Red Dykepi
Skapade svar
-
Jag fick kattens provsvar i tisdags. Alla värden var bra (Puh!) så nu har veterinären satt in kortisontabletter för att försöka få ner svullnaden i öronen. Nästa torsdag ska vi på återbesök och då ska katten få lugnande så att veterinären kan titta ordentligt i öronen. Jag är fortfarande orolig (framför allt för att katten ska ha t.ex. tumörer i öronen) men lättad över att alla värden var bra.
Tyvärr är det långt ifrån bara i mitt fall det är så här stelbent och icke-individualiserat. Det främsta problemet som jag uppfattar det är att Socialstyrelsen har dragit ner på föreslagna behandlingsalternativ och att landstingen/regionerna (som ju betalar, oavsett om utövaren i grunden är privatiserad eller inte) ser blint på dessa förslag. Jag tror (jag har inte läst på, så detta är bara vad jag uppfattat och inte fakta) att det inte finns en endaste diagnos (för allt hänger på diagnos, inte svårigheter) som numera har rekommendation långvarig psykodynamisk terapi. Allt ska gå fort, även den psykodynamiska terapin – vilket går emot allt jag känner till om just det psykodynamiska tänket. Inte så att alla som väljer/får den formen av terapi nödvändigtvis måste gå i flera år, men att det inte är ovanligt att det tar längre tid än tex KBT. Enhetschefen på ”min” mottagning hävdar att det inte finns någon forskning som stöder att långvarig psykodynamisk terapi hjälper. En snabb googling visade att hon har fel, men visst – det finns MER forskning på att KBT är effektivt. Men det beror enligt flera jag talat med på att länge var den psykodynamiska teorin mer eller mindre ”ensam på marknaden” och då behövde man inte forska på samma sätt. Det som fungerade, fungerade och det räckte med det. Sedan kom KBT som var helt forskningsbaserat och då kunde man plötsligt hävda att det inte fanns forskningsstöd för det psykodynamiska och plötsligt blev KBT den ”enda, sanna, rätta vägen”. Och det är klart att det blir billigare med terapier som går att slutföra på 10-20 ggr än kontakter som varar i år. Men vi som inte blir bra på 10-20ggr då? Ska vi puttas åt sidan då? Jag tror på mångfald även inom psykiatrin – radera inte det som har fungerat genom tiderna bara för att det kommit något nytt. Komplettera, utvidga, istället för att göra det så smalspårigt att många trillar av vägen ner i diket. Politikerna förstår inte vad de beslutar kring, varken på risknivå eller inom landstingen. I torsdags när jag träffade psykologen senast började hon fråga ut mig mer kring själva resan inom psykiatrin och när jag började rabbla namnet på alla kontakter jag har haft insåg vi båda att på 12 år har jag haft 10 psykologer. Utöver de två specialistkontakter jag har blivit remitterad till och under en tid gått hos parallellt med en stödkontakt på mottagningen. Två gånger av alla dessa byten har det berott på att jag har bett om att få träffa någon annan. Och vid 6 av dessa byten har jag tvingats slåss för att få gå kvar. Och oftast har jag tvingats genomgå någon form av utredning i samband med bytet, trots att flera av dessa utredningar redan utförts och lagts ner för att jag inte uppnår diagnoskriterierna. Jag har gjort borderline-screeningen 5(!) gånger (och aldrig fått diagnosen). Och sedan har man mage att säga att det är ”ovanligt att man lägger så mycket resurser på en patient” som man har lagt på mig?! Och att jag är för dyr att ha kvar och att om de väljer att hjälpa mig, så är det mitt fel att någon annan inte får hjälp! Vems fel är det att jag fortfarande går kvar? Tja, inte sitter jag i den där förbaskade (obekväma) stolen vecka in och vecka ut, år efter år, för att jag tycker att det är kul – den saken är i alla fall klar! Eller tja, tydligen i princip bara om ni frågar mig. Särskilt enhetschefer har en tendens att hävda att jag egentligen inte behöver vara kvar utan mest håller mig kvar av bekvämlighet. De har verkligen ingen som helst aning om hur jobbigt det är att gå i terapi, hur begränsande det är att vara i behov av det och hur oerhört mycket jag måste kämpa för att orka stå upp, varje gång det blir ett uppehåll i kontakten – planerat eller ej. Om jag bara klarade av att stå på egna ben och ha ett liv som fungerar någotsånär utan dem så tro mig – då skulle jag göra det! Dessutom är det så att det är psykiatrins fel, helt och hållet, att jag idag sitter med en PTSD-problematik som jag inte hade när jag klev in genom dörrarna första gången. Så att min ”resa” har varit lång, och att jag blev tvungen att ta en ”omväg” i min terapi via traumabehandling och -bearbetning, och att jag har svårt att känna tillit till att den personal jag möter vill mitt bästa, det kan inte jag lastas för. Inte om man tänker efter. Men systemet är inte byggt för mig. Och att jag förstår allt det här, det hjälper mig inte heller. Så här är jag nu… Och min plan för den här helgen var att åka till bron, men jag har legat i hög feber några dagar och inte klarat av att ta mig utanför dörren.
Jag har många gånger upplevt att personalen inom psykiatrin tycker att det är viktigare att få jobba på ett visst sätt än att faktiskt hjälpa. Du har verkligen hamnat i en ond cirkel p.g.a. psykiatrins stelbenthet. Det är skrämmande att de som orsakat ditt lidande inte verkar förstå att problemen ligger hos dem, och i själva systemet, och inte hos dig. Men det är väl som i samhället i stort, d.v.s. det är väldigt lätt att lägga skulden på andra (i det här fallet på patienten) för att slippa ta ansvar själv. Fegt och upprörande.
Jag tycker att det var väldigt bra att du inte åkte till bron. Du verkar vara en väldigt klarsynt person och sådana behövs i den här världen.
Nä, säga nej är inte kul! Man måste ju säga nej om det är något som ligger utanför ens kompetensområde, även om jag verkligen förstår känslan, spontant vill man vara en som säger ”ja”. Framför allt återkommer ju uppdragsgivare till den som säger ja … men å andra sidan inte till den som sagt ja och sedan inte levererar. Men det är nog bra att få öva på, att säga nej på ett sätt som känns bra både för en själv och uppdragsgivaren. Jag fick tacka nej till ett uppdrag här precis före jul, men då kunde jag hänvisa till en god vän som håller på med samma sak, och hon kunde ta det, så det kändes ju bra – jag kunde säga nej men erbjuda kunden en lösning på deras problem. Hur går det annars här i tråden?
Ja, precis, man måste ju säga nej om man får frågan om att utföra ett uppdrag som ligger utanför ens kompetensområde. Redaktören verkade dock ta mitt nej bra, och jag blev erbjuden ett annat uppdrag istället. Men jag blev tvungen att förhandla, för först ville hon ha två texter till priset av en, med motiveringen att den ena texten inte skulle vara så lång. Det sa jag vänligt men bestämt nej till, för det är inte bara längden som avgör hur mycket tid jag behöver lägga ner på en text. Dessutom är arvodena redan så låga. Jag var tydlig med att jag gärna åtog mig båda uppdragen, men då till dubbla priset mot det hon ville ge. Det slutade med att hon bara beställde en text…
Vilken tur att du kunde hänvisa till din vän när du var tvungen att tacka nej till ett uppdrag! Det är ju himla smidigt när man kan göra så. Om man har tillräckligt mycket att göra kan man ju inte ta på sig ännu mer.
För mig går det trögt igen. Det flöt på riktigt bra i höstas, och då trodde jag att det äntligen hade lossnat, men så verkar inte vara fallet. Nu är det ganska dött. I januari fick jag inte ut så mycket pengar som jag egentligen behöver, vilket innebar att jag i princip inte har kunnat köpa någonting annat än mat. Det kommer att bli likadant i februari. I mars blir det lite bättre, om allt går som planerat.
Det stora problemet för närvarande är att jag har sjukt svårt att få föreläsningsbokningar. Det känns som om det jag kan erbjuda inte är tillräckligt intressant för de potentiella kunderna. Samtidigt ser jag att de bokar andra föreläsare, som föreläser om andra ämnen eller bara har andra vinklar/andra livshistorier, och då känns det riktigt tungt. Jag märker att jag har börjat tappa självförtroendet för jag känner mig inte längre bekväm när jag marknadsför mina föreläsningar. Istället tänker jag tankar som: “Vad har jag egentligen att komma med?”
Nu provar jag en ny marknadsföringsstrategi, nämligen att skriva krönikor och artiklar i ideella tidningar som mina målgrupper kan tänkas läsa. Jag får ju ingenting betalt för detta, men min förhoppning är att det ska leda till att folk får upp ögonen för mina föreläsningar.
Känner verkligen igen mig. Min katt har räddat mitt liv. Det är han jag tänker på mest när jag planerat självmord, jag skulle aldrig kunna lämna denna underbara varelse.. Förstår att du mår skit nu när din katt mår dåligt och kanske inte kommer bli bra 🙁 Är själv livrädd att min ska gå bort, han har en övervikt som lett till artros i alla ben och höften. Läkarna sa att livet blir kortare på honom och jag mår sjukt dåligt när jag tänker på det. Jag hoppas verkligen att det går bra för er båda! Någon tandläkarskräck har jag inte så mitt bästa råd är att bara lita på dom. Berätta att du tycker det är jobbigt och be dom hålla dig uppdaterad av vad dom gör, vilka verktyg dom använder och hur det ser ut. Då får man ofta en lugnande känsla.
Det är precis så jag också har känt, att jag aldrig skulle kunna lämna min katt. <3 Vad fint att du också har en kattvän!
Jag hoppas att min katt kommer att bli bra, och jag vet inte om det rör sig om någonting allvarligt eller inte, men jag tänker alltid det värsta. Veterinären nämnde ett par olika saker som det kunde vara, och det ena var polyper eller tumörer bakom trumhinnorna. Jag försöker tänka att det inte är särskilt sannolikt att hon skulle ha tumörer i båda öronen (Det vore i så fall maximal otur.) och eftersom hon har besvär i båda så kanske det är ett positivt tecken. Men jag kan ändå inte sluta tänka på alla hemska sjukdomar som finns…
Veterinären skulle ha ringt om provsvaren i torsdags, men det gjorde hon inte. När hon inte ringde igår heller så började jag förstås oroa mig ännu mer. Tänk om någonting såg konstigt ut, så att de behöver analysera proverna närmare? Huh, jag är sjukt stressad och orolig! Jag tänker tröstetankar som “Hon kanske bara inte har hunnit”, “Hon kanske har varit sjuk” et c. men att tänka så lugnar mig inte. Jag hoppas att hon ringer på måndag, men gör hon inte det så ringer jag till kliniken på tisdag och kollar.
När det gäller besvären i min egen mun, så verkar det just nu som om det “bara” är tandköttsinflammation. Jag borstar med en särskild tandkräm och sköljer med bakteriedödande munskölj morgon och kväll. Det blöder fortfarande i tandköttet när jag borstar, men det kliar i alla fall mycket mindre. För närvarande oroar jag mig mest för katten.
Försäkringskassan har inget intresse av att hjälpa till, de vill ju inte ens prata med mig (jag vill iofs inte prata med dem heller för att vara ärlig). Jag vill att de lämnar mig ifred, godkänner min ansökan om sjukersättning på deltid och låter mig fokusera på det som kan leda framåt istället för att slåss för min ekonomi var tredje månad. Psykiatrin tar inget ansvar för vad som händer nu. Jag slår vad om att det står i min journal att enhetschefen försökt tillgodose mina behov men att jag tackat nej till erbjuden gruppbehandling (mindfulness) och därmed ”får skylla mig själv”. Just detta har hänt mig tidigare på den här mottagningen, då man erbjöd mig en annan behandling än den överenskomna och en behandling som jag varken behövde eller mötte kriterierna för. Så psykologen jag skickades till avslutade kontakten efter tre träffar och därefter meddelade läkaren att eftersom jag ”tackat nej” så fick jag skylla mig själv att jag nu stod utan hjälp. Detta ett par månader efter att jag efter 1,5 års tystnad till slut berättat om de övergrepp jag utsattes för under min tid i slutenvården. Så där stod jag utan hjälp och stöd att dels få behandling för mina grundproblem och dels hjälp att hantera det som hänt. Så mitt förtroende för psykiatrin var väl kantstött redan före det här. Nu är det helt borta. Och eftersom jag har så svårt att hantera det här beslutet slösas mina alltför få kvarvarande sessioner bort på att hantera det. Och jag är livrädd att även den här psykologen, som min förra, ska hävda att det är slöseri med resurser och avsluta kontakten i förtid. Avskedsbreven är skrivna och en del saker som jag inte vill lämna åt andra att tvingas lösa börjar falla på plats. Kvarstår att finna modet att faktiskt hoppa.
Jag blir så upprörd över den totala oförståelse som Försäkringskassan och psykiatrin visar i detta fall. Det är minst sagt oroväckande att psykiatrin inte förstår att de behöver jobba mer personcentrerat och mindre med att alla ska fungera likadant och bli hjälpta av samma behandling.
Jag börjar undra om inte din mottagning tillhör samma organisation som den jag gick på, för min samtalskontakt började också (och helt plötsligt) visa frustration över att jag under en period behövde få prata om andra saker än vad vi från början hade planerat. Hon är själv en person som kan sväva iväg, och som egentligen inte är stelbent för fem öre, så jag anar att det hela i själva verket hade med den nya organisationens riktlinjer eller budget att göra. Hon var dessutom enhetschef, så hon hade ju ansvar för sådant.
Jag läste förresten ditt långa svar (innan det försvann) till Pink Soqaci här i tråden och jag vill bara säga att jag förstår precis vad du menar när det gäller chatten. Jag har själv vänt mig till chatten flera gånger, och varje gång har jag mått sämre efter sessionen än innan. Jag upplever att de som jobbar med chatten skulle behöva bli bättre på att lyssna och sätta sig in i andra människors situation, och lägga mindre fokus på att jobba med en viss metod. Jag har upplevt att det blir så mycket fokus på att ställa frågor och ge svar enligt en viss mall, att de glömmer bort att försöka se vad just JAG behöver. Precis som du så känner jag att det ger mig mer att skriva här på forumet.
Hur har din helg sett ut? Vilka tankar har farit genom ditt huvud?
Det låter rimligt, jag har hört flera som hamnat i samma sits. Om bara politikerna kunde höja blicken, liksom zooma ut lite, och se det hela i ett större perspektiv, i termer av samhällskostnad. Om jag fick den hjälp jag behöver finns det en chans att jag kunde klara av att gå upp i arbetstid. 1-2 år till i terapi mot 30 år till i skattebetalande arbete. Den ekvationen är enkel. Det skulle dessutom minska risken för inläggning drastiskt (det är ju det absolut dyraste). Men ingen tänker längre än till sin egen budget och innevarande mandatperiod. Och vi hamnar i kläm. Och ingen tar mig på allvar när jag säger att jag inte har kraft att börja om med någon ny. Alla försöker övertala mig om att ”sen, men ta en liten paus först”. Den pausen blir min död. Jag har jättesvårt med de uppehåll som blir pga sjukdom och än värre semester (det blir ju oftast längre). En paus på några månader… Det klarar jag inte. Jag har inte kraft att stå på egna ben, men ingen förstår det. Inte ens min mamma. Hur ska jag då få personalen att fatta?
Ja, det är ett stort problem att politiker (och ofta de som jobbar inom psykiatrin också) inte tänker långsiktigt. Jag förstår verkligen din frustration. Det är ju självklart att det hade varit ett enormt lyft för dig att kunna gå upp i arbetstid. Det är synd att du inte har en bra handläggare på Försäkringskassan, för annars tror jag att denne hade kunnat hjälpa till att trycka på vården. Det ligger ju i Försäkringskassans intresse att alla som skulle kunna rehabiliteras, får rehabilitering. Jag tror (tyvärr) också att det väger tyngre om en annan instans trycker på vården, än om man själv som patient gör det.
Vad hemskt att ingen tar dig på allvar när du säger att du inte klarar av att börja om med en ny person. Jag tänker att det kan bero på att det verkar finnas en norm som säger att det inte ska vara SÅ fruktansvärt jobbigt att byta person. Jag tycker mig själv ha märkt av den normen. Jag tycker också att det är outhärdligt jobbigt att byta person, men många inom psykiatrin verkar tro att det inte spelar någon roll vem man går till så länge de har likvärdig utbildning och erfarenhet. Men så är det inte för mig. Människor är människor, och de är olika.
Såhär ska du inte behöva ha det. Det går att må bättre, men det gäller att hitta ett sätt som passar just dig. Problemet med vården är, som jag upplever det, att de ofta “hjälper” efter en standardiserad mall istället för att utgå från individens situation, funktionssätt och behov.
Vad hände efter att du försökte avsluta ditt liv i söndags? Var det någon som försökte hjälpa dig? Sökte du själv hjälp? Är du inlagd nu eller är du hemma?
Allt handlar om pengar, så enkelt är det. De får betalt för olika diagnoser, för avslutade behandlingar och har ett verksamhetsmål som handlar om ”patientflöde” (hittade det på nätet). Så ju fler patienter de kan bocka av desto bättre och då kan man inte ha någon som går i flera år. Jag är inte värd den satsningen.
Så hemskt! Sådant är så jävla cyniskt. Men jag undrar nu om det inte var något sådant som fick min samtalskontakt att abrupt avsluta vår kontakt. Hon hade flera olika förklaringar (som hon ändrade lite efter hand) men ingen som riktigt höll. Ett av hennes argument var just att man ”inte brukar gå i flera år”, men jag tvivlar på att hon innerst inne såg det som ett problem. Hon är liksom inte den typen. Däremot upplevde jag en oroligare stämning på mottagningen efter att den bytt aktör, och flera i personalen slutade, så jag kan tänka mig att den nya aktören inte gav mottagningarna lika mycket resurser som den förra.
Då var det dags för hälsoångest igen… Den här gången oroar jag mig för mina tänder. Jag har på sistone känt att det kliar i tandköttet på ett specifikt ställe. Det gör inte ont, men det är mycket irriterande. Jag är väldigt tandvårdsrädd, men tog ändå mod till mig och kontaktade tandläkaren. Hon trodde att det kunde vara en liten tandköttsinflammation, och sa att jag skulle borsta extra noga. Jag gjorde det, och klådan försvann, men häromdagen kom den tillbaka igen.
När jag kollade i spegeln såg jag att det börjar växa upp en visdomstand (min sista) så jag tänker nu att det antagligen är den som kliar. Eller rättare sagt, jag FÖRSÖKER verkligen tänka så. Visdomstand som växer upp eller tandköttsinflammation. Ingenting farligt. Jag har t.o.m. beställt en tandkräm som ska vara bra vid tandköttsinflammation.
Jag försöker att tänka lugnande tankar, som t.ex. att jag var på årskontroll så sent som i september och då såg allting bra ut. Jag fick höra att jag hade fina tänder och bra munhygien. Visdomstanden som nu har börjat växa upp låg visserligen snett och kommer antagligen att behöva dras ut så småningom, men jag försöker att tänka att det säkert kan vänta till nästa årskontroll. Visdomständer brukar ju växa ganska långsamt.
Jag har dock svårt att tro på dessa lugnande tankar, för samtidigt kommer katastroftankarna. “Jag börjar få tandlossning!” Eller: “Jag har fått en jättehemsk infektion som kommer att kräva omfattande ingrepp!” Eller: “Jag kommer att tappa alla mina tänder och behöva skaffa löständer!”
Jag kan verkligen inte sluta tänka dessa tankar, för de känns verkliga medan de lugnande tankarna känns som lögner. Precis som det brukar vara när jag får hälsoångest, med andra ord.
Igår kväll försökte jag lindra ångesten genom att kolla på en tecknad japansk film (Jag är väldigt förtjust i sådana filmer.) men jag lyckades inte fly verkligheten. Istället fick jag nästan mer ångest av att kolla på filmen, eftersom jag kände att kontrasten mellan den supermysiga filmen och det hemska som pågick i min mun var så brutal. Och så blev jag rädd att det kanske var sista gången på länge som jag kunde ha myskväll, för snart kanske det som pågick i munnen skulle förstöra allt.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag HATAR att känna symtom från min kropp!! Det finns ingenting som ger mig sådan ångest!
Jag har förklarat, men känslor är känslor… Vi har pratat mycket om det här med dåligt samvete när det gäller kontakten med min ensamma (isolerade) och gamla farfar, där pappa tycker att det är oerhört svårt att säga nej, att inte bjuda in osv för att han vet att farfar då är ensam (min faster bor 70 mil härifrån). Det går att resonera om att det är bättre med kvalitativ tid än kvantitativ, att ingen tjänar på att de går sönder och att de inte kan planera sina liv runt honom. Alla dessa samtal skulle kunna ha handlat om mig lika gärna, med skillnaden att jag inte ringer och frågar varje dag om vi kan ses/äta lunch/komma förbi osv. Och de håller med, men de är båda tydliga med att det dåliga samvetet är svårt att hantera (och det kan jag inte förneka, det har fått mig att göra mycket dumt genom åren). Så återigen, jag förstår dem. Jag vill bara inte att de ska ha det så. Inte på grund av mig. Och vad gäller de så kallade vännerna så kan du säkert ha rätt i några fall (jag har också gjort så ibland, i relationer där jag inte mått bra), men inte i alla, tyvärr. Och hade det varit någon enstaka så hade det inte varit något större problem, även om det säkert hade svidit det också. Men det började på mellanstadiet och högstadiet och fortsatte sedan, men människorna byttes ut. Och det sker hela tiden, fortfarande. Numera främst i stil med att jag tveksamt bjuds med för att den som frågar upptäcker att jag stått tillräckligt nära för att ha överhört dem bjuda hem någon annan. (”Ja, oj, eh, du kanske, eh, också vill komma?” följt av lättnad när jag kommer med någon undanflykt så de slipper obehaget – och jag slipper känna mig ovälkommen). Nu vet jag att det är lätt att tänka att jag överdriver eller är för känslig och till viss del har det kanske blivit så att jag nu nästan letar efter att de inte vill ha mig här, omedvetet. Jag är fullt medveten om att jag har skapat mönster, men jag kan inte riktigt se dem. Jag sänder säkerligen ut signaler om att jag inte riktigt vill ha kontakt, att jag inte är intresserad av att få vänner osv. Det är en av sakerna jag behöver få jobba på med psykologen, att hitta mönstren och få hjälp att bryta dem. Att våga känna tillit till andra och, ännu viktigare, till mig själv och mitt omdöme. Att hitta en ”egen” trygghet (inte trygghet som är beroende av psykologen, läkaren, mamma osv). Och det är detta som min psykolog menar att hon kan hjälpa mig med. Om vi bara hade tid.
Vilken jobbig situation! Det blir ju lite av ett moment 22, för du kan förklara för andra att de inte behöver känna några krav eller ha dåligt samvete, men i slutändan kan du såklart inte påverka hur de faktiskt känner.
När det gäller dina vänner så kan jag verkligen förstå att du blir ledsen när du upplever att de bara bjuder med dig för att du råkat vara i närheten när de bjudit någon annan. Sådant sårar såklart. Har du någon gång provat att fråga rakt ut om det är så att de inte vill ha dig med? Jag vet inte hur stor chans det är att du ändå skulle få ett ärligt svar, men i alla fall.
Det är ju för jävligt att din psykolog inte får chansen att hjälpa dig med något som hon faktiskt har kompetensen och viljan att hjälpa dig med! Jag undrar verkligen hur den enhetschefen tänker… Hur kan det vara viktigare att vara en paragrafryttare än att hjälpa människor?
För ett par veckor sedan upptäckte jag att en vän tagit bort mig från Facebook och, vad det verkar som, blockerat mig. Min spontana reaktion var lättnad, en lättnad över att inte behöva umgås. Och över att jag själv kunde sluta grubbla på hur jag skulle avsluta relationen. Jag hör hur hemsk jag låter, men jag kan inte längre ljuga för mig själv när det gäller svårigheterna att känna gemenskap.
Det jag bland annat märker är att mina föräldrar planerar helger och semestrar utifrån mig. Ser till att de inte är bortresta om jag är ledig, eller att jag har någon plan för helgen, träffar dom el dyl. Mamma kan ibland uppvisa ett väldigt dåligt samvete, att hon nästan skäms, om hon ska berätta att de ska resa bort utan mig. Många somrar har jag rest bort tillsammans med dem, och jag känner mer och mer att det inte är helt och hållet för att de faktiskt vill utan för att de vet att om vi inte gör något tillsammans så kommer jag sitta hemma hela ledigheten (och det är sant, jag har ingen att göra något med annars och jag skulle aldrig i livet åka på semester på egen hand). Alltså gör de saker med mig för att de tycker synd om mig och för att släcka sitt eget dåliga samvete. Jag har aldrig uttryckt besvikelse över att de reser bort utan mig eller så. Däremot mår jag dåligt om min semester ”går till spillo”, dvs jag plockar ut ledighet från mitt jobb, men sitter ändå bara kvar hemma. Jag hatar känslan av att andra gör saker med/för mig för att de tycker synd om mig, för att de känner sig tvungna eller för att dämpa sitt dåliga samvete. Jag vill att de ska göra saker med mig för att de vill, helt och fullt. Men alltför många gånger i mitt liv har jag trott att personer faktiskt umgåtts med mig av fri vilja, för att senare få höra att det bara var av sympati, för att någon bad dem eller för att de kände sig tvungna. Och vid det här laget förstår jag dem; jag vill inte heller vara med mig, så varför skulle de? Så då kan de ju få slippa känna sig tvungna, både mina föräldrar och andra runtomkring mig. För finns jag inte så kan de ju göra precis vad de vill istället för att anpassa sig efter mig. Jag märker att mamma kämpar nu, att hon inte orkar hantera hur jag mår. Hon ringer inte lika ofta och ser till att vi bara pratar om andra, om jobbet el dyl istället för min situation. Jag förstår, det gör jag verkligen – men det gör ont ändå. Så återigen, jag vill förskona henne från det. Från mig.
Skulle du kunna prata med din familj och berätta hur du upplever situationen? Kan du säga till dina föräldrar att de inte behöver bjuda med dig på allt de gör, utan att det är helt okej för dig om de vill göra saker själva ibland? Om du gör klart att du är okej med det så kanske de känner sig mindre tvungna?
När det gäller människor som du har trott velat umgås med dig, men som sedan har gjort det för att de känt sig tvungna, så tänker jag att det kanske kan ha varit en slags missriktad välvilja. Kanske har de inte velat såra dig, och trott att de bästa i det läget har varit att fortsätta umgås. Jag har själv gjort så när jag haft vänner som jag inte velat umgås med, just för att det hade känts elakare att säga rakt ut att jag inte vill ses. Då har jag fortsatt att umgås under tiden jag försökt få relationen att rinna ut i sanden. Fast kanske hade det varit snällare att säga det rakt ut, med ord. Jag tycker att det har varit svårt att veta vad dessa personer skulle uppleva som minst sårande, och det är möjligt att det har blivit fel ibland. Kanske har det varit samma för dem som du umgåtts med.
Finns det någon i din närhet som du upplever står pall för hur du mår? Någon som alltid finns där för dig oavsett vad? Hur är det med din vän diakonen?