Så rädd att dö att jag inte orkar leva. Märkliga symptom. Hjälp

[Green Tilaji]

Ska försöka fatta mig kort. Jag har GAD, hälsoångest och panikångest. Började in10 års åldern, nu i 30 års åldern.

Jag har man, barn, bra utbildning och jobb. Lyckas nog med att hålla ihop mig utåt, men jag trasas fan sönder snart.

Jag har så konstiga symptom nu som kommer och går på nätterna, jag vaknar, känner mig konstig, en gång var tån bortdomnad, en annan gång underläppen. Det är som att typ blodcirkulationen stoppas upp men när jag vaknar och rör på mig så går det över, hjärtat kan även slå snabbt. Detta gör i sin tur att hela min ångest vaknar så då får jag en panikattack.

Jag har gjort undersökningar men det var ett tag sen nu och jag känner att detta kan bara inte vara normalt. Nu vågar jag inte sova och jag är så rädd att dö, samtidigt orkar jag bara inte längre.

Jag orkar inte gå igenom massa undersökningar mer heller för jag får sån ångest innan jag vet vad det är. Alltså jag behöver prata med nån. Min man förstår tyvärr inte och blir mest irriterad på mig. Jag sitter uppe och grubblar halva nätterna. Usch jag är så jäkla rädd.

[Green Tilaji]

Ingen aning varför inlägget hamnade under arbete skola. Är ny här så jag fattade kanske inte riktigt. Vet inte hur jag ska fixa till det heller. Inatt var det riktigt jobbigt. Jag satt upp och sov, jag vet att detta låter helt galet men nåt fel är det för kroppen ska väl ändå inte domna bort när man sover. Och man ska väl inte behöva vakna med hjärtklappning. Kanske är så att jag har andningsuppehåll eller nåt på nätterna, eller så är det nåt annat men hursomhelst är det obehagligt och skapar bara än mer ångest.

[Indigo Vutaqy]

Jag har också mycket ångest. MYCKET.

Orolig för min hälsa, och rädd för att bli skadad och rädd för att göra bort mig och allt möjligt. Men det går upp och ner i perioder.

Att din man blir irriterad är ju tyvärr en normal reaktion, men inte hjälpsam.

Har du testat att styra bort orostankar? Typ:

Ja, det där oroar mig, men jag kan inte göra något åt just det där nu, så jag gör något roligare så att jag tänker på något annat istället.

Du kan inte kontrollera allt men du kan välja hur du hanterar saker.

Fokusera på det som ger glädje typ: gå en promenad, måla en tavla eller spela ett spel eller nåt.

Att göra lite träningsövningar är bra också, som yoga eller styrketräning hemma.

Jag vet att det är en svår balans med hur mycket oro man ska ha för sin hälsa.

Känner med dig! Kan du testa stödstrumpor? För mig har det varit hjälpsamt för att få bättre blodcirkulation. Också haft domningar till och från i kanske 10 år. Haft så halva ansiktet domnat bort, även armar som jag inte kunnat röra, fötter och jag vet inte allt – nattetid framförallt. När ångesten blev bättre försvann nog domningarna också. Jag tänker inte så mycket på det längre. Sömnutredning har jag gjort men det visade inget direkt.

Skickar kramar

[Green Tilaji]

Så skönt att höra att andra känner likadant, inte för att jag vill att nån annan ska må dåligt men för att man inte är ensam. Jag går igång och får son himla ångest så fort jag känner minsta grej i kroppen och jag försöker tänka att jag måste släppa det nu för en stund och göra annat. Att jobba brukar funka bra men nu när jag sitter hemma och jobbar har det blivit mycket värre. Jag är inne i ångesten nästan konstant.

Jag rör knappt på mig och vet att jag skulle må så mycket bättre av det men är lite smått paralyserad nästan.

[Yellow Bojoto]

Stor igenkänning.
Och dessutom mycket stor.

Min ångest gör mig låst och paralyserad. Dock har jag bestämt mig för att bryta det tex en gång om dagen. Det känns som att kasta mig utför ett stup varje jävla gång. Känns bra efteråt. Blir stolt. Tänker oxå att om jag gör detta till en vana. Så kommer min ångest mm att till slut minska.

Min ensamhet paralyserar mig med. Många runt mig tror och vill gärna att ”andra” ska umgås med mig. Då slipper dem. Det visar mig ju tydligt att jag ej är intressant.

Säger ej att alla andra är fel. Tvärtom så är jag väl medveten om att jag valt bort många för min hälsas skull. Och många valt bort mig av olika skäl.

-Jo jag har fått betablockerare for att få ner pulsen som i och för sig beror på 12 år extremt kristillstånd.

-Har servat och lagat min cykel. MÅSTE rädda mig själv med luft, rörelse, natur och andra intryck än min trygga Borg (hemmet).

-Går i kostnadsfria samtal hos en diskon. Dem är själavårdare. Så boka!

Ledsamt att du ej får support av din man. Då tycker jag att du ska söka samtal här, klura på om du har någon vän som du kan ventilera allt med samt boka terapeut eller diakonissa.

Var rädd om DIG!
Du behöver ta kommandot och välja vad som är bra för DIG.

💚

 

[Green Tilaji]

Nu när vi går in i en helg så blir ångesten värre, kanske för att allt blir så nedstängt, mer än det redan är.

Vaknade inatt igen, hade jätte ont i ena benet, fick sträcka ut och röra lite på mig men jag fattar inte vad som händer med mig på nätterna som gör att jag vaknar såhär konstigt. 3 ångestattacker fick jag hantera mitt i natten pga detta. Jag är sen helt matt på dagen.

Jag har barn som tar en del fokus och tur är väl det annars hade jag aldrig orkat. Jag kommer ihåg hur det var när jag var helt ensam i några år, jag gick inte ut på dagarna, gick enbart ut på kvällen för att handla typ nån gång i veckan. Helt isolerad när jag mådde som sämst. Jag avskärmade mig från alla och orkade ingenting. Jag tror jag blir lite påmind om den ångesten nu i dessa tider. Och när man får konstiga fysiska symptom så är min ångest uppe i 100. Jag har tyvärr valt att flytta ifrån min hemort och har inga nära vänner här. Jag pratar med min mamma och syster i telefon men jag kan inte lägga all min ångest på dem. Min man har ju levt med mig i många år och han orkar nog inte riktigt, sen har han själv inte någon ångestproblematik och förstår inte. Jävla ångest och jävla kropp som får mig att må konstigt. Det känns som jag ska dö och då blir det som att jag planerar för det vilket är helt sjukt.

Hej!

Jag har samma problem som du. Har hälsoångest och är livrädd för att dö, samtidigt som det känns ibland som att man inte orkar leva mer för att ångesten gör så ont. Jag vill leva och jag vill uppleva,men är så rädd för allting. Jag har ingen diagnos men tror själv att jag har GAD och hälsoångest. Allt utlöstes i samband med en utmattning för 6 år sedan.

Jag blir också rädd för minsta lilla förändring i kroppen. Det jag har lärt mig genom mycket arbete med mig själv är i alla fall att ångest och stress kan skapa en miljon olika “symtom” i kroppen. Jag har haft så mycket fysiska besvär och inget har det funnits någon förklaring till. Det är stressutlöst. Så domningarna du känner kan kanske vara kopplat till alla stresshormoner som rusar runt i kroppen? Såklart ska du kolla upp det om du är orolig, men jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter ifall det kan hjälpa till att lindra din oro.

Ta hand om dig.

[Green Tilaji]

Anonym skrev:

Hej! Jag har samma problem som du. Har hälsoångest och är livrädd för att dö, samtidigt som det känns ibland som att man inte orkar leva mer för att ångesten gör så ont. Jag vill leva och jag vill uppleva,men är så rädd för allting. Jag har ingen diagnos men tror själv att jag har GAD och hälsoångest. Allt utlöstes i samband med en utmattning för 6 år sedan. Jag blir också rädd för minsta lilla förändring i kroppen. Det jag har lärt mig genom mycket arbete med mig själv är i alla fall att ångest och stress kan skapa en miljon olika ”symtom” i kroppen. Jag har haft så mycket fysiska besvär och inget har det funnits någon förklaring till. Det är stressutlöst. Så domningarna du känner kan kanske vara kopplat till alla stresshormoner som rusar runt i kroppen? Såklart ska du kolla upp det om du är orolig, men jag ville bara dela med mig av mina erfarenheter ifall det kan hjälpa till att lindra din oro. Ta hand om dig.

Tack för ditt svar. Ja det är så konstigt detta att man får så många olika konstiga symptom. Jag vill bara må bra men är inne i en tuff ångestperiod. Antar att det till viss del handlar om omställningen att jobba hemma nästan heltid. Tankarna har mer fritt spelrum. Samtidigt som jag bara sitter inne framför en skärm. Har du fått någon hjälp med ditt mående? Jag äter låg dos ssri, gjort i flera år men den hjälper inget värst just nu.

Jag har gått i KBT i flera perioder under 6 års tid och fått mycket hjälp att hitta strategier för att hantera oron och ångesten. Men tyvärr så upplever jag inte att jag lyckas fullt ut. Det är som att jag förstår i huvudet hur jag ska göra men jag lyckas inte så bra med att få ner stressen i kroppen ändå. Som att kroppen bara har bestämt sig för att vara ångestfylld oavsett vad hjärnan säger. Så jag känner mig väldigt styrd av min ångest och har svårt att bryta den. Jag åt SSRI ca 3 år och de hjälpte mig nog upp från det värsta men jag tycker inte att det tog ner min stress och min ångest, det mig lite ork att kämpa på där i början när allt kändes som tyngst när jag blev utbränd. Men jag har haft funderingar på att återuppta medicinering men är osäker… Jag skulle helst av allt vilja komma igång med träning eftersom det har forskats fram att träning ger en liknande effekt som medicin. Men jag saknar tyvärr den mentala orken att komma igång, och träning är dessutom ångestfylld för mig av olika anledningar. Det är så svårt det här med att ha ångest……. Oro och ångest är ett stort handikapp och påverkar livskvalitén väldigt negativt. Det krävs stora resurser för att orka kämpa vidare och inte ge upp. Det som hjälper mig bäst just nu är avslappningsövningar och meditationer med fokus på att lugna andningen. Finns mkt på Youtube ifall du vill prova. Kroppsscanning är väldigt effektivt för mig för att lugna sinnet och kroppen lite grann.

 

[Red Dykepi]

Green Tilaji skrev:

Ska försöka fatta mig kort. Jag har GAD, hälsoångest och panikångest. Började in10 års åldern, nu i 30 års åldern. Jag har man, barn, bra utbildning och jobb. Lyckas nog med att hålla ihop mig utåt, men jag trasas fan sönder snart. Jag har så konstiga symptom nu som kommer och går på nätterna, jag vaknar, känner mig konstig, en gång var tån bortdomnad, en annan gång underläppen. Det är som att typ blodcirkulationen stoppas upp men när jag vaknar och rör på mig så går det över, hjärtat kan även slå snabbt. Detta gör i sin tur att hela min ångest vaknar så då får jag en panikattack. Jag har gjort undersökningar men det var ett tag sen nu och jag känner att detta kan bara inte vara normalt. Nu vågar jag inte sova och jag är så rädd att dö, samtidigt orkar jag bara inte längre. Jag orkar inte gå igenom massa undersökningar mer heller för jag får sån ångest innan jag vet vad det är. Alltså jag behöver prata med nån. Min man förstår tyvärr inte och blir mest irriterad på mig. Jag sitter uppe och grubblar halva nätterna. Usch jag är så jäkla rädd.

I hear you. Hälsoångest är ett helvete. Jag har själv lidit av detta sedan lågstadiet. Allt började en sommar när jag befann mig på farmors och farfars sommarställe, vilket var den bästa plats jag visste när jag var barn. Farmor sa att det fanns barnkorsord i hennes veckotidningar, och när jag skulle bläddra fram till ett av dessa kom jag över en artikel om en jämnårig flicka som plötsligt drabbats av en mycket svår sjukdom. Det hade hänt under sommarlovet när allt var bra i övrigt, och jag insåg att vem som helst kunde drabbas av vad som helst när som helst. Efter det har mitt liv inte varit sig likt, och detta är ca 25 år sedan. I dagsläget har jag panik över en fläck på bröstet, trots att två läkare har kollat på den över videosamtal och sagt att den är ofarlig. Jag har nu självmant bokat tid hos en privat hudspecialist för en third opinion, men bävar inför besöket och det fruktade beskedet.

Munskydden som många (inkl. jag själv) just nu bär i kollektivtrafiken är en stor trigger eftersom jag associerar dem med sjukdom och sjukhus. Det är även jobbigt att diakonen som jag regelbundet pratar med har blivit sjukskriven för stress.

Jag lider starkt med dig för jag anar vilket helvete du lever i. Styrkekram! ❤️

[Green Tilaji]

Anonym skrev:

Jag har gått i KBT i flera perioder under 6 års tid och fått mycket hjälp att hitta strategier för att hantera oron och ångesten. Men tyvärr så upplever jag inte att jag lyckas fullt ut. Det är som att jag förstår i huvudet hur jag ska göra men jag lyckas inte så bra med att få ner stressen i kroppen ändå. Som att kroppen bara har bestämt sig för att vara ångestfylld oavsett vad hjärnan säger. Så jag känner mig väldigt styrd av min ångest och har svårt att bryta den. Jag åt SSRI ca 3 år och de hjälpte mig nog upp från det värsta men jag tycker inte att det tog ner min stress och min ångest, det mig lite ork att kämpa på där i början när allt kändes som tyngst när jag blev utbränd. Men jag har haft funderingar på att återuppta medicinering men är osäker… Jag skulle helst av allt vilja komma igång med träning eftersom det har forskats fram att träning ger en liknande effekt som medicin. Men jag saknar tyvärr den mentala orken att komma igång, och träning är dessutom ångestfylld för mig av olika anledningar. Det är så svårt det här med att ha ångest……. Oro och ångest är ett stort handikapp och påverkar livskvalitén väldigt negativt. Det krävs stora resurser för att orka kämpa vidare och inte ge upp. Det som hjälper mig bäst just nu är avslappningsövningar och meditationer med fokus på att lugna andningen. Finns mkt på Youtube ifall du vill prova. Kroppsscanning är väldigt effektivt för mig för att lugna sinnet och kroppen lite grann.

Det var nästan så jag var tvungen är kolla så det inte var jag som skrivit detta. Jag har med fått hjälp i perioder och fått en del hjälp men inte fullt ut. Det har varit mycket fokus på typ barndom och relationer. Skulle velat haft mer fokus på framtiden och hur man tar sig framåt. För jag sitter fan fast. Jag är så arg och trött på att må dåligt fast jag typ borde må bra. Antar att det är mycket hela tiden, vissa större grejer och många små och det rinner liksom över, finns inte utrymme att hantera allt på en gång. Så jag skjuter det ifrån mig. Och det tar ju med kraft att bara stänga av och hålla undan allt. Då kommer det ut på de mest märkliga vis. Spännande ändå hur vi funkar. Jag har så svårt att greppa att saker jag mår dåligt över och stress att det kan sätta sig fysiskt, jag vet ju det men har svårt att typ fatta det. Hur kan det ens vara så liksom.