Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 491 totalt)
0
  • Klart jag vill må bättre, jag tror bara inte på att det är möjligt. Jag tror att det är för sent och jag är helt övertygad om att det är helt kört för mig att hitta någon mening med det här livet, skapa den familj som jag så desperat längtar efter och få ett liv som är värt att leva. Så jag vill ge upp, men är så oerhört rädd för att göra mina föräldrar illa. Och det är ju omöjligt att undvika om jag tar livet av mig. Jag tror fortfarande helhjärtat att när den värsta chocken och sorgen har lagt sig så kommer en lättnad infinna sig, att det är skönt att slippa oroa sig för hur jag har det, hur jag mår och om jag har något att göra vid helger och ledigheter. Jag är helt övertygad om att de, och alla andra, har det väldigt mycket bättre utan mig

    Det är inte för sent för dig. <3 Vad är det som får dig att tänka så?

    Över huvud taget är det ett problem att stödet ofta försvinner nattetid. Helst vill jag prata med det mobila teamet som jag hör till, för de har tillgång till min journal och min läkare kan se att jag haft kontakt med dem. Men två stora problem är att de stänger 22 och att det finns ett antal personer som har gett mig ett så bedrövligt bemötande att jag numera lägger på om de svarar. Det finns en person jag riktigt litar på där och han har rekommenderat ett par namn till av sina kollegor, men jag har svårt att våga prata emd dem, är så rädd att åter få höra att jag inte kan få hjälp. En har bett mig återkomma när jag lugnat ner mig (ringde mitt i en panikattack… Vilket jag trodde var deras vanligaste typ av samtal). En annan blev provocerad av att jag sa att jag inte ville levq och att jag övervägde att åka till bron och hoppa. Responsen blev ”tja, det är ju ett val du kan göra” i en fullständigt likgiltig ton. Dessa två karlar jobbar ännu kvar… Så jag drar mig för att ringa… Och den rädslan har spritt sig till andra samtal också, jag är så rädd att få höra att jag inte mår dåligt nog att ta upp deras tid, eller för dåligt för att se ska orka/kunna/vilja lyssna och hjälpa. Av någon anledning så är det lättare att ta det i skrift då. Blir väl inte lika personligt antar jag, och det är lättare att avbryta en chatt än att slänga på luren om jag får ett dåligt bemötande. Jag vantrivs med mitt liv något så enormt att jag helst vill avsluta det, men jag är för feg för att ta steget. Dödsångesten är ännu vansinnigt stark så jag har hittills backat. Men innerst inne vill jag inte vara kvar, jag är bara så ofantligt rädd för att misslyckas. Att någon ska hitta mig i sista stund och då kanske ”Rädda” mig tillbaka till ett liv med kroppsliga skador, stoppa mig på vägen så att jag måste försvara mitt val osv. Varför måste det vara så svårt att ta steget fullt ut? Jag vill ju verkligen inte leva.

    Usch, jag förstår att du drar dig för att ringa om du vet att du riskerar att få ett sådant bemötande. Det är ett under att sådana människor får jobba kvar. Antingen vet inte deras kollegor och chefer hur de beter sig, eller så håller de dem om ryggen. Sådant verkar tyvärr vara vanligt inom vården.

    En sak som slog mig nu är att det är lite märkligt att inte fler hjälplinjer erbjuder chatt som alternativ. De flesta erbjuder bara telefonkontakt och om de har en chatt som komplement så har den begränsade öppettider. Det finns säkert en förklaring, men jag är nyfiken på vad den kan vara. Många människor tycker att det är jobbigt att prata i telefon och drar sig nog för att ringa hjälplinjer även om de skulle behöva.

    Jag kan ha fel, men jag tror inte att man har dödsångest om man inte, åtminstone till en viss del, vill leva. Du verkar ha en spärr som säger stopp, du försöker komma i kontakt med Mind och du skriver här. Det tycker jag tyder på en önskan om att vilja må bättre, en önskan om att orka stanna kvar. Du fortsätter att söka hjälp, och det är superbra!

    Tack för tipset; mitt största problem är att de allra flesta stödlinjer stänger på nätterna. Även mind stänger ju vid midnatt och det lokala akutteamet stänger 22. Jag mår oftast som sämst ungefär då, så det blir ett stort bekymmer. Att jag mår skit nu beror på att ingenting har hänt. Allt är precis lika vidrigt som förr, jag har inte lyckats förändra någonting. Tiden går och det blir bara mer kört ju längre tid som går. Jag hatar fortfarande mitt liv och vill bara få ett slut på allt. Vattnet är kallt nu och jag har många gånger varit på vippen att sätta mig i bilen och åka till ”min” bro, men hittills har jag inte kommit iväg. Inte ens det klarar jag av att göra…

    Jag förstår att det är ett stort bekymmer att inte kunna få stöd på nätterna. Numera har jourhavande medmänniska en chatt som är öppen på söndagar mellan 21-06. Deras telefonlinje är däremot öppen varje natt (21-06) men det fungerar för dig att ringa…? Kanske vore det också bra om någon, t.ex. Mind, startade en nattöppen chatt av samma typ som här på forumet, d.v.s. peer support. Det verkar vara många som mår som sämst på nätterna.

    Det är bra att du inte har åkt till bron. Du benämner det som något du inte klarar av att göra, men du klarar av att låta bli och det är starkt! Att du klarar av att hålla dig därifrån är mycket bättre än att klara av att åka dit.

    som svar till: Allmän hjälp

    Tänkte dela med mig och få hjälp. Kanske hjälpa nån annan också. Har ni varit med om att ingen vårdgivare vill ta emot er. Närvård/vårdcentralen vill inte behandla mig då jag har för svåra problem, syftar på dystemi och svår egentlig depression. Så dem skickar till öppen psykratin. Dem nekar ty autism. Skickar vidare till habiliteringen. Dem vill bara hjälpa om praktisk. Typ hur man planerar en dag. Känner inte jag behöver sån hjälp. Dem säger då kan dem inte hjälpa. Så dem vill att psykratin eller vårdcentral tar hand om mig. Runt och runt. Har ni varit med om detta? Vad kan man göra? Försöker läsa på, dem kan ju neka om det inte är deras område men alla syftar på olika saker. Spelar ingen roll hur jag uttalar mig om det för nån av dem. Hittar inget hjälp i kommunen. Har inte råd med privata aktörer. Kan väl gå till kyrkan men känns inte bra alls det, då jag har inget intresse av religion och dem är ju utbildade i annat.

    Jag känner igen det där. En gång bollades jag fram och tillbaka mellan vårdcentralen och öppenpsykiatrin. Vårdcentralen ansåg att jag hade för omfattande problem för att de skulle kunna hjälpa mig, medan psykiatrin ansåg att jag INTE hade tillräckligt omfattande problem för att få hjälp hos dem… Först efter flera månader, när läkaren på vårdcentralen hade skrivit ett argt brev till psykiatrin där han krävde att de skulle hjälpa mig, så fick jag en tid. Då hade jag dock redan bestämt mig för att flytta tillbaka till staden där jag bott tidigare, så då fick jag komma tillbaka till min gamla mottagning.

    En annan gång fick jag inte tillräckligt med tider hos min dåvarande samtalskontakt, men då tyckte enhetschefen att jag skulle söka boendestöd, en insats som var helt irrelevant för mig. Jag hade inte alls den problematiken.

    Nu mår jag relativt bra och har just nu inget behov av hjälp från psykiatrin, men min nuvarande mottagning har som regel att de inte skriver ut patienterna förrän det har gått ett år utan att man behövt någon hjälp. Här är det alltså tvärtom, att de verkligen vill hjälpa och inte släpper en för snabbt.

    Jag gick in här för att chatta med Mind, men det är fullt. Jag är kvar (än så länge) men jag mår uruselt

    Skönt att höra att du lever! <3 Vilken otur att det var fullt i chatten. Vet du om att det finns andra stödlinjer än Mind, som du kan vända dig till när det krisar? Om du inte visste det, så kommer här en länk. https://www.1177.se/liv–halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/rad-och-stod-pa-chatt-och-telefon/

    Så oerhört ledsamt att höra att du mår uruselt. 🙁 Vad är det som känns värst just nu?

    Trådstartaren

    Hej! Jag vet att den här tråden är lite gammal men tänkte bara säga till dig att det definitivt finns hopp! Det kan vara svårt för människor som är mer feminina att hitta tjejer som är intresserade, men från min erfarenhet har många inte så fasta principer vad gäller om de gillar maskulint eller feminint. Jag tror mest att folk känner sig mer säkra på att man faktiskt gillar tjejer om man ”ser lesbisk ut”, och därmed blir mer rättframma. Du ska aldrig ändra vad som känns bra för dig för att finna kärlek, men du kan ju testa, om du inte redan gör det, att kanske ha på dig regnbågsdetaljer och sådant så att folk i allmänhet blir mer medvetna om vilket kön du dras till. Det viktigaste är nog bara att du inte ger upp! Fortsätt vara social och framåt så kommer du nog hitta den du söker! Det finns många tjejer som gillar femmes (jag och min ex-flickvän var feminina), och jag tror inte att de flesta är så dömande när det kommer till erfarenhet. Lycka till<3

    Ja, tråden är gammal men fortfarande aktuell. 😉 Tack för att du tog dig tid att svara!

    Att bära regnbågsdetaljer var ett bra tips! Det har jag inte tänkt på, men jag ska prova. 🙂 Kanske är det som du säger, att många känner sig säkrare på att man är lesbisk om man har ett maskulint utseende.

    Angående min bristande erfarenhet så hoppas jag att du har rätt i att de flesta inte är så dömande. Men jag är ändå orolig, för det känns som om det är så otroligt ovanligt att vara vuxen och aldrig ha haft sex. I synnerhet om man är kvinna. Det känns som om alla, t.o.m. vården, tar för givet att man har sexuella erfarenheter. Ett tag hade jag besvär med mellanblödningar och när jag kontaktade en gynekolog så fick jag frågan om när jag senast hade haft sex. Inte OM jag hade haft sex, utan NÄR jag hade haft sex. Jag tvingades då ”komma ut” som oskuld, vilket kändes väldigt jobbigt. Jag hade helst behållit den informationen för mig själv, men samtidigt förstod jag att den var nödvändig för att jag skulle slippa testa mig för könssjukdomar helt i onödan. I fortsättningen kommer jag så långt det är möjligt undvika att kontakta gynekologer, så att jag slipper ”komma ut” som oskuld gång på gång. Ju äldre jag blir, desto jobbigare blir det för desto mer skäms jag.

     

    Trådstartaren

    Nu tvivlar jag på mina förmågor igen. Jag kom in på utbildningen jag sökt, vilket jag blev väldigt glad över. Jag är fortfarande orolig över litteraturen, men i förrgår kom schemat och då uppstod ytterligare ett orosmoment. Herregud, vilket högt tempo det verkar vara! Jag har visserligen hört att programstudier överlag brukar hålla ett högt tempo, men jag hade uppenbarligen inte förstått HUR högt.

    När jag hade gått igenom schemat några gånger så insåg jag att jag aldrig kommer att hinna med så många inlämningsuppgifter på så kort tid. Mina funktionsnedsättningar gör att jag behöver mer vila och återhämtning än andra, vilket innebär att det tar längre tid för mig att utföra uppgifter. Just detta har aldrig varit något problem i tidigare studier, men på högskola och universitet har jag bara läst fristående kurser, och majoriteten av mina studieerfarenheter kommer från andra studieformer.

    Jag har nu mejlat samordnaren för personer med funktionsnedsättning och hoppas att hen kan hjälpa mig att få längre tid på mig med inlämningsuppgifter och hemtentor, för annars kommer jag att tvingas studera i ett tempo som för mig innebär fullt sken. Det kommer jag aldrig att orka, och med tanke på hur mycket jag misslyckats med i livet så skulle jag bli helt knäckt av att misslyckas ännu en gång.

    som svar till: Hälsoångest
    Trådstartaren

    Ny Här! Men s*tan vad jag känner igen mig i det ni skriver.. tyvärr! Jag har haft hälsoångest i 10-15 år också och det går i vågor. De flesta månaderna under året mår jag bra och tänker inte så mycket på allvarliga sjukdomar osv, men sen kan det räcka att jag får en förkylning, ont i huvudet eller i magen så kommer ångesten. Och när jag väl har fått den så eskalerar det och symptomen blir bara starkare. Och om jag under en sån här period får höra nån som haft liknande symptom och som varit en allvarlig sjukdom så FALLER jag, jag ställer mig bokstavligen talat in på att dö. Och det är så jävla sjukt, för jag har nog haft säkert 20 ”sjukdomar” under mitt liv som såklart bara varit fabricerat, men det kommer alltid tillbaka nått nytt. Och då är det precis som att jag glömmer att det troligvis bara är min hjärna som spelar mig ett spratt, då är det på riktigt. Och jag vet inte hur jag ska bli av med det, för oavsett om vänner och familj alltid säger ”det är bara din hjärna som skapar problemen” så kvarstår ju faktisk fakta att jag faktisk kan bli sjuk, det är ju ingen omöjlighet, och den faktan gör mig galen… är det någon av er som testat på videosamtal med psykologer eller gått KBT och blivit av med era symptom? Jag måste också säga att jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är som utlöser ångesten, mer än när jag faktiskt blir typ förkyld och tror att jag är döende, men när någon av er sa att ni får det när för mycket bra har hänt i erat liv så föll poletten ner, det är fan 100% sant. Ingenting i mitt liv har gått dåligt, pepparpeppar, och jag har haft tur med jobb, vänner, familj osv osv osv. Och det kanske är den vetskapen som är problemet… att det helt enkelt är för bra för att vara sant, så nått måste vara fel?

    Välkommen till forumet! 🙂

    Det är nog ganska typiskt för hälsoångest att tolka minsta lilla symptom som ett tecken på att man utvecklat en allvarlig sjukdom. Även att uppleva att symtomen blir värre efter att ångesten satt klorna i en, är nog väldigt vanligt. Och, förstås, oerhört plågsamt.

    Jag resonerar exakt som du! Även om jag inte är allvarligt sjuk just nu så kan jag ju bli det när som helst. Den tanken skrämmer mig något fruktansvärt!

    Jag har gått i KBT två gånger för min hypokondri, men det har inte hjälpt. KBT:n har bara handlat om att tänka på olika sätt kring sjukdomar, sjukhus o.s.v. och det kan jag redan. Jag vet att det inte nödvändigtvis rör sig om en allvarlig sjukdom när jag får symptom, men det finns alltid en viss risk (om än, i många fall, liten) att det faktiskt ÄR allvarligt, och det är det som skrämmer mig. Den där lilla risken att jag faktiskt KAN ha utvecklat en allvarlig sjukdom. Så nej, KBT har inte hjälpt mig. Dessutom har jag i förlängningen farit illa av de exponeringsövningar som ingått, då jag blivit så chockad i stunden att alla känslor försvunnit och jag blivit väldigt rationell. I efterhand, när chocken lagt sig, så har jag mått mycket dåligt och ångesten har kommit tillbaka. Ofta har den då varit värre än innan.

    Ja, visst är det hemskt att man inte vågar tillåta sig själv att glädjas när man har medvind? Jag kan verkligen inte det och jag har nu insett att det inte bara är sjukdomar som dyker upp i mitt huvud då, utan även andra katastroftankar. Jag har haft det tufft på många sätt under i stort sett hela mitt vuxna liv, men på sistone har det verkligen börjat gå åt rätt håll. Jag mår mycket bättre psykiskt, har fått bättre självkänsla (även om jag fortfarande har mycket kvar att jobba på) och ökad arbetsförmåga. Jag är på väg ut ur min långa sjukskrivning och har kommit in på en utbildning. Jag är äntligen på väg att bli självförsörjande och få en någorlunda normal ekonomi. Jag borde vara överlycklig, men det är jag inte, för jag har fruktansvärd ångest över allt som kan gå fel! Varje gång jag får ett positivt besked någonstans ifrån så vågar jag inte riktigt tro på det, utan ringer en gång till några dagar senare för att se om jag får ett annat, negativt, besked då. Den första personen kan ju ha fel. Bara idag har jag ringt till både CSN och Försäkringskassan med frågor som jag redan fått svar på vid tidigare telefonsamtal, men eftersom svaren var positiva för mig så var jag tvungen att dubbelkolla. Men känner jag mig lugn nu? Litar jag på svaren? Icke! Dessutom kan jag ju, till råga på allt, ha en sjukdom eller skada mig svårt och då missar jag ju utbildningen…

    Upplever du också detta kontrollbehov?

    som svar till: Hälsoångest
    Trådstartaren

    Men Gud vad jag känner igen mig i det här. Har haft hälsoångest i mer än 10 år nu. Men på något sätt har den blivit ”starkare” efter att jag har fått mina barn. Den lilla minsta symptomen googlar jag. Och beskedet från google ni redan vet- cancer, HIV osv…. Jag har varit på akuten minst 3-4 gånger de senaste 7 månaderna. Och det värsta är att det handlar alltid om något annat. Först hade jag ont i magen…. trodde det är cancer. Sen hade jag ont i ryggen…. trodde tumör. Sen var det hjärtklappning….. trodde hjärtinfarkt. Alla prover,EKG,röndgen var perfekta. MEN det hjälper bara i stunden att jag ska lugna ner mig. Sen hittar jag på någon annan sjukdom. Men det konstiga hos mig är att jag kan även uppleva alla symptom. Och de blir värre och värre så fört jag börjar tänka på det.

    Välkommen i klubben!

    Du skriver att din hälsoångest har ökat sedan du fick barn. Kan det bero på att du är rädd för att försvinna ifrån dem? Min hälsoångest kommer oftast i samband med, eller inför, positiva händelser eftersom jag är rädd för att gå miste om det som är bra. Om jag t.ex. har haft en jättemysig kväll med min katt så kan det dyka upp någon sjukdom, för det skulle vara ett trauma för mig att tillfälligt tvingas lämna bort katten p.g.a. en längre sjukhusvistelse.

    Jag kan också uppleva att jag faktiskt har symtom på den sjukdom som jag oroar mig för. Jag tror att det är väldigt vanligt när man lider av hälsoångest. Det verkar ofta vara så att man känner av ett eller flera symtom och att man då tror det värsta. Jag vet t.ex. att det som jag just nu upplever med synen, att jag ser lite dimmigt på en viss punkt på ena ögat, inte behöver vara ett symtom på att jag fått den ärftliga ögonsjukdom som finns i släkten. Det kan lika gärna vara så att ytbehandlingen på mina glasögon börjar bli dålig. Jag VET att det kan vara så, och jag VET att den chansen t.o.m. är större än att det skulle vara något allvarligt. Det faktum att det KAN vara något allvarligt gör dock att jag inte kan sluta oroa mig. Bara vetskapen om att det inte är 100 procent uteslutet att det rör sig om något allvarligt, skrämmer mig något så oerhört.

    Precis som du så har jag upplevt att symtomen blir värre ju mer jag tänker på dem. Rent intellektuellt kan jag tänka att det har fullt naturliga förklaringar. Exempelvis kan ju huvudvärk bli värre om man spänner sig, vilket jag alltid gör när jag är rädd och orolig. Men i stunden, när jag är mitt uppe i ångesten, så hjälper det inte att tänka så, utan då är en allvarlig sjukdom allt som existerar. När jag försöker få ner ångesten genom att tänka logiskt, så känns det som om jag bara lurar mig själv.

    som svar till: Hälsoångest
    Trådstartaren

    Idag har jag panik! Jag är så fruktansvärt rädd att jag har ärvt den ögonsjukdom som finns i släkten. Jag tycker att jag ser lite dimmigt på ena ögat sedan en tid, men det kan mycket väl bero på att mina glasögon eventuellt har fläckar som inte går bort eller på att jag helt enkelt behöver starkare glas. Jag kan dock inte släppa oron, så nu har jag bestämt mig för att gå till optikern och kolla mig. Jag vågar absolut inte gå ensam, så jag tänkte passa på i mellandagarna när jag är hos min mamma. Då kan hon finnas där och stötta när jag får beskedet att det är så illa att jag får en akutremiss till ögonkliniken och blir inlagd där. För i min värld finns inget annat alternativ än det. Att jag skulle få beskedet att jag (ännu) inte har utvecklat sjukdomen känns för bra för att vara sant.

    Jag vet inte heller vad jag ska ta mig till om det visar sig att jag har sjukdomen. Hur ska jag hantera livet med en kronisk sjukdom? Att behöva gå på kontroller 1-2 gånger per år under resten av livet? Jag som har panik bara jag ska på årskontroll hos tandläkaren och som laddar i månader inför helt vanliga synkontroller hos optikern. Som drabbas av ångest när jag går förbi ett sjukhus. Det är inte säkert att varken jag eller min syster har, eller kommer att få, sjukdomen, men den finns hos tre personer i släkten (på båda sidor) så risken är inte obetydlig. Jag är livrädd!! Jag kommer inte att klara att leva med en kronisk sjukdom. Jag kommer aldrig att kunna koppla av. Jag kommer att vara orolig jämt, jämt, jämt. *panik*

    Den här ångesten kom direkt efter att jag fick ett väldigt positivt besked som gjorde mig väldigt glad. Det är alltid när jag blir glad och/eller mår bra/bättre som sjukdomsångesten slår till. Jag har gått i KBT två gånger, men det hjälpte inte. Inte heller antidepressiv medicin har hjälpt. Det enda som helt tar bort sjukdomsrädslan är svår psykisk ohälsa, för då bryr jag mig inte om att jag kan förlora sådant som är bra, för då bryr jag mig knappt om någonting och ser inte fram emot någonting heller. Ju bättre jag mår i övrigt, desto mer sjukdomsångest får jag.

    Jag tog blodprov i höstas och alla värden var bra, vilket gjorde att jag kunde utesluta många sjukdomar, men jag kan ändå inte sluta tänka på sådana sjukdomar som inte kan upptäckas genom blodprov. Som t.ex. den här ögonsjukdomen då…

    som svar till: Hälsoångest
    Trådstartaren

    Åh, gud vad jag känner igen mig i vad du skriver. Vet inte om du fortfarande är aktiv men vad ”skönt” att få se någon som tänker exakt samma som jag själv. Förlåt men jag fick mig ett gott skratt när jag läste igenom inläggen för jag är likadan, jag tänker på att det måste låta helt tokigt i andras öron (de som själva inte lider av hälsoångest). Men det var så befriande att inte känna sig ensam i sitt tänk och oro.

    Jodå, jag hänger fortfarande här. Det är skönt att ha ett ventilationshål i vardagen.

    Vad fint att du kunde skratta när du läste inläggen. <3 För mig har det varit viktigt att ha så pass mycket självdistans att jag kan skratta åt eländet när jag inte är mitt uppe i någon sjukdom.

    Ja, jag tror att många som själva inte lider av hälsoångest tycker att det låter heltokigt. Jag har själv mött ganska mycket oförståelse och fått kommentarer som: ”Men du ÄR ju inte sjuk”. Folk förstår inte alltid att jag, när hälsoångesten är som värst, verkligen tror att jag är sjuk.

    Jag är glad att det kändes befriande för dig att få veta att du inte är ensam med din hälsoångest. Vi är fler därute.

    Trådstartaren

    Alltså vi är så lika! Jag gillar bara feminina kvinnor och är själv feminin. Och det är bara androgyna som visat intresse, dock bara enstaka. Men ingen som försökt kyssa mig dock 😉 jag vill inte heller kyssa främmande personer. Jag vill var kär!! Och självklart har man preferenser tycker jag. Men när jag säger det så säger folk ”men det är ju personen man blir kär i”…. öh?? Varför väljer de då i så fall partners av motsatt kön hela tiden om det bara handlar om personlighet?

    Skönt att inte vara ensam om det här! Jag tror absolut att vissa människor inte har några preferenser när det gäller kön och/eller könsuttryck, utan att det enbart handlar om personlighet, men bara för att det är så för vissa så är det ju inte så för alla. Det vanligaste verkar ändå vara att man har vissa preferenser.

    Förutom dem som på riktigt inte har några preferenser när det gäller kön och könsuttryck, så tror jag att det finns vissa som säger att de inte har det, för att de VILL att det ska vara så. Det kan nog handla om ideologi för vissa.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 491 totalt)
0