Deprimerad igen, men vet inte riktigt varför

[Red Dykepi]

Efter att ha mått i stort sett bra i ungefär ett år är jag på väg neråt igen. Tecken på att en depression är på väg – som fett och illaluktande hår, irritabilitet och utebliven humörhöjning vid ägglossning – har gett sig till känna. Jag har svårt att känna genuin glädje och är trött, trött, trött.

Jag har haft depressioner tidigare, av olika grad, och har accepterat att de antagligen kommer att dyka upp då och då under mitt liv. Problemet den här gången är att jag inte vet riktigt VARFÖR jag är deprimerad, och då blir det följaktligen svårt att göra något åt det. Det KAN bero på att mina rutiner har rubbats pga pandemin (Jag bor för litet och för ensamt för att vara isolerad i min bostad när allt är stängt och inställt, så jag har tillfälligt flyttat hem till min mamma.) och att det är flera förändringar på gång. Jag läser ett program på högskolan och snart kommer klassen (som jag trivs i) att splittras på grund av att vi valt olika inriktningar. Det kommer även att bli nya lärare, vilket också det innebär en förändring från något som är väldigt bra. Därmed inte sagt att de nya lärarna inte kan vara minst lika bra och inspirerande. Jag gruvar mig också inför de fem veckornas praktik jag ska göra i vår. Kommer jag att klara av den? Jag har dåliga erfarenheter från arbetslivet så när det kommer till att jobba är mitt självförtroende lika med noll. Jag är livrädd att jag ska misslyckas med praktiken och falla tillbaka till ruta ett.

Jag vet inte säkert om dessa saker är anledningen till att jag känner mig deprimerad igen, men det KAN vara så. Frågan är: vad fan gör jag åt det?

Hej! Har du någon kontakt inom vården där du kan få fundera tillsammans med? En kurator eller psykolog eller så? Just eftersom det är återkommande depressioner?

Det låter som du är i flera stora förändringar och det är inte alls konstigt om detta påverkar ditt mående.

Skulle det minska din oro att inför din praktik, berätta för handledaren om dina svårigheter? Kanske kan du även prata med skolan om din oro och göra upp en plan för hur du ska nå dina mål under praktiken? Jag har ADD och förstår din oro att hitta ett jobb som passar, eller som man känner att man orkar med i längden. Men en utbildning är alltid en utbildning och förhoppningsvis kan den öppna fler vägar än du ser idag, om den vanligaste vägen inte skulle kännas rätt.

Hej Red Dykepi!

Ledsen att höra att du är på väg neråt.

Kan det vara en längtan efter ett bestående sammanhang att liksom få grunda sig i under en längre tid/period som det här handlar om?

Tänker på det du skriver om att inte bo hemma, inte ha kvar skolklassen, behöva ge sig ut på okänd mark när det är praktik mm. är just sådant som kan innebära att ryckas upp från roten och att inte få landa i det som är? Liksom andas ut och få fortsätta med det. Kanske är det därför du är så trött och liksom inte orkar riktigt tvätta håret och liknande? Att det just kan innebära en utmaning och ansträngning att behöva lägga energi på de här områdena som du kanske önskade vore annorlunda?

Värme

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Hej! Har du någon kontakt inom vården där du kan få fundera tillsammans med? En kurator eller psykolog eller så? Just eftersom det är återkommande depressioner?

Hej! Jag har en diakon inom Svenska kyrkan som jag pratar med en gång i månaden. Psykiatrin har inte varit till någon hjälp när det gäller depressionerna.

[Red Dykepi]

Indigo Qugugo skrev:

Det låter som du är i flera stora förändringar och det är inte alls konstigt om detta påverkar ditt mående. Skulle det minska din oro att inför din praktik, berätta för handledaren om dina svårigheter? Kanske kan du även prata med skolan om din oro och göra upp en plan för hur du ska nå dina mål under praktiken? Jag har ADD och förstår din oro att hitta ett jobb som passar, eller som man känner att man orkar med i längden. Men en utbildning är alltid en utbildning och förhoppningsvis kan den öppna fler vägar än du ser idag, om den vanligaste vägen inte skulle kännas rätt.

Jag har berättat för handledarens chef (som var den som plockade in mig på stället) om min funktionsnedsättning. Dock inte för handledaren ännu, men det kommer jag att göra. Jag är även öppen inför högskolan och har rätt till extra enskilt lärarstöd under praktiken. Det känns bra, men eftersom jag har misslyckats i arbetslivet så många gånger är jag ändå rädd att det ska bli likadant den här gången. Jag har liksom inget självförtroende alls när det kommer till jobb och det är inte ”bara” att uppbåda.

Jo, precis. Utbildningen är bred och den öppnar fler dörrar än den gängse.

[Red Dykepi]

Red Simyna skrev:

Hej Red Dykepi! Ledsen att höra att du är på väg neråt. Kan det vara en längtan efter ett bestående sammanhang att liksom få grunda sig i under en längre tid/period som det här handlar om? Tänker på det du skriver om att inte bo hemma, inte ha kvar skolklassen, behöva ge sig ut på okänd mark när det är praktik mm. är just sådant som kan innebära att ryckas upp från roten och att inte få landa i det som är? Liksom andas ut och få fortsätta med det. Kanske är det därför du är så trött och liksom inte orkar riktigt tvätta håret och liknande? Att det just kan innebära en utmaning och ansträngning att behöva lägga energi på de här områdena som du kanske önskade vore annorlunda? Värme

Hej!

Ja, det är möjligt att det är så. Fast jag vet inte. Men det är klart att jag skulle vilja gå kvar i samma klass, ha samma lärare och läsa kurser som är uppbyggda på ungefär samma sätt. Det stressar mig att behöva ändra på ett vinnande koncept. Igår upptäckte jag dessutom att nästa kurs (med nya lärare och till övervägande delen nya kursare) har ett upplägg som inte kommer att fungera med min funktionsnedsättning. Jag har tidigare haft ett individuellt upplägg i en kurs och det fungerade jättebra, men nu är det nya lärare och det gör mig nervös. Samordnaren för studenter med funktionsnedsättning tror att alla med min funktionsnedsättning fungerar likadant (snacka om fördomar) så hen kan jag inte prata med, utan jag är helt utlämnad till lärarna. De två senaste terminerna har lärarna varit toppen och jag har fått bra stöd, men jag vet ju inte hur det blir nu.