heltid.
För 1,5 år sedan började jag frilansa, men att få uppdrag visade sig vara mycket svårare än jag trott. Ett tag såg det mörkt ut, och jag kände att jag nog skulle bli tvungen att hitta ett annat jobb. Eftersom jag själv hade slut på idéer på vad som skulle kunna fungera för mig, så tog jag kontakt med Arbetsförmedlingen. Det blev en besvikelse. För det första så var det extremt krångligt att ens få komma dit på ett första möte. För det andra så började de, redan i telefon, utgå från att det jag skulle ha var ett anpassat jobb med lönebidrag. Bara för att jag berättade om mina funktionsnedsättningar så kändes det som om de genast utgick ifrån att jag inte skulle klara av ett “vanligt” jobb, och att ingen arbetsgivare skulle vara beredd att betala hela min lön. Medan jag ville få hjälp med tips på “vanliga” jobb som skulle kunna passa mig utifrån de styrkor och förutsättningar jag har. En chef sa t.o.m. ordagrant: “Man får hitta en arbetsgivare som är beredd att betala”.
Detta gjorde att jag kände mig väldigt kränkt och nedvärderad, för varför skulle en arbetsgivare INTE vara beredd att betala för min kompetens och mitt arbete? De uppdragsgivare som anlitade mig som frilans betalade ju.
Jag började ganska snart att ana att en närmare kontakt med Arbetsförmedlingen nog skulle förstöra både självförtroende och självkänsla, så jag struntade i alltihop och fortsatte frilansa. Det är fortfarande tufft, men det går lite, lite bättre än förut och de som hittills anlitat mig har alla varit väldigt nöjda. Jag är glad att jag valde att inte ta ett anpassat jobb med lönebidrag, för jag tror att jag hade känt att arbetsgivaren egentligen behövde någon annan och att hen bara hade möjlighet att anställa mig tack vare lönebidraget.
Det är också ett faktum att om jag behöver många anpassningar och lönebidrag för att allt ska fungera, då är det inte rätt jobb för mig. Det enda negativa med mitt nuvarande jobb är som sagt att det är svårt att få uppdrag, men i övrigt fungerar jobbet väldigt bra och då utför jag det precis lika bra, och på samma villkor, som någon utan funktionsnedsättning.
Jag orkar fan inte mer. Har gått in och ur depressioner sedan jag var 15, första gången jag fick en attack som jag kallar det var jag 15 och sökte då vård men undersköterskan lotsade bara ut mig och sa att ”du är säkert bara lite trött”. Jag går i självmordstankar typ dagligen, har sökt mycket på vad som hade varit det enklaste och minst smärtsamma sättet att ta sitt liv på men är för feg helt enkelt, det som stoppar mig oftast är ”men det går ju inte, vart ska min hund ta vägen?” Och ja det är ju också patetiskt. Att det enda jag uppenbart bryr mig om här i livet är min hund, jag kan ju avliva honom och sedan ta slut på mitt liv? Men nä, så kan man ju inte göra heller, man måste ju stå ut, envisas med att fortsätta. Som det står ovan, så är jag en 29årig brud som vill ge upp. Jag spenderar i snitt 20h/dygn helt ensam, jag har aldrig varit i ett förhållande (också en sak jag funderar mycket på, är jag ful eller äcklig eller både och kanske?) och mina vänner drar sig undan en efter en pga att jag är deprimerad ”jag orkar inte lyssna på dig, du är så gnällig jämt”. okej jag ber om ursäkt, för att jag vill dö alltså. När jag var yngre var jag rätt bra på att alltid tänka positivt, ”det löser sig” ”det blir bättre sen” ”det är bara hormoner” ”jag har bara otur” mm jävligt länge jag haft skeva hormoner då kan man tycka. Jag vet knappt vad jag skriver, eller varför jag skriver här. Kanske gör det någon skillnad, kanske inte. Kanske finns tomten, who knows.
Jag vill bara säga att du inte är ensam om att vara 29 år och aldrig ha haft ett förhållande. Jag är snart 32 (kvinna) och har heller aldrig haft ett förhållande. Jag vet hur oerhört ensam man kan känna sig.
Det låter onekligen arbetsamt att behöva tänka så mycket på en gång. Du behöver ju planera för att orka planera. Du behöver ju jobba för att orka jobba. Vilan är ibland inte att vila kroppen. Vilan kan vara att vila knoppen. Ett ord som har hjälpt mig i liknande situationer som du verkar vara i nu är ”acceptans”. Aj aj aj, vad ord kan vara laddade. För mig var det mycket jobbigt att få detta ordet mitt i ansiktet i början, men nu är det något jag ”accepterat”. Vad är det jag måste acceptera? Jag tror att det är olika för alla, men för mig var det att jag inte kunde kontrollera mitt mående – jag var sjuk när jag inte ville vara sjuk och flydde från det faktum att jag var sjuk. Jag har accepterat att jag har vissa brister och inte klarar av att göra vissa saker fast jag än så gärna skulle vilja. Jag har inte arbeta som många andra, om alls. Jag har fått välja bort så mycket för att klara av det ”lilla” jag gör idag och mår bäst de dagar jag ”gillar läget” och inte värderar det bra eller dåligt. Det är inte lika lätt som det låter, ty för att kunna acceptera på riktigt går det inte att värdera bra/dåligt utan man måste acceptera faktum oavsett. Det går inte att förändra så svåra saker på kort tid, precis som du nämner i din text. Jag upplever att du mitt i desperationen ändå har någon sorts strategi i kaoset. Det är något jag skulle hålla fast vid. Nu har jag ingen legitimation för att förskriva mediciner, men kanske det vore en vinst i att prata med någon som kan hjälpa dig komma över tröskeln? Det finns ”vid behovs”-medicin även för en god natts sömn och man måste inte bli beroende av sådana. Det kan vara en typ av lösning bland många andra. Hoppas att det löst sig nu när helgen är över.
Ja, det är jättejobbigt när alla tankar kommer på en gång. Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att kontrollera det. Jag har gett mindfulness många chanser, men det fungerar verkligen inte för mig. Det gör mig bara MER stressad.
Jag känner inte att jag har några svårigheter att acceptera att jag inte kan lösa alla stressmoment på en gång, men att jag har accepterat det tar inte bort stressen. Att acceptera att jag inte kan lösa är en sak, att inte känna stress är något annat. När jag var barn kunde jag koppla bort stressmomenten genom att göra roliga saker, men det fungerar inte längre. Jag har blivit mer och mer stresskänslig med åren, och efter att jag gick in i väggen rejält för snart 5 år sedan så är jag i princip allergisk mot stress. Jag har återhämtat mig på de flesta plan, men någon stresströskel har jag inte återfått.
Jag har haft en vid behovs-medicin, Lergigan, och det hjälpte mig att slappna av fysiskt när jag var stressad. Tyvärr hade den en väldigt tråkig biverkning, nämligen att den gjorde mig extremt trött. Detta medförde vissa begränsningar, som t.ex. att jag inte kunde ta medicinen om jag behövde gå upp tidigt på morgonen dagen efter, eller om jag hade något viktigt att göra. Sedan jag började jobba har jag i princip bara kunnat ta medicinen på helgerna, och då har jag ändå en väldigt låg dos. Normaldosen (25 mg) gjorde mig helt utslagen i flera dagar, så då skrev läkaren ut 5 mg istället. Att ta två sådana, alltså 10 mg, har för det mesta varit fullt tillräckligt, då jag är väldigt medicinkänslig. Jag har fått höra att det är konstigt att jag över huvud taget får någon effekt på en så låg dos.
Just nu har jag ingen läkarkontakt (håller på och letar) så jag kan inte få något nytt recept, men så snart jag har hittat en läkare ska jag fråga om det finns någon annan vid behovs-medicin som jag skulle kunna prova.
Jag använde ett företag som heter Bolagskraft (typ samma som Frilans Finans) tidigare, och visst är det stora fördelar! Men sedan fakturerade jag i stället som anställd i en närståendes bolag och började tänka att det där klarar jag nog själv. Och det gör jag ju, men visst är det en hel del jobb!
Vad bra att du klarar bokföringen själv! Jag tror inte att jag skulle klara det, då jag har stora matematiksvårigheter. Och i och med att jag inte behöver göra några större inköp i min verksamhet, så passar Frilans Finans mig ypperligt. 🙂
Vad tyckte du var fördelarna med att använda Bolagskraft? Och vad tycker du är fördelarna med att ha ett eget företag?
Problemen i munnen verkar ha försvunnit. Det var antagligen tandköttsinflammation. Men, inte får jag slippa sjukdomsoron för det. Nu är jag istället orolig att jag har fått den ögonsjukdom som en förälder till mig har. Den är ärftlig, men det sägs att det är vanligast att man drabbas efter 40 (jag är 31) och det är ju inte alls säkert att man får sjukdomen.
Jag genomgick en extremt noggrann och grundlig ögonundersökning (av annan anledning) för snart tre år sedan, och då fanns inga tecken på sjukdomen. Optiker har gett mig rådet att göra en screening ca vart tredje år efter att jag fyllt 40, men nu tänker jag att jag kanske redan har drabbats. Idag fick jag för mig att jag hade symtom, men jag vet också att jag hade varit stressad under förmiddagen och gjort mer än jag egentligen orkar. Då brukar jag ju drabbas av hälsoångest och annan oro. Återigen försöker jag hitta en logisk förklaring, återigen känns det som om den logiska förklaringen är en lögn som jag använder för att kunna stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om sjukdomen. Återigen känns det som om jag är på väg att ätas upp av den extrema ångesten och jag vet inte hur jag ska hålla paniken borta.
Nu börjar det dra ihop sig. Det är bara två månader kvar tills jag behöver ett nytt intyg till Försäkringskassan, så tills dess måste jag ha hittat en ny läkare. Att vända mig till en ny mottagning inom den offentliga psykiatrin känns som en nödlösning, en sista utväg, då läkare sällan blir långvariga och jag blir väldigt stressad och orolig av att ständigt behöva öppna mig för nya läkare.
Jag har kollat runt lite efter privata läkare där högkostnadskort och frikort gäller, och det finns ett antal, men de flesta finns det extremt lite information om. Merparten har inte ens någon hemsida, utan endast ett telefonnummer. Det skulle kännas oerhört otryggt att bara ringa någon på måfå, utan att veta ett jota om personens erfarenhet, målgrupp, inställning et c. När jag valt mottagning inom den offentliga vården har jag alltid kollat på deras hemsidor först, och försökt ta referenser. Detta gör jag även när jag ska anlita andra (t.ex. en transportfirma) men när det gäller att få hjälp med min eller min katts hälsa så är jag extremt noga. Vår hälsa är det viktigaste vi har, och den gamblar jag inte med. Att hitta information om privata veterinärer är dock ingen större konst, men när det gäller psykiatriker är det mycket svårare. Jag är rädd att hamna hos någon som är otrevlig, creepy eller som saknar förståelse för mina svårigheter.
Att börja en ny kontakt är verkligen inte aktuellt, det kan ingen övertala mig till att göra. Och du kan säkert ha en poäng i att om jag inte är redo att starta en ny kontakt ska jag heller inte göra det. Problemet är att jag inte är stabil nog att klara mig utan en kontakt, jag har redan svårt med de kortare uppehåll som händer helt naturligt (psykologen blir sjuk, något möte krockar för henne osv). Så ett totalt avbrott tror jag inte att jag klarar. Så jag sitter lite tight till där, damned if you do, damned if you don’t så att säga. Men mottagningen kommer ju ändå inte att ge mig någon ny kontakt, så det spelar ju egentligen ingen roll. Men det gör att allt fortfarande känns helt hopplöst. Särskilt som det nu finns ett faktiskt fastställt slutdatum som ingen kan ändra på. Som sagt så finns det ju inte längre något att fightas kring – även om jag skulle lyckas övertala enhetschefen att ge mig det jag behöver så slutar ju psykologen, så det är ju kört hur som helst. Hopplösheten är oerhört svår att hantera, och jag gör inte mycket annat än gråter nu.
Ja, det är verkligen ett moment 22. Jag förstår att du känner stark hopplöshet. KRAM!
De kommer inte att låta mig byta till någon annan på mottagningen, för när psykologen slutar ska ju jag vara färdigbehandlad enligt deras upplägg Och dessutom kommer jag aldrig kunna få den behandling jag behöver där, utöver att jag inte orkar börja om en gång till. Jag hör många säga att de förstår och respekterar att jag inte orkar börja om, men föreslår och pushar ändå för att det är det jag ska göra. Det säger mig att de ändå inte förstår och respekterar. Hade den diskussionen med min mamma idag, hon säger att hon förstår men föreslår ändå att jag ska söka någon ny, privat. Så tröttsamt! Jagvet att hon försöker hjälpa och att hon bara vill väl, men jag blir bara arg istället. Men jag vet hur frustrerande det är att stå vid sidan av och inte kunna hjälpa. Det finns en psykakut på orten, men de kan ju inte hjälpa mig heller. De kan låsa in mig för mina självmordsplaner, men de kan inte lösa grundsituationen. Så det blir ju bara ett plåster på en skottskada. De inväntar bara att jag bedyrar att jag inte ska agera så släpper de hem mig. Jag kommer dessutom därifrån med större problem än jag hade när jag kom dit, utan att de fått ordning på min situation. Så nej tack, dem söker jag mig inte till.
Om du känner att du inte klarar av att börja om med någon ny, så är det nog klokt att inte göra det. Jag tror att om en ny kontakt ska bli bra så måste man vara redo för att inleda den. Jag tänker att det är lite som när ett husdjur dör. Om man då skaffar ett nytt husdjur utan att vara redo för att lära känna ett nytt djur, så mår man kanske bara sämre.
Kanske kommer du någon gång att känna att du vill, vågar och orkar börja om med en ny samtalskontakt, oavsett om det är inom psykiatrin eller någon annanstans (t.ex. en diakon i kyrkan). I så fall kan du ju göra det då. Tills vidare kan du ju ha enbart en läkarkontakt.
Finns det någonting du skulle kunna göra, eller som någon annan skulle kunna göra, för att du i alla fall inte ska må sämre än vad du gör nu?
Ta kontakt med [email protected] och presentera ditt förslag. vänliga hälsningar MIND moderator
Jag har skrivit en gång och fick då svaret att personen skulle föra förslaget vidare, men jag skriver igen. 🙂 Jag skulle verkligen vilja ha en sådan kategori och tror att många skulle uppskatta det.
Jodå, mådde skitdålig helt i onödan hela barndomen o sedan som vuxen för att jag inte kunde leva upp till alla dessa förbaskade normerna!! Men efter många års självrannsakan så kom jag på att det inte e mig det e fel på!! ☺️ Hela pk samhället e fullständigt ologisk o vansinnig 🙄 Så där blev jag av med hur mkt onödigt bagage som helst haha 😂😂😂 Idag lever jag helt fri från dåligt samvete för samhällets alla jävla nonsens o det är underbart!! Saknar bara någon att dela det här med… 😞 Så gör en 100% självrannsakan o var helt ärlig mot dig själv! Det är jättejobbigt men det e värt det ☺️
Vad ledsamt att du också har gått och mått dåligt p.g.a. dessa normer. 🙁 Men jag förstår dig verkligen.
Så underbart befriande det låter att du har blivit kvitt ditt dåliga samvete! Jag kämpar fortfarande med dåligt samvete gentemot de människor som så gärna vill umgås med mig, men som jag innerst inne inte har den minsta lust att träffa eller ens hålla kontakten med. När det gäller människor som man känt länge känns det som om enda godtagbara anledningen till att sluta träffas/hålla kontakten är att personerna i fråga har behandlat en illa. Det har ingen av mina vänner gjort. De flesta av dem har jag inte sårat mig en enda gång, men jag känner ingen gemenskap med dem.