Red Dykepi
Skapade svar
-
Så oerhört tufft du verkar ha det. Jag förstår verkligen att du mår dåligt. <3
Jag beklagar att du inte fick återförenas med din familj. Har ni någon form av kontakt? Via telefon/sms/Facebook eller liknande? Du skriver även att du är hemlös. Har du en plats inomhus att sova på åtminstone?
Igen i princip total igenkänningsfaktor. Jag har nog också blivit mer avvaktande. Eller trött tänker jag ibland för att försöka skapa relationer med människor som det inte klickat med direkt tar väldigt mycket energi från mig, vilket jag reflekterat över mer och mer ju äldre jag blivit. Jag har ju lagt märke till det här vi pratar om och sett och börjat förstå mina mönster och känslor. I allmänhet mår jag bra av att vara ihop med andra människor och uppfattas som social et cetera men jag har alltid behövt och tyckt om att vara ensam och förstod tidigt att relationer utan den här gemenskapshetskänslan vi pratar om behövde hållas till vissa sammanhang eller aktiviteter men sen behövde jag gå/inte släppa in i det privata om du förstår. Just för att jag inte kan låta någon komma in på riktigt utan att det känns sådär som vi försöker sätta fingret på. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig för precis som du sagt så gör ju inte andra något fel och de vill dessutom umgås med mig men ändå har jag oftast inte kunnat gå vidare med eller ens underhålla relationen. Så ja avvaktande är nog jag med nu för tiden eller helt enkelt trött. Jag ger nog fortfarande alla eller de flesta i allafall en rejäl chans men har samtidigt blivit mer sparsam med att tacka ja till olika aktiviteter och liknande. Jag behöver inte konstant eller ens mycket socialt umgänge men den typen av umgänge/relationer jag behöver har jag förstått att jag däremot absolut behöver. Helt enkelt för att tillvaron ska bli helt och fullt meningsfull. Hur har du det med relationen till dig själv? Och den nyttiga ensamheten?
Jag känner igen mig i att det tar mycket energi att försöka utveckla relationer med människor som det inte riktigt klickar med. Ett tag brukade jag tänka att kontakten kanske skulle kännas bättre efter ett tag, varpå jag ansträngde mig till det yttersta varje gång jag träffade eller pratade med de här personerna, men det slutade bara med att jag började vantrivas alltmer i relationerna. Samtidigt fastnade jag i dem, eftersom de hade pågått så pass länge att det hade varit väldigt svårt att bara bryta. Då har jag, p.g.a. enorma skuldkänslor, fortsatt att umgås med dessa personer och blivit helt dränerad på energi.
Jag skulle säga att mitt behov av socialt umgänge är ungefär lika stort som mitt behov av ensamtid. Jag skulle inte orka vara social – eller ens träffa människor – varje dag, men jag skulle heller inte klara av att leva helt ensam. Jag har dock svårt att uppnå den önskade balansen mellan social tid och ensamtid, eftersom det är så få människor som jag verkligen trivs tillsammans med. I perioder då jag inte har någon vän som jag känner gemenskap med, utan bara “aktivitetskompisar”, blir det lätt alldeles för mycket ensamtid, och längtan efter att få känna gemenskap med någon är då väldigt stark.
Du kan kontakta BRIS: http://www.bris.se
Där kan du få prata med någon vuxen och få råd och stöd. Du kan själv välja om du vill ringa, chatta eller mejla. Jag vill också tipsa dig om att ta kontakt med skolkuratorn eller skolsköterskan när höstterminen drar igång. Jag förstår om det känns jättejättejobbigt, men de finns där för att hjälpa. Och OM det skulle uppstå en akut situation – där din mamma blir farlig för dig – så snälla, ring 112! Det är inte ditt fel att din mamma är sjuk eller att hennes sjukdom gör att hon får vanföreställningar. Du behöver inte skämmas. <3
Vilka likheter jag läser in i det du skriver. Det här med aktivitetskompisar till exempel, om jag vill finns dem men precis som för dig stannar det oftast där just pga att det känns väldigt obehagligt att släppa in de flesta mer än så. Jag har aldrig trott eller tänkt att det vanliga är att man har massvis med riktigt nära vänner, är inte så jag menar och jag tror att du förstår mig där? Utan det är just den där känslan av genuin gemenskap som jag verkar behöva på ett helt annat plan än många andra för att inte drabbas av den stora ensamheten. Jag menar inte heller att jag bara vill vara djup och seriös hela tiden, att det skulle vara det jag söker, absolut inte. För mig är det den väldigt svårförklarade känslan som jag bara enklast kan förklara med att det ”klickar” med någon annan och då känns det ofarligt och till och med skönt att låta någon lära känna mig på riktigt. Jag kanske är såsom du beskriver vad gäller rädsla för att mista just den här typen av person. Inte rädsla för att bli övergiven i allmänhet men såsom du skrev är nog mer korrekt. Eftersom det är så sällan man träffar på den här formen av relation är det ju extremt tungt att tappa bort den. Jag har flyttat en del och då har jag tyvärr fått uppleva det. Men det stärker också det vi försöker beskriva för dessa relationer är fortfarande på det viset trots att man rent fysiskt inte ens lyckas träffas en gång om året men det förstärker i sin tur också känslan av att sakna de personerna. För det ideala vore ju verkligen att hitta de här relationerna där du geografiskt befinner dig så att man utöver att prata skriftligt har möjligheten att umgås. Det är ju bland det bästa som finns här i livet. Vågar/orkar du fortfarande försöka lära känna nya människor i hopp om att finna den här typen av relationer? All värme
Jag var tvungen att läsa ditt inlägg flera gånger för att förstå att det inte var jag själv som skrivit det. Jag känner igen mig i precis allt du beskriver. Jag är så glad att jag vågade berätta här på forumet, för jag hade nästan gett upp hoppet om att det fanns fler som känner som jag. Jag har känt mig som den enda i världen som upplever den här typen av ensamhet. Även om jag egentligen inte önskar att någon annan ska behöva känna likadant, så är det ändå en lättnad att veta att jag inte är den enda.
Jag har inte heller trott att det är vanligt att ha en massa nära vänner, utan har alltid tänkt att det vanligaste är att ha en, eller några få, nära vänner. Men precis som du så har jag alltid upplevt att jag behöver en annan slags gemenskap för att inte känna mig ensam. Jag har alltid upplevt att det som många andra betecknar som nära vänskap är sådan vänskap som jag betecknar som “aktivitetskompisrelationer”.
Precis som du så vill jag inte bara vara djup och seriös i mina relationer, utan jag har också ett behov av att få skratta och göra roliga saker tillsammans, men jag måste känna att “det” finns där. Nära vänskap växer ju inte fram över en natt, utan alla relationer börjar på ett ytligt plan, men de få gånger jag träffat personer som jag klickat med så har det känts rätt med en gång. Jag har känt att det har funnits någonting där, att det varit värt att låta en vänskap växa fram. När jag träffat “fel” personer har kontakten däremot bara känts tom och… tja, platt.
Jag beklagar verkligen att du också har förlorat värdefulla relationer. Det gör så obeskrivligt ont när det händer. De människorna växer ju inte på träd direkt…
Jag håller med om att det ideala är när de människor som man tycker att det känns givande att ha kontakt med bor i närheten. Skriva och prata i telefon i all ära, men det är ändå en helt annan sak att ses IRL.
Jag har (vet inte om det är bra eller dåligt) blivit mer avvaktande gentemot nya människor. Förut kastade jag mig in i nya relationer, och letade aktivt efter nya människor att lära känna, i hopp om att träffa de där människorna som det verkligen känns rätt med. Tyvärr har det oftast bara lett till att jag träffat människor som jag efter ett tag känt att jag inte alls vill umgås med, samtidigt som DE har känt att de velat umgås med MIG, och till slut har jag haft fem, sex relationer som jag inte vetat hur jag ska ta mig ur. Jag har alltid varit en sådan som velat ge nya människor (och annat också) en rejäl chans, men numera tänker jag att det är bättre att inte FÖRSÖKA så himla mycket, utan att ta det som det kommer. Jag letar inte längre efter vänner eller en partner, men om jag träffar någon som jag verkligen trivs tillsammans med så vill jag väldigt gärna lära känna den personen.
Hur känner du?
Hej! Så bra att du känner lättnad, var så jag kände när jag läste dina texter också 🙂 Jag är själv 32 år idag och detta är något jag levt med hela livet men först nu börjar förstå eller kanske vilja förstå mer och mer. Ja jag har alltid haft massor med människor som vill lära känna mig och vill umgås men det är väldigt sällan jag känt att det ”klickat” från min sida. Har nästan alltid skuldkänslor mot någon pga att jag försöker hålla relationen främst formell eller likt dig, få den att rinna ut i sanden. Vet inte hur många gånger jag hört att du känner mig så väl men när jag tänker efter känner jag inte dig alls. De som sagt så har haft rätt och det är precis så som jag i de fallen velat ha det för har inte känt någon riktig samhörighet trots att den andra personen gjort det. Jag är absolut inte rädd för att bli övergiven, sårad eller något sånt och pga det har svårt att släppa in människor utan det är mer att det tar så mycket energi när jag inte känner det där ”djupa” bandet till någon. Det är heller inga problem för mig att vara del i sociala sammanhang eller umgås med folk formellt etc men jag känner ofta en längtan efter ”riktiga” relationer där det känns naturligt och harmoniskt att den andra personen känner mig på riktigt. Är vi inne på samma spår tror du?
Ja, jag tror definitivt att vi är inne på samma spår. Jag träffar också väldigt sällan människor som jag känner att det klickar med, även om ANDRA ofta tycker att det klickar med MIG. Det har ofta hänt att personer som jag umgåtts med sagt saker som: “Det är alltid lika trevligt att träffa dig.” Eller: “Jag är så glad att jag har träffat dig.” I de situationerna har jag inte vetat vad jag ska svara, för jag har ju inte känt likadant. Det faktum att jag inte har känt likadant har dessutom lett till att jag fått enorma skuldkänslor.
Till skillnad från dig så är jag ganska rädd för att bli övergiven, men den rädslan dyker bara upp i relationer som verkligen känns meningsfulla. Jag tror att det har att göra med att det är så otroligt sällan som jag träffar en människa som jag tycker att det är riktigt givande att umgås med, och då blir jag så fruktansvärt rädd att jag ska förlora den personen.
Jag har alltid haft människor att umgås med, men har haft ytterst få nära relationer eftersom jag helt enkelt träffat väldigt få personer som jag har velat släppa in. När det gäller de flesta människor så blir jag sjukt obekväm av blotta tanken på att släppa dem nära, eftersom det skulle kännas så fel att göra det. När jag inte har några nära relationer är jag därför ensam på födelsedagar, midsommar et c. om jag inte firar med min familj som bor långt bort. Mina övriga relationer stannar oftast vid “aktivitetskompisar”, eller bekanta som jag bara träffar i specifika sammanhang.
Jag tyckte att det var intressant det du skrev om att andra har sagt att du känner dem väl, men att de inte känner dig. Det fick mig att börja fundera på hur andra känner när det gäller mig. Jag har alltid haft en känsla av att de TROR att de känner mig väl, fastän de egentligen inte gör det. Men kanske är det inte så. Kanske finns det/har funnits de som tycker att de inte känner mig, men att JAG känner DEM.
Nu har jag gjort allt jag kan för att försöka hitta ett jobb på egen hand, och jag har gjort väldigt mycket (och kämpar fortfarande) för att få tillräckligt många frilansuppdrag. Men trots att jag har gjort en hel massa saker, så har det inte räckt, utan nu måste jag få hjälp. Förra veckan skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen, men när jag tog kontakt med den handläggare jag blev tilldelad så tyckte han att jag skulle ha en handläggare som jobbar med fördjupat stöd. Han skulle kolla om det gick att boka en tid hos en sådan handläggare och återkomma. Än har han dock inte återkommit, så idag skickade jag ett mejl och påminde. Jag hoppas SÅ att jag får träffa en handläggare som förstår mig, och att jag kan få hjälp att hitta ett jobb, men det riktigt stora projektet verkar vara att över huvud taget få träffa någon för ett första möte…
Jag vet inte hur hösten möjligheter till stöd ser ut. Och jag känner att jag måste vara så jävla stark för att få hjälp . Det är en felaktig situation. Jag har många rädslor och känner mig stressad av dom. Jag har svårt att lita på vårdpers efter jag lätt blir missförstånd. Och jag tror att jag är vid vägen ende det finns ingen mer hjälp att få . Jag har skrapat fram ett antal problem i terapi I 6 år och nu är det ingen som hjälper mig att lägga ihop mig igen . Jag får försöka leva med det trasiga. Men det är svårt och gör ont. Tack för att du bryr dig 😊
Åh, vad jag känner igen mig i att man måste vara stark för att få hjälp! Så har det varit för mig också. Jag hade kontakt med psykiatrin till och från under många år, och på flera olika ställen, innan jag kände att jag fick rätt hjälp.
Finns det någon annan som du skulle kunna prata med, någon som inte jobbar inom vården? Jag tänker att det kunde vara värdefullt för dig att ha någon som bara finns där, så att du orkar ta dig igenom det svåra.
Jag lider med dig. Det är riktigt, riktigt tungt när man kämpar och försöker hitta lösningar på sina problem, och det ändå inte går. När det inte räcker att man gör allt man kan.
Jag tycker att det låter som om du skulle behöva någon att prata med. Kanske bara någon som lyssnar och som du kan luta dig mot när din situation känns alltför tung. Du skriver att den som var din klokhet inte längre finns att tillgå. Jag är ledsen för din skull. Finns det någon annan som skulle kunna vara ett stöd för dig? En familjemedlem, vän, arbetskamrat, vårdpersonal, internetkompis? Finns det någon som du inte har berättat om din situation för, men som du tror skulle finnas där för dig om du berättade?
Jag känner igen mig i det du skriver och hoppas att du slipper vara ensam i din tuffa situation.
Hej! Jag har aldrig mött någon som beskriver denna ensamhetskänsla och de skuldkänslor som kommer med den, så genuint och direkt träffande som du. Tack, har läst din text två gånger nu för den gav mig den känslan av gemenskap och djupare samhörighet som vi båda verkar vara på jakt efter. All värme
Hej!
Om du bara visste vad lättad jag blev över att någon känner igen sig! Det känns skönt att någon förstår dessa skuldkänslor. <3 Upplever du också att det finns många människor som gärna vill umgås med dig, men att DU inte vill, eftersom du inte känner någon samhörighet med dem?
Red Pirecy, jag har skickat ett mejl till dig nu!
Just nu är jag på väg hem efter att ha träffat en kompis. Jag känner mig så ensam att det känns som om jag har ett stort, blödande hål i själen. Som med så många andra så känner jag ingen gemenskap med den här kompisen, ingen samhörighet. Vi har mycket gemensamt på plan som jag uppfattar som ytliga (ålder, intressen et c.) men på ett djupare plan känns det som om vi är ljusår ifrån varandra.
Jag får skuldkänslor gentemot mina vänner och bekanta för att jag känner såhär. De tycker ju om att umgås med mig och så känner jag mig så ensam att jag tror att jag ska gå sönder. Jag känner också skuldkänslor gentemot människor som är fysiskt ensamma, människor som saknar bekantskapskrets och som inget hellre vill än att ha någon att umgås med. Här sitter jag och är omgiven av människor som värdesätter mig och vill umgås med mig, men de flesta av dem vill JAG inte umgås med. Jag känner mig elak och otacksam som mår så dåligt i så många av mina relationer, fastän ingen har gjort något fel. Samtidigt blöder min själ för att jag känner mig så jävla ensam. Varje gång jag träffar någon som jag trivs tillsammans med (det händer ytterst, ytterst sällan) blir jag så sjukt rädd att förlora personen i fråga, för då har jag ”bara” de andra människorna igen…
Tack så mycket! Det värmer verkligen att ändå få det skrivet att jag inte är ensam, jag känner mig väldigt ensam just nu så det är skönt att höra. Som sagt, allting är verkligen bara svårt just nu. Efter allt som har hänt så går mitt liv upp och ner i en läskigt snabb takt. Jag hoppas på det bästa så gott jag kan!
Vad skönt att det kändes bra att få veta att du inte är ensam! Det är du verkligen inte. Jag har också varit med om att livet rasar i en otäckt snabb takt. När det händer brukar jag känna mig väldigt maktlös, eftersom det ofta tenderar att vara yttre omständigheter (som jag har ingen, eller liten, chans att påverka) som gör att livet rasar.
Jag hoppas också på det bästa för dig! Berätta gärna här i tråden hur det går.