Red Dykepi
Skapade svar
-
Hej Red Dykepi! Ledsen att höra att du är på väg neråt. Kan det vara en längtan efter ett bestående sammanhang att liksom få grunda sig i under en längre tid/period som det här handlar om? Tänker på det du skriver om att inte bo hemma, inte ha kvar skolklassen, behöva ge sig ut på okänd mark när det är praktik mm. är just sådant som kan innebära att ryckas upp från roten och att inte få landa i det som är? Liksom andas ut och få fortsätta med det. Kanske är det därför du är så trött och liksom inte orkar riktigt tvätta håret och liknande? Att det just kan innebära en utmaning och ansträngning att behöva lägga energi på de här områdena som du kanske önskade vore annorlunda? Värme
Hej!
Ja, det är möjligt att det är så. Fast jag vet inte. Men det är klart att jag skulle vilja gå kvar i samma klass, ha samma lärare och läsa kurser som är uppbyggda på ungefär samma sätt. Det stressar mig att behöva ändra på ett vinnande koncept. Igår upptäckte jag dessutom att nästa kurs (med nya lärare och till övervägande delen nya kursare) har ett upplägg som inte kommer att fungera med min funktionsnedsättning. Jag har tidigare haft ett individuellt upplägg i en kurs och det fungerade jättebra, men nu är det nya lärare och det gör mig nervös. Samordnaren för studenter med funktionsnedsättning tror att alla med min funktionsnedsättning fungerar likadant (snacka om fördomar) så hen kan jag inte prata med, utan jag är helt utlämnad till lärarna. De två senaste terminerna har lärarna varit toppen och jag har fått bra stöd, men jag vet ju inte hur det blir nu.
Det låter som du är i flera stora förändringar och det är inte alls konstigt om detta påverkar ditt mående. Skulle det minska din oro att inför din praktik, berätta för handledaren om dina svårigheter? Kanske kan du även prata med skolan om din oro och göra upp en plan för hur du ska nå dina mål under praktiken? Jag har ADD och förstår din oro att hitta ett jobb som passar, eller som man känner att man orkar med i längden. Men en utbildning är alltid en utbildning och förhoppningsvis kan den öppna fler vägar än du ser idag, om den vanligaste vägen inte skulle kännas rätt.
Jag har berättat för handledarens chef (som var den som plockade in mig på stället) om min funktionsnedsättning. Dock inte för handledaren ännu, men det kommer jag att göra. Jag är även öppen inför högskolan och har rätt till extra enskilt lärarstöd under praktiken. Det känns bra, men eftersom jag har misslyckats i arbetslivet så många gånger är jag ändå rädd att det ska bli likadant den här gången. Jag har liksom inget självförtroende alls när det kommer till jobb och det är inte ”bara” att uppbåda.
Jo, precis. Utbildningen är bred och den öppnar fler dörrar än den gängse.
Hej! Har du någon kontakt inom vården där du kan få fundera tillsammans med? En kurator eller psykolog eller så? Just eftersom det är återkommande depressioner?
Hej! Jag har en diakon inom Svenska kyrkan som jag pratar med en gång i månaden. Psykiatrin har inte varit till någon hjälp när det gäller depressionerna.
Red Dykepi TrådstartarenDen ena kompisen har en stadig relation sedan lång tid och den andra är singel. Vännen som är singel har haft flera relationer men ingen som det fungerat med i längden. Antingen så har hen inte varit tillräckligt intresserad eller så har den andra inte varit det, eller så har den som hen varit intresserad av inte varit bra för hen. Jag har också väldigt svårt för nätdejting. Föredrar att träffas genom gemensamma intressen. Mycket beror på att jag har svårt för kallprat och hålla liv i en chattkonversation, och svårt för att få en riktig uppfattning av någon online. Ett nätdejting- tips om du är likadan är att skriva i din presentation att du inte är intresserad av chatt för chattandets skull, vill träffas IRL och att du söker långsiktiga relationer. Eller hur du själv väljer att uttrycka det för att sålla bort sådana som inte söker någonting seriöst eller som det rinner ut i sanden med, innan du fått en ärlig chans. Jag gjorde så och fick kontakt med en person som det känns riktigt bra med. Även om hen inte blir en partner så tror jag att hen kan bli en bra vän.
Vad härligt att din ena vän träffade en partner till slut! Tråkigt att den andra vännen inte har haft samma tur. Jag känner verkligen igen mig i att intresset inte är besvarat, antingen från den andra personens sida eller från min. Detta har varit ett ständigt problem för mig ända sedan tonåren.
Jag tycker att jag är tydlig med vad jag söker på dejtingsajterna, men lyckas ändå inte träffa någon. Det handlar nog mycket om att jag är kräsen också. Jag är likadan när det gäller vänner. Under många år var jag fast i en ond cirkel där jag började umgås med personer som ville umgås med mig, även fast jag inte ville umgås med dem. Det var så inpräntat i mig att man ska ge folk en chans, och det var precis vad jag gjorde. Tyvärr lyckades jag inte bryta relationerna när jag insåg att jag fortfarande inte ville umgås, utan jag det ofrivilliga umgänget fortsatte. Idag har jag, efter att ha jobbat stenhårt på att bli mer sann mot både mig själv och andra, lärt mig att jag FÅR vara kräsen. Jag väljer mina vänner med omsorg och mår mycket bättre. Dessutom gör jag inte andra människor illa genom att ge dem falska förhoppningar.
När det gäller dejting har jag hela tiden tillåtit mig själv att vara kräsen och jag tror att det är så det måste få fortsätta. Många provar ju sig fram, men jag vet inte hur länge jag skulle behöva dejta någon jag är helt ointresserad av för att eventuellt kunna bli en gnutta intresserad. Det skulle inte heller kännas schysst att leka med en annan människas känslor på det viset. Antingen är jag intresserad eller inte, liksom. Jag önskar bara att jag kunde bli intresserad av människor som var lite mer tillgängliga.
Red Dykepi TrådstartarenJag har flera kompisar som också återkommande blir intresserade av människor som är otillgängliga. Tror det är ett väldigt vanligt fenomen. Kompisarna och jag har diskuterat om det ibland kan ha med undvikande att göra? Alltså undvikande av att bli sårad, besviken och lämnad etc. Det bästa sättet att undvika att bli sårad eller lämnad är ju att intressera sig för människor som verkar otillgängliga och sortera bort människor som man vet är tillgängliga varför ingen relation kan uppstå. Detta har alltså inte alls med viljan att ha en relation att göra utan är en skyddsmekanism på ett omedvetet plan. De jag känner som blir intresserade av otillgängliga personer är heteros och har alltså ett större utbud att välja på än oss, så de borde ju egentligen ha stor sannolikhet att träffa någon som det stämmer med. Det finns säkert många fler förklaringar till attraktion som inte tar hänsyn till tillgänglighet, så som feromoner eller att man har omedvetna förebilder (en indikation för det sistnämnda kan vara att det lätt går att hitta gemensamma nämnare hos de man varit intresserad av genom åren). Ett attraktionsmönster är inte rätt eller fel, eller något som ska fixas enbart baserat på hur det uppkommit. Det kanske inte ens kan fixas. Men om det hindrar en att få en relation fast man vill det, kan det vara värt att se om känslor kan växa fram med tiden för någon som man först inte tänkt på som potentiell partner, även om den är lämplig. Med detta sagt så tycker jag såklart att du ska ta chansen att få kontakt med den här personen om du vill det. Man vet inte säkert om en person är otillgänglig innan man undersökt saken. Även om det blir svårare att hitta rätt när man tillhör en sexuell minoritet, så tänker jag att det utöver de homosexuella finns många som är bisexuella och att det därför kan finnas fler potentiella partners för dig än du tror.
Ja, det här med att bli intresserade av otillgängliga personer är onekligen ett intressant fenomen. Jag kan inte påstå att jag blir attraherad/förälskad särskilt ofta (Jag är väldigt kräsen också när det gäller vänner.) men när jag blir det är det nästan alltid i någon som är otillgänglig. För det mesta handlar det om att personen i fråga är heterosexuell, ofta även upptagen. Jag har extremt svårt att bli intresserad av, eller ens lite nyfiken på, personer som jag bara har sett på bild och/eller chattat med. Detta gör att nätdejting är galet svårt, och det hade det antagligen varit även om jag varit heterosexuell. Vissa undantag har dock funnits, men jag har haft otur då med. I våras matchade jag med en tjej på en dejtingapp och vi chattade ganska intensivt under en kort period, men det slutade tyvärr med att hon skrev att hon träffat en annan. Jag blev så besviken, för hon hade faktiskt lyckats fånga mitt intresse. Detta är, skulle jag vilja påstå, det närmaste ett ömsesidigt intresse jag har kommit någonsin.
Ja, detta med gemensamma nämnare är också intressant. Det de personer jag varit intresserad av har haft gemensamt är att de varit extremt unika. De har alla varit “one of a kind”. Jag talar alltså inte om “one of a kind” enligt normen, d.v.s. det har inte varit sådana personer som “alla” suktar efter. Snarare faller jag för “one of a kind” som i en udda fågel, även om inte alla har varit udda på samma sätt.
Jag har tänkt på det där med att försöka få känslor för människor som jag inte naturligt sett som potentiella partners. Ibland har jag aktivt försökt söka mig till, och dejta, dessa men det har tyvärr aldrig lett till känslor. Som det känns i dagsläget kan jag inte värka fram känslor på det sättet. Men ja, det är mycket möjligt att det finns personer som skulle passa mig bättre än de till synes otillgängliga. På min utbildning finns exempelvis en lärare som vi haft två gånger (plus några föreläsningar) och ett par av mina kursare hävdar bestämt att jag borde dejta denna person när nuvarande kurs är slut och hon inte kommer att vara min lärare mer. Då är det så att säga fritt fram, men mitt intresse finns liksom inte. Jag kan givetvis inte undgå att se de likheter som mina kursare pekat på, men min blick vilar helt och hållet på den här tjejen i seminariegruppen.
Hur har det gått för dina vänner som blir intresserade av otillgängliga personer? Har de till slut hittat någon mer tillgänglig person som de utvecklat en relation med? Eller har det varit olycklig kärlek år efter år?
Red Dykepi TrådstartarenJa det kan ju vara så att det blir konstigt och ett antiklimax. Samtidigt när hon är så pass intressant för dig och ju en snäll själ borde kanske sannolikheten vara större att hon istället reagerar med nyfikenhet? 🙂 Hoppas!!! Kan du annars utmärka dig på något sätt de här två sista tillfällena när hon är med? Eller föreslå någon aktivitet ”online” för klassen och där hon är inbjuden att delta också? Kanske en julavslutning? Har hon kommit in något i klassen de gånger hon varit med på seminarium?
Ja, jag hoppas ju såklart att hon skulle bli nyfiken och glad över visat intresse. Men det skulle ändå kännas konstigt att skicka en vänförfrågan sådär apropå ingenting. Att försöka få henne att “se” mig på de två sista seminarierna är nog en bättre idé. Jag är nog en av dem som pratar mest vid dessa tillfällen, men att man hörs är ju inte nödvändigtvis detsamma som att man blir “sedd”. Jag får klura lite på vad jag skulle kunna göra/säga för att få henne att uppmärksamma mig. Ganska ofta blir vi indelade i breakout rooms (smågrupper om 2-4 personer) och om jag har tur hamnar vi i samma grupp.
Nej, jag skulle inte säga att hon har kommit in i klassen de gånger hon varit med oss. Hon går ju egentligen i en annan klass och har gissningsvis sin tillhörighet där. Jag tar också igen lite som jag missat från föregående termin och hoppar då in i en annan grupp, och det är samma för mig, d.v.s. jag pratar med dem under seminarierna men aldrig annars. Jag har ju min klass.
Red Dykepi TrådstartarenMjo, det är ju ett alternativ men det känns lite märkligt att aktivt leta upp någon som jag egentligen inte känner ens ytligt. Hon kanske inte ens har lagt märke till mig, liksom. Jag är så fruktansvärt rädd att bli avvisad, men jag är medveten om att det är en risk jag måste ta om jag ska ta minsta lilla initiativ.
Red Dykepi TrådstartarenJaha, nu har mina hopplösa känslor försatt mig i en lika hopplös situation. Jag pluggar på högskolan och har blivit intresserad (OBS: inte kär, då kärlek vanligen förutsätter att jag lärt känna personen någorlunda) av en tjej som varit med på mina seminarier vid flera tillfällen. Anledningen till att hon bara varit med ibland är att hon tar igen sådant hon missat under tidigare terminer. Hon går alltså inte i min “klass”, och är således inte heller medlem i vår studentgrupp på Facebook. Att hon kommer utifrån gör också att jag inte känner henne som jag känner de andra, och därför har vi heller ingen kontakt på Messenger och träffas inte för spontana videomöten (Utbildningen är på distans.). Ja, ni hör hur hopplös situationen är, men henne har jag alltså blivit intresserad av. Inte någon i min klass, utan en person som kommer utifrån och som jag aldrig får en naturlig chans att prata med utanför seminarierna. Just snyggt… Bra där, hjärnan!
Anledningen till att jag blivit intresserad av denna person är att hon sticker ut. Hon verkar vara en väldigt unik – och snäll – person och har alltid smarta och tänkvärda saker att säga på seminarierna. Hon verkar dessutom ha ett lite annorlunda sätt att fungera, ja, åtminstone verkar hon inte fungera enligt normen. Hon sticker ut på många vis och jag har en tendens att attraheras just av annorlunda, färgstarka, intellektuella människor.
Problemet är att jag, som jag skrev, inte har haft möjlighet att prata med henne utanför seminarierna. Och nu kommer hon bara att vara med på två seminarier till, sedan är det kört. Då kommer hon att försvinna helt för mig. För att förtydliga så är vår utbildning på distans alltid, alltså inte bara nu under coronapandemin. Detta innebär att chansen att råka springa på henne i högskolans lokaler är lika med noll, för där är vi ju i princip aldrig. Dessutom – här kommer nästa urusla odds – bor hon ca 30 mil från mig så springa på henne på stan kommer jag inte heller att göra. Ja, ni hör… Det är hopplöst. Varför ska jag alltid ha sådan otur??
Hej TS, längesedan du skrev här nu. Hur mår du? Hur går det med allt?
Tack! 🙂
Vad bra att du aktivt försöker hitta nya vänner! Det gör mig glad. Du är stark som försöker förändra din situation.
Ja, absolut. Vissa saker måste man såklart acceptera. Det gäller bara att kunna sortera ut det man inte kan förändra från det som man faktiskt KAN ändra på. Ibland kan man behöva hjälp att utröna vad som är vad.
Du behöver inte isolera dig helt och hållet. Du kan fortfarande träffa vänner och familj, men håll om möjligt avstånd och träffas utomhus. Ni kan t. ex. ta en promenad tillsammans. Visserligen ska man i dagsläget inte träffa andra personer än dem man bor med (om möjligt) men på senaste presskonferensen sa Folkhälsomyndigheten att ensamstående kan göra undantag för exempelvis en eller två vänner. Att vara isolerad från omvärlden under en längre tid får också stora konsekvenser för hälsan.
TS, det du skriver låter väldigt oroväckande. Du behöver prata med någon. Du kan alltid kontakta Minds självmordslinje via chatt, mejl eller telefon. Du kan även kontakta andra stödlinjer som t. ex. Jourhavande medmänniska eller Jourhavande präst. Om det är riktigt akut ska du kontakta akutpsykiatrin.
Jag beklagar verkligen att du har förlorat din hund. <3. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan och saknaden jag skulle känna om jag förlorade min katt. Den hemska sanningen är ju tyvärr att de allra flesta djur inte lever lika länge som vi människor, så jag vet att jag förr eller senare kommer att behöva ta farväl av min älskade katt. Jag vet dock att jag kommer att vilja ha en ny kattkompis då, om än inte med en gång. Man slutar aldrig att älska det djur man haft, men det betyder inte att man inte kan älska ännu ett djur. Skulle du kunna skaffa en ny hundkompis? Eller något annat djur?