Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 434 totalt)
0
  • som svar till: Otursförföljd
    Trådstartaren

    På vilket sätt är enkla jobb svåra för dig?När jag sagt det till läkare har de sagt att det finns många olika enkla jobb och att det alltid finns något jag kan göra. Har du testat att jobba på så många enkla jobb så du vet att du inte klarar alla typer?enkla jobb kan ju vara allt möjligt, att prata i telefon, dataregistrering , butiksjobb, lagerarbete, budbil, städning, vårdbiträde/persolnlig assisans mm Hur har du sagt det till läkaren så att det blir trovärdigt? Jag har inte lyckats med det och har nu panik inför att detta kommer upp igen, att jag måste ta ett enkelt jobb när min sjukskrivning är över, vilket är väldigt snart. Mår jättedåligt av detta! Behöver råd om vad jag ska säga. Verkar som jag alltid säger fel saker?Andra verkar på ngt mystiskt sätt veta exakt vad som ska sägas och hur, så att dom får sjukintyg. Ibland har jag mest suttit och gråtit för att jag varit så förtvivlad hos läkaren eller af , men det har heller inte hjälpt. Jag är hyfsat vältalig, bättre på prata än att skriva iaf så det kan inte vara att jag inte kan uttrycka mig. Jag har ingen som jag kan fråga hur man ska göra. Det räcker ju inte att säga att jag inte kan göra något av alla enkla jobb som finns, då kommer de ju bara tro att jag inte vill jobba!!! ://(eftersom arbetsuppgifterna varierar mycket så det finns ju alltid något jag skulle klara, enligt dem ) Jag blir utmattad av att jobba , det vet jag, har försökt sååå många ggr..men ändå vill de att jag provar ngt annat eller samma typ av jobb på ny arbetsplats…Men hur ska jag få dom att förstå att det är allvar. Jag har inte gjort självmordsförsök,det verkar vara det enda som gör att de förstår hur dåligt man mår.Skulle inte kunna föreläsa det låter jätte läskigt att stå inför folk.vad skönt att du vågar det. Lyckost dig :)Även fast det är svårt att få uppdrag verkar det ju vara ett roligt jobb som du själv kan ha kontroll över. Själv skulle jag svettas, staka mig och glömma allt jag skulle säga…Det hade aldrig funkat för mig iaf 😉

    Jag har inte testat jättemånga enkla jobb, men jag har tre olika funktionsnedsättningar varav den ena är av sådan karaktär att vissa typer av jobb direkt kan uteslutas. Jag vill inte skriva för mycket här då jag är mån om att behålla min anonymitet (ovanliga diagnoser o.s.v.). Mina funktionsnedsättningar är dessutom väl dokumenterade och var och en av dem har en tydlig diagnos. Jag tror att det är därför jag inte blir ifrågasatt när jag säger att jag inte klarar enkla jobb. Utan mina vårdkontakter har alltid hållit med mig om att dessa jobb är svåra jobb för mig, något de också alltid framhållit i kontakter med Försäkringskassan. Jag har egentligen inte behövt förklara mina svårigheter för min läkare, för de utlåtanden som finns från utredningar är så tydliga att det inte råder någon tvekan på vad jag inte klarar av. I ena utlåtandet, för den ena funktionsnedsättningen, finns ett stycke som heter ”enkla pedagogiska råd” där utredande läkare har beskrivit vilken typ av jobb jag klarar och vilka jag inte klarar. Jag har två olika utlåtanden bestående av sammanlagt tolv sidor, där det tydligt framgår hur jag fungerar, vad som är svårt samt vilka diagnoser mina svårigheter förklaras med. Det är nog därför jag inte blir ifrågasatt. Dessvärre så brukar det idag krävas omfattande, och extremt tydliga, underlag för att man ska få hjälp från t.ex. Försäkringskassan.

    Att du hela tiden blir uppmanad att prova nya jobb beror gissningsvis på att du inte har några underlag som bevisar dina svårigheter. Jag önskar verkligen att du skulle få göra alla tänkbara utredningar, så att du kan få ett svar på vad dina svårigheter beror på. Då blir det förhoppningsvis mycket lättare att få både förståelse och hjälp sedan.

    Trådstartaren

    Ja det finns såklart andra som är fattiga men ofta brukar personer som är så noga med sina pengar som jag är, inte vara så fattiga. Ofta är det någon typ av missbruk som spel, alkohol, droger, shoppingberoende eller bara allmänt svårt att hålla i pengar (pga tex psykisk ohälsa )som gör att någon blir fattig.Men diakonen tyckte jag var så ordningsam och hon har inte haft så många andra i min sits sa hon. Dom flesta har någon anhörig som en förälder, barn, släkting eller partner som kan ställa upp,när det krisar.Eller så har dom skulder från konsumtion och är fattiga bara därför. Jag har aldrig lånat till konsumtion i hela mitt liv. Jag är väldigt ”redig” av mig där…I mitt fall är det att jag inte klarat av att behålla ett jobb…inte kunnat fråga föräldrar om stöd när det krisar. Inte fått sjukintyg när jag behövt. Inte fått a kassa upp till heltid ,då jag bara orkat jobba deltid för det mesta.Har blivit hemskickad för att de tyckt jag varit för dålig…fått sparken. Såna saker. Helt apropå ska jag då fixa pengar från någonstans..Det går ju inte! Och som jag skrev förut så är det mkt svårt att få mer än korta sjukintyg. Ibland blir det avslag från fk( i de fallen jag fått sjukintyg). Och då måste jag snabbt till soc. Dom har gett mig en kort frist sedan måste jag gå till jobbtorget och söka jobb. ..De bryr inte om att jag säger att jag är sjuk eller har funktionshinder. De behöver beslut från fk, intyg att jag är sjuk osv. Och det får jag ju sällan Och så händer samma sak igen…jag får inga pengar! Och jag får djup ångest och klarar inte mer. Det finns inget skyddsnät! Men det finns folk med tur, som lyckas få tex sjukersättning. Eller som har en familj som hjälper till! Men jag har ju inget av det :((

    Då är det kanske så att din situation är ovanlig just där du bor. Det finns ju städer, samhällen och stadsdelar där det inte är lika vanligt att vara fattig. På andra ställen är det istället ovanligt att vara rik.

    Om det är någon tröst så har inte jag heller någon som kan hjälpa mig ekonomiskt när det krisar. Jag har ingen partner, ingen kontakt med min ena förälder, och den andra föräldern är svårt skuldsatt. När det krisar är jag hänvisad till att snabbt försöka få ett extraknäck, söka fonder eller – i värsta fall – söka hjälp hos socialtjänsten. Därför känns det extra viktigt att skaffa mig en högre utbildning, så att jag kan få en stabil grund att stå på och därmed större möjlighet att få en anställning som passar med mina förutsättningar.

    Jag känner ju inte dig, men när du beskriver dina stora svårigheter på arbetsmarknaden så kan jag ändå inte låta bli att tänka på funktionsnedsättningar. Jag har haft det precis som du, och jag tror inte att jag hade haft speciellt många svårigheter i arbetslivet om jag INTE hade haft mina funktionsnedsättningar. Jag tror att man kan möta svårigheter även om man inte har någon funktionsnedsättning, men då till en viss gräns. D.v.s. förr eller senare hittar man ett jobb som fungerar. Jag har för mig att du tidigare nämnde att utredningar visat att du inte har någon neuropsykiatrisk diagnos, men har du bett att få en second opinion? Eller har du fått utredas för andra typer av funktionsnedsättningar? Du ska verkligen inte behöva ha det som du har det. Man ska inte behöva gå år efter år utan hjälp i din situation.

    som svar till: Otursförföljd
    Trådstartaren

    Isåf har jag extremt mkt otur…har inte kunnat utbilda mig alls. Får inte sjukersättning trots att jag har massor av funktionshinder.Aldrig trivts med ett jobb. ALDRIG.Varit tvungrn stt ta enkla jobb pga brist på utbildning och erfarenhet. Hur i all sin dar gör du som slipper enkla jobb?? jag trodde att det är just funktionshindrade som måste ta såna jobb? Jag klarar inte dessa jobb, fått sluta på vartenda ett..men ändå måste jag…af har mer eller mindre tvingat mig. Får inte säga nej till alla jobb! Gör jag det får jag inte a kassa o då kan jag inte betala hyran. Får nästan aldrig sjukskrivning eftersom läkare menar att jag kommer må sämre, isolera mig osv om jag inte jobbar! Har fått korta sjukskrivningar då och då väldigt osäkert! Har du något tips hur man ska uttrycka sig för att de ska förstå att man inte klarar enkla jobb…får panik! Vill inte börja o sluta igen..vill inte göra bort mig, veta att jag är dålig igen!! Du verkar ju inte haft otur med det iaf? Jag har inte lyckats få någon att förstå.Sen så har jag heller aldrig lyckats i kärlek trots att jag vågat satsa i flera relationer och inte varit kräsen. Har en familj som inte orkat se mina behov som gett mig men för livet och stor sorg och eventuellt även trauma. Syskon som svikit. Aldrig haft vänner däremot många jag försökt bli vän med men som jag aldrig dög åt…varit med om mobbing både på skolor och arbetsplatser.Har inte fått hjälp i psykvården på över 20 år, varit med om riktiga rötägg till läkare och flera dåliga psykologer/terapeuter. Detta är inte bara jag som tycker, har träffat andra som varit ”utsatt” för dom oxå. Jag hade oturen att träffa de sämsta under alla dessa år!Jag har aldrig, under så många år, fått någon jag har förtroende för och dom respekterar mig. Det är anmärkningsvärt då jag försökt och försökt i så många år! Jag ser folk omkring mig som får all den hjälp och stöd som jag skulle behöva. Många får någon som är bra redan på första försöket. De har tur med annat oxå, får arv som leder till att de kan köpa bostad, hittar stället de vill bo på och de trivs där de bor. Så fort jag flyttar får jag nya problem, som ingen jag känner har. Grannar som röker och som vägrar sluta trots mina astma atacker. När jag flyttade förra gången Kollade jag upp att ingen rökte men så flyttade det in två stycken kedjerökare, precis efter jag flyttat in…helt otroligt. Där jag bor nu är det oxå massa rökare som dessutom är hemma hela dagen!! Så det röks 24/7.får ingen hjälp av värden. Har försökt så många ggr med olika problem och hsr aldrig fått hjälp. Just nu är det tre olika saker jag försökt få hjälp med vad gäller bostaden. Jag orkar inte..tar all energi!!!Andra Hittar jobb som är klippt och skurna, bara sådär…Dom avancerar, får bra lön..Jag ser såna exempel runt omkring mig hela tiden. I deras liv faller liksom allt på plats utan att de anstränger sig allt för mkt! Känner många som fått långa sjukskrivningar trots att jag vet att dom är mkt mer kapabla att jobba än mig. Så ja, jag tror att allt är förutbestämt. Så mkt dåligt som jag varit med om kan inte vara en slump!

    Jag har hittills inte varit arbetslös, utan har alltid fått frilansuppdrag även om det ibland varit i sista minuten. På så vis har jag klarat mig ifrån att behöva söka andra jobb. Att ta ”enkla” jobb är dessutom väldigt svårt p.g.a. mina funktionsnedsättningar, vilket både min läkare och Försäkringskassan vet. Nu ser det i och för sig ut som att jag kanske blir arbetslös under oktober månad, och i så fall vet jag inte vad jag ska ta mig till. I värsta fall får jag väl söka försörjningsstöd, men det vill jag verkligen inte, så jag hoppas att jag har turen med mig och lyckas få ihop tillräckligt med frilansuppdrag i sista minuten. Att vara frilans är, för mig, ett jävla helvete så jag hoppas innerligt att jag kommer in på min utbildning. Då kan jag, från januari, nöja mig med att frilansa i mån av tid och ork.

    Nej, jag har hittills inte haft otur med Försäkringskassan, vilket jag är tacksam för, men jag har haft otur med väldigt mycket annat. Även jag har haft otur i kärlek, då de personer jag fallit för inte har varit intresserade av mig och vice versa. Vid 32 års ålder har jag fortfarande aldrig haft ett förhållande, och jag börjar förlika mig med tanken att det inte finns någon för mig.

    Du verkar sannerligen också ha haft en massa otur. 🙁 Jag har full förståelse för att du också tänker att det nog inte är en slump. Jag hoppas innerligt att både du och jag har fel, och att alltihop bara är en slump, men även jag tvivlar på att det är så.

     

    Trådstartaren

    Tack för förslag om fonder.Jag sökte det som diakonen föreslog. Vet inte när det betalas ut, hoppas innan december iaf.Ja De det är en liten tröst, men jag kan inte ändra mitt liv ändå, för det är större saker jag behöver. Nu sökte jag för vinterkläder och en mobil. Så det är grundläggande saker.Jag behöver lugn för jag är extremt ljud känslig o känslig för föroreningar, lukter mm jag har inte råd att köpa hus som jag vet att jag jag skulle trivas i.Jag har inget att sälja och jag får inte lån.i alla hyresrätter verkar folk röka, jag har inte hittat ngt rökfritt. Jag bor nära en stad men trivs på landet.Jag ser ingen ljusning någonstans.som du skrev i andra tråden, att det är förutbestämt hur man ska leva. Jag är ganska gammal nu och har fortfarande inte hittat någon att bo med för jag har egentligen inte råd att bo ensam.Och jag har inte haft ork att hitta ett jobb som gett pengar, har inget arv ….Dom flesta får ärva när föräldrarna avlider, jag känner inte en enda som gått lottlös ,dom flesta ärver hus ,sommarstuga aktier, bilar osv.därför är det ytterst få 50 plussare som lever så fattigt som mig! Även låginkomsttagar föräldrar har knåpat ihop något bankmedel genom åren.eller har antikviteter osv. de flesta föräldrar lägger undan till barnen. Det gjorde inte mina. Och vi är många syskon!

    Vad bra att du fick hjälp att söka fonder. Jag håller tummarna för att du får pengar!

    Jag tror nog att det är ganska många människor, i alla åldrar, som lever väldigt fattigt. Att vara 50+ och ha det som du är nog inte så ovanligt som du tror. Däremot anar jag att det är många som skäms för sin fattigdom, och därför försöker dölja den. Att ha dålig ekonomi är, liksom att lida av psykisk ohälsa, tyvärr väldigt stigmatiserande i vårt samhälle. Precis som många som mår psykiskt dåligt gömmer sig i garderoben så tror jag att många som lever i fattigdom gör det också. Psykisk ohälsa och fattigdom går dessutom ofta hand i hand.

     

    Trådstartaren

    Jag har gjort npf utredning. Hade inte något sådant. Har oxå gjort en uppsjö av själv skattningar både på psykmottagningar och hemma vid datorn. Jag har inte fått någon diagnos. Det jättesvårt om man inte passar in i mallar. Jag kan inte göra fler tester, har frågat och dom menar att allt är gjort, allt är uttömt osv..Har ofta fått höra att det inte syns på mig att jag mår dåligt.Nyligen var det en som sa att det inte syns att jag är fattig heller…Så jag varken ser ut eller är på ett sätt som förväntas. Jag måste bevisa allting.Men eftersom jag inte skadar mig själv allvarligt eller åker in akut för överdoser osv så får jag ingen hjälp. Senast jag sökte var i våras och då var det kalla handen till att komma till psyk.Precis samma bemötsnde fick min kille när han sökte hjälp hos en psykolog på en annan vårdcentral . De mende att han mådde för bra för att få komma till psykiatrin. Han hänvisades till internet kbt. De var helt oengagerade i honom och hans problematik. Han har träffat två psykologer. Jag som känner honom vet hur dåligt han mår, ofta värre än mig. Han orkade inte försöka igen, han blev så nedslagen och kände sig ovälkommen. När jag gick till min primärvård fick jag förslaget att jag skulle gå till en lokal i kommunen och träna på att träffa folk..Gjorde det men kände inte att jag passade in där, var inget som hjälpte mig. Jag sa det men jag fick inte komma på samtal utan skulle vända mig till lokalen ändå(fast jag inte trivdes där!)…. De vill bara bli av med ig.Även fått höra att terapi inte funkar lika bra när man nått min ålder…Jag orkar inte kämpa i vården mer. Har gjort det i över 20 år och blivit nedslagen gång på gång. Börjat prata med en diakon. Men hon har inte tid så ofta men De är alltid något.Men jag står fortfarande och stampar med att få sjukskrivning igen och har en katastrofal ekonomi. Diakoner var iaf mkt mer engagerad än vården varit.Det var bra!

    Det låter helt enkelt som om du hamnat i någon slags ingenmansland inom vården p.g.a. att du inte uppfyller kriterierna för någon diagnos. Idag räcker det tyvärr inte att må dåligt för att få hjälp, utan man ska ha en diagnos också. Det gör mig så sjukt arg! På det viset så lär massor av människor hamna mellan stolarna.

    Jag förstår att du inte orkar kämpa inom vården mer. Men vad bra att diakonen var mer engagerad än vad vården varit! Jag minns inte om jag har frågat dig det här tidigare, men har du testat att söka fonder? Kanske skulle det kunna få din ekonomiska situation lite mindre jävlig.

    Trådstartaren

    Hur gick det hos skuldrådgivaren? Har du hört något? Hoppas verkligen att din förälder inte fick kalla fötter… Bror min ska komma till Stockholm på fredag nästa vecka så jag ska kolla av läget då – om han är i skick förstås… han har ju sina psykiska problem och hans son har ju haft återfall på missbruket så det kan vara oläge att prata ekonomi … men fortsättning följer.

    Min förälder fick inte kalla fötter! 🙂 Hen har varit hos skuldrådgivaren och tyckte att det var positivt. De bokade ett nytt möte och tills dess skulle skuldrådgivaren ha pratat med kronofogden. Min förälder ska också ha samlat ihop fler papper från olika inkassobolag.

    Det enda som min förälder inte tyckte kändes riktigt bra, var att skuldrådgivaren inte verkade ha koll på allting kring utmätning, regler på bostadsmarknaden et c. Hen hade varit väldigt ung, och min personliga erfarenhet är att väldigt unga människor inte alltid har den livserfarenhet som krävs för att till fullo kunna hjälpa andra. T.ex. hade skuldrådgivaren föreslagit att min förälder skulle flytta in till samhället för att få mer pengar över, men så lätt är det ju tyvärr inte. Om hen flyttar och får lägre bensinkostnader p.g.a. det så drar ju kronofogden mer pengar istället. Dessutom finns det nog inte ett enda bostadsbolag som skulle hyra ut till en person med så mycket skulder och betalningsanmärkningar. Detta borde skuldrådgivaren ha känt till, tycker jag. Men, jag tror säkert att hen kan bidra med mycket för att hjälpa min förälder och jag är glad att min förälder väljer att fortsätta träffa hen!

    Hur var det med din bror när ni träffades?

    som svar till: Hälsoångest
    Trådstartaren

    Något som hjälper till viss del för mig, är att kolla alla värden en gång om året. Detta har jag hittills haft möjlighet att göra via psykiatrin, då alla patienter erbjuds årskontroll. I denna ingår ett omfattande blodprov där alla viktiga värden som t.ex. lever, njurar, ämnesomsättning, vitaminer m.m. kollas. Årets prov tog jag för ett par veckor sedan, och resultaten visade att alla värden var bra. Detta gör att jag inte kommer att oroa mig för cancer, eller andra sjukdomar som innebär avvikande värden, förrän nästa år. Däremot kommer jag säkert att oroa mig för plötsliga sjukdomar, som t.ex. blindtarmsinflammation eller anafylaktisk chock, men det faktum att jag har fått svart på vitt att jag inte har cancer (vilket är den sjukdom som jag fruktar mest) gör att jag sammantaget kommer att oroa mig mindre för sjukdomar än vad jag hade gjort annars. Så att kolla värden en gång om året har hjälpt mig. KBT och liknande har inte hjälpt.

    som svar till: Hälsoångest
    Trådstartaren

    Hej, här är tjej med hälsoångest. Så jobbigt och vill också förmedla denna ångest kommer oftast när det händer positiva saker i livet. Min son är 2 månader och 10 dagar gammal, älskar honom så det gör ont. Är så rädd för att det ska hända mig något, honom eller min sambo. Någon som fortfarande hänger kvar i tråden här?

    Jag är kvar. Och jag känner verkligen igen mig i att hälsoångesten kommer när det händer positiva saker i livet. Jag blir så fruktansvärt rädd att jag ska förlora det som är bra.

    Trådstartaren

    Vad skönt! Jag loggade in på FK:s hemsida häromveckan och såg att de har tagit positivt beslut om min sjukpenning. *Puh* här också!

    Vad skönt!! 🙂

    Trådstartaren

    Ok då kanske din ovanliga diagnos har gjort det lättare att bli sjukskriven?Anledningen till att jag inte kan jobba är flera.Jag har inte kunnat plugga jag har extremt dåligt självförtroende tror inte jag klarar saker, det hakar upp sig i huvudet jag blir superstressad och nervös med andra människor. Prövat med många utbildningar men varit tvungen att hoppa av från samtliga.Blivit jättebesviken och ångrat att jag börjat då det kostat mer än det smakat. kursavgifter och studielån som bara kastats bort. Jag har haft det svårt att fungera med andra.Tycker inte samma saker som andra, har svårt att spela med. Tycker alla är ganska lika varandra, jämfört med mig, de resonerar lika, håller med varandra.Man måste vara social, på raster after work och när man jobbar i många fall. Jag blir rädd för vissa personer, såna som tar för sig, är högljudda eller vill bestämma. De finns överallt.Mår ofta dåligt när jag märker att jag blir utanför pga detta. Jag är hellre ensam än att vara utanför i grupp.Chefer och arbetskamrater kommer förr eller senare märka av att jag mår dåligt.Då får jag ofta sämre arbetsuppgifter eller måste sluta. Jag klarar inte att degraderas på det sättet! Får självmordstankar, grubblar, ätstörningar och sömnsvårigheter. Depression. Orkar inte ha intressen. Livet blir meningslöst.Mådde jättedåligt i våras och ville ta livet av mig…jobbet var en stor orsak. Förutom det är det min relation som inte ger det jag behöver fullt ut, men som jag inte kan avsluta då jag inte har någon annan än honom i mitt liv. Utöver det är ekonomin ständigt en faktor för dåligt mående. En uppgivenhet att samhället inte fungerar, att man är en nolla pga ålder och oförmåga att jobba. Befinner man sig där i livet är man inte betydelsefull idag! Och innan du frågar, ja jag har sökt hjälp. I typ 20 år..olika läkare som mest varit otrevliga och bara packar på mediciner jag inte vill ha eller som jag inte tål. Mkt krav som jag inte kan leva upp till. Ingen har lyssnat på mig.Enligt dom är man inte sjuk eller så är jag för sjuk, särskilt när jag ber om terapi…

    Väldigt tråkigt att höra att du inte har fått den hjälp du behövt. 🙁 Jag känner igen mig i att det kan vara svårt att få jobb och utbildningar att fungera. I mitt fall har det helt och hållet berott på att jag valt fel jobb och utbildningar i förhållande till mina funktionsnedsättningar.

    Har du fått göra någon utredning? Jag tänker att en del av dina svårigheter och ditt dåliga självförtroende kanske kan ha sin grund i någon osynlig funktionsnedsättning. Det behöver förstås inte vara så, men om du har så dåligt självförtroende att det blir ett hinder i dina utbildningar, så kanske det ligger någonting bakom det.

     

    Trådstartaren

    Vill bara ha en uppdatering – vad händer i din förälders liv?

    Tack för att du bryr dig! <3 Min förälder har tid hos skuldrådgivaren först i morgon, så hittills har det inte hänt så mycket. Jag är fortfarande lite rädd att hen kanske får kalla fötter och avbokar mötet, eller att hen går dit en gång och inte mer, men jag hoppas verkligen att det blir bra!

    Hur har det gått för din bror?

    som svar till: För smart för terapi?
    Trådstartaren

    Det låter som du har tuffa erfarenheter med dej. Att hela tiden ligga steget före handlar om ett stort kontrollbehov. Mycket vanligt bland traumatiserade människor. Mitt tips är att du hittar en psykolog/psykoterapeut med goda kunskaper inom traumarelaterade åkommor. Är de bra på det de gör kommer de att hjälpa dej släppa kontrollen.

    Det handlar inte om att jag medvetet försöker ligga steget före andra människor, utan det är någonting som bara händer. Sedan december går jag i stödsamtal hos en diakon var tredje vecka, och det har varit superbra! Ett riktigt lyft för mig. Hon använder sig inte av någon samtalsmetodik (vilket i stor utsträckning bidrar till att göra ett samtal förutsägbart, då metodiken är lätt för mig att genomskåda) utan säger det hon tycker och tänker. Hon har även en STOR förmåga att tänka utanför boxen, vilket gör att hon faktiskt säger sådant som jag inte har hört förut (eller räknat ut själv) och får mig att reflektera. 🙂

    Nu mår jag mycket bättre psykiskt än när jag startade den här tråden, men jag kommer ändå fortsätta att träffa diakonen ett tag till, för det känner jag att jag har behov av.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 434 totalt)
0