Skapade svar

Visar 12 inlägg - 565 till 576 (av 581 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Vilka likheter jag läser in i det du skriver. Det här med aktivitetskompisar till exempel, om jag vill finns dem men precis som för dig stannar det oftast där just pga att det känns väldigt obehagligt att släppa in de flesta mer än så. Jag har aldrig trott eller tänkt att det vanliga är att man har massvis med riktigt nära vänner, är inte så jag menar och jag tror att du förstår mig där? Utan det är just den där känslan av genuin gemenskap som jag verkar behöva på ett helt annat plan än många andra för att inte drabbas av den stora ensamheten. Jag menar inte heller att jag bara vill vara djup och seriös hela tiden, att det skulle vara det jag söker, absolut inte. För mig är det den väldigt svårförklarade känslan som jag bara enklast kan förklara med att det ”klickar” med någon annan och då känns det ofarligt och till och med skönt att låta någon lära känna mig på riktigt. Jag kanske är såsom du beskriver vad gäller rädsla för att mista just den här typen av person. Inte rädsla för att bli övergiven i allmänhet men såsom du skrev är nog mer korrekt. Eftersom det är så sällan man träffar på den här formen av relation är det ju extremt tungt att tappa bort den. Jag har flyttat en del och då har jag tyvärr fått uppleva det. Men det stärker också det vi försöker beskriva för dessa relationer är fortfarande på det viset trots att man rent fysiskt inte ens lyckas träffas en gång om året men det förstärker i sin tur också känslan av att sakna de personerna. För det ideala vore ju verkligen att hitta de här relationerna där du geografiskt befinner dig så att man utöver att prata skriftligt har möjligheten att umgås. Det är ju bland det bästa som finns här i livet. Vågar/orkar du fortfarande försöka lära känna nya människor i hopp om att finna den här typen av relationer? All värme

    Jag var tvungen att läsa ditt inlägg flera gånger för att förstå att det inte var jag själv som skrivit det. Jag känner igen mig i precis allt du beskriver. Jag är så glad att jag vågade berätta här på forumet, för jag hade nästan gett upp hoppet om att det fanns fler som känner som jag. Jag har känt mig som den enda i världen som upplever den här typen av ensamhet. Även om jag egentligen inte önskar att någon annan ska behöva känna likadant, så är det ändå en lättnad att veta att jag inte är den enda.

    Jag har inte heller trott att det är vanligt att ha en massa nära vänner, utan har alltid tänkt att det vanligaste är att ha en, eller några få, nära vänner. Men precis som du så har jag alltid upplevt att jag behöver en annan slags gemenskap för att inte känna mig ensam. Jag har alltid upplevt att det som många andra betecknar som nära vänskap är sådan vänskap som jag betecknar som ”aktivitetskompisrelationer”.

    Precis som du så vill jag inte bara vara djup och seriös i mina relationer, utan jag har också ett behov av att få skratta och göra roliga saker tillsammans, men jag måste känna att ”det” finns där. Nära vänskap växer ju inte fram över en natt, utan alla relationer börjar på ett ytligt plan, men de få gånger jag träffat personer som jag klickat med så har det känts rätt med en gång. Jag har känt att det har funnits någonting där, att det varit värt att låta en vänskap växa fram. När jag träffat ”fel” personer har kontakten däremot bara känts tom och… tja, platt.

    Jag beklagar verkligen att du också har förlorat värdefulla relationer. Det gör så obeskrivligt ont när det händer. De människorna växer ju inte på träd direkt…

    Jag håller med om att det ideala är när de människor som man tycker att det känns givande att ha kontakt med bor i närheten. Skriva och prata i telefon i all ära, men det är ändå en helt annan sak att ses IRL.

    Jag har (vet inte om det är bra eller dåligt) blivit mer avvaktande gentemot nya människor. Förut kastade jag mig in i nya relationer, och letade aktivt efter nya människor att lära känna, i hopp om att träffa de där människorna som det verkligen känns rätt med. Tyvärr har det oftast bara lett till att jag träffat människor som jag efter ett tag känt att jag inte alls vill umgås med, samtidigt som DE har känt att de velat umgås med MIG, och till slut har jag haft fem, sex relationer som jag inte vetat hur jag ska ta mig ur. Jag har alltid varit en sådan som velat ge nya människor (och annat också) en rejäl chans, men numera tänker jag att det är bättre att inte FÖRSÖKA så himla mycket, utan att ta det som det kommer. Jag letar inte längre efter vänner eller en partner, men om jag träffar någon som jag verkligen trivs tillsammans med så vill jag väldigt gärna lära känna den personen.

    Hur känner du?

     

    Trådstartaren

    Hej! Så bra att du känner lättnad, var så jag kände när jag läste dina texter också 🙂 Jag är själv 32 år idag och detta är något jag levt med hela livet men först nu börjar förstå eller kanske vilja förstå mer och mer. Ja jag har alltid haft massor med människor som vill lära känna mig och vill umgås men det är väldigt sällan jag känt att det ”klickat” från min sida. Har nästan alltid skuldkänslor mot någon pga att jag försöker hålla relationen främst formell eller likt dig, få den att rinna ut i sanden. Vet inte hur många gånger jag hört att du känner mig så väl men när jag tänker efter känner jag inte dig alls. De som sagt så har haft rätt och det är precis så som jag i de fallen velat ha det för har inte känt någon riktig samhörighet trots att den andra personen gjort det. Jag är absolut inte rädd för att bli övergiven, sårad eller något sånt och pga det har svårt att släppa in människor utan det är mer att det tar så mycket energi när jag inte känner det där ”djupa” bandet till någon. Det är heller inga problem för mig att vara del i sociala sammanhang eller umgås med folk formellt etc men jag känner ofta en längtan efter ”riktiga” relationer där det känns naturligt och harmoniskt att den andra personen känner mig på riktigt. Är vi inne på samma spår tror du?

    Ja, jag tror definitivt att vi är inne på samma spår. Jag träffar också väldigt sällan människor som jag känner att det klickar med, även om ANDRA ofta tycker att det klickar med MIG. Det har ofta hänt att personer som jag umgåtts med sagt saker som: ”Det är alltid lika trevligt att träffa dig.” Eller: ”Jag är så glad att jag har träffat dig.” I de situationerna har jag inte vetat vad jag ska svara, för jag har ju inte känt likadant. Det faktum att jag inte har känt likadant har dessutom lett till att jag fått enorma skuldkänslor.

    Till skillnad från dig så är jag ganska rädd för att bli övergiven, men den rädslan dyker bara upp i relationer som verkligen känns meningsfulla. Jag tror att det har att göra med att det är så otroligt sällan som jag träffar en människa som jag tycker att det är riktigt givande att umgås med, och då blir jag så fruktansvärt rädd att jag ska förlora den personen.

    Jag har alltid haft människor att umgås med, men har haft ytterst få nära relationer eftersom jag helt enkelt träffat väldigt få personer som jag har velat släppa in. När det gäller de flesta människor så blir jag sjukt obekväm av blotta tanken på att släppa dem nära, eftersom det skulle kännas så fel att göra det. När jag inte har några nära relationer är jag därför ensam på födelsedagar, midsommar et c. om jag inte firar med min familj som bor långt bort. Mina övriga relationer stannar oftast vid ”aktivitetskompisar”, eller bekanta som jag bara träffar i specifika sammanhang.

    Jag tyckte att det var intressant det du skrev om att andra har sagt att du känner dem väl, men att de inte känner dig. Det fick mig att börja fundera på hur andra känner när det gäller mig. Jag har alltid haft en känsla av att de TROR att de känner mig väl, fastän de egentligen inte gör det. Men kanske är det inte så. Kanske finns det/har funnits de som tycker att de inte känner mig, men att JAG känner DEM.

     

    Trådstartaren

    Nu har jag gjort allt jag kan för att försöka hitta ett jobb på egen hand, och jag har gjort väldigt mycket (och kämpar fortfarande) för att få tillräckligt många frilansuppdrag. Men trots att jag har gjort en hel massa saker, så har det inte räckt, utan nu måste jag få hjälp. Förra veckan skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen, men när jag tog kontakt med den handläggare jag blev tilldelad så tyckte han att jag skulle ha en handläggare som jobbar med fördjupat stöd. Han skulle kolla om det gick att boka en tid hos en sådan handläggare och återkomma. Än har han dock inte återkommit, så idag skickade jag ett mejl och påminde. Jag hoppas SÅ att jag får träffa en handläggare som förstår mig, och att jag kan få hjälp att hitta ett jobb, men det riktigt stora projektet verkar vara att över huvud taget få träffa någon för ett första möte…

    Jag vet inte hur hösten möjligheter till stöd ser ut. Och jag känner att jag måste vara så jävla stark för att få hjälp . Det är en felaktig situation. Jag har många rädslor och känner mig stressad av dom. Jag har svårt att lita på vårdpers efter jag lätt blir missförstånd. Och jag tror att jag är vid vägen ende det finns ingen mer hjälp att få . Jag har skrapat fram ett antal problem i terapi I 6 år och nu är det ingen som hjälper mig att lägga ihop mig igen . Jag får försöka leva med det trasiga. Men det är svårt och gör ont. Tack för att du bryr dig 😊

    Åh, vad jag känner igen mig i att man måste vara stark för att få hjälp! Så har det varit för mig också. Jag hade kontakt med psykiatrin till och från under många år, och på flera olika ställen, innan jag kände att jag fick rätt hjälp.

    Finns det någon annan som du skulle kunna prata med, någon som inte jobbar inom vården? Jag tänker att det kunde vara värdefullt för dig att ha någon som bara finns där, så att du orkar ta dig igenom det svåra.

    Jag lider med dig. Det är riktigt, riktigt tungt när man kämpar och försöker hitta lösningar på sina problem, och det ändå inte går. När det inte räcker att man gör allt man kan.

    Jag tycker att det låter som om du skulle behöva någon att prata med. Kanske bara någon som lyssnar och som du kan luta dig mot när din situation känns alltför tung. Du skriver att den som var din klokhet inte längre finns att tillgå. Jag är ledsen för din skull. Finns det någon annan som skulle kunna vara ett stöd för dig? En familjemedlem, vän, arbetskamrat, vårdpersonal, internetkompis? Finns det någon som du inte har berättat om din situation för, men som du tror skulle finnas där för dig om du berättade?

    Jag känner igen mig i det du skriver och hoppas att du slipper vara ensam i din tuffa situation.

    Trådstartaren

    Hej! Jag har aldrig mött någon som beskriver denna ensamhetskänsla och de skuldkänslor som kommer med den, så genuint och direkt träffande som du. Tack, har läst din text två gånger nu för den gav mig den känslan av gemenskap och djupare samhörighet som vi båda verkar vara på jakt efter. All värme

    Hej!

    Om du bara visste vad lättad jag blev över att någon känner igen sig! Det känns skönt att någon förstår dessa skuldkänslor. <3 Upplever du också att det finns många människor som gärna vill umgås med dig, men att DU inte vill, eftersom du inte känner någon samhörighet med dem?

    Trådstartaren

    Red Pirecy, jag har skickat ett mejl till dig nu!

    Trådstartaren

    Just nu är jag på väg hem efter att ha träffat en kompis. Jag känner mig så ensam att det känns som om jag har ett stort, blödande hål i själen. Som med så många andra så känner jag ingen gemenskap med den här kompisen, ingen samhörighet. Vi har mycket gemensamt på plan som jag uppfattar som ytliga (ålder, intressen et c.) men på ett djupare plan känns det som om vi är ljusår ifrån varandra.

    Jag får skuldkänslor gentemot mina vänner och bekanta för att jag känner såhär. De tycker ju om att umgås med mig och så känner jag mig så ensam att jag tror att jag ska gå sönder. Jag känner också skuldkänslor gentemot människor som är fysiskt ensamma, människor som saknar bekantskapskrets och som inget hellre vill än att ha någon att umgås med. Här sitter jag och är omgiven av människor som värdesätter mig och vill umgås med mig, men de flesta av dem vill JAG inte umgås med. Jag känner mig elak och otacksam som mår så dåligt i så många av mina relationer, fastän ingen har gjort något fel. Samtidigt blöder min själ för att jag känner mig så jävla ensam. Varje gång jag träffar någon som jag trivs tillsammans med (det händer ytterst, ytterst sällan) blir jag så sjukt rädd att förlora personen i fråga, för då har jag ”bara” de andra människorna igen…

    Tack så mycket! Det värmer verkligen att ändå få det skrivet att jag inte är ensam, jag känner mig väldigt ensam just nu så det är skönt att höra. Som sagt, allting är verkligen bara svårt just nu. Efter allt som har hänt så går mitt liv upp och ner i en läskigt snabb takt. Jag hoppas på det bästa så gott jag kan!

    Vad skönt att det kändes bra att få veta att du inte är ensam! Det är du verkligen inte. Jag har också varit med om att livet rasar i en otäckt snabb takt. När det händer brukar jag känna mig väldigt maktlös, eftersom det ofta tenderar att vara yttre omständigheter (som jag har ingen, eller liten, chans att påverka) som gör att livet rasar.

    Jag hoppas också på det bästa för dig! Berätta gärna här i tråden hur det går.

    Trådstartaren

    Har du kollat på bemanningsjobb(eller konsult) inom något du tycker är roligt? Det är lite som visstidsjobb men med mer garantier oftast. Och då jagar någon kunder åt dig, slipper du den stressen. Det är vad som gjort att jag fungerar på arbetsmarknaden 😀

    Jag letar efter sådana jobb också. Allt är verkligen av intresse, under förutsättning att jag kan styra min tid, att jobbet inte innehåller för många praktiska arbetsuppgifter och att det inte är stressigt.

    Jag har nu fått lite coachning när det gäller marknadsföring och den personen tycker att det jag hittills gjort är bra och att jag ska fortsätta på samma sätt. Men, hon sa också att det tar tid att bearbeta marknaden och att etablera sig, vilket förklarar varför det går så trögt för mig. Det tar helt enkelt mycket längre tid än vad jag hade räknat med. Hur som helst så känns det väldigt skönt att veta att det inte är min marknadsföring det är fel på. Nu gäller det bara att hitta ett annat jobb som jag kan komplettera med, så att jag klarar mig ekonomiskt de månader jag inte har tillräckligt många uppdrag.

    Trådstartaren

    Funderar på om du kan vara timvikarie? Då kan du tacka ja till de pass du orkar jobba. Förklarar du din situation kan det hjälpa till att öka förslåelsen för varför du också tackar nej till arbetspass ibland. Det brukar vara ett skriande behov inom barnomsorg och äldreomsorg. Lycka till, ge inte upp!

    Jag skulle jättegärna jobba som timanställd. Jag tror att det skulle passa mig väldigt bra, bara jag hittar rätt arbetsuppgifter. Just barnomsorg och äldreomsorg fungerar tyvärr inte, då min funktionsnedsättning gör att jag är väldigt stresskänslig och har stora svårigheter med praktiska arbetsuppgifter. Jag har jobbat inom äldreomsorgen tidigare och det var helt fruktansvärt. De äldre kände sig otrygga med mig p.g.a. att jag var så klumpig, och kollegorna blev helt galna. De senaste dagarna har jag fokuserat på att försöka hitta timanställningar som skulle kunna passa mig bättre, men de jobben jag hittar finns framför allt inom vård, handel och restaurang, vilka hör till mina ”beprövade katastrofområden”…

    Jag har provat massor av saker, men den stora utmaningen har varit att hitta ett jobb som inte är stressigt, inte innefattar en massa praktiska arbetsuppgifter och där jag kan styra min tid. Därför blev jag överlycklig när jag hittade mitt nuvarande jobb. Det fungerar helt fantastiskt bra på alla sätt och vis, men så är det ju den där ”lilla” detaljen med att jag inte får tillräckligt många uppdrag… Sysselsättningsmässigt har jag inte ont av den ”överblivna” arbetstiden, för den kan jag alltid lägga på marknadsföring och på att kontakta potentiella kunder, men ekonomiskt är det en katastrof.

    Hej och välkommen till forumet!

    Jag har nog tyvärr inga bra råd att ge dig, men jag känner igen mig i det du skriver. I mitt liv har problemen en tendens att, som du beskriver, staplas på varandra. Det brukar bli en ketchupeffekt, vilket leder till att jag klappar ihop av all stress, allt jag förlorar et c. Så det jag vill säga är att du inte är ensam. <3

Visar 12 inlägg - 565 till 576 (av 581 totalt)
0