En som känner ”ensamhet” ska acceptera ”ensamheten”?!
-
Förstår orden ”men om du finner en acceptans i din ensamhet så kanske du finner en ro och harmoni i den och det blir mindre tungt”.
Som sagt.
Jag förstår orden och vikten av acceptans. För ens egna välbefinnande. Ens egna överlevnad.Däremot upplever jag det lite som att dem orden även säger ”då slipper vi andra ansvaret att höra av oss”.
För är det något jag lärt mig sedan jag började leva ensam.
För ca åtta år sedan.Så är det att jag mest får ”gilla läget” och ”vänta in” andra när det ”passar dem” att ses.
Då vill jag poängtera att jag har full respekt för parrelationer, familjer, arbetstider etc.
Är mao väl medveten om att alla har ”sina liv”.Det som smärtar är när ord blir tomma fraser, när orden saknar betydelse eller värde, när det blir dravel, när insikterna trillar ner om att ”den här personen prioriterar ej alls att träffa mig”.
Jag tror även att risken finns när man finner ”ro och harmoni” i sin ensamhet att man vänjer sig, blir än mer isolerad.
Tankar? Är jag helt ute och seglar?
Man kan bli så van vid att vara ensam att ensamheten blir ett behov.Ens comfortzone krymper,murarna blir högre och man tappar lusten till förändring.Förändring måste nog börja med vilja till förändring.
Yellow Bojoto TrådstartarenMan kan bli så van vid att vara ensam att ensamheten blir ett behov.Ens comfortzone krymper,murarna blir högre och man tappar lusten till förändring.Förändring måste nog börja med vilja till förändring.
Håller med dig helt. Tror definitivt att ensamheten kan bli ett behov. Ens trygghet. Och det kan även hända annat än ensamhet.
Och definitivt är det så att viljan behövs för förändring. Oavsett vad det gäller.
Avregistrerad användareVilka är det som säger att du ska acceptera ensamheten? Är det dina upptagna vänner? I så fall låter det som att du behöver skaffa fler eller andra vänner. Absolut är det viktigt med acceptans, och bra att träna på att trivas i ditt eget sällskap. Men andra halvan av ansvaret ligger på den andra parten. Kram.
Yellow Bojoto TrådstartarenVilka är det som säger att du ska acceptera ensamheten? Är det dina upptagna vänner? I så fall låter det som att du behöver skaffa fler eller andra vänner. Absolut är det viktigt med acceptans, och bra att träna på att trivas i ditt eget sällskap. Men andra halvan av ansvaret ligger på den andra parten. Kram.
Jo faktiskt är de flesta i parrelationer eller lever i familjer som tycker så.
Jag brukar förklara att jag ej har några problem att umgås med mig själv. Oavsett om jag lever ensam eller i parrelation eller i en familj.
Dock är det en stoooor skillnad på att leva ensam 365 dagar kontra att kanske vara ensam ett par timmar per månad utan sin familj tex.
Jag brukar även be dem att visualisera sig själva som ensamboende. Märker då att det dels är svårt att göra men även att det verkar ”kännas” jobbigt att bara tänka tanken.
Håller med om att acceptans är bra. Och ja jag förväntar mig faktiskt att om en person kallar mig sin vän och säger sig tycka om mig, ja då bör den även ta sitt ansvar och ta intiativ och ha viljan till att träffas.
Kram ler
Avregistrerad användarePrecis! Du är värd människor runt dig som bryr sig om dig och vill umgås med dig.
Det låter som att du är ensamboende utan barn? Har du möjlighet att träffa andra i din situation? Jag är själv ensamboende utan barn och inleder helst vänskapsrelationer med personer som inte vill ha barn eller som redan har barn, medan jag undviker att inleda relationer med personer som inte har barn men vill ha, då man inte vet hur relationen kan påverkas framöver av det. Kramar.
Yellow Bojoto TrådstartarenPrecis! Du är värd människor runt dig som bryr sig om dig och vill umgås med dig. Det låter som att du är ensamboende utan barn? Har du möjlighet att träffa andra i din situation? Jag är själv ensamboende utan barn och inleder helst vänskapsrelationer med personer som inte vill ha barn eller som redan har barn, medan jag undviker att inleda relationer med personer som inte har barn men vill ha, då man inte vet hur relationen kan påverkas framöver av det. Kramar.
Jag lever ensam. Vuxet barn.
Ensamheten är svår fortfarande då jag vart ofrivilligt ensam 2012.
Samt att det var första gången i hela mitt liv som jag började bo ensam. Så identitetskrisen tog definitivt fart.Plus att jag var i många andra tunga kriser samtidigt som även orsakade olika identitetskriser mm.
Jag har blandade vänner. Jag är allergisk mot dravel och ogenomtänkta ”ursäkter”. Jag är stark på många vis och har även haft modet att välja bort personer om vi ej klickat i vad vi vill.
Jag ger många olika sorters människor en chans. Man märker ganska fort om ömsesidigt intresse finns ”på riktigt” till att träffas igen för att lära känna varandra.
Förstår orden ”men om du finner en acceptans i din ensamhet så kanske du finner en ro och harmoni i den och det blir mindre tungt”. Som sagt. Jag förstår orden och vikten av acceptans. För ens egna välbefinnande. Ens egna överlevnad. Däremot upplever jag det lite som att dem orden även säger ”då slipper vi andra ansvaret att höra av oss”. För är det något jag lärt mig sedan jag började leva ensam. För ca åtta år sedan. Så är det att jag mest får ”gilla läget” och ”vänta in” andra när det ”passar dem” att ses. Då vill jag poängtera att jag har full respekt för parrelationer, familjer, arbetstider etc. Är mao väl medveten om att alla har ”sina liv”. Det som smärtar är när ord blir tomma fraser, när orden saknar betydelse eller värde, när det blir dravel, när insikterna trillar ner om att ”den här personen prioriterar ej alls att träffa mig”. Jag tror även att risken finns när man finner ”ro och harmoni” i sin ensamhet att man vänjer sig, blir än mer isolerad. Tankar? Är jag helt ute och seglar?
Nej, du är inte ute och cyklar. Att finna acceptans är nödvändigt i vissa situationer för allt går inte att förändra, men väldigt mycket går faktiskt att göra någonting åt. Jag har själv fått höra, framför allt från vården, att jag ska acceptera ditten och datten. Jag är väldigt glad över att jag vägrat lyssna på det örat, för om jag gjort det hade jag inte kommit vidare i livet utan stått kvar på samma plats. När jag mådde som sämst, och hade det som allra kämpigast med mina funktionsnedsättningar, trodde jag att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb. Vården talade då om att jag kanske måste acceptera att det var så, något jag inte kunde göra. Idag läser jag en högskoleutbildning och har ett extrajobb.
Du behöver INTE acceptera din ensamhet! Att vara ensam mycket kan vara underbart, men det ska vara självvalt och inte något tvång. Påtvingad ensamhet behöver man försöka bryta, även om det kan vara lättare sagt än gjort. På din beskrivning låter det som om du skulle behöva hitta fler människor att umgås med, sådana som du kan umgås med på lika villkor och inte bara när det passar dem. Har du någon idé om var du skulle kunna träffa sådana människor?
Yellow Bojoto TrådstartarenNej, du är inte ute och cyklar. Att finna acceptans är nödvändigt i vissa situationer för allt går inte att förändra, men väldigt mycket går faktiskt att göra någonting åt. Jag har själv fått höra, framför allt från vården, att jag ska acceptera ditten och datten. Jag är väldigt glad över att jag vägrat lyssna på det örat, för om jag gjort det hade jag inte kommit vidare i livet utan stått kvar på samma plats. När jag mådde som sämst, och hade det som allra kämpigast med mina funktionsnedsättningar, trodde jag att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb. Vården talade då om att jag kanske måste acceptera att det var så, något jag inte kunde göra. Idag läser jag en högskoleutbildning och har ett extrajobb. Du behöver INTE acceptera din ensamhet! Att vara ensam mycket kan vara underbart, men det ska vara självvalt och inte något tvång. Påtvingad ensamhet behöver man försöka bryta, även om det kan vara lättare sagt än gjort. På din beskrivning låter det som om du skulle behöva hitta fler människor att umgås med, sådana som du kan umgås med på lika villkor och inte bara när det passar dem. Har du någon idé om var du skulle kunna träffa sådana människor?
Först vill jag säga att vilken himla tur att du acceptera det vården sa till dig. Utan du har valt en egen väg och nu har du det som du vill och mår bra av. Hatten av för dig! Blir väldigt glad för din skull.
Jag söker nya vänner. Tex. genom möten med människor live om jag råkar på någon. Räds ej att komma med förslag till att ses. Visar det sig sedan att intresse ej finns ja då försöker jag acceptera det och ej ta det personligt (svårt ibland) och leta vidare.
Har även träffat några via en app for kvinnor och kvinnliga vänner. Och det har varit lyckat iaf en gång av ca fem ggr. Blir en ny träff nästa vecka.Började även i bågskytte i januari men vill ej gå nu under coronan.
Angående acceptans. Tror det är riktigt bra i vissa lägen. Som tex. i mitt fall när jag märker att vissa vänner ej har samma behov av att träffa mig som jag dem. Acceptans kring det kan ju hjälpa mig att ta mig vidare eller må bra i en ny form av vänskap med dessa vänner.
Tack! 🙂
Vad bra att du aktivt försöker hitta nya vänner! Det gör mig glad. Du är stark som försöker förändra din situation.
Ja, absolut. Vissa saker måste man såklart acceptera. Det gäller bara att kunna sortera ut det man inte kan förändra från det som man faktiskt KAN ändra på. Ibland kan man behöva hjälp att utröna vad som är vad.
Förstår orden ”men om du finner en acceptans i din ensamhet så kanske du finner en ro och harmoni i den och det blir mindre tungt”. Som sagt. Jag förstår orden och vikten av acceptans. För ens egna välbefinnande. Ens egna överlevnad. Däremot upplever jag det lite som att dem orden även säger ”då slipper vi andra ansvaret att höra av oss”. För är det något jag lärt mig sedan jag började leva ensam. För ca åtta år sedan. Så är det att jag mest får ”gilla läget” och ”vänta in” andra när det ”passar dem” att ses. Då vill jag poängtera att jag har full respekt för parrelationer, familjer, arbetstider etc. Är mao väl medveten om att alla har ”sina liv”. Det som smärtar är när ord blir tomma fraser, när orden saknar betydelse eller värde, när det blir dravel, när insikterna trillar ner om att ”den här personen prioriterar ej alls att träffa mig”. Jag tror även att risken finns när man finner ”ro och harmoni” i sin ensamhet att man vänjer sig, blir än mer isolerad. Tankar? Är jag helt ute och seglar?
Nej Jag tycker inte alls att man behöver acceptera ensamhet. Snarare försöka hitta någon intressegrupp eller socialt sammanhang man kan vara i. Hålla ögonen öppna när man är ute och går på anslastavlor eller nätet på olika föreningar man skulle kunna vara med i. Människan strävar efter tillhörighet och känna gemenskap i något Ev något man brinner för. Människan är i grund och botten en social varelse ska man veta och inte vana att vara jättemycket ensam även om självvald ensamhet behövs för Reflektion. Det e mitt långa svar
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.