Självmordsplaner.

När jag va 13 planera jag mitt första självmord (som jag misslyckades totalt med) och efter de har mina dippar bara blivit värre och värre… Och efter jag förlorade min hund för 3 år sen har jag inget att leva för längre… Känns som jag lever på övertid, jag planerade aldrig att vara vid liv idag… Jag borde dött för så många år sen, men fortfarande sitter jag här i min lägenhet utan familj, utan min hund… Bara ensam… Så sjukt ensam. Som att jag bara väntar på att döden ska få mig fri… Så sjukt dödstrött på detta skitliv!

[Azure Kajiky]

Det är väldigt sorgligt att läsa vad du skriver, och att du bara var 13 år när du planerade ditt första självmord. (Tack och lov att du “misslyckades”!)

Det låter fruktansvärt jobbigt att dina dippar bara blir värre och värre. Är du rädd att det ska fortsätta så? Att det ska bli ännu ännu värre? Eller känner du att det inte kan bli värre än nu?

Har du provat gå in på Självmordslinjens chatt och prata med någon där?

[Yellow Ruqeci]

Har du någon kontakt med psykiatrin? Jag stod med en fot i graven i januari. Men fick hjälp. Just nu flyter jag.

[Red Dykepi]

TS, det du skriver låter väldigt oroväckande. Du behöver prata med någon. Du kan alltid kontakta Minds självmordslinje via chatt, mejl eller telefon. Du kan även kontakta andra stödlinjer som t. ex. Jourhavande medmänniska eller Jourhavande präst. Om det är riktigt akut ska du kontakta akutpsykiatrin.

Jag beklagar verkligen att du har förlorat din hund. <3. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan och saknaden jag skulle känna om jag förlorade min katt. Den hemska sanningen är ju tyvärr att de allra flesta djur inte lever lika länge som vi människor, så jag vet att jag förr eller senare kommer att behöva ta farväl av min älskade katt. Jag vet dock att jag kommer att vilja ha en ny kattkompis då, om än inte med en gång. Man slutar aldrig att älska det djur man haft, men det betyder inte att man inte kan älska ännu ett djur. Skulle du kunna skaffa en ny hundkompis? Eller något annat djur?

[Indigo Jysyne]

Jag lider med dig. Det låter fruktansvärt jobbigt. Något som hjälpt mig mycket när jag mått dåligt är mental träning och positiva affirmationer. Upprepa något som känns som ett stöd för dig själv. När man hållt på så ett tag börjar man tro på det man säger till sig själv och de negativa tankarna börjar så sakta ge vika och hoppet kommer.

Ja, träning är bra. Jag lider själv av självmordstankar och kämpar varje dag med att inte ta mitt liv. Men som sagt jag springer 12 km gånger 4 om veckan och det hjälper mig otroligt mycket. Och jag har kämpat för att inte vara ensam efter en hemsk skilsmässa. Jag fann tillbaka till en barndomsvän och vi träffas en gång i veckan och bara umgås, fast allt i mig är ledsen tvingar jag mig själv att träffa honom.

Fundera på det, ring någon och fråga om ni kan ta och fika? Att ta sitt liv är ingen lösning. Kanske du tror på Gud, finns många församlingar som har fina sociala möten. Tror du inte så finns det andra föreningar… men vad du än gör så ska du veta… du är otrolig viktig och värdefull.