Hem > Forum > Ensamhet > Att vara osocial och asexuell

Att vara osocial och asexuell

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Hej på er,

    Jag är en kvinna (46 år) som är både osocial och asexuell och motståndare till porr. Jag känner mig ensammast i världen allt som oftast men ÖNSKAR att jag hade en partner som var som jag själv.

    Ligger ofta och mycket i soffan för att boosta energi.

    Finns det någon endaste människa här som är och känner som jag?

    Jag har ingen ork att göra det som alla andra orkar och klarar av och det suger. Har sjukersättning och känner mig typ värdelös. Inte för att jag har sjukersättning utan för att jag upplever mig utanför.

    Ibland tänker jag ”kan det inte bara dyka upp en människa i mitt liv som är som jag och vill spendera livet med mig på samma villkor” .

    Någon som känner igen sig?

    Hej på er, Jag är en kvinna (46 år) som är både osocial och asexuell och motståndare till porr. Jag känner mig ensammast i världen allt som oftast men ÖNSKAR att jag hade en partner som var som jag själv. Ligger ofta och mycket i soffan för att boosta energi. Finns det någon endaste människa här som är och känner som jag? Jag har ingen ork att göra det som alla andra orkar och klarar av och det suger. Har sjukersättning och känner mig typ värdelös. Inte för att jag har sjukersättning utan för att jag upplever mig utanför. Ibland tänker jag ”kan det inte bara dyka upp en människa i mitt liv som är som jag och vill spendera livet med mig på samma villkor” . Någon som känner igen sig?

    Hej

    Jag blev lite undrande när jag läste din text.Kan du förklara lite mer hur du tänker?Om man är osocial,så trivs man väl ensam?Är det nån typ av kompis du vill ha?Måste erkänna att jag inte förstår riktigt.Kan du utveckla?Att vara asexuell är nog inte så ovanligt som du tror.Det är bara så tabubelagt att prata om det.Att vara ointresserad av sex anses ju nästan sjukligt,särskilt om man är man.Personligen så tycker jag att det är en ganska meningslös sysselsättning.

    Trådstartaren

    Hej där : ) ,

    Tack för ditt svar. Jag kan förstå att min text vart otydlig kanske.

    Jag är osocial och behöver vara ensam men även om det är så så känns det så ensamt. Jag längtar efter sällskap men jag har svårt för att umgås. Man ska orka prata och det ska liksom flyta på. Hela mitt väsen slår bakut när jag försöker – jag får ont i magen, blir nervös och ibland har jag även behövt kräkas av obehag. Blir jag övertrött så kan jag inte ens stänga ögonen när jag vill vila. Då är det som att jag blivit sjuk av att umgås. Andra gånger går det lite bättre och då är det härligt men jag känner aldrig att det är jippiekajej och energigivande. Mer panikartat. Jag avskyr att det ska vara så.

    Var i en relation för ååår sedan där vi var ganska lika och jag kände att det gick ganska bra och vi var ensamma typ jämt på tu man hand. Skulle vilja ha det så igen. Vara med någon som också måste vara i lugna lunket. Behöva vilan. Vilja avstå andra människor på samma vis.

    Ha middagar med andra, gå ut på krogen eller liknande som typ alla verkar älska är ett big no no i min värld. Jag vill vara med 1 person. That’s it. Jag träffar mina tjejkompisar en eller två gånger om året typ. Då är det vila i en vecka efter det.

    Jag har hoppet uppe om att jag ska möta en like och kunna trivas i total tvåsamhet. Jag önskar att jag var som ”alla” andra men det kommer jag aldrig att bli……

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.