Hälsoångest

Hej!

Ja precis så! Istället för att leva och njuta av stunden tar oron överhand och tankarna snurrar ständigt kring nya symtom. Minsta lilla tecken gör att man tror att man drabbats av en allvarlig sjukdom. Jag gick hos en psykoterapeut 2 ggr och har även köpt en bok ”Tänk om jag är sjuk”. Finns en hel del att använda där men mycket verkar handla om att man ska utsätta sig för dessa tankar så de inte längre ska bli skrämmande. Jag försöker just nu tänka rationellt och se om alla de saker jag oroat mig för under de senaste månaderna någonsin varit något. Lyckas väl sådär och går upp och ner. Söker du mycket sjukvård för att bli ”lugnad” eller är det tvärtom att du inte vågar söka? Jag fick googleförbud av psykoterapeuten jag gick hos då det bara eldar på alltihop.

Jag har jobbat utifrån boken “tänk om jag är sjuk” ett tag nu och tycker faktiskt att det funkar rätt bra. Fri är man ju inte, men klart bättre och jag har lite verktyg. Ffa har det varit väldigt effektivt med den första mindfulness övningen. Det var jobbigt i början att inte Googla symtom, ta pulsen i tid och otid osv, men med tiden har det lättat lite. Mer tid så kanske…

Jag är kvar. Och jag känner verkligen igen mig i att hälsoångesten kommer när det händer positiva saker i livet. Jag blir så fruktansvärt rädd att jag ska förlora det som är bra.

Något som hjälper till viss del för mig, är att kolla alla värden en gång om året. Detta har jag hittills haft möjlighet att göra via psykiatrin, då alla patienter erbjuds årskontroll. I denna ingår ett omfattande blodprov där alla viktiga värden som t.ex. lever, njurar, ämnesomsättning, vitaminer m.m. kollas. Årets prov tog jag för ett par veckor sedan, och resultaten visade att alla värden var bra. Detta gör att jag inte kommer att oroa mig för cancer, eller andra sjukdomar som innebär avvikande värden, förrän nästa år. Däremot kommer jag säkert att oroa mig för plötsliga sjukdomar, som t.ex. blindtarmsinflammation eller anafylaktisk chock, men det faktum att jag har fått svart på vitt att jag inte har cancer (vilket är den sjukdom som jag fruktar mest) gör att jag sammantaget kommer att oroa mig mindre för sjukdomar än vad jag hade gjort annars. Så att kolla värden en gång om året har hjälpt mig. KBT och liknande har inte hjälpt.

Åh, gud vad jag känner igen mig i vad du skriver. Vet inte om du fortfarande är aktiv men vad “skönt” att få se någon som tänker exakt samma som jag själv. Förlåt men jag fick mig ett gott skratt när jag läste igenom inläggen för jag är likadan, jag tänker på att det måste låta helt tokigt i andras öron (de som själva inte lider av hälsoångest). Men det var så befriande att inte känna sig ensam i sitt tänk och oro.

Jodå, jag hänger fortfarande här. Det är skönt att ha ett ventilationshål i vardagen.

Vad fint att du kunde skratta när du läste inläggen. <3 För mig har det varit viktigt att ha så pass mycket självdistans att jag kan skratta åt eländet när jag inte är mitt uppe i någon sjukdom.

Ja, jag tror att många som själva inte lider av hälsoångest tycker att det låter heltokigt. Jag har själv mött ganska mycket oförståelse och fått kommentarer som: “Men du ÄR ju inte sjuk”. Folk förstår inte alltid att jag, när hälsoångesten är som värst, verkligen tror att jag är sjuk.

Jag är glad att det kändes befriande för dig att få veta att du inte är ensam med din hälsoångest. Vi är fler därute.

Idag har jag panik! Jag är så fruktansvärt rädd att jag har ärvt den ögonsjukdom som finns i släkten. Jag tycker att jag ser lite dimmigt på ena ögat sedan en tid, men det kan mycket väl bero på att mina glasögon eventuellt har fläckar som inte går bort eller på att jag helt enkelt behöver starkare glas. Jag kan dock inte släppa oron, så nu har jag bestämt mig för att gå till optikern och kolla mig. Jag vågar absolut inte gå ensam, så jag tänkte passa på i mellandagarna när jag är hos min mamma. Då kan hon finnas där och stötta när jag får beskedet att det är så illa att jag får en akutremiss till ögonkliniken och blir inlagd där. För i min värld finns inget annat alternativ än det. Att jag skulle få beskedet att jag (ännu) inte har utvecklat sjukdomen känns för bra för att vara sant.

Jag vet inte heller vad jag ska ta mig till om det visar sig att jag har sjukdomen. Hur ska jag hantera livet med en kronisk sjukdom? Att behöva gå på kontroller 1-2 gånger per år under resten av livet? Jag som har panik bara jag ska på årskontroll hos tandläkaren och som laddar i månader inför helt vanliga synkontroller hos optikern. Som drabbas av ångest när jag går förbi ett sjukhus. Det är inte säkert att varken jag eller min syster har, eller kommer att få, sjukdomen, men den finns hos tre personer i släkten (på båda sidor) så risken är inte obetydlig. Jag är livrädd!! Jag kommer inte att klara att leva med en kronisk sjukdom. Jag kommer aldrig att kunna koppla av. Jag kommer att vara orolig jämt, jämt, jämt. *panik*

Den här ångesten kom direkt efter att jag fick ett väldigt positivt besked som gjorde mig väldigt glad. Det är alltid när jag blir glad och/eller mår bra/bättre som sjukdomsångesten slår till. Jag har gått i KBT två gånger, men det hjälpte inte. Inte heller antidepressiv medicin har hjälpt. Det enda som helt tar bort sjukdomsrädslan är svår psykisk ohälsa, för då bryr jag mig inte om att jag kan förlora sådant som är bra, för då bryr jag mig knappt om någonting och ser inte fram emot någonting heller. Ju bättre jag mår i övrigt, desto mer sjukdomsångest får jag.

Jag tog blodprov i höstas och alla värden var bra, vilket gjorde att jag kunde utesluta många sjukdomar, men jag kan ändå inte sluta tänka på sådana sjukdomar som inte kan upptäckas genom blodprov. Som t.ex. den här ögonsjukdomen då…

Men Gud vad jag känner igen mig i det här. Har haft hälsoångest i mer än 10 år nu. Men på något sätt har den blivit ”starkare” efter att jag har fått mina barn. Den lilla minsta symptomen googlar jag. Och beskedet från google ni redan vet- cancer, HIV osv…. Jag har varit på akuten minst 3-4 gånger de senaste 7 månaderna. Och det värsta är att det handlar alltid om något annat. Först hade jag ont i magen…. trodde det är cancer. Sen hade jag ont i ryggen…. trodde tumör. Sen var det hjärtklappning….. trodde hjärtinfarkt. Alla prover,EKG,röndgen var perfekta. MEN det hjälper bara i stunden att jag ska lugna ner mig. Sen hittar jag på någon annan sjukdom. Men det konstiga hos mig är att jag kan även uppleva alla symptom. Och de blir värre och värre så fört jag börjar tänka på det.

Välkommen i klubben!

Du skriver att din hälsoångest har ökat sedan du fick barn. Kan det bero på att du är rädd för att försvinna ifrån dem? Min hälsoångest kommer oftast i samband med, eller inför, positiva händelser eftersom jag är rädd för att gå miste om det som är bra. Om jag t.ex. har haft en jättemysig kväll med min katt så kan det dyka upp någon sjukdom, för det skulle vara ett trauma för mig att tillfälligt tvingas lämna bort katten p.g.a. en längre sjukhusvistelse.

Jag kan också uppleva att jag faktiskt har symtom på den sjukdom som jag oroar mig för. Jag tror att det är väldigt vanligt när man lider av hälsoångest. Det verkar ofta vara så att man känner av ett eller flera symtom och att man då tror det värsta. Jag vet t.ex. att det som jag just nu upplever med synen, att jag ser lite dimmigt på en viss punkt på ena ögat, inte behöver vara ett symtom på att jag fått den ärftliga ögonsjukdom som finns i släkten. Det kan lika gärna vara så att ytbehandlingen på mina glasögon börjar bli dålig. Jag VET att det kan vara så, och jag VET att den chansen t.o.m. är större än att det skulle vara något allvarligt. Det faktum att det KAN vara något allvarligt gör dock att jag inte kan sluta oroa mig. Bara vetskapen om att det inte är 100 procent uteslutet att det rör sig om något allvarligt, skrämmer mig något så oerhört.

Precis som du så har jag upplevt att symtomen blir värre ju mer jag tänker på dem. Rent intellektuellt kan jag tänka att det har fullt naturliga förklaringar. Exempelvis kan ju huvudvärk bli värre om man spänner sig, vilket jag alltid gör när jag är rädd och orolig. Men i stunden, när jag är mitt uppe i ångesten, så hjälper det inte att tänka så, utan då är en allvarlig sjukdom allt som existerar. När jag försöker få ner ångesten genom att tänka logiskt, så känns det som om jag bara lurar mig själv.

Ny Här!

Men s*tan vad jag känner igen mig i det ni skriver.. tyvärr! Jag har haft hälsoångest i 10-15 år också och det går i vågor. De flesta månaderna under året mår jag bra och tänker inte så mycket på allvarliga sjukdomar osv, men sen kan det räcka att jag får en förkylning, ont i huvudet eller i magen så kommer ångesten. Och när jag väl har fått den så eskalerar det och symptomen blir bara starkare. Och om jag under en sån här period får höra nån som haft liknande symptom och som varit en allvarlig sjukdom så FALLER jag, jag ställer mig bokstavligen talat in på att dö.

Och det är så jävla sjukt, för jag har nog haft säkert 20 “sjukdomar” under mitt liv som såklart bara varit fabricerat, men det kommer alltid tillbaka nått nytt. Och då är det precis som att jag glömmer att det troligvis bara är min hjärna som spelar mig ett spratt, då är det på riktigt. Och jag vet inte hur jag ska bli av med det, för oavsett om vänner och familj alltid säger “det är bara din hjärna som skapar problemen” så kvarstår ju faktisk fakta att jag faktisk kan bli sjuk, det är ju ingen omöjlighet, och den faktan gör mig galen…

är det någon av er som testat på videosamtal med psykologer eller gått KBT och blivit av med era symptom?

Jag måste också säga att jag har aldrig kunnat sätta fingret på vad det är som utlöser ångesten, mer än när jag faktiskt blir typ förkyld och tror att jag är döende, men när någon av er sa att ni får det när för mycket bra har hänt i erat liv så föll poletten ner, det är fan 100% sant.

Ingenting i mitt liv har gått dåligt, pepparpeppar, och jag har haft tur med jobb, vänner, familj osv osv osv. Och det kanske är den vetskapen som är problemet… att det helt enkelt är för bra för att vara sant, så nått måste vara fel?