Svar skapade

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 408 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Heja dig! Ja, det är bara att fortsätta, förr eller senare kanske du är PRECIS vad någon letar efter 🙂 Har precis fått veta att jag får en månad till på mig med höstens jobb, vilket innebär att jag faktiskt kan ta några veckor ledigt i sommar. Det betyder iofs att det tar ytterligare en månad innan jag kan fakturera, men just nu känns det som en bra investering att få vara lite ledig också. Hoppas du får en fin sommar! Allt övrigt till trots …

    Vad skönt att du fick en månad till på dig! Gud, vad bra att du kan ta några veckor ledigt! 🙂

    Jag har skickat en massa spontanansökningar på sistone, och förra veckan blev jag faktiskt uppringd. Det var en person som var väldigt intresserad, och hen berättade att de hade ett anställningsbehov, men hen vara bara näst högst i organisationen och det visade sig senare att högsta chefen redan hade hittat någon annan. Väldigt synd, för det var ett ställe som jag tror att jag hade älskat att jobba på. Personen jag pratade med har sparat mina kontaktuppgifter ifall behov uppstår på nytt, och det hoppas jag såklart att det gör. Jag har dock skickat spontanansökningar till andra ställen, om liknande jobb, och även svarat på flera platsannonser.

    Jag känner att jag har fått mer ork, och kommer därför att trappa ner sjukskrivningen, men jag har så ambivalenta känslor kring det. Å ena sidan är jag jätteglad för att jag fått mer ork. Å andra sidan känns det extremt stressande att jag inte riktigt vet hur jag ska lösa försörjningen när sjukskrivningen trappas ner. Jag KANSKE kommer att ha en anställning i höst (väntar fortfarande svar från många ställen och när det gäller platsannonserna så har inte alla ansökningstider gått ut än) men jag vet ju inte. Jag har räknat ut att jag kommer att kunna hanka mig fram augusti och september på mitt frilansande, men sedan vet jag inte. Jag söker nya frilansuppdrag också, i ett försök att säkra upp, men jag är så less på att frilansa nu så jag tror att jag kommer att börja gråta av lycka om jag får en anställning.

    Trådstartaren

    Det är svårt och jag har ingen lösning. Men det är så när man har djur, det kostar. Men de ger mycket. Men man måste välja och du väljer din katt framför en ganska rimlig tillfällig lösning och då blir det så. Jag vill också ha katt för att jag är ensam. Men vem betalar det?

    Ja, djur ger så oerhört mycket. <3 Min katt har varit min bästa vän och följeslagare i åratal. Hon har mer än en gång räddat mig från att avsluta mitt liv. När livet varit som mörkast har hon fått mig att känna att jag haft något – eller rättare sagt någon – att leva för. Hon har fått mig att avstyra mina mörka planer. Det är helt och hållet tack vare henne som jag hållit mig över ytan så pass att jag klarat mig från att bli inlagd. Hon har också räddat mig från att gå under av ensamhet. Jag har väldigt svårt att känna gemenskap med andra människor, och har därför alltid känt mig jätteensam trots att jag har vänner och bekanta, men med min katt känner jag den där djupa samhörigheten som ytterst få människor kan få mig att känna.

    Vad som är en rimlig tillfällig lösning beror ju helt på hur ens situation och förutsättningar (såväl materiella som sociala) ser ut. Tyvärr har jag alltid haft väldigt svårt att acceptera att det, vad det än gäller, inte alltid finns ett alternativ som är perfekt. Det är någonting jag måste lära mig att acceptera och hantera, för jag kommer förmodligen att ställas inför sådana situationer många gånger i livet. Då gäller det att inte drabbas av panik (vilket jag alltid gör) utan istället kunna se klart på vilka alternativ som faktiskt finns, och sedan välja det som utifrån min situation och mina förutsättningar är det minst onda av dessa.

    Nu har jag lugnat ner mig något och har bestämt mig för att det minst onda är att åtminstone FÖRSÖKA jobba 10% som frilansskribent också. Då får jag betalt per uppdrag (= ackordslön) och eftersom jag skriver snabbt så hinner jag rätt mycket på kort tid. Det gör att timpengen blir avsevärt högre än om jag skulle jobbat motsvarande extratid i en anställning (= timlön). Som sagt så vet jag inte alls om jag kommer att orka, men jag måste verkligen prova. Det är min älskade kissekatt värd. <3

    Trådstartaren

    Nu när sommaren är här blir avsaknaden av gemenskap extra påtaglig. Människor hänger på uteserveringar och i parker, på stränder, gör utflykter et c. och ibland blir det så tydligt vilken gemenskap många känner. Även om alla inte verkar vara jättenära, så är det ändå tydligt att de känner gemenskap.

    Det här är andra sommaren i rad som jag inte har någon nära vän, efter att jag och min bästa vän sedan många år tillbaka gled ifrån varandra. Jag har träffat många människor sedan dess, men ingen som jag känt gemenskap med. Visst skulle jag kunna fråga någon av mina ”aktivitetskompisar” om de vill åka och bada eller hänga i någon park, men det är inte samma sak. Tillsammans med dem känner jag mig nästan ännu mer ensam än när jag är för mig själv.

    I morgon är det midsommarafton och den kommer jag att fira ensam med katten. Och visst älskar jag att umgås med min katt, men jag skulle gärna ha lite mänskligt sällskap också. Ibland firar jag med min mamma, men hon jobbar i år. Min syster och hennes sambo skulle åka iväg med sin båt, och aktivitetskompisarna får mig som sagt bara att känna mig ännu mer ensam. Jag har inte heller särskilt många sådana kvar, då jag sedan jag blev sann mot mig själv har fått de flesta sådana relationer att rinna ut i sanden.

    Jag svarar själv eftersom ingen annan gör det. Att vara deprimerad är att vara halvvägs in i döden. Det finns ingen som bryr sig, eller lyssnar, eller förstår nånting. Det är en svart vandring. Jag vill bara skrika rakt ut för allt är så hemskt. Men det är försent, det finns ingenting att säga längre, saker har gått för långt… Och jag spelar ingen roll. Ingen spelar nån roll. Inget spelar nån roll!

    Du behöver få prata med någon nu! Jag vet att du helst av allt vill prata med någon IRL, men telefonkontakt kanske är bättre än ingenting? Här kommer en länk med ställen du kan kontakta för att få prata med någon som verkligen lyssnar.

    https://www.1177.se/liv–halsa/psykisk-halsa/att-soka-stod-och-hjalp/rad-och-stod-pa-chatt-och-telefon/

     

     

    Jag har försökt prata med en präst här, men hon sa mest att jag skulle engagera mig i kyrkan, jag behövde bara prata men det kändes inte som att hon ville det. Psykiatrin har jag kontakt med, där är jag satt på kö för utredning kan ta flera månader, utöver det tjatar de bara om medicin. Finns ingen annan jag kan prata med heller. Livet känns så fientligt..och omöjligt

    Vad tråkigt att prästen mest försökte få dig att engagera dig i kyrkan. Det är förstås inget fel med att berätta om kyrkans aktiviteter och välkomna folk att vara med, men det är inte det som är prästens/diakonens uppdrag i själavårdssamtalen som det heter. Utan uppdraget är att vara ett stöd, någon att prata med. Om det var så att prästen utnyttjade samtalet till att försöka ”värva” dig till kyrkans aktiviteter, så var det fel tycker jag.

    Skulle du kunna tänka dig att prata med någon annan i kyrkan, t.ex. en diakon? Eller en annan präst? Jag tror att det är med präster och diakoner som med samtalskontakter inom vården, d.v.s. att det inte fungerar med alla utan att det gäller att hitta rätt person.

    Vad bra att du står i kö för utredning! Ledsamt dock att psykiatrin, utöver utredning, inte kan erbjuda dig någon annan hjälp än medicin. Kan du inte ens få s.k. stödsamtal?

    Jag förstår att du mår fruktansvärt dåligt och jag tycker att det är riktigt starkt av dig att försöka få hjälp!

    Trådstartaren

    Hej Red Dykepi! Jag känner igen mig mycket i det du skriver och vet inte om jag någonsin upplevt den där riktiga gemenskapen som du nämner har skett dig ett fåtal gånger. Jag har också varit livrädd för att visa intresse, rädd för att låta andra personer komma nära eftersom jag har tänkt att det sociala ansvaret alltid vilar på mig och att människor om de kommer nära mig kommer inse vad tråkig jag är och då inte vilja vara med mig. När du pratar om att bli avvisad, och att du är rädd för att såra andra, handlar det enbart om när du egentligen vill ta dig ur en relation? Eller även om en rädsla, när du är i relationen, att råka såra den med vad du tycker och vem du är? Jag har aldrig känt mig trygg eller bekväm i en relation med tjejkompisar, jag har alltid upplevt att det finns någon barriär mellan oss och att det är något lite hotfullt över situationen. Jag tror att mycket beror på att jag har försökt att anpassa mig efter andra, vara en social kameleont och därmed haft svårt för att vara äkta och närvarande både gentemot mig själv men också mot ”tjejkompisarna”. Min egen självkänsla har nog en stor del i detta, min rädsla av att ”vara fel/för mycket/för lite” och all press och stress som då förknippas med sociala relationer har liksom påverkat hur jag upplever relationerna. Jag har liksom tänkt att om en person har tråkigt en enda sekund i mitt sällskap så kommer den att lämna mig. Den pressen gör mig troligtvis betydligt tråkigare, och relationen blir lätt kravfylld och barriären är ett faktum. Dock har jag aldrig heller känt att det EGENTLIGEN är några tjejkompisar jag liksom genuint velat umgås med och det kan ju också vara orsaken till att jag betett mig som jag gjort, som att försöka lägga ett pussel med fel bitar. Detta är det mönster jag ser hos mig – att alltid hålla personer på en armlängds avstånd – det kan vara en försvarsmekanism för att jag är rädd för att bli bortstött men även för att jag liksom inte får vittring på den där gemenskapskänslan. Frågan är om det är en kombination, eller vad som är hönan och vad som är ägget. När jag läst tidigare i tråden har jag fått känslan av att du har ett gott självförtroende, kanske självkänsla även, och att människor dras till dig. Hur kommer det sig tror du? Har du alltid vågat vara dig själv (ogillar det uttrycket), men som du är? Jag närmar mig trettio år och har haft flera längre kärleksrelationer. Där är det annorlunda. Pratar gärna mer om det men inlägget sprang iväg. Har du fått svar från personen du skrev till? Hoppas på lite goda nyheter!

    Vad ledsamt att du aldrig har fått uppleva riktig gemenskap. 🙁 När jag inte har någon människa i mitt liv som jag känner gemenskap med, är det som ett stort tomrum. Hur är det för dig? Vilka känslor ger känslan av att inte känna gemenskap upphov till?

    Det måste vara oerhört jobbigt att känna att allt ansvar för relationen vilar på dig. Vad är det som gör att du känner så? Beror det på din rädsla för att uppfattas som tråkig?

    Själv är jag framför allt rädd för att bli avvisad INNAN jag börjat umgås med någon. Om jag t.ex. har en klasskamrat/arbetskamrat/granne/whatever som jag tycker verkar intressant, och som jag småpratar lite med i klassrummet/på fikarasten/i trapphuset så är jag LIVRÄDD för att ta det ett steg längre genom att t.ex. fråga personen om hen vill ta en fika eller se en film någon dag. Jag är rädd att det ska bli uppenbart att personen blir besvärad, och således uppenbart att hen bara vill vara klasskamrat/arbetskamrat/granne och inte bli min vän. Jag är rädd att personen ska tänka negativa tankar som: ”Varför skulle jag vilja umgås med henne?” Eller: ”Jösses, hon är verkligen inte min typ av människa.”

    Rädd för att såra andra blir jag när jag är i en relation som jag egentligen vill ta mig ur. Oavsett om jag drar mig undan och försöker få relationen att rinna ut i sanden, eller om jag säger som det är, så vet jag att personen i fråga kommer att bli ledsen och besviken. Om jag låtsas som ingenting och fortsätter att umgås med personen så slipper hen att bli ledsen och besviken, för det man inte vet har man inte ont av. Samtidigt har jag, i de situationerna, känt mig så oerhört falsk och det har känts som om jag sårat personen i alla fall. I vissa fall har jag dessutom trott att om jag bara umgås tillräckligt länge med personen i fråga så kommer jag nog att känna gemenskap så småningom. Jag har alltså varit intresserad från början, eftersom jag känt hopp om gemenskap, och då har jag tagit initiativ till att ses o.s.v. Sedan har jag kommit till en punkt där jag insett att jag inte kommer att känna någon gemenskap med vederbörande, och då har jag inte vetat hur jag ska avsluta relationen på ett bra sätt.

    Det låter väldigt ansträngande att vara en social kameleont. Och det låter jättejobbigt att du upplever att det finns något hotfullt över dina relationer. Kan känslan av hotfullhet bero på att det egentligen inte är DU som är i dessa relationer, och att du därför inte är bekväm i dem?

    Ja, det stämmer att många människor dras till mig. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men en gissning är att det har att göra med att jag är en person som accepterar andra människor för dem de är. Jag ser mig själv som öppensinnad och vänlig, och kanske utstrålar jag det. Jag är också en sådan som gärna vill ge folk en chans. Jag har märkt att jag och många andra ofta tänker lite olika där. Jag tar gärna en fika några gånger för att se om det finns någonting att bygga på, och om jag känner att det inte gör det så vill jag inte ses mer. Men då kan jag märka att den andra personen har börjat se mig som en vän (hen kan t.ex. vilja planera vad vi ska göra nästa gång vi ses, säga att hen är så glad att hen träffat mig et c.) och då vet jag inte hur jag ska ta mig ur situationen. Detta är något som jag numera övar jättemycket på. Jag har blivit bättre på att ”ghosta” om jag tagit några fikor med en person som jag sedan känner att jag inte vill träffa mer. Det kan ju hända att den andra personen blir besviken, men jag är åtminstone inte falsk och spär inte på eventuella förhoppningar genom att fortsätta träffa hen.

    Personen som jag skrev till har tyvärr inte svarat. 🙁 Jag tänker nu negativa tankar som att hen säkert tyckte att jag verkade vara helt fel typ, att jag verkade konstig på ett negativt sätt et c.

     

    Jag vill tipsa dig om att ta kontakt med Svenska kyrkan. Där kan du få prata med en präst eller diakon IRL. Jag pratar själv med en diakon regelbundet och det har gett mig SÅ mycket och hjälpt mig att komma framåt i livet.

    Oavsett om du väljer att prata med en präst eller en diakon så är samtalen helt kravlösa och kostnadsfria. De utgår helt och hållet från dina önskemål och behov. Du behöver inte heller vara troende eller ens medlem i Svenska kyrkan. Personalen har tystnadsplikt.

    Om du är med i något annat trossamfund, så gissar jag att motsvarande stöd finns att få där.

    Trådstartaren

    Tack 😊 Ja det hoppas jag med att vi gör. Ja det e nog jag som uttryckte mej klumpigt. Det e normen som styr det mesta av samhället, så det håller jag med dej till fullo. Ja det va hemskt o våndas i flera månader om min magkänsla va rätt o det va den tyvärr. Jag e ju en orolig själ oxå, det ska inte hända når som e bra för då kommer ju absolut nåt dåligt o hända oxå. Så det gör inte saken värre.

    Åh, precis sådär tänker jag också! När jag mått riktigt dåligt, t.ex. när jag varit djupt deprimerad, så har jag i stort sett varit helt fri från ångest. Nu när jag mår bättre och har drömmar och mål som jag kämpar för att nå, så kommer däremot ångesten. Då oroar jag mig för allt möjligt, eftersom det finns så mycket som jag bryr mig om. Det finns sådant jag vill göra och ha, och sådant som jag absolut inte vill förlora eller missa. Jag är också en orolig själ, när jag mår hyfsat bra.

    Trådstartaren

    Ja jag tror flera av dem rört sig i hbtq sammanhang. Det är mkt pride flaggor med iaf.. Tror de är som andra i stort. Vissa saker kan man ju gilla som råkar vara inom hbtq sfären och andra inte. Manbehöver ju inte köpa hela konceptet. Även många hetero människor går ju i pride tåg osv Jag kände ett lesbiskt par för ca 15 år sedan via ett jobb men träffar inte dem längre. Däremot har jag sett dem på Facebook och där såg jag att de gått skilda vägar och träffat varsin ny tjej.De har även bildat familj med deras nya partners. Alla fyra är väldigt feminina. Jag skulle iaf aldrig kunna se att de var lesbiska. En gång var jag på en datingsajt och då skrev en väldigt feminin tjej till mig, för jag hade inte fyllt i vad jag sökte.Jag hade ”kvinnliga” bilder på mig själv (klänning med blommor osv )så hon kunde ju inte kontaktat mig om hon gillade butchiga kvinnor iaf..Detta är bara några exempel men jag har fler, där jag bor har jag sett två, tre lesbiska par med familjer.Ingen ser ut som en kille. Däremot har syrran känt en tjej som såg ut som en kille. Den tjejen gillade inte feminina tjejer som normen säger att butchar brukar göra. Hon ville ha en tjej som var som hon….Där min kille bor finns det två butchiga kvinnor som lever ihop. De är t.om lika till utseendet. Så det finns alla varianter men väldigt få av de tjejparen jag känt/sett har sett ut som man/kvinna .

    Vad intressant att vi har så totalt motsatta upplevelser. Jag önskar verkligen att jag hade fått uppleva samma sak som du. Jag har nog aldrig blivit kontaktad av en feminin tjej/kvinna på en dejtingsajt. Däremot har jag träffat ett fåtal (ytterst få) feminina kvinnor som berättat att de också dras till andra feminina, och de har också haft svårt att hitta en partner. Tyvärr har det inte funnits några romantiska känslor oss emellan, men det är ju inte så konstigt. Precis som att två heterosexuella inte faller för vilken heterosexuell person som helst, så faller ju inte homosexuella för vilken homosexuell person som helst.

    Trådstartaren

    Jag har oxå erfarit när jag var yngre och mer oerfaren o det var att jag ofta kollade in vissa personer och utelämnade andra, för jag var så säker på att jag inte kan bli kär i dom andra…Det är ofta att man blir kär i någon man inte ens tänkt på att man kan bli kär i. Alltså, det är lätt att som oerfaren tro att någon ska se ut och vara på ett särskilt sätt för att man ska bli kär. MEN kärlek funkar inte så. Iaf inte om det är på djupet. Då kan det vara en helt annan ”typ” som man faller för som man inte trodde från början.Så våga träffa alla möjliga när du dejtar. Var öppen. Vissa kanske inte passar men döm inte utan bara se vad det leder till.Kanske någon som blir en bra vän eller att du blir kär när du lärt känna henne.Men utgå inte från att tjejen måste ha en visst utseende.Alla människor har maskulina och feminina sidor inom sig, oavsett läggning eller kön.Det gäller att låta det få vara en balans, att båda sidorna får komma fram både hos dig och den du träffar. Kärlek är komplicerat. Närhet är viktigt och när man inte har en partner kan det vara fint att ha en kompis att mysa med i soffan oxå.Även om det bara är mys och ingen attraktion eller sex.Jag längtar efter en kompis ofta,en som jsg kan prata om allt med.Saknar verkligen en sån kompis. Hur är det i ditt liv, har du en nära kompis? Man behöver även andra nära kontakter än en partner.Och det saknar jag väldigt mycket, då jag inte har vänner.

    Vad skönt att du har sett flera lesbiska par där båda varit feminina. Det ger mig lite hopp. Kanske är det så enkelt som att dessa personer, liksom jag, inte känner sig hemma i HBTQ-sammanhang och därför inte rör sig så mycket där…? Då träffar jag ju såklart inte på dem där. Jag har dock inte sett särskilt många feminina lesbiska par utanför dessa sammanhang heller.

    Jag har absolut varit öppen för att träffa icke-feminina kvinnor, och t.o.m. män. Men tyvärr är det ofrånkomligt att det för många av oss är så att vi har vissa preferenser som omedvetet styr. Jag har t.ex. träffat många kvinnor som sagt att de är öppna för att träffa andra kvinnor, men att de hittills enbart blivit förälskade i män. De flesta heterosexuella kvinnor verkar också dras till maskulina män. Så jag tror inte alltid att det handlar om att man inte är öppen nog, utan om preferenser som man helt enkelt inte kan rå för.

    Vad tråkigt att du inte har någon nära vän. 🙁 Jag håller med om att det är viktigt med andra relationer också. Jag har ingen nära vän just nu, men har haft. Som jag skrivit i en annan tråd här på forumet så har jag svårt att känna gemenskap, och därför är det sällan som jag träffar människor som det känns ”rätt” med. Det är något som jag äntligen har börjat acceptera, efter att ha lurat mig själv i många år.

    Trådstartaren

    Risken är ju bara att det blir en självuppfyllande profetia av det hela.Om man intalar sej hela tiden att det finns ingen för mej eller jag har det bra som jag har det,så stänger man ju av sina känslor och är inte mottaglig för signaler från andra.Man blir kanske avvisande själv utan att egentligen vara medveten om det.Rädslan för att bli avvisad gör att man nobbar andra.Rädslor är ju ofta det som styr våra liv och vi vill undvika det som gör ont.Men ibland måste man tyvärr utsätta sej för risker med utsikten att det blir bättre sedan.Om man har en värkande tand,så kan det vara otäckt och göra ont att gå till tandläkaren,men det är ju en befriande känsla när värken släpper.Jag önskar bara att jag vore lite bättre på att följa mina egna råd……..Ha det gott.

    Jo, så kanske det är. För inte så jättelängesedan tyckte jag att jag fick signaler från en person som jag faktiskt hade känslor för. Jag vågade dock inte agera på signalerna eftersom jag var övertygad om att jag misstolkade dem till min egen fördel. Personen i fråga hade dessutom ett förhållande med en man sedan många år. Nu har vi ingen kontakt längre. Vi träffades i samband med ett frilansprojekt, och när projektet tog slut så tog också vår kontakt slut. Jag har snokat lite på Facebook (har dock inte vågat skicka någon vänförfrågan) och som det ser ut så är hon fortfarande ihop med samma man, så jag inbillade mig nog bara.

     

    Trådstartaren

    Ja samma här, jag kramar kudden o önskar att just den man tycker om skulle vara här. Det gör så jävla ont. O tyvärr så blir det inte lättare med åren heller. Det e hemskt att känna så. Förstår att det måste va väldigt jobbigt för dej. I vårt jäkla samhälle så ska det tydligen va status i hur många man legat med eller varit tillsammans med. Det e så tråkigt att folk måste prata om det, jag bryr mej väl inte om hur många nån annan legat med precis. Jag känner som du, min magkänsla brukar oxå stämma för det mesta. O det e på gott o ont. Min sista tjej som jag dejtade lite skulle träffa en gammal kompis som hon inte träffat på flera år. O redan då kände jag på mej att dom kommer bli ihop. O mkt riktigt några månader senare dumpa hon mej. För den andra. O min magkänsla e väl samma som din just nu, att jag kommer få leva själv resten va livet. O det gör ont som fan. Men hoppas att både din o mina magkänslor för engångsskull kommer att ha helt fel!!

    Välkommen i kudd- och gosedjurskramarklubben. Jag önskar att både du och jag fick möjlighet att gå ur den klubben, att vi fick en människa att krama istället.

    Jag bryr mig inte heller om hur många folk har legat med eller varit tillsammans med. I de sammanhang där jag rört mig har jag inte upplevt att samtalen kring sexliv, första gången, första kyssen et c. varit kopplade till status, utan jag har upplevt att det handlat om ren nyfikenhet. Att det förväntas att man som vuxen ska ha haft sex och, beroende på ålder, med mer än en person har i mina kretsar nog inte handlat om status utan om normer. Jag har upplevt att det varit ungefär som normen att t.ex. kunna höra. När man träffar en ny person så förväntar man sig att personen i fråga är hörande såvida personen inte i förväg informerat om att så inte är fallet. Det verkar vara samma sak med sex. Precis som att de flesta människor är hörande så har förmodligen de flesta vuxna haft sex, och de flesta har säkert haft det med mer än en person. Då blir det någonting som tas för givet. Jag vet inte hur det skulle vara om jag av någon anledning behövde gå till gynekologen, men jag anar att jag som vuxen skulle få frågan om när jag senast hade sex. En tonåring skulle kanske istället få frågan om hen sexdebuterat.

    Vad hemskt för dig att din flickvän dumpade dig för den där kompisen! 🙁 Jag kan tänka mig stressen och oron du måste ha upplevt när din magkänsla sa att just det skulle hända. Min magkänsla för med sig mycket bra, men den ger också upphov till en stress som jag kanske annars hade sluppit. Det är sjukt jobbigt att få dålig magkänsla kring sådant som jag inte kan påverka.

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 408 totalt)
0