Red Dykepi
Skapade svar
-
Hej. Oj vad jag känner igen mig. Precis så skulle jag vilja be om hjälp. För mig är det en konstant stress som jag lever med fast som varierar i intensitet. Det är ofta när jag ska göra något som kräver lugn och ro som det blir så påtagligt att inte kunna slappna av. Min stress är latent, konstant närvarande och ibland panikartat intensiv. Det kan vara som du skriver när det kommer till att titta på TV. Jag sitter ner lugnt och fint i soffan och noterar att det händer något på TV-rutan medan jag skriker mig döv inombords. Hela min kropp vill göra något annat. Jag kan inte enbart skylla på stress i sådana situationer utan får lägga till en rejäl skopa ångest i grytan. I min omgivning finns det omtänksamma och kärleksfulla människor som vänligt säger till mig att lugna ner mig och slappna av och sluta stimma omkring. Det är svårt att lyda deras goda råd. Jag är intelligent nog och vet om att det finns massor av bra strategier att tillgå som yoga, mindfulness, andningstekniker, kroppskännedom, tai chi, chi gong, idrott, sova gott, promenader, bra mat, göra något roligt eller kreativt, samt just precis sånt som du läsare kommer på skulle kunna hjälpa. Förutom att det finns saker som stressar upp mig lider av stressyndrom i sig och får extra påslag av ett dåligt samvete för att jag inte göra allt det där som andra tipsar om. Stressen växer av sig själv och den onda cirkeln snurrar på. Hur jag gör vet jag egentligen inte, men jag flyr. Jag flyr till något annat att göra. Jag fyller mig själv med andra intryck för att lura bort de som är jobbiga. Det är som om jag tar kontroll av intrycksflödets innehåll. Om det är en bra strategi eller ej är jag inte klar över eftersom jag alltjämt kämpar med att hitta något för mig. Tidigare i livet dissocierade jag starkt. Nu lever jag hellre i stressen än att tränga bort stress och oro och låter dem finnas med och lättar istället trycket med att kontrollera vad jag gör, lyssnar på, blundar för. Jag tror på att lokalisera stressfaktorer och energitjuvar var och vem de än är. Det svåra är om det är platser, saker eller personer vi är beroende av. Man behöver inte klippa av helt men man kan minimera katastroferna. Där har jag lyckats erövra viss mark för egen del. Det är effektivt i längden. Om jag skulle säga något direkt tips till dig skulle det vara att hitta din väg. Lyssna lagom på andra och lita på att du vet bäst. Prova dig fram i listan av vad du tycker är roligt/trivsamt/trevligt att göra för att stressa av. Det går inte att skynda på eftersom det inte finns en snabb fix. (Jo då, säger många som lyckats hitta sin metod bland de första försöken. Till dem säger jag ett uppriktigt ”grattis!”. Själv letar jag fortfarande.)
Jag känner igen mycket av det du skriver. Min stress är som värst när jag försöker koppla av, och precis som du så vet jag att det finns en massa strategier. Men jag har provat så många och de har aldrig hjälpt. Det enda som faktiskt hjälper är att ta tag i stressmomenten och på så vis bli kvitt dem, men det går bara med “korta” stressmoment, d.v.s. stressmoment som går att avhjälpa genom att t.ex. ringa ett par samtal eller få en jobbig aktivitet/situation överstökad.
“Långa” stressmoment går inte att bli kvitt så snabbt, utan där får jag göra vad jag kan för att lösa dem över tid. Detta innebär att jag MÅSTE kunna koppla av emellanåt, för annars får jag ingen vila, och då får jag heller ingen energi till att jobba med det som gett upphov till stressen. Det blir ett moment 22. Nu är jag t.ex. sjukt stressad över att jag inte får tillräckligt många frilansuppdrag. Detta är inget som jag kan lösa över en natt, utan jag måste kämpa över tid genom att jobba med min marknadsföring. Jag vet att jag inte kan göra någonting åt saken just precis nu, för det är helg och då jobbar inte mina potentiella kunder. Jag ska egentligen inte heller jobba under helgen, utan vila, men jag KAN inte koppla av. Det GÅR bara inte. Jag har verkligen försökt, bl.a. genom att läsa och kolla på film, men rastlösheten blir så påtaglig att jag tappar koncentrationen. Det kryper i hela mig, så stressad är jag.
Jag har tidigare (via mejl till de ansvariga för forumet) föreslagit en skyddad kategori, d.v.s. en kategori där endast inloggade medlemmar (och självklart moderatorer och admins) kan läsa. Jag var medlem på ett annat, liknande, forum tidigare och där fanns en sådan kategori. Den var mycket uppskattad. Där kunde man skriva om sådant som man var rädd att anhöriga och vänner annars skulle råka hitta via exempelvis Google. Jag har själv hittat flera av mina inlägg här på forumet när jag googlat på annat. Inläggen hamnar dessutom ganska högt upp i sökresultaten. Det finns människor som jag vet inte skulle bli medlem på det här forumet, men som skulle kunna hitta inläggen av en slump och på så vis identifiera mig (och sig själva). Därför tänker jag mig för en extra gång innan jag skriver, då bristen på skyddade kategorier gör att allt jag skriver här kan hittas även av personer som inte aktivt letar efter ett forum som handlar om psykisk ohälsa.
precis, och när man bär på en så djupt längtan om att träffa en partner så blir världen utanför en bubbla och man blir sin egen värld. jag har aldrig känt mig hemma på pride o så för att jag känner att ingen förstår denna längtan om en partner. känns som två olika världar. ja det är jättejobbigt att inte föräldrarna förstår. tur att det finns sodåna här sidor på nätet där man får vara sig själv.
Jättebra beskrivet! När jag träffar par i min bekantskapskrets, eller när jag ser par gå hand i hand på stan, så känns det som en avlägsen och nästan overklig värld som jag (vad det känns som) aldrig kommer att få vara en del av.
Ja, det är tur att det här forumet finns! Det är skönt att kunna skriva om sina hemliga tankar utan att behöva uppge sitt namn.
Hej Red! Det låter inte hemskt att du känner lättnad! Tror att du behöver meditera över skuldkänslor o om vad det innebär o varför du känner så… En dag kommer vi att hitta personer som oss själva o som vi kommer att känna gemenskap med. Vi träffades ju här i forumet ☺️ Kram på oss aliens ☺️
Hej Blue! Roligt att höra från dig igen! 🙂
Vad skönt att du inte tycker att det låter hemskt att jag kände lättnad över att min vän tog bort mig från Facebook. Diakonen, som har fått ersätta samtalskontakten inom psykiatrin, tyckte inte heller att det var hemskt att jag känner så. Hon tyckte snarare att det lät helt naturligt, eftersom jag inte kände någon gemenskap med den här vännen.
Jag har funderat lite på varför jag känner skuldkänslor i sådana här situationer, och jag tror att en anledning kan vara att jag har svårt att släppa de förväntningar som finns i samhället. Jag upplever t.ex. att det finns normer för vad gemenskap är (Barn ska känna gemenskap med jämnåriga, vuxna ska känna gemenskap med människor som har liknande intressen eller liknande livssituation et c.) och jag upplever inte alls gemenskap på det sättet. Däremot har jag många gånger känt förväntningar från andra att jag “ska” definiera gemenskap enligt dessa normer. När jag var barn så var det uttalat (“Så roligt att det kommer en jämnårig!”) och nu som vuxen är det mer outtalat, men jag upplever ändå att normerna finns där.
Har du känt av några sådana normer?
Kram!
jag har varit på en träff inom RFSL men jag kände inte mig hemma, håller med dig att det är en sexuell läggning och inte en livsstil. kanske därför jag känt mig hemma under träffar och så, andra ser det som en livstill känns det som och därför kanske det blir jobbigt för mig, vet inte. mina föräldrar har aldrig accepterat min läggning och därför blir det extra jobbigt när jag heller känner mig hemma i gaykulturen. dom flesta jag träffat som ser det som en livsstil har alltid varit elaka om dumma.
Jag förstår precis hur du menar. Jag accepterar och respekterar de människor som ser sin sexuella läggning som en livsstil, men jag har inte alltid känt att de har respekterat att jag inte ser min sexuella läggning på det viset.
Vad jobbigt att dina föräldrar inte accepterar din läggning. Då förstår jag verkligen att det blir extra jobbigt när du inte känner dig hemma i gaykulturen. Där har jag nog haft tur. Min familj har alltid accepterat min läggning. Jag har kunnat tänka att jag inte måste känna mig hemma på t.ex. Pride, utan att jag kan välja andra sammanhang som passar mig bättre. Problemet då blir förstås att det är svårare att träffa en partner. Om jag hade känt mig hemma i “gaykulturen” hade det nog varit enklare.
Ah, det där med marknadsföring är ett kapitel för sig! Har man mycket jobb hinner man inte marknadsföra sig, och när jobben tar slut är det bråttom som sjutton. Själv kunde jag ta ut lön lön i januari, för första gången sedan i augusti, och upptäckte till min besvikelse att jag ska betala mer i skatt varje månad än vad jag hade räknat med … eftersom jag inte skött bokföringen själv förrän sista halvåret är allting första gången och det tar så mycket tid! Och det betyder att jag förmodligen måste jobba hela sommaren så att jag kan få in en faktura fort som sjutton så att det inte blir samma visa i höst. Det där med självförtroendet låter inte bra, du måste hitta ett sätt att peppa dig själv! Visst har du fått positiv feedback många gånger? Försök komma ihåg alla guldkorn, för de finns säkert där!
Precis sådär är det för mig också! När jag har tillräckligt med jobb hinner jag inte marknadsföra mig, och när jobben väl börjar sina så är det panik. Ofta följer då en eller flera månader med otillräckliga arbetsinkomster, p.g.a. att jag inte får tillräckligt med uppdrag eftersom jag inte hunnit marknadsföra mig innan uppdragen tagit slut… Ja, du fattar. Jag har märkt att många marknadsför sig överallt och hela tiden, men då handlar det om människor som jobbar heltid och som därmed har helt andra förutsättningar. Hur får man egentligen tiden att räcka till både uppdrag och marknadsföring när man jobbar mindre än så?
Åh nej, vad tråkigt att du måste betala mer skatt än du trodde! Sådant är så typiskt! Och så fruktansvärt tråkigt att du kommer att behöva jobba hela sommaren! Jag lider med dig. Själv kör jag min verksamhet via Frilans Finans, så jag slipper åtminstone bokföring och sådant. Det finns såklart vissa nackdelar med den lösningen, men för mig överväger fördelarna.
Jo, jag har fått positiv feedback varje gång jag varit ute och föreläst. Jag försöker att tänka som så att de som har hört föreläsningarna har varit jättenöjda, men när jag sedan sliter som ett djur för att få nya bokningar medan det känns som om “alla andra” är efterfrågade, så får sig självförtroendet ändå en törn. Det är ju ett faktum att mina ämnen och vinklar inte är särskilt efterfrågade (d.v.s. få kunder letar aktivt efter någon som kan föreläsa om mina ämnen/ur mina vinklar) men även när jag själv söker upp potentiella kunder så får jag alltid mycket mindre respons än jag hoppats.
Hej Kan ju förstå att du hatar alla hjärtans dag,men kan tänka mej att det beror på att du tar det lite för personligt.Om man vill fira den här dagen,så måste det ju inte vara kärleken till en partner man fokuserar på.Förmodligen så har du väl andra saker i ditt liv som är viktiga.En nära vän kanske,eller ett husdjur.Det finns ju så många olika sorters kärlek i människors liv och den ena är ju inte mindre viktig än den andra. På många sätt kan jag relatera till vad du skriver.Jag är ju en hel del äldre än du,heterosexuell och man,men jag har inte heller haft nåt egentligt förhållande och har väl accepterat att det antagligen aldrig kommer att hända.Men jag tycker att jag har ett rätt ok liv ändå. Om man snöar in på det man känner att man saknar i sitt liv och upplever det som ett personligt misslyckande att inte ha en partner,normen säger ju att alla ska ha det,så glömmer man kanske bort att uppskatta det man faktiskt har.Vi matas ju överallt med bilden att den enda vägen till sann lycka är tvåsamhet,men det går faktiskt att dela upplevelser med andra än just en partner. Att känna skam över att vara singel tror jag,tyvärr,är rätt vanligt och med tanke på hur många singlar det finns,så måste det ju finnas mycket skamkänslor i samhället idag.Men det måste väl ändå vara upp till var och en,hur man väljer att leva sitt liv.Det är väl egentligen inget som nån annan behöver ha åsikter om?Om man är ofrivilligt singel,så är det såklart jobbigt,men om man dessutom känner skam över det och tycker att man behöver be om ursäkt för att man är ensam,så gör det ju inte saker bättre på något vis.Risken är ju att om man tycker det liv man har är kass,så är ju chansen att nån annan vill dela det mindre,än om man tycker att det liv man lever är rätt ok. Jag vet inte om det här har varit till nån hjälp för dej,men det är mitt sätt att tänka.Lycka till med livet och lev på.Alternativet är ju inget att stå efter egentligen.Ha det gott.
Hej!
Jag beklagar att du inte heller har träffat någon. Men bra att du tycker att livet är helt okej ändå!
Jag försöker också acceptera bristen på romantisk kärlek, och har som du tänkt att jag antagligen aldrig kommer att träffa en partner (Det känns i alla fall extremt osannolikt, nästan overkligt, att det skulle hända.) men jag lider tyvärr väldigt mycket av min ofrivilliga partnerlöshet. Jag behöver kärlek och närhet och jag längtar så mycket efter att få dela mitt liv med någon.
Jag känner absolut inte att jag måste be om ursäkt för att jag är ensam, och jag vet också att jag har väldigt mycket att ge en eventuell partner. Skammen uppstår framför allt när folk i min närhet börjar prata om sina nuvarande eller före detta relationer, knasiga dejter et c. och jag inte kan berätta om mina. Jag är tacksam så länge folk inte frågar efter mina berättelser, men när någon gör det så blir det riktigt jobbigt. För jag har ju i princip ingenting sådant att berätta. När det gäller kärleksrelationer och dejting känns det som om jag är på en 12-13-årings nivå. Jag går omkring och funderar på hur det egentligen är att vara tillsammans med någon, eller hur det skulle kännas att hålla handen på bion. Det är en sådan kontrast till mitt i övrigt vuxna liv. Jag är dessutom inte känslomässigt omogen för min ålder, utan har bara så extremt svårt att finna ömsesidig kärlek.
ja det är det, jag faller in i kärlek väldigt snabbt och djupt men alldrig blivit besvarad. jag har varit på en träff inom HBTQ men blev för jobbigt så har inte gått någon mer gång, dudå?
Vad var det som blev jobbigt? (Du behöver inte berätta om du inte vill.)
Jag har varit medlem på HBTQ-sajter sedan jag var 14 år, varit på träffar hos RFSL, gayklubbar, flera pridefestivaler o.s.v. men jag har aldrig känt mig hemma där. För mig är inte den sexuella läggningen en livsstil, utan bara en sexuell läggning, och jag har aldrig trivts i den s.k. “gaykulturen”.
När jag blivit intresserad av någon så har det alltid varit utanför HBTQ-sammanhang, men då har de jag blivit intresserad av råkat vara heterosexuella. :/
Just nu har jag ingen läkare, min slutade ju i fredags. Psykologen är kvar till påsk, vilket är ungefär samtidigt som våra samtal tar slut (men hon sa idag att hon vägrar räkna, nu kör vi tills hon slutar helt enkelt). Sedan går hon på semester i några veckor och börjar sedan på en vårdcentral. Jag kommer ju inte ha någon som strider för att jag ska få gå kvar, men det spelar ju ingen roll eftersom jag ändå inte tänker börja träffa någon annan. Läkare behöver jag ju ändå, men det blir väl min enda kontakt med mottagningen. Vad som händer med mig? Jag vet inte… Allt är bara kaos nu, i det här läget finns det ju inte ens något att slåss för.
Jag vet inte vad jag ska skriva, allt känns så futtigt och banalt i den här supertuffa situationen som du har hamnat i. Men jag läser alla dina inlägg och lider med dig.
hej modigt av dig att skriva om hur du känner, jag är bisexuell och känner samma ensamhet jag med. känns som det är en helt annan värld där alla verkar ha en relation. jag är 21 år och aldrig haft ett förhållande. den ensamheten är så jobbig. känner med dig. kram
Välkommen i klubben. Jag förstår verkligen att ensamheten är jobbig för dig. Är obesvarad kärlek en följetong för dig också? Hur upplever du HBTQ-sammanhang?
Tips på varje universitet måste ha en bra studievägledare och någons om är ansvarig för funktionsanpassningar – borde vara säkra kort att prata med ang dina frågor. Jag är leg lärare numera efter en massa enstaka kurser genom en massa år – så yrkesutbildning behöver inte vara bundet till program…. men kolla upp det
Jag har nu kollat runt en del (både med studievägledare och på kurser och program) och att läsa på halvtid verkar svårt. Inom ett program startar kurserna oftast bara en gång per år, så man måste läsa dem i samma takt som alla andra. Den enda anpassning som går att göra är i princip att läsa varannan kurs och skjuta resten på framtiden. Men jag orkar inte plugga heltid i fyra, fem veckor för att sedan inte plugga alls.
När det gäller fristående kurser så går även många av dessa på heltid. Men visst, kanske skulle jag kunna komponera ihop en konkurrenskraftig examen med de kurser som finns på halvfart och kvartsfart. Kruxet är bara att man inte kan ansöka om anpassat studiemedel från CSN förtän EFTER man börjat på utbildningen, vilket innebär att jag skulle behöva ge upp min sjukpenning i särskilda fall (som inte går att få tillbaka) och tacka nej till frilansuppdrag bara för att KANSKE få rätt att läsa på halvtid med helt studiemedel. Att kombinera halvt studiemedel med halv ersättning från Försäkringskassan går ju idiotiskt nog inte.
Nä… Som det är nu så får jag nog vänta med att börja plugga. När man inte orkar plugga heltid så kräver en eventuell studiestart massor av planering och framförhållning.
Min psykolog har nu sagt upp sig, i protest mot både min och andras situation, det system som råder och den utveckling som hon ser inom den offentliga psykiatrin. För mig rasar världen på nytt.
Åh nej! Vilken fruktansvärd otur du har! Men starkt av psykologen att protestera. Ju fler som säger upp sig i protest, desto snarare måste det ske en förändring inom psykiatrin.
Vad händer för dig nu?