Skapade svar

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 581 totalt)
0
  • Vad ledsamt att du tvingades hoppa av din utbildning. 🙁 Jag förstår att allt känns skit just nu, men finns det möjlighet för dig att återuppta studierna när du mår bättre igen? Var det förresten en högskoleutbildning du läste? Jag vill i så fall informera dig om att den som har en funktionsnedsättning som beräknas vara i minst sex månader (långvarig psykisk ohälsa brukar räknas dit) kan få särskilt pedagogiskt stöd från lärosätet. Man kan bl.a. få längre tid på inlämningsuppgifter och tentor, uppdelad tentamen, anteckningsstöd eller en mentor som hjälper till att planera studierna. Hos samordnaren för studenter med funktionsnedsättning (alla universitet och högskolor har en sådan) finns ett standardutbud av insatser att välja bland, men om dessa inte är relevanta för ens problematik kan man kolla vilka möjligheter som finns när det gäller individanpassat stöd. Jag började själv läsa en högskoleutbildning i januari 2020 och har förlängd tid på inlämningsuppgifter och tentor. Via mina lärare har jag också fått möjlighet att hoppa över vissa större uppgifter och göra dem under sommaren, något som har hjälpt jättemycket. Utan det stödet hade tempot blivit alldeles för högt och då hade jag också kraschat.

    Trådstartaren

    Då var det dags igen… Efter mitt senaste inlägg kunde jag till slut släppa hudcancerångesten och de senaste veckorna har jag faktiskt varit relativt ångestfri. Nu har ångesten dock återkommit med buller och bång, och den är precis lika stark som sist. Den här gången oroar jag mig dock inte för hudcancer, utan för att det ska vara något fel med min mage. Och jag är så fruktansvärt rädd!

    Som jag skrivit tidigare i tråden så svullnade min mage upp i påskas och sedan dess har den känts spänd och konstig. Jag minns inte om det kom plötsligt eller successivt, men det har i vart fall inte blivit bättre. Förnuftet säger att svullnaden kan bottna i stress och ångest som påverkat magen negativt, men känslorna säger att det mycket väl kan vara en elakartad tumör eller en cysta stor som en grapefrukt. De senaste åtta, nio åren har jag ibland haft mellanblödningar i samband med stress och press, och jag befarar nu att de i själva verket berott på en cysta som nu har vuxit så pass att magen putar ut. Visst har jag väl gått upp lite i vikt p.g.a. förändrade vanor under pandemin, men jag tycker att magen känns alldeles för stinn för att det ”bara” ska vara fett. Dessutom känns det som om den trycks ut inifrån, vilket jag inte tycker stämmer överens med lite extra fett på utsidan.

    Nu är det bara en vecka kvar på terminen på högskolan och sedan är jag ledig fram till 30 augusti. Jag hoppas att magen ska bli mindre svullen när jag blir ledig och kan slappna av, men samtidigt känns det som önsketänkande. Ett negativt besked är dock något jag måste förbereda mig på, så jag har bestämt mig för att ge det tre veckor. Om magen inte blivit mindre svullen när de veckorna har gått bokar jag tid på vårdcentralen eller hos gynekologen. Men hjälp, vad rädd jag är att något hemskt ska hinna hända innan dess! Tänk om en eventuell cysta plötsligt spricker så att jag får jätteont och måste åka in akut?!

    Trådstartaren

    Då har jag varit hos hudläkaren. Han tittade på alla mina fläckar med dermatoskop, men i synnerhet på den jag oroade mig för. Han konstaterade då att den var helt ofarlig, liksom mina andra fläckar. Hela kroppen är nu genomgången och jag är ”friskförklarad”. Dessvärre var jag bara lugn i några timmar efter besöket, sedan smög ångesten sig på igen. Jag blev orolig för att läkaren kanske inte hade tittat tillräckligt noggrant på den fläck jag kom dit för, eller att han missat att titta på någon av de andra fläckarna.

    Jag kontrollerar fortfarande kroppen då och då för att se så att inget har förändrats sedan igår. Mest orolig är jag dock för att FÅ hudcancer längre fram. För några år sedan råkade jag glömma att smörja mig med solskyddsfaktor en sommardag då jag skulle gå ut. Detta ledde till att jag brände mig rejält på ena armen, så mycket att huden där började flaga. Att bränna sig är ju inte bra, och även om långt ifrån alla som bränner sig får hudcancer så är jag rädd att det ska drabba mig.

     

    Ska försöka fatta mig kort. Jag har GAD, hälsoångest och panikångest. Började in10 års åldern, nu i 30 års åldern. Jag har man, barn, bra utbildning och jobb. Lyckas nog med att hålla ihop mig utåt, men jag trasas fan sönder snart. Jag har så konstiga symptom nu som kommer och går på nätterna, jag vaknar, känner mig konstig, en gång var tån bortdomnad, en annan gång underläppen. Det är som att typ blodcirkulationen stoppas upp men när jag vaknar och rör på mig så går det över, hjärtat kan även slå snabbt. Detta gör i sin tur att hela min ångest vaknar så då får jag en panikattack. Jag har gjort undersökningar men det var ett tag sen nu och jag känner att detta kan bara inte vara normalt. Nu vågar jag inte sova och jag är så rädd att dö, samtidigt orkar jag bara inte längre. Jag orkar inte gå igenom massa undersökningar mer heller för jag får sån ångest innan jag vet vad det är. Alltså jag behöver prata med nån. Min man förstår tyvärr inte och blir mest irriterad på mig. Jag sitter uppe och grubblar halva nätterna. Usch jag är så jäkla rädd.

    I hear you. Hälsoångest är ett helvete. Jag har själv lidit av detta sedan lågstadiet. Allt började en sommar när jag befann mig på farmors och farfars sommarställe, vilket var den bästa plats jag visste när jag var barn. Farmor sa att det fanns barnkorsord i hennes veckotidningar, och när jag skulle bläddra fram till ett av dessa kom jag över en artikel om en jämnårig flicka som plötsligt drabbats av en mycket svår sjukdom. Det hade hänt under sommarlovet när allt var bra i övrigt, och jag insåg att vem som helst kunde drabbas av vad som helst när som helst. Efter det har mitt liv inte varit sig likt, och detta är ca 25 år sedan. I dagsläget har jag panik över en fläck på bröstet, trots att två läkare har kollat på den över videosamtal och sagt att den är ofarlig. Jag har nu självmant bokat tid hos en privat hudspecialist för en third opinion, men bävar inför besöket och det fruktade beskedet.

    Munskydden som många (inkl. jag själv) just nu bär i kollektivtrafiken är en stor trigger eftersom jag associerar dem med sjukdom och sjukhus. Det är även jobbigt att diakonen som jag regelbundet pratar med har blivit sjukskriven för stress.

    Jag lider starkt med dig för jag anar vilket helvete du lever i. Styrkekram! ❤️

    Trådstartaren

    Det här går inte. Ångesten äter mig och ser till att jag har total panik all min vakna tid. Och inga behandlingar fungerar heller. Antidepressiva hjälper inte ett skvatt, inte heller PDT. KBT förvärrar bara ångesten och gör helvetet till ett helvetes helvete. Gång på gång återupplever jag de exponeringsövningar jag utsattes för under mina terapiperioder, och jag ser alla bilder i detalj. När jag utsätts för något sjukdomsrelaterat glömmer jag det ALDRIG.

    Trådstartaren

    Jag vet hur riktigt jobbigt och förlamande det är. Jag är inne i en period nu, och innan jag vet om det är nåt allvarligt så orkar jag knappt, tankarna snurrar och ångesten tar över allt. Jag gjorde misstaget att googla denna gång, jag försöker undvika det annars men kunde inte stå emot nu och fy vilken panik det skapa. På måndag ska jag ringa läkaren och starta hela den processen. Usch det är verkligen jobbigt jag förstår dig så väl.

    Usch och fy, din stackare! <3 Det där låter exakt som jag. Jag känner din panik och lider med dig. Hur är det med din ångest nu? Jag såg att det var ett tag sedan du skrev ditt inlägg.

    Trådstartaren

    Fy så fruktansvärt. Känner verkligen med dig. Vet precis hur det känns. Det är ett helvete att vara i. Hoppas du mer och mer kan övertyga dig själv och finna ro i att läkaren ju har kollat och sagt att det inte är någon fara. Har också sökt hjälp för hypokondri och hälsoångest i många år. Sedan en lång tid tillbaka googlar jag i regel aldrig några sjukdomar eller liknande. Läser ingenting sånt. För kan inte hantera det och hamnar då också i den där loopen som det kan ta dagar eller veckor att ta sig ur. Det är ett tips, att försöka undvika. Kollar heller inte i speglar (menar då att kolla 50 gånger och få panik) och sånt när jag ser symptom på något utan försöker direkt släppa det. Märker jag att det ändå kryper sig på och inte ger sig på 3-4 veckor kollar jag upp det. När läkaren gett besked släpper jag det direkt. Övertygar mig själv om att jag gjort allt i min makt och kan lita på att denne vet vad den gör. Såna här tuffa regler har jag behövt sätta för mig själv och med åren tycker jag faktiskt att det har blivit lättare att hantera. Litegrann har jag också börjat känna mig sliten, att jag inte riktigt orkar längre. Också en liten lättnad i att ha kommit dit. Vet inte om mina ord kan hjälpa dig men jag hoppas det! Lita på läkaren <3

    Underbart att höra att du har lyckats sluta googla! Får jag fråga hur du gjorde för att kunna sluta? Jag har verkligen försökt att sluta, men googlandet är som någon slags drog för mig. Jag vet att ”drogen” bara får mig att må sämre, men jag kan ändå inte sluta ”ta” den. Jag vill inget hellre än att kunna sluta, men det går bara inte. Eller i perioder då hälsoångesten är borta eller lindrig fixar jag det, men inte när jag lever i en mardröm och de enda känslor jag känner är skräck, panik och djup sorg över att kanske inte få fortsätta leva.

    Jag slutade oroa mig för fläcken runt påsk. Då fick jag mensrubbningar och svullen mage och blev övertygad om att jag hade antingen äggstockscancer eller en cysta stor som en grapefrukt. Därefter fick jag ont under ett revben och trodde att mjälten var förstorad och på väg att spricka. Då var jag upptagen med dessa sjukdomar ett tag.

    Nu har jag dock åter börjat oroa mig för fläcken. Eller oro är fel ord, för det jag känner är ren och skär SKRÄCK och VRÅLPANIK. Jag började tvivla på läkaren och laddade ner en annan vårdapp för att vara säker på att få prata med någon annan den här gången. Även denna läkare sa att fläcken är godartad, men jag blev inte lugnare eftersom jag inte litade på att bilderna var tillräckligt bra eller på att allmänläkarna vet vad de pratar om. Jag har nu bokat tid hos en privat hudspecialist. Jag ska dit om två veckor och försöker just nu förbereda mig på det värsta. Samtidigt försöker jag lugna mig själv med att malignt melanom (vilket är vad jag fruktar) oftast bara är att ta bort. Å andra sidan kan jag inte låta bli att frukta en spridning, och när jag tänker på det känner jag en sådan stark sorg att jag inte ens kan gråta. Sorgen är liksom bortom det som tårarna räcker till. Jag vill inte dö ifrån min familj, min katt eller min älskade utbildning. Jag vill få fortsätta att ha det så bra som jag oftast har det numera, och jag vill ta examen om 2,5 år. Jag vill inte att allt detta ska tas ifrån mig. Och jag vill inte tillbringa hela våren eller hela sommaren på sjukhus. Jag vill kunna göra det som jag har planerat!

    Det som stressar mig mest av allt är att min mamma planerar som om ingenting har hänt. Hon planerar in familjeaktiviteter efter dagen D och förväntar sig att jag ska kunna vara med. Jag blir så ledsen när jag tänker på att de andra kanske måste göra dessa aktiviteter utan mig. Jag blir ledsen när jag tänker på hur chockad mamma kommer att bli om jag måste berätta att jag har cancer. Hon vet att jag är jätterädd för detta, men tycker att jag ska lita på de två läkare som jag visat bilder för. Jag önskar att jag också kunde lita på dem, men det går bara inte.

    I torsdags ringde jag till den psykiatriska mottagning där jag har min läkarkontakt. Jag visste inte ens om jag fortfarande var inskriven där, för jag har inte behövt ha någon kontakt med dem på över ett år. Som tur var hade de inte avlistat mig så min läkare skrev ut den vid behovs-medicin jag tidigare haft mot panikångest. Tyvärr visade det sig att den inte hjälper vid hälsoångest (mer än att den gör att jag kan komma till ro och sova) så jag har lika mycket panik fortfarande. Ingenting hjälper mot min ångest; den styr mig totalt.

     

    Trådstartaren

    Då var jag här igen. Jag känner mig så splittrad att jag håller på att slitas mitt itu. Just nu ligger jag under täcket i min mammas hus där jag varit en tid. Det har varit skönt att ha familjen nära och jag har trivts bra med att vara på landet. Med både distansstudier och extrajobb har jag haft fullt upp även om jag, med undantag för mina skogspromenader, nästan bara har varit i huset. I morgon måste jag dock åka hem pga att jag ska göra sex veckors praktik i min utbildning. Jag ser fram emot praktiken, men inte emot att komma ”hem”. Helt ärligt känns mitt lilla krypin i staden där jag bor numera mest som en plats att sova på. Nu har området där jag bor dessutom börjat bli rejält otryggt. Det enda som håller mig kvar i staden är hästen jag tar hand om en gång i veckan. Jag älskar honom högt och vill verkligen inte lämna honom, men heller inte bo kvar. Hade det inte varit för hästen hade jag inte tvekat att flytta närmare min familj. Jag har liksom inget annat än hästen kvar på min bostadsort. Men han är ju en sådan trogen kompis. Å andra sidan vet jag inte om det är försvarbart att bo kvar på en plats där jag inte har något ordentligt hem och knappt längre någon anknytning till, för att kunna fortsätta med hästen. Samtidigt får jag extrema skuldkänslor av att jag ens överväger att flytta ifrån honom.

    Min mamma säger att jag gärna får komma tillbaka hit efter praktiken. Det skulle innebära att jag bara behövde vara ”hemma” i sex veckor. Tanken på att åka tillbaka hit sedan är enormt lockande, men det känns som om jag då sviker hästen och den känslan gör mig gråtfärdig och får mig att vilja stanna kvar.

    Tänk om jag bara kunde ta ett beslut…

    Trådstartaren

    Hej Red Dykepi! Ledsen att höra att du är på väg neråt. Kan det vara en längtan efter ett bestående sammanhang att liksom få grunda sig i under en längre tid/period som det här handlar om? Tänker på det du skriver om att inte bo hemma, inte ha kvar skolklassen, behöva ge sig ut på okänd mark när det är praktik mm. är just sådant som kan innebära att ryckas upp från roten och att inte få landa i det som är? Liksom andas ut och få fortsätta med det. Kanske är det därför du är så trött och liksom inte orkar riktigt tvätta håret och liknande? Att det just kan innebära en utmaning och ansträngning att behöva lägga energi på de här områdena som du kanske önskade vore annorlunda? Värme

    Hej!

    Ja, det är möjligt att det är så. Fast jag vet inte. Men det är klart att jag skulle vilja gå kvar i samma klass, ha samma lärare och läsa kurser som är uppbyggda på ungefär samma sätt. Det stressar mig att behöva ändra på ett vinnande koncept. Igår upptäckte jag dessutom att nästa kurs (med nya lärare och till övervägande delen nya kursare) har ett upplägg som inte kommer att fungera med min funktionsnedsättning. Jag har tidigare haft ett individuellt upplägg i en kurs och det fungerade jättebra, men nu är det nya lärare och det gör mig nervös. Samordnaren för studenter med funktionsnedsättning tror att alla med min funktionsnedsättning fungerar likadant (snacka om fördomar) så hen kan jag inte prata med, utan jag är helt utlämnad till lärarna. De två senaste terminerna har lärarna varit toppen och jag har fått bra stöd, men jag vet ju inte hur det blir nu.

    Trådstartaren

    Det låter som du är i flera stora förändringar och det är inte alls konstigt om detta påverkar ditt mående. Skulle det minska din oro att inför din praktik, berätta för handledaren om dina svårigheter? Kanske kan du även prata med skolan om din oro och göra upp en plan för hur du ska nå dina mål under praktiken? Jag har ADD och förstår din oro att hitta ett jobb som passar, eller som man känner att man orkar med i längden. Men en utbildning är alltid en utbildning och förhoppningsvis kan den öppna fler vägar än du ser idag, om den vanligaste vägen inte skulle kännas rätt.

    Jag har berättat för handledarens chef (som var den som plockade in mig på stället) om min funktionsnedsättning. Dock inte för handledaren ännu, men det kommer jag att göra. Jag är även öppen inför högskolan och har rätt till extra enskilt lärarstöd under praktiken. Det känns bra, men eftersom jag har misslyckats i arbetslivet så många gånger är jag ändå rädd att det ska bli likadant den här gången. Jag har liksom inget självförtroende alls när det kommer till jobb och det är inte ”bara” att uppbåda.

    Jo, precis. Utbildningen är bred och den öppnar fler dörrar än den gängse.

    Trådstartaren

    Hej! Har du någon kontakt inom vården där du kan få fundera tillsammans med? En kurator eller psykolog eller så? Just eftersom det är återkommande depressioner?

    Hej! Jag har en diakon inom Svenska kyrkan som jag pratar med en gång i månaden. Psykiatrin har inte varit till någon hjälp när det gäller depressionerna.

    Trådstartaren

    Den ena kompisen har en stadig relation sedan lång tid och den andra är singel. Vännen som är singel har haft flera relationer men ingen som det fungerat med i längden. Antingen så har hen inte varit tillräckligt intresserad eller så har den andra inte varit det, eller så har den som hen varit intresserad av inte varit bra för hen. Jag har också väldigt svårt för nätdejting. Föredrar att träffas genom gemensamma intressen. Mycket beror på att jag har svårt för kallprat och hålla liv i en chattkonversation, och svårt för att få en riktig uppfattning av någon online. Ett nätdejting- tips om du är likadan är att skriva i din presentation att du inte är intresserad av chatt för chattandets skull, vill träffas IRL och att du söker långsiktiga relationer. Eller hur du själv väljer att uttrycka det för att sålla bort sådana som inte söker någonting seriöst eller som det rinner ut i sanden med, innan du fått en ärlig chans. Jag gjorde så och fick kontakt med en person som det känns riktigt bra med. Även om hen inte blir en partner så tror jag att hen kan bli en bra vän.

    Vad härligt att din ena vän träffade en partner till slut! Tråkigt att den andra vännen inte har haft samma tur. Jag känner verkligen igen mig i att intresset inte är besvarat, antingen från den andra personens sida eller från min. Detta har varit ett ständigt problem för mig ända sedan tonåren.

    Jag tycker att jag är tydlig med vad jag söker på dejtingsajterna, men lyckas ändå inte träffa någon. Det handlar nog mycket om att jag är kräsen också. Jag är likadan när det gäller vänner. Under många år var jag fast i en ond cirkel där jag började umgås med personer som ville umgås med mig, även fast jag inte ville umgås med dem. Det var så inpräntat i mig att man ska ge folk en chans, och det var precis vad jag gjorde. Tyvärr lyckades jag inte bryta relationerna när jag insåg att jag fortfarande inte ville umgås, utan jag det ofrivilliga umgänget fortsatte. Idag har jag, efter att ha jobbat stenhårt på att bli mer sann mot både mig själv och andra, lärt mig att jag FÅR vara kräsen. Jag väljer mina vänner med omsorg och mår mycket bättre. Dessutom gör jag inte andra människor illa genom att ge dem falska förhoppningar.

    När det gäller dejting har jag hela tiden tillåtit mig själv att vara kräsen och jag tror att det är så det måste få fortsätta. Många provar ju sig fram, men jag vet inte hur länge jag skulle behöva dejta någon jag är helt ointresserad av för att eventuellt kunna bli en gnutta intresserad. Det skulle inte heller kännas schysst att leka med en annan människas känslor på det viset. Antingen är jag intresserad eller inte, liksom. Jag önskar bara att jag kunde bli intresserad av människor som var lite mer tillgängliga.

Visar 12 inlägg - 13 till 24 (av 581 totalt)
0