Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 581 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Jag blev tvungen att sluta med medicinen då insättningssymtomen blev för svåra. Jag fick självmordstankar och blev jättearg och började kasta saker. Om jag hade fortsatt med medicinen hade jag kanske gjort något dumt, så det kändes bättre att sluta. Med tanke på min rädsla för sjukdomar känns det inte heller som något alternativ att be att få bli inlagd under insättningstiden och det är ju inte heller rimligt att man ska bli SÅ mycket sämre. Jag tror helt enkelt att jag inte ska äta antidepressiva när jag inte har depression eller panikångest utan ”bara” är fruktansvärt rädd för sjukdomar. Denna skräck kommer ju alltid när jag mår väldigt bra. Det låter ju bakvänt, men man kan faktiskt säga att jag aldrig mår så dåligt som när jag mår bra.

    Oron för magen ökar för varje dag. Jag är LIVRÄDD att jag har cancer! Häromdagen såg både jag, min mamma och min syster att magen inte var svullen och då blev jag först lättad. Därefter började helvetet, dvs tänk om-tankarna. Jag kom då fram till att magen kanske visst var svullen, men att den såg smalare ut i ljuset, vinkeln, spegeln et c. Eller att typen av tumör och/eller dess placering gör att magen ibland blir mindre svullen av orsaker som jag inte förstår. Varje gång jag hittar tecken som tyder på att jag är frisk blir jag lättad i typ fem minuter och sedan lyckas min hjärna avfärda dessa tecken och vips, blir jag övertygad om att jag är sjuk igen.

    Jag VET att medicinska undersökningar bara gör mig lugnare tillfälligt, men på det här viset oroar jag bort hela sommaren. Om en undersökning av magen mot all förmodan skulle visa att jag är frisk får jag kanske – om jag har tur – en frist på två, tre veckor innan jag börjar oroa mig för något annat symtom. Problemet är ju att jag även är så satans rädd för att få ett negativt besked! Det troliga är ju att jag kommer att få det, och då kommer jag att hamna på sjukhus där jag absolut inte vill vara.

    För övrigt behöver jag nog någon terapi, som INTE är KBT den här gången. Det senare har varit helt meningslöst för mig.

    Trådstartaren

    Hjälp, jag kommer inte ur hamsterhjulet! Jag tänker på sjukdomar och symtom all min vakna tid, även om jag försöker leva på som vanligt. Jag oroar mig för biverkningar av medicinen och känner efter i kroppen. Dessutom är jag livrädd att jag har en cysta eller – i värsta fall – äggstockscancer. Jag KAN tänka att jag antagligen hade haft ont då, och att magen hade blivit alltmer svullen, men det lugnare mig inte alls. Sekunden efter tänker jag nämligen att det kanske är cystans/tumörens placering som gör att jag inte har ont, och att jag kanske bara TYCKER att magen är mycket mindre svullen sedan jag tog Dulcolax. Min mamma tycker i och för sig också att den är mindre svullen, eller rättare sagt ”nästan platt”, men det gör mig inte heller lugnare. Istället tänker jag att hon kanske har blivit så van vid att se min svullna mage att hon inte längre uppfattar den som svullen. Jag är också rädd att det faktum att jag emellanåt oroar mig för andra sjukdomar beror på att jag undermedvetet försöker skydda mig själv från sanningen, d.v.s. att det är något fel med min mage.

    Det som plågar mig mest just nu är känslan av att mitt ”friskutrymme” krymper för varje gång det visar sig att jag oroat mig i onödan. Det senaste året har jag kollat upp fyra olika saker i vården och samtliga gånger har jag fått lugnande besked. Det känns som om det nästan bara är magen som inte är kollad och därför känner jag att det MÅSTE vara något fel med den. Jag har ju en KÄNSLA av att jag är sjuk. Jag vet att detta är helt ologiskt, men känslan är så otroligt stark att jag inte kan bortse från den. Den biter sig liksom fast som en igel och går inte att springa ifrån.

    För att återgå till medicineringen… Hur vet man egentligen om de symtom man upplever är biverkningar av medicinen eller om de uppkommit p.g.a. att man varit så rädd att de ska uppkomma? Väldigt många av de biverkningar man kan få av antidepressiva kan man ju också få av stress, ångest och spänningar. Så hur vet man egentligen vad som är vad?

    som svar på: Andningsproblem

    Lider av stora andningsbesvär sen 1 mån tillbaks, började med att jag började tänka lite extra på min andning en morgon & sen var det igång. Kan inte ta fulla andetag & har lufthunger. Åkt in ca 4 ggr & dom har tagit EKG, syresättning mm & dom säger bara ångest. Jag har ångest men den kommer ju av att inte kunna andas fullt ut. Detta styr mitt liv nu 24/7 Fick escitalopram (cipralex) utskrivit direkt & har ätit det i 1 mån nu ca. Är nu uppe i 15 mg. Men andningen är detsamma – till o med värre. Går hos psykolog nu & fysioterapeut men känner inte att nåt hjälper. Någon som haft samma & blivit hjälpt av medicin? Vill höra pepp & tips & inte några skrämselhistorier för jag är livrädd att inte kunna bli av med detta… Vill bara komma tillbaks till mig vanliga liv igen o slippa tänka på varje andetag. Fått attarax utskrivet men det hjälper inte mkt. Dom har uteslutit Corona då jag inte hade några symtom för det. Men tänker om jag haft det? Hade det kunnat ge såna här efterreaktioner även om man inte va sjuk när man hade det?

    Jag brukar också uppleva att det är svårt att andas när jag får panikångest. Även om det inte är farligt så blir jag alltid väldigt rädd. Jag lider av hälsoångest och har en tendens att tro det värsta. Nuförtiden har jag egentligen inte panikångest särskilt ofta, men jag provade Fluoxetin mot min hälsoångest och då bröt helvetet löst. Nu håller jag på att sätta in Citalopram istället.

    Trådstartaren

    I torsdags var jag på vårdcentralen med mina öron. Gudskelov var det bara vax så distriktssköterskan spolade bort det. Detta betyder dock inte att jag känner mig frisk. Nej, jag är fortfarande orolig för magen och vågar inte lita på att den inte innehåller en tumör eller jättecysta. Min mamma säger också att magen har blivit mindre svullen, och att den oftast inte är svullen alls, men jag har ändå svårt att lita på det. Dessutom har vi idag en massa bromsar i trädgården här på landet (möjligen pga att mamma har djur i en hage alldeles intill) och jag är livrädd att de ska bita mig. Förra året blev jag jagad av en hel svärm och fick en massa bett. Jag blev också lite febrig och illamående (vilket tydligen är normalt när man har fått många bett samtidigt) men fick ingen allvarlig reaktion. Jag är 30+ och har ALDRIG fått någon allvarlig allergisk reaktion av insektsbett, men tänker att det kanske är nu det händer. Visserligen har jag läst (bl.a. hos Astma- och allergiförbundet) att bromsbett inte kan ge upphov till det som kallas för anafylaktisk chock, men jag kan ändå inte låta bli att tänka ”tänk OM”. Därför sitter jag nu inne, trots att solen skiner, och vågar knappt röra mig av rädsla för att bli biten av de få bromsar som verkar ha hittat in i huset.

    Medicinen jag fick utskriven mot min hälsoångest gav mig den värsta panikångest jag någonsin haft, så nu provar jag en annan. Jag ska också trappa upp dosen extra långsamt för att försöka undvika jobbiga insättningssymtom. Jag hoppas så att medicinen kommer att hjälpa mot den helvetiska oron för sjukdomar, men är samtidigt rädd att den också ska leda till en anafylaktisk chock. Jag har visserligen haft samma medicin förut, fast för depression och paniksyndrom, men det är längesedan och jag är rädd att jag är allergisk nu. Jag har också tankar som ”Tänk om medicinen tar bort oron så pass att jag inte förstår att jag ska vara orolig när jag borde vara det, så att jag därför kan vara sjuk utan att veta om det och därför går omkring med en allvarlig sjukdom alldeles för länge”. Dessutom ser jag gång på gång framför mig hur ambulanshelikoptern landar på någon av åkrarna för att hämta mig när jag fått en anafylaktisk chock av ett bromsbett trots att man inte ska kunna få det, eller för att jag fått en chock av medicinen. Jag orkar inte längre ha det såhär men jag klarar inte heller av att njuta av livet.

    Trådstartaren

    JAG KLARAR FAN INTE DETTA!!!!! Nu har jag börjat oroa mig för magen igen. Problemen kanske inte alls berodde på förstoppning och att jag tycker att jag har blivit mindre svullen efter Dulcolax (läkemedel mot förstoppning) kanske bara var inbillning eller önsketänkande. I själva verket kanske problemet kvarstår, för igår kväll tyckte jag att jag kände något konstigt i magen och blev livrädd. Möjligen var det bara en muskel, eller äggstockarna eftersom jag har/ska ha ägglossning nu, men jag tänkte förstås det värsta. Därför började jag granska magen igen och idag tycker jag att den är svullen igen. Fan, fan, fan!

    Nu är det så mycket att hålla reda på att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Magen ska kontrolleras, tänderna ska kontrolleras, käken ska kontrolleras och öronen likaså. Dessutom ska ögonen och synen, pga den nya medicinen, också kontrolleras. Jag känner mig inte sjuk men jag känner mig ändå sjuk, om ni förstår hur jag menar. Jag tror att jag bryter samman snart, jag är så rädd och vill bara gråta och på något sätt kunna lugna ner mig själv. Jag önskar att jag visste hur. För vad lugnar mig när jag är såhär rädd för vad som händer i min kropp? Ingenting!

    Jag har, eller kommer att få, tid för att kolla upp det mesta av det jag oroar mig för. I september ska jag till tandläkaren och i augusti eller september ska jag på den årliga hälsokontrollen som psykiatrin erbjuder. Då kommer jag att få kolla alla världen och om det växer något farligt i min mage kommer det ju att synas i proverna. Om ingenting syns i proverna ska jag boka tid hos gynekologen för då har jag kanske en jättelik cysta i alla fall. Nästa vecka ska mamma till optikern (vi har samma) och då ska hon passa på att fråga om Fluoxetin är lämplig att äta om man har glaukom i släkten. Tills dess fortsätter jag att äta den; jag har ju precis börjat.

    Jag har alltså tider och planer för hur jag ska kolla upp allt jag oroar mig för, men jag kan ändå inte slappna av. Jag vill inget hellre än att ha en lugn och skön sommar och ägna mig åt mina fritidsintressen, men som det är nu vet jag inte ens hur jag ska kunna fortsätta med studierna i höst. Hur fan ska jag kunna plugga om jag mår såhär?? Jag vet att medicinen kanske hjälper och att jag kanske ”bara” har ångest, men samtidigt känns det som om jag försöker lura mig själv när jag tänker så. Jag har sådan ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

    som svar på: Nekad online-terapi!

    Jag förstår att du är upprörd och känner dig illa behandlad. Det jag kanske kan bidra med i tråden är att beskriva att Mindler med flera som erbjuder sk ”internet-terapi” enbart har i uppdrag att ge vård inom första linjens psykiatri, dvs på vårdcentralsnivå. När de ser att du redan är inskriven inom psykiatrin anser de att du har ett vårdbehov som överstiger deras kompetens. Mindler m fl har överhuvudtaget inte den typen av stödsamtal som du efterfrågar, och som helt klart borde finnas, utan erbjuder korta standardiserade terapiprogram för lätta besvär, t ex en mild depression. Deras psykologer följer alltså i huvudsak olika manualer i mötet med patienterna och patienten tillåts inte att prata fritt om det som han/hon behöver. Jag förstår att du önskar samtalsstöd men då jag är insatt i vad de olika nätföretagen erbjuder så kan jag säga dig att det inte är någon större förlust att inte kunna få prata med dem. Stödet är knapphändigt, inte baserat på det individuella vårdbehovet och är i likhet med annan nätbaserad vård till för att snabbt producera vårdmöten och generera vinst åt vårdföretagen. Jag råder dig att söka dig till exempelvis Frälsningsarmén eller Svenska kyrkan som erbjuder samtalsstöd utan att man behöver vara troende och man behöver inte ha några religiösa inslag i samtalen. Dessa kan finnas där och bara lyssna och finnas till i väntan på att du erhåller psykoterapi.

    Jag kan bara instämma i det som skrivs här. Om du behöver mer stöd än vad vårdcentralen kan erbjuda, och framför allt individanpassade samtal, är nog inte Mindler m. fl. rätt för dig. Själv kontaktade jag Ahum (som fungerar på liknande sätt) en gång och det var ungefär som att använda vilken ångesthanteringsapp som helst. Psykologen använde sig av väldigt basic KBT-tekniker som nog främst passar personer med lindrig ångest och kunde inte alls anpassa sitt stöd efter mina individuella behov.

    Också jag kan rekommendera att ta kontakt med Svenska kyrkan. Jag har själv gått i samtal hos en diakon och det var verkligen superbra! Hon kunde verkligen anpassa sig efter mina individuella behov.

    Trådstartaren

    Ångesthelvetet har inte gett med sig än. Jag har slutat oroa mig för magen (det var förstoppning) men har istället oroat mig sönder och samman för tänder och käkar. Nu har jag till råga på allt fått vad förnuftet säger är en vaxpropp, men som hälsoångesten säger kan vara något betydligt värre. Jag har försökt få hjälp på fyra vårdcentraler utan resultat. De tre första hade inga tider inom överskådlig tid och den fjärde skulle lägga ner. Antagligen är de flesta underbemannade pga corona. Jag har kört en vända med Revaxör och sköljblåsa men det har inte blivit ett dugg bättre. Jag ska köra ett par vändor till och om det inte blir bättre då heller så får jag göra ett nytt försök att hitta en vårdcentral som kan hjälpa mig.

    Eftersom ångesten är fullkomligt jävla outhärdlig har jag idag haft telefonkontakt med min läkare inom psykiatrin. Hon skrev ut Fluoxetin som enligt henne ska fungera lite annorlunda än de SSRI-preparat jag provat tidigare. Att prova en ny medicin är precis vad jag vill, men naturligtvis kunde jag inte låta bli att läsa på FASS innan jag ens hämtat ut förpackningen. Där stod att man bör samråda med läkare om man har ögonsjukdomen glaukom och då blev jag superrädd. Jag har inte glaukom själv, men båda mina föräldrar har och det är en ärftlig sjukdom. Nu tänker jag att jag kanske FÅR glaukom om jag börjar med Fluoxetin, men samtidigt vill jag just nu inget hellre än att hitta en medicin som hjälper mot helvetesångesten. Ångesten gör att jag behöver medicin men också att jag är livrädd för allvarliga biverkningar av medicinerna i fråga. Det blir liksom ett moment 22, och jag blir så himla trött på mig själv.

    Tack för tips. De fonder som betalar ut till medicinska behandlingar gör mig veterligen inte det för att bekosta en längre tids terapi. Det handlar om för mig kanske 100 000 kr för en behandling över ca 2 år med en kostnad på ca 1000 kr per session vilket är osannolikt att få från olika fonder och stiftelser. Det är annat om man söker för något specifikt hjälpmedel eller rekreation till en kostnad på några få tusen men inte till psykoterapi som de flesta fortfarande tror och anser är något som landstingen/regionerna går in och bekostar för de patienter som behöver det. Om du känner till någon specifik fond du tror ändå skulle bekosta privat psykoterapi får du gärna tipsa om det!

    Tyvärr känner jag inte till någon specifik fond, men jag tänker att det borde finnas. Du kanske inte kan få 100.000 från en och samma fond, men däremot borde det inte vara omöjligt att få mindre summor (typ 20.000) från flera olika. Kolla på http://www.globalgrant.com. Där kan du logga in med ditt bibliotekskort och söka gratis hemifrån.

    Yellow Viveqy, har du provat att söka fondmedel för att bekosta privat terapi? Det finns jättemånga fonder för alla möjliga olika ändamål, och du kan säkert hitta någon som passar in på just ditt. Det är olika hur mycket pengar de olika fonderna delar ut, så ansök gärna till flera olika. Jag har själv fått ganska stora summor från fonder, om än till annat. Säkerligen går det att få en rejäl slant till terapi också – det gäller bara att hitta rätt fond!

    Jag känner igen mig. Jag är i och för sig ganska social, men jag är också ointresserad av porr och har som 30-plussare kommit fram till att jag är asexuell. I och för sig har jag aldrig haft sex, men jag har äntligen insett att det stora problemet har varit att folk i 30-årsåldern förväntas ha sexdebuterat och inte att jag inte har fått mitt sexbehov tillfredsställt, för det behovet finns inte. Däremot skulle jag hemskt gärna vilja träffa en partner, men som lesbisk är det inte så lätt att hitta rätt (jag kan inte styra vem jag blir kär i) och jag har nu kommit fram till att jag vill leva i ett sexfritt förhållande. Jag längtar jättemycket efter långa kramar, kyssar och att bara få vara nära, men just sex vill jag inte ha.

    som svar på: Jag hatar psykologer

    Jag anser att psykologer behövs och jag vet folk som fått bra hjälp av dem, men själv sällar jag mig till skaran som inte haft någon nytta av dem. De psykologer jag träffat har bara följt en mall och inte alls kunnat anpassa sig till mig som individ. När deras metoder och manualer inte fungerat har de försökt passa in mig i mallen istället för att utgå från hur jag fungerar. Den bästa hjälpen har jag fått från en diakon i Svenska kyrkan. Hon utgår från sunt förnuft och mig som individ, och krånglar inte till det med en massa standardiserade mallar.

    Trådstartaren

    Ångesthelvetet går inte över. Idag på förmiddagen gick jag en långpromenad i syfte att ladda upp inför morgondagens tenta. Det blev dock inte den avkoppling som jag hade tänkt, för jag började genast känna efter hur det kändes i magen när jag gick. Hade jag inte lite ont? Kändes det inte lite tungt? Jag kom fram till att jag kände en tyngd i höger sida av magen, både upptill och nertill, men att det verkade släppa när jag tryckte med fingrarna under vänster skulderblad. Skumt, jag vet, men en fysioterapeut konstaterade för längesedan att jag har en tendens att samla på mig spänningar just under skulderbladen. Hela kroppen hänger ju dessutom ihop. Så kan jag tänka, men känslomässigt har jag panik över att ha en jättelik cysta eller i värsta fall en tumör.

    Ångesten har gjort att jag inte orkat tentaplugga lika mycket som jag velat idag, och jag är orolig att jag inte ska kunna fokusera i morgon. Jag fruktar även att den förbannade sjukdomsskräcken ska förstöra hela jävla sommaren – när jag verkligen skulle behöva slappna av och njuta av ledigheten. Men, det är ju inte särskilt konstigt att jag mår som jag gör. Rädslan för sjukdom är aldrig så stark som när livet är relativt bra i övrigt.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 581 totalt)
0