Skapade svar

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 581 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Jag har flera kompisar som också återkommande blir intresserade av människor som är otillgängliga. Tror det är ett väldigt vanligt fenomen. Kompisarna och jag har diskuterat om det ibland kan ha med undvikande att göra? Alltså undvikande av att bli sårad, besviken och lämnad etc. Det bästa sättet att undvika att bli sårad eller lämnad är ju att intressera sig för människor som verkar otillgängliga och sortera bort människor som man vet är tillgängliga varför ingen relation kan uppstå. Detta har alltså inte alls med viljan att ha en relation att göra utan är en skyddsmekanism på ett omedvetet plan. De jag känner som blir intresserade av otillgängliga personer är heteros och har alltså ett större utbud att välja på än oss, så de borde ju egentligen ha stor sannolikhet att träffa någon som det stämmer med. Det finns säkert många fler förklaringar till attraktion som inte tar hänsyn till tillgänglighet, så som feromoner eller att man har omedvetna förebilder (en indikation för det sistnämnda kan vara att det lätt går att hitta gemensamma nämnare hos de man varit intresserad av genom åren). Ett attraktionsmönster är inte rätt eller fel, eller något som ska fixas enbart baserat på hur det uppkommit. Det kanske inte ens kan fixas. Men om det hindrar en att få en relation fast man vill det, kan det vara värt att se om känslor kan växa fram med tiden för någon som man först inte tänkt på som potentiell partner, även om den är lämplig. Med detta sagt så tycker jag såklart att du ska ta chansen att få kontakt med den här personen om du vill det. Man vet inte säkert om en person är otillgänglig innan man undersökt saken. Även om det blir svårare att hitta rätt när man tillhör en sexuell minoritet, så tänker jag att det utöver de homosexuella finns många som är bisexuella och att det därför kan finnas fler potentiella partners för dig än du tror.

    Ja, det här med att bli intresserade av otillgängliga personer är onekligen ett intressant fenomen. Jag kan inte påstå att jag blir attraherad/förälskad särskilt ofta (Jag är väldigt kräsen också när det gäller vänner.) men när jag blir det är det nästan alltid i någon som är otillgänglig. För det mesta handlar det om att personen i fråga är heterosexuell, ofta även upptagen. Jag har extremt svårt att bli intresserad av, eller ens lite nyfiken på, personer som jag bara har sett på bild och/eller chattat med. Detta gör att nätdejting är galet svårt, och det hade det antagligen varit även om jag varit heterosexuell. Vissa undantag har dock funnits, men jag har haft otur då med. I våras matchade jag med en tjej på en dejtingapp och vi chattade ganska intensivt under en kort period, men det slutade tyvärr med att hon skrev att hon träffat en annan. Jag blev så besviken, för hon hade faktiskt lyckats fånga mitt intresse. Detta är, skulle jag vilja påstå, det närmaste ett ömsesidigt intresse jag har kommit någonsin.

    Ja, detta med gemensamma nämnare är också intressant. Det de personer jag varit intresserad av har haft gemensamt är att de varit extremt unika. De har alla varit ”one of a kind”. Jag talar alltså inte om ”one of a kind” enligt normen, d.v.s. det har inte varit sådana personer som ”alla” suktar efter. Snarare faller jag för ”one of a kind” som i en udda fågel, även om inte alla har varit udda på samma sätt.

    Jag har tänkt på det där med att försöka få känslor för människor som jag inte naturligt sett som potentiella partners. Ibland har jag aktivt försökt söka mig till, och dejta, dessa men det har tyvärr aldrig lett till känslor. Som det känns i dagsläget kan jag inte värka fram känslor på det sättet. Men ja, det är mycket möjligt att det finns personer som skulle passa mig bättre än de till synes otillgängliga. På min utbildning finns exempelvis en lärare som vi haft två gånger (plus några föreläsningar) och ett par av mina kursare hävdar bestämt att jag borde dejta denna person när nuvarande kurs är slut och hon inte kommer att vara min lärare mer. Då är det så att säga fritt fram, men mitt intresse finns liksom inte. Jag kan givetvis inte undgå att se de likheter som mina kursare pekat på, men min blick vilar helt och hållet på den här tjejen i seminariegruppen.

    Hur har det gått för dina vänner som blir intresserade av otillgängliga personer? Har de till slut hittat någon mer tillgänglig person som de utvecklat en relation med? Eller har det varit olycklig kärlek år efter år?

    Trådstartaren

    Ja det kan ju vara så att det blir konstigt och ett antiklimax. Samtidigt när hon är så pass intressant för dig och ju en snäll själ borde kanske sannolikheten vara större att hon istället reagerar med nyfikenhet? 🙂 Hoppas!!! Kan du annars utmärka dig på något sätt de här två sista tillfällena när hon är med? Eller föreslå någon aktivitet ”online” för klassen och där hon är inbjuden att delta också? Kanske en julavslutning? Har hon kommit in något i klassen de gånger hon varit med på seminarium?

    Ja, jag hoppas ju såklart att hon skulle bli nyfiken och glad över visat intresse. Men det skulle ändå kännas konstigt att skicka en vänförfrågan sådär apropå ingenting. Att försöka få henne att ”se” mig på de två sista seminarierna är nog en bättre idé. Jag är nog en av dem som pratar mest vid dessa tillfällen, men att man hörs är ju inte nödvändigtvis detsamma som att man blir ”sedd”. Jag får klura lite på vad jag skulle kunna göra/säga för att få henne att uppmärksamma mig. Ganska ofta blir vi indelade i breakout rooms (smågrupper om 2-4 personer) och om jag har tur hamnar vi i samma grupp.

    Nej, jag skulle inte säga att hon har kommit in i klassen de gånger hon varit med oss. Hon går ju egentligen i en annan klass och har gissningsvis sin tillhörighet där. Jag tar också igen lite som jag missat från föregående termin och hoppar då in i en annan grupp, och det är samma för mig, d.v.s. jag pratar med dem under seminarierna men aldrig annars. Jag har ju min klass.

    Trådstartaren

    Mjo, det är ju ett alternativ men det känns lite märkligt att aktivt leta upp någon som jag egentligen inte känner ens ytligt. Hon kanske inte ens har lagt märke till mig, liksom. Jag är så fruktansvärt rädd att bli avvisad, men jag är medveten om att det är en risk jag måste ta om jag ska ta minsta lilla initiativ.

    Trådstartaren

    Jaha, nu har mina hopplösa känslor försatt mig i en lika hopplös situation. Jag pluggar på högskolan och har blivit intresserad (OBS: inte kär, då kärlek vanligen förutsätter att jag lärt känna personen någorlunda) av en tjej som varit med på mina seminarier vid flera tillfällen. Anledningen till att hon bara varit med ibland är att hon tar igen sådant hon missat under tidigare terminer. Hon går alltså inte i min ”klass”, och är således inte heller medlem i vår studentgrupp på Facebook. Att hon kommer utifrån gör också att jag inte känner henne som jag känner de andra, och därför har vi heller ingen kontakt på Messenger och träffas inte för spontana videomöten (Utbildningen är på distans.). Ja, ni hör hur hopplös situationen är, men henne har jag alltså blivit intresserad av. Inte någon i min klass, utan en person som kommer utifrån och som jag aldrig får en naturlig chans att prata med utanför seminarierna. Just snyggt… Bra där, hjärnan!

    Anledningen till att jag blivit intresserad av denna person är att hon sticker ut. Hon verkar vara en väldigt unik – och snäll – person och har alltid smarta och tänkvärda saker att säga på seminarierna. Hon verkar dessutom ha ett lite annorlunda sätt att fungera, ja, åtminstone verkar hon inte fungera enligt normen. Hon sticker ut på många vis och jag har en tendens att attraheras just av annorlunda, färgstarka, intellektuella människor.

    Problemet är att jag, som jag skrev, inte har haft möjlighet att prata med henne utanför seminarierna. Och nu kommer hon bara att vara med på två seminarier till, sedan är det kört. Då kommer hon att försvinna helt för mig. För att förtydliga så är vår utbildning på distans alltid, alltså inte bara nu under coronapandemin. Detta innebär att chansen att råka springa på henne i högskolans lokaler är lika med noll, för där är vi ju i princip aldrig. Dessutom – här kommer nästa urusla odds – bor hon ca 30 mil från mig så springa på henne på stan kommer jag inte heller att göra. Ja, ni hör… Det är hopplöst. Varför ska jag alltid ha sådan otur??

     

    Hej TS, längesedan du skrev här nu. Hur mår du? Hur går det med allt?

    som svar på: Fick ett svar

    Så härligt att läsa! Tack för att du valde att dela med dig av den fina händelsen.

    Tack! 🙂

    Vad bra att du aktivt försöker hitta nya vänner! Det gör mig glad. Du är stark som försöker förändra din situation.

    Ja, absolut. Vissa saker måste man såklart acceptera. Det gäller bara att kunna sortera ut det man inte kan förändra från det som man faktiskt KAN ändra på. Ibland kan man behöva hjälp att utröna vad som är vad.

    Du behöver inte isolera dig helt och hållet. Du kan fortfarande träffa vänner och familj, men håll om möjligt avstånd och träffas utomhus. Ni kan t. ex. ta en promenad tillsammans. Visserligen ska man i dagsläget inte träffa andra personer än dem man bor med (om möjligt) men på senaste presskonferensen sa Folkhälsomyndigheten att ensamstående kan göra undantag för exempelvis en eller två vänner. Att vara isolerad från omvärlden under en längre tid får också stora konsekvenser för hälsan.

    som svar på: Självmordsplaner.

    TS, det du skriver låter väldigt oroväckande. Du behöver prata med någon. Du kan alltid kontakta Minds självmordslinje via chatt, mejl eller telefon. Du kan även kontakta andra stödlinjer som t. ex. Jourhavande medmänniska eller Jourhavande präst. Om det är riktigt akut ska du kontakta akutpsykiatrin.

    Jag beklagar verkligen att du har förlorat din hund. <3. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan och saknaden jag skulle känna om jag förlorade min katt. Den hemska sanningen är ju tyvärr att de allra flesta djur inte lever lika länge som vi människor, så jag vet att jag förr eller senare kommer att behöva ta farväl av min älskade katt. Jag vet dock att jag kommer att vilja ha en ny kattkompis då, om än inte med en gång. Man slutar aldrig att älska det djur man haft, men det betyder inte att man inte kan älska ännu ett djur. Skulle du kunna skaffa en ny hundkompis? Eller något annat djur?

    Förstår orden ”men om du finner en acceptans i din ensamhet så kanske du finner en ro och harmoni i den och det blir mindre tungt”. Som sagt. Jag förstår orden och vikten av acceptans. För ens egna välbefinnande. Ens egna överlevnad. Däremot upplever jag det lite som att dem orden även säger ”då slipper vi andra ansvaret att höra av oss”. För är det något jag lärt mig sedan jag började leva ensam. För ca åtta år sedan. Så är det att jag mest får ”gilla läget” och ”vänta in” andra när det ”passar dem” att ses. Då vill jag poängtera att jag har full respekt för parrelationer, familjer, arbetstider etc. Är mao väl medveten om att alla har ”sina liv”. Det som smärtar är när ord blir tomma fraser, när orden saknar betydelse eller värde, när det blir dravel, när insikterna trillar ner om att ”den här personen prioriterar ej alls att träffa mig”. Jag tror även att risken finns när man finner ”ro och harmoni” i sin ensamhet att man vänjer sig, blir än mer isolerad. Tankar? Är jag helt ute och seglar?

    Nej, du är inte ute och cyklar. Att finna acceptans är nödvändigt i vissa situationer för allt går inte att förändra, men väldigt mycket går faktiskt att göra någonting åt. Jag har själv fått höra, framför allt från vården, att jag ska acceptera ditten och datten. Jag är väldigt glad över att jag vägrat lyssna på det örat, för om jag gjort det hade jag inte kommit vidare i livet utan stått kvar på samma plats. När jag mådde som sämst, och hade det som allra kämpigast med mina funktionsnedsättningar, trodde jag att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb. Vården talade då om att jag kanske måste acceptera att det var så, något jag inte kunde göra. Idag läser jag en högskoleutbildning och har ett extrajobb.

    Du behöver INTE acceptera din ensamhet! Att vara ensam mycket kan vara underbart, men det ska vara självvalt och inte något tvång. Påtvingad ensamhet behöver man försöka bryta, även om det kan vara lättare sagt än gjort. På din beskrivning låter det som om du skulle behöva hitta fler människor att umgås med, sådana som du kan umgås med på lika villkor och inte bara när det passar dem. Har du någon idé om var du skulle kunna träffa sådana människor?

    Att diskutera detta ämne väckte mycket tankar hos mig och jag kände därför för att sammanfatta de tankar som dök upp sen jag skrev mitt förra inlägg, i ett till. 🙂 Tror som sagt att detta att minoritetsgrupper kan skapa uteslutande regler för tillträde gäller för minoritetsgrupper generellt. Är även med i några Facebook- grupper för barnfria (frivilligt barnlösa) och där upplever jag att det lätt blir en norm av att man ska nästan ska hata barn. I en tråd där folk skulle prata om vad man gjort på helgen, så skrev jag att jag umgåtts med mina syskonbarn vilket ingen tryckte gilla på. Det kändes lite löjligt, då jag upplevde det demonstrativt. Och om man inte är 100%-igt säker på sin barnfrihet i dessa forum, så blir man definitivt ifrågasatt. Nästan alla gäster som får vara med i podden Barnfrihet uttrycker tex att ”de alltid har vetat att de inte vill ha barn”. Ett exempel från en annan minoritetsgrupp var en gång i en FB-grupp för polys där en person skrev att den just nu hade en monogam relation och trivdes med det. Det ledde också till ifrågasättande à ”Men vad gör du här då?”. Trots att man kan växla mellan att vara poly och mono/ambiamorös. Kan tänka mig att det är samma föreställning att man måste vara något helt och hållet, som utesluter bisexuella från många HBTQ- gemenskaper. Frågan är hur många som är antingen eller, eller allt eller inget, befinner vi oss inte alla på glidande skalor? Vi är ju människor och inga robotar. En sak som jag reflekterat över när det gäller brist på IRL- forum för dejting, är gayvänliga klubbar och pubar, alltså klubbar och pubar som marknadsför sig som HBTQ- vänliga utan att vara HBTQ- separatistiska. Jag upplever att detta har mest fördelar för heteros som känner ”åh vilket härligt och öppensinnat ställe” och tar sig friheter och tränger undan HBTQ- personerna som är den verkliga målgruppen. Det känns ju inte så tryggt att ragga på ett ställe som inte är HBTQ- separatistiskt. Att fler HBTQ-personer än heteros är ofrivilliga singlar/saknar mötesplatser för att träffa en partner på bidrar säkert till att frekvensen av psykiska ohälsa är högre än hos icke- HBTQ-personer. En grej som jag upplever lite svårt med att gilla femininitet förutom det du beskriver, är när man får matchningar på Tinder med livmoderbärare som definierar sig som ickebinära och använder könsneutrala pronomen. Är det etiskt rätt att dejta dem om jag dras till tjejer? Alltså, vad känner de inför att jag dras till dem på basis av deras femininitet om de inte är helt bekväma med den? Alltså, kan de känna att jag dras till någon jag vill att de ska vara, mer än att jag dras till dem de verkligen är? Hur tar jag ansvar där, då icke-cispersoner är den grupp inom gruppen HBTQ-folk som mår allra sämst? Samtidigt som jag inte kan hjälpa vad jag dras till/attraheras av. Det är lite hemskt, men jag kan ibland t.o.m känna att jag helst skulle träffa någon som definierar sig som cis så att även jag får utlopp för att vara den jag är, d.v.s får utlopp för min lesbiskhet. Även om det säkert skulle vara värre om jag dejtade någon som helt ville bort från sin kvinnlighet och föredrog pronomen ”han”. Eller vad händer om en person man redan är tillsammans med, kommer på efterhand att hen eller hon egentligen är en han? Detta var som sagt ytterligare funderingar som dykt upp hos mig under åren, och som dök upp på nytt sedan jag skrev mitt inlägg igår. 🙂

    Tack för jätteintressanta och tänkvärda reflektioner!

    Jag håller helt med dig om att det nog är vanligt att minoritetsgrupper överlag skapar egna normer. Kanske är det ett sätt att känna gemenskap? Jag antar att många av dem som tillhör majoritetsgrupperna känner gemenskap med dem som vill leva liknande liv och har liknande värderingar. Jag är själv barnfri och funderade på att gå med i en sådan där Facebookgrupp som du nämner, men när jag läste om gruppen kändes den inte så välkomnande. Jag har också fått intrycket av att vi som har valt bort barn mer eller mindre förväntas tycka illa om dem, men så behöver det ju verkligen inte alls vara. Det kan finnas många andra skäl till att man inte vill ha barn.

    Det här med glidande skalor är intressant, tycker jag. Jag tror att det finns människor som är t. ex. 100% homo- eller heterosexuella, men jag tror likafullt att väldigt många istället skulle kunna bli kära i/attraherade av en person vars kön vi normalt sett inte dras till. Jag har själv aldrig varit varken kär i eller attraherad av en man, men utesluter inte att det skulle kunna hända. Att det sedan känns väldigt långt borta är en annan sak.

    Om du blir intresserad av en person som definierar sig som icke-binär tycker jag att du ska vara helt ärlig! Berätta vad hos personer som attraherar dig. Om personen sedan inte vill uppfattas som feminin, och därför inte tycker att det känns bekvämt att du attraheras av de drag du uppfattar som feminina, så tänker jag att hen får säga det. På samma sätt tror jag att det är viktigt att vara ärlig med sina känslor om man blir tillsammans med någon som från början är en hon, men senare definierar sig som en han. Det man känner det känner man, och det man inte känner det känner man inte. Känslor är väldigt svåra att styra.

    Ja det hade varit fint att starta ett alternativt HBTQ- community. 🙂 Undra vad det beror på att så många tjejer tjejer som gillar tjejer, söker polyförhållande. Jag är positiv till att det finns HBTQ- sammanhang som blandar polys och monos, samtidigt som jag nog inte vill vara tillsammans med en tjej som bor med en manlig partner. Vill inte i längden vara med någon om det känns som att den är med mig för att den tycker att det är spännande med en tjej ibland som omväxling, utan jag vill vara med någon som gillar tjejer lika mycket som jag gillar tjejer. Samtidigt så finns det säkert många fler sätt än så att leva flersamt på än så. Men det är nog mer det här med att bygga en relation på ickemonogama principer som jag tilltalas av, än att ha flera relationer samtidigt för sakens skull. Du ska inte göra någonting som inte känns rätt för dig, även om jag förstår känslan av att längta så mycket att man nästan blir beredd på att göra avkall på vissa av sina behov.

    Jag tror att det delvis kan bero på att många HBTQ-personer är mer frigjorda från de gängse samhällsnormerna och därför vågar stå för att de kan bli kära i flera personer samtidigt. Jag tror inte att det är så värst ovanligt egentligen, inte bland heterosexuella heller, men tvåsamhetsnormen är ju väldigt stark.

    En annan förklaring tror jag kan vara att det är svårt för många homosexuella att hitta en livskamrat. Hetero- och bisexuella har ett betydligt större utbud att välja bland. För oss som enbart dras till personer av samma kön är utbudet rent ut sagt skitlitet. Det är inte otänkbart att det kan få personer som egentligen är monogama att acceptera att leva tillsammans med någon som är poly, bara för att få vara med den personen. Vem vet när kärleken blir besvarad nästa gång, liksom.

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 581 totalt)
0