Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!

Allt är hopplöst, jag ger upp!

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10
  • Trådstartaren

    Jag fick en ny terapeut i somras efter en minst sagt stormig period med min förra, då hon blev skitskraj när jag sa att jag hade självmordsplaner och bytte ämne, gång efter gång efter gång.

    Den nya psykologen fick jag förtroende för ganska snabbt och hon lyssnade faktiskt på vad jag hade för tankar om mina behov och svårigheter. Hon besitter helt rätt kompetens och nu har hon också nått samma konklusion som jag, vi har alltså i grunden samma syn på en av de stora grundstenarna i min problematik. Härom veckan frågade jag därför vad vi gör nu, för jag har ju vetat länge (och också förmedlat detta) vad problemet är och förstår teorin bakom, men hur i hela fridens namn gör jag något åt det?

    Och i torsdags kom samtalet som självklart var helt oundvikligt, för så är det ju bara; hon ser mitt problem och hon skulle vilja hjälpa mig, men det kräver kontinuitet under lång tid, förmodligen något år eller så. Men se, det tillåter inte landstinget och mottagningen

    Behandlingen tar för lång tid och det tillhandahåller man inte, hon får max träffa mig 20 ggr och dessa 20 är snart slut, de gick åt till att hon skulle komma fram till det jag hävdade för flera år sedan.

    Vill jag få hjälp måste jag söka privat, det var hennes ord. Men en långsiktigt privat terapivård har jag inte råd med och även om jag hade det så skulle jag inte veta vem jag skulle gå till. Så nu sliter man återigen undan mattan under fötterna på mig och den här gången har jag inte kraft att slåss, jag har ingen ork att hänga mig kvar i mattkanten, nu ger jag upp.

    Och jag kan inte leva som jag gör, får jag inte hjälp med de här svårigheterna kommer inget nånsin ändras och då tänker jag inte vara med.

    Men som vanligt så kan jag nu inte gå tillbaka och säga att utan vård tar jag livet av mig, för då tas det som ett hot och då ska jag defintivt avskrivas omedelbart ur vården får då är den ju skadlig (det har också hänt mig förr)

    Så man är glad och nöjd över att man lyckats hitta mitt problem men vägrar helt sonika att hjälpa mig åtgärda det. Hur kan någon anse att det är ok?

    Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte och jag har sån ångest över allt det här, kryddat med en sjuhelsikes dödsångest. Jag vill verkligen inte leva mer, snälla, bara låt mig dö!

    Mitt liv är inte värt att levas, det har det inte varit på många år och vården bara bekräftar det gång på gång. Nu räcker det!

    Jag fick en ny terapeut i somras efter en minst sagt stormig period med min förra, då hon blev skitskraj när jag sa att jag hade självmordsplaner och bytte ämne, gång efter gång efter gång. Den nya psykologen fick jag förtroende för ganska snabbt och hon lyssnade faktiskt på vad jag hade för tankar om mina behov och svårigheter. Hon besitter helt rätt kompetens och nu har hon också nått samma konklusion som jag, vi har alltså i grunden samma syn på en av de stora grundstenarna i min problematik. Härom veckan frågade jag därför vad vi gör nu, för jag har ju vetat länge (och också förmedlat detta) vad problemet är och förstår teorin bakom, men hur i hela fridens namn gör jag något åt det? Och i torsdags kom samtalet som självklart var helt oundvikligt, för så är det ju bara; hon ser mitt problem och hon skulle vilja hjälpa mig, men det kräver kontinuitet under lång tid, förmodligen något år eller så. Men se, det tillåter inte landstinget och mottagningen Behandlingen tar för lång tid och det tillhandahåller man inte, hon får max träffa mig 20 ggr och dessa 20 är snart slut, de gick åt till att hon skulle komma fram till det jag hävdade för flera år sedan. Vill jag få hjälp måste jag söka privat, det var hennes ord. Men en långsiktigt privat terapivård har jag inte råd med och även om jag hade det så skulle jag inte veta vem jag skulle gå till. Så nu sliter man återigen undan mattan under fötterna på mig och den här gången har jag inte kraft att slåss, jag har ingen ork att hänga mig kvar i mattkanten, nu ger jag upp. Och jag kan inte leva som jag gör, får jag inte hjälp med de här svårigheterna kommer inget nånsin ändras och då tänker jag inte vara med. Men som vanligt så kan jag nu inte gå tillbaka och säga att utan vård tar jag livet av mig, för då tas det som ett hot och då ska jag defintivt avskrivas omedelbart ur vården får då är den ju skadlig (det har också hänt mig förr) Så man är glad och nöjd över att man lyckats hitta mitt problem men vägrar helt sonika att hjälpa mig åtgärda det. Hur kan någon anse att det är ok? Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte och jag har sån ångest över allt det här, kryddat med en sjuhelsikes dödsångest. Jag vill verkligen inte leva mer, snälla, bara låt mig dö! Mitt liv är inte värt att levas, det har det inte varit på många år och vården bara bekräftar det gång på gång. Nu räcker det!

    God Söndags f.m. här på Mind Forumet.

    * Jag har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag vänder på FRÅGAN, vad ville Du med att skriva ut om ditt mående / hälsotillstånd, jag hör ett klart rop på ”hjälp” genom dina ordformuleringar, har jag rätt eller fel här?

    * Om Du skulle få fritt val i livet vad skulle Du först vilja göra eller ändra på?

    * Synd att Du inte har någon form av vårdkontakter som Du känner både tillit och förtroende till.

    * Har Du provat att prata hos en Diakon eller Präst eller Kyrkoherde via Svenska Kyrkan än via Psykiatrivården?

    * Har alla former av ”stödsamtal” hos Psykiatrivården varit på den negativa utvecklingen än positivt ?

    * Jag personligen hör genom dina ordformuleringar här ovan i ditt inlägg att Du behöver ABSOLUT prata ut mera, kan Du inte försöka ta till dig modet att ta kontakt med MiNDs Självmordslinjen antingen via MiND.se där Du kan chatta eller ringa in till MiNDs Självmordslinjen på Telnr: 90101. (Öppettiderna är mellan 06:00 – 24:00 alla dagar i veckan.)

    * Snälla MiND Moderatorerna eller Volontärerna, ni kan väl svara i detta inlägg / tråd.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också.

    På återseende…

    Jag fick en ny terapeut i somras efter en minst sagt stormig period med min förra, då hon blev skitskraj när jag sa att jag hade självmordsplaner och bytte ämne, gång efter gång efter gång. Den nya psykologen fick jag förtroende för ganska snabbt och hon lyssnade faktiskt på vad jag hade för tankar om mina behov och svårigheter. Hon besitter helt rätt kompetens och nu har hon också nått samma konklusion som jag, vi har alltså i grunden samma syn på en av de stora grundstenarna i min problematik. Härom veckan frågade jag därför vad vi gör nu, för jag har ju vetat länge (och också förmedlat detta) vad problemet är och förstår teorin bakom, men hur i hela fridens namn gör jag något åt det? Och i torsdags kom samtalet som självklart var helt oundvikligt, för så är det ju bara; hon ser mitt problem och hon skulle vilja hjälpa mig, men det kräver kontinuitet under lång tid, förmodligen något år eller så. Men se, det tillåter inte landstinget och mottagningen Behandlingen tar för lång tid och det tillhandahåller man inte, hon får max träffa mig 20 ggr och dessa 20 är snart slut, de gick åt till att hon skulle komma fram till det jag hävdade för flera år sedan. Vill jag få hjälp måste jag söka privat, det var hennes ord. Men en långsiktigt privat terapivård har jag inte råd med och även om jag hade det så skulle jag inte veta vem jag skulle gå till. Så nu sliter man återigen undan mattan under fötterna på mig och den här gången har jag inte kraft att slåss, jag har ingen ork att hänga mig kvar i mattkanten, nu ger jag upp. Och jag kan inte leva som jag gör, får jag inte hjälp med de här svårigheterna kommer inget nånsin ändras och då tänker jag inte vara med. Men som vanligt så kan jag nu inte gå tillbaka och säga att utan vård tar jag livet av mig, för då tas det som ett hot och då ska jag defintivt avskrivas omedelbart ur vården får då är den ju skadlig (det har också hänt mig förr) Så man är glad och nöjd över att man lyckats hitta mitt problem men vägrar helt sonika att hjälpa mig åtgärda det. Hur kan någon anse att det är ok? Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte och jag har sån ångest över allt det här, kryddat med en sjuhelsikes dödsångest. Jag vill verkligen inte leva mer, snälla, bara låt mig dö! Mitt liv är inte värt att levas, det har det inte varit på många år och vården bara bekräftar det gång på gång. Nu räcker det!

    Jag försökte svara dig igår, men det ser ut som om svaret försvann. Nyss såg jag ditt senaste inlägg i den här tråden, men nu verkar det som om det också har försvunnit…? Hur som helst så vill jag säga att jag känner igen mig så oerhört mycket i ditt senaste inlägg. Jag vet hur det är att ha svårt att lita på människor, och hur det är när man äntligen känner att man hittat rätt inom vården men inte får fortsätta. Det är inte bara jobbigt, utan det är som att falla ner i ett hål.

    Eller så kan vi prata här i tråden.

    • Detta svar redigerades 2 veckor av  Interaktiv Sakerhet. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
    Trådstartaren

    Får man någon form av notifiering om ens inlägg ansågs bryta mot någon regel, så att det raderas? Jag skrev ett inlägg, ett svar på Pink Soqacis inlägg ovan. Såvitt jag kan minnas skrev jag inget som kunde vara otillåtet, men jag minns å andra sidan inte exakt vad jag skrev…. Känns rätt märkligt att inlägg bara försvinner så där.

    Sammanfattningsvis så beskrev jag att förslagen på åtgärder tyvärr inte är aktuella i mitt fall eftersom jag behöver en långsiktig behandlande kontakt och det kan jag varken få från kyrkan eller från Mind. Jag har haft positiva vårdkontakter förr, som antingen flyttat, gått på föräldraledighet eller avslutat den delen av behandlingen och därmed också vår kontakt. Mina bästa erfarenheter har jag haft från olika specialister, såsom EMDR-terapeut, ätstörningspsykolog osv. Kontakterna i själva öppenvården har till oerhört stor del bestått av samtal kring just faktumet att de är begränsade i såväl tid som behandlingsalternativ. Tänk om jag fått lägga all tjafs-tid på faktisk behandling istället för att diskutera sådant som de säger sig vara oförmögna att påverka… Stressen kring ovissheten – kommer jag få 10 ggr till eller inte – har gjort att jag inte har kunnat tillgodogöra mig behandlingarna. De har slösat bort några år av mitt liv på det sättet. Min förra terapeut tog upp frågan varannan till var tredje vecka, i uttryck som ”jag måste ta upp ditt fall i teamet snart och jag kan inte garantera att du får fortsätta”. Efter några månader erkände hon att hon de facto inte gjort det och att hon insett att hon kunde avvakta tills de lyfte frågan. Men ”hoten” fortsatte ändå att komma.

    Mitt inlägg är absolut ett skrik på hjälp, problemet är bara att ingen lyssnar som faktiskt kan göra något åt saken. Minsta rop på hjälp (dvs att jag säger som det är, att jag inte ser någon som helst anledning att leva om jag inte kan få hjälp med mina svårigheter) gentemot mottagningen tolkas alltid som ett försök att manipulera och ställa ultimatum med livet som insats. Så berättar jag för dem hur jag faktiskt mår så får jag bara fler problem och bråk.

    Jag tror verkligen att min psykolog uppriktigt vill hjälpa mig och lider med mig, men det hjälper ju inte – vi kommer ju inte få jobba klart hursomhelst. Självklart är det mycket bättre än att hon vore helt känslokall som min förra, och blir arg för att jag mår dåligt över situationen, men som sagt – det hjälper ju ändå inte. Jag skulle behöva att hon slåss för mig, att hon bråkar å mina vägnar tills jag får det jag behöver, eller hittar någon alternativ lösning – vad som helst nästan.

    Jag får panik, allt jag ser är ett stort svart hål framför mig.

    Får man någon form av notifiering om ens inlägg ansågs bryta mot någon regel, så att det raderas? Jag skrev ett inlägg, ett svar på Pink Soqacis inlägg ovan. Såvitt jag kan minnas skrev jag inget som kunde vara otillåtet, men jag minns å andra sidan inte exakt vad jag skrev…. Känns rätt märkligt att inlägg bara försvinner så där. Sammanfattningsvis så beskrev jag att förslagen på åtgärder tyvärr inte är aktuella i mitt fall eftersom jag behöver en långsiktig behandlande kontakt och det kan jag varken få från kyrkan eller från Mind. Jag har haft positiva vårdkontakter förr, som antingen flyttat, gått på föräldraledighet eller avslutat den delen av behandlingen och därmed också vår kontakt. Mina bästa erfarenheter har jag haft från olika specialister, såsom EMDR-terapeut, ätstörningspsykolog osv. Kontakterna i själva öppenvården har till oerhört stor del bestått av samtal kring just faktumet att de är begränsade i såväl tid som behandlingsalternativ. Tänk om jag fått lägga all tjafs-tid på faktisk behandling istället för att diskutera sådant som de säger sig vara oförmögna att påverka… Stressen kring ovissheten – kommer jag få 10 ggr till eller inte – har gjort att jag inte har kunnat tillgodogöra mig behandlingarna. De har slösat bort några år av mitt liv på det sättet. Min förra terapeut tog upp frågan varannan till var tredje vecka, i uttryck som ”jag måste ta upp ditt fall i teamet snart och jag kan inte garantera att du får fortsätta”. Efter några månader erkände hon att hon de facto inte gjort det och att hon insett att hon kunde avvakta tills de lyfte frågan. Men ”hoten” fortsatte ändå att komma. Mitt inlägg är absolut ett skrik på hjälp, problemet är bara att ingen lyssnar som faktiskt kan göra något åt saken. Minsta rop på hjälp (dvs att jag säger som det är, att jag inte ser någon som helst anledning att leva om jag inte kan få hjälp med mina svårigheter) gentemot mottagningen tolkas alltid som ett försök att manipulera och ställa ultimatum med livet som insats. Så berättar jag för dem hur jag faktiskt mår så får jag bara fler problem och bråk. Jag tror verkligen att min psykolog uppriktigt vill hjälpa mig och lider med mig, men det hjälper ju inte – vi kommer ju inte få jobba klart hursomhelst. Självklart är det mycket bättre än att hon vore helt känslokall som min förra, och blir arg för att jag mår dåligt över situationen, men som sagt – det hjälper ju ändå inte. Jag skulle behöva att hon slåss för mig, att hon bråkar å mina vägnar tills jag får det jag behöver, eller hittar någon alternativ lösning – vad som helst nästan. Jag får panik, allt jag ser är ett stort svart hål framför mig.

    Jag brukar få notifieringar via e-post när något jag skrivit blivit redigerat eller borttaget. Det har hänt ett par gånger, men inte när jag skrev mitt första svar i din tråd, så här berodde nog inläggets försvinnande på någonting annat. Säkert var det så med ditt inlägg också. En bugg kanske? Jag har för mig att det varit någon sådan bugg på forumet tidigare.

    Hur som helst så lider jag verkligen med dig. Jag kan känna din frustration, och jag förstår verkligen vad du menar med att du ser ett stort svart hål framför dig. Så brukar jag också känna när det känns som om jag hamnat i en återvändsgränd. Det är en oerhört frustrerande känsla som är så jobbig att det nästan är svårt att hitta några ord som gör den rättvisa. Åtminstone brukar det vara så för mig.

    Jag förstår att du skulle behöva att din psykolog kämpade för din rätt till hjälp. Gör hon inte det alls? Nöjer hon sig med att säga att hon tyvärr inte har möjlighet att hjälpa dig mer p.g.a. mottagningens regler? När man, av någon anledning, inte kan få den hjälp man behöver av en vissa person eller på en viss mottagning, så tycker jag att det är vårdens ansvar att se till att man får den hjälpen någon annanstans. Man ska inte behöva vara ensam i situationen.

    Om det är så att din psykolog inte kämpar för dig, kan du be henne att göra det? Eller kan du kontakta enhetschefen och be denne att ta sitt ansvar? Kan du säga att ”om ni inte kan ge mig det jag behöver här, så får ni faktiskt se till att jag får den hjälpen någon annanstans”? Det är helt orimligt att det inte ska gå att få rätt hjälp på en enda mottagning inom landstinget i fråga. Jag menar inte att jag inte tror på det dina vårdkontakter har sagt, utan jag menar bara att det är orimligt att vården ens får fungera så. Jag blir så arg!

    Ett annat alternativ kanske kan vara att söka fondmedel för att kunna bekosta privat vård? Fondmedel brukar gå att få just för sådan vård som inte tillhandahålls inom landstinget.

    Trådstartaren

    Jag brukar få notifieringar via e-post när något jag skrivit blivit redigerat eller borttaget. Det har hänt ett par gånger, men inte när jag skrev mitt första svar i din tråd, så här berodde nog inläggets försvinnande på någonting annat. Säkert var det så med ditt inlägg också. En bugg kanske? Jag har för mig att det varit någon sådan bugg på forumet tidigare. Hur som helst så lider jag verkligen med dig. Jag kan känna din frustration, och jag förstår verkligen vad du menar med att du ser ett stort svart hål framför dig. Så brukar jag också känna när det känns som om jag hamnat i en återvändsgränd. Det är en oerhört frustrerande känsla som är så jobbig att det nästan är svårt att hitta några ord som gör den rättvisa. Åtminstone brukar det vara så för mig. Jag förstår att du skulle behöva att din psykolog kämpade för din rätt till hjälp. Gör hon inte det alls? Nöjer hon sig med att säga att hon tyvärr inte har möjlighet att hjälpa dig mer p.g.a. mottagningens regler? När man, av någon anledning, inte kan få den hjälp man behöver av en vissa person eller på en viss mottagning, så tycker jag att det är vårdens ansvar att se till att man får den hjälpen någon annanstans. Man ska inte behöva vara ensam i situationen. Om det är så att din psykolog inte kämpar för dig, kan du be henne att göra det? Eller kan du kontakta enhetschefen och be denne att ta sitt ansvar? Kan du säga att ”om ni inte kan ge mig det jag behöver här, så får ni faktiskt se till att jag får den hjälpen någon annanstans”? Det är helt orimligt att det inte ska gå att få rätt hjälp på en enda mottagning inom landstinget i fråga. Jag menar inte att jag inte tror på det dina vårdkontakter har sagt, utan jag menar bara att det är orimligt att vården ens får fungera så. Jag blir så arg! Ett annat alternativ kanske kan vara att söka fondmedel för att kunna bekosta privat vård? Fondmedel brukar gå att få just för sådan vård som inte tillhandahålls inom landstinget.

     

    Hon har sagt att hon ska ”lyfta mitt fall” i teamet, vilket brukar betyda att de pratar om mig i några minuter, efter en snabb sammanfattning från henne. De kan bevilja upp till 20 ggr till, men inte en flerårig behandling för det är inte längre tillåtet. Så har jag förstått det i alla fall. Hon tror att jag behöver ett par år i psykodynamisk terapi, men landstinget erbjuder numera bara kortare terapier, 20 ggr – i undantagsfall 40. Jag har en vän som jobbar som diakon som är villig att ”bråka” åt mig (för jag orkar inte längre) och ska försöka få tag på enhetschefen, för såvitt jag vet så är det bara han/hon som kan bevilja ett sådant här undantag. Det är jättefrustrerande att veta att jag sitter hos en psykolog som jag trivs med, som är den första att faktiskt ta mina problem på allvar och som dessutom ser en lösning och har kompetens att fixa det – men som inte får.

    Jag har en vän som går på samma mottagning som jag. Vi ”delar” ett par diagnoser, men hon har också några svårigheter som jag tack och lov har sluppit. Så helt jämförbart är det kanske inte, men om nu grundregeln är att alla terapier ska vara kortsiktiga – hur kommer det sig då att hon får gå där år efter år utan att frågan om antal gånger eller tidsperspektiv ens har kommit upp? Vad är det som gör att hon har rätt att få hjälp, utan att ifrågasättas alls, men inte jag?

    Jag orkar inte börja om igen, så om de kastar ut mig nu så lägger jag av – ingen mer terapi för mig. Det kommer att innebära att jag går sönder helt och håller ganska snart, det är jag medveten om, men jag orkar inte längre. Jag orkar inte slåss för att få hjälp, jag orkar inte försöka hitta något privat alternativ heller för det tar för mycket av mig att börja med en ny person igen. Det är den tredje terapeuten i sådant fall på mindre än ett halvår – en period då jag också har haft 5 olika läkare. Inget av det har varit mitt val, utan folk har slutat, flyttat, varit inhyrda osv. varje gång jag börjar processen igen med en ny person är det som om jag lämnar ifrån mig en bit av mig själv som jag aldrig får tillbaka och nu finns det inte nog kvar att dela med mig av.

    Utan hjälp kommer jag inte att överleva, för livet kändes rätt så hopplöst redan innan – utan hjälp är den sista lilla strimman hopp helt släckt. Fullständigt. Och då är livet inte värt att leva, och det känns ju faktiskt som om mottagningen inte bryr sig ett smack om det för att vara ärlig.

    Hon har sagt att hon ska ”lyfta mitt fall” i teamet, vilket brukar betyda att de pratar om mig i några minuter, efter en snabb sammanfattning från henne. De kan bevilja upp till 20 ggr till, men inte en flerårig behandling för det är inte längre tillåtet. Så har jag förstått det i alla fall. Hon tror att jag behöver ett par år i psykodynamisk terapi, men landstinget erbjuder numera bara kortare terapier, 20 ggr – i undantagsfall 40. Jag har en vän som jobbar som diakon som är villig att ”bråka” åt mig (för jag orkar inte längre) och ska försöka få tag på enhetschefen, för såvitt jag vet så är det bara han/hon som kan bevilja ett sådant här undantag. Det är jättefrustrerande att veta att jag sitter hos en psykolog som jag trivs med, som är den första att faktiskt ta mina problem på allvar och som dessutom ser en lösning och har kompetens att fixa det – men som inte får. Jag har en vän som går på samma mottagning som jag. Vi ”delar” ett par diagnoser, men hon har också några svårigheter som jag tack och lov har sluppit. Så helt jämförbart är det kanske inte, men om nu grundregeln är att alla terapier ska vara kortsiktiga – hur kommer det sig då att hon får gå där år efter år utan att frågan om antal gånger eller tidsperspektiv ens har kommit upp? Vad är det som gör att hon har rätt att få hjälp, utan att ifrågasättas alls, men inte jag? Jag orkar inte börja om igen, så om de kastar ut mig nu så lägger jag av – ingen mer terapi för mig. Det kommer att innebära att jag går sönder helt och håller ganska snart, det är jag medveten om, men jag orkar inte längre. Jag orkar inte slåss för att få hjälp, jag orkar inte försöka hitta något privat alternativ heller för det tar för mycket av mig att börja med en ny person igen. Det är den tredje terapeuten i sådant fall på mindre än ett halvår – en period då jag också har haft 5 olika läkare. Inget av det har varit mitt val, utan folk har slutat, flyttat, varit inhyrda osv. varje gång jag börjar processen igen med en ny person är det som om jag lämnar ifrån mig en bit av mig själv som jag aldrig får tillbaka och nu finns det inte nog kvar att dela med mig av. Utan hjälp kommer jag inte att överleva, för livet kändes rätt så hopplöst redan innan – utan hjälp är den sista lilla strimman hopp helt släckt. Fullständigt. Och då är livet inte värt att leva, och det känns ju faktiskt som om mottagningen inte bryr sig ett smack om det för att vara ärlig.

    Fy sjutton, vad tufft! Jag förstår verkligen att du känner som du gör. Det finns inga ord för hur det känns att inte få den hjälp man behöver. Det låter ändå positivt att du har en vän som kan kämpa för din räkning. Sådana vänner är guld värda!

    Har du fått tag på enhetschefen? Jag hoppas verkligen att hen kan göra ett undantag för dig!

    Ja, det låter onekligen mycket märkligt att din vän har fått helt andra förutsättningar från mottagningens sida. Kanske har det gjorts ett undantag i hens fall? Jag tänker att hens samtalskontakt kanske har gått till enhetschefen och bett att få göra ett undantag, utan att informera din vän om detta? I annat fall verkar det väldigt konstigt och djupt orättvist.

    Trådstartaren

    Mottagningen har bytt enhetschef så ofta att det inte längre går att hitta vem som är nuvarande när man googlar…. Tydligen har det nyss rekryterats en ny, som min vän ska försöka få tag på i veckan – hon fick namn och nummer i fredags när hon pratade med min behandlare.

    Jag vet inte hur de resonerar kring vännen med andra förutsättningar – vi har ju heller inte exakt samma problembild så det är klart att det kan påverka, men samtidigt får jag hela tiden hör att det är ”lika för alla” vilket det bevisligen inte är.

    Jag vet bara att om jag inte får något undantag och en garanti för att få slutföra hela behandlingen så lägger jag av, för jag klarar inte att ge mig in i en behandling som jag vet att jag inte får slutföra – igen. Jag har varit med om det förr och att behöva avbryta mitt i är förödande, dels för att det ALLTID blir mitt i en process som innebär att jag mår väldigt dåligt och för att jag därefter måste hantera följderna själv och dessutom inte får komma i mål.

    Med juluppehållet som kommer så blir min sista terapitid enligt nuvarande upplägg i början av februari.

    Just nu vill jag bara ge upp alltihop, terapi, jul, liv. Jag känner mer och mer att de väl har rätt; det är inte värt att lägga mer resurser på mig, det är kört nu. Att även om jag får den här behandlingen så kommer jag ändå att vara ensam, ändå aldrig kunna skapa mig en familj – för vem skulle vilja leva med mig när jag inte vill det själv? Och hur ska jag någonsin kunna träffa någon när jag inte klarar av att ge mig in i nya sammanhang där jag ens har en chans att möta någon?

    Jag hatar mitt liv, jag vill inte leva mer

    Jag håller tummarna för att din vän får tag i enhetschefen och att det är en vettig person!

    Jag förstår att du inte orkar påbörja en ny behandling som du vet att du inte kommer att få slutföra, och jag tycker inte att du ska behöva göra det heller. Om du nu blir lovad att få fortsätta träffa din nuvarande psykolog (vilket jag innerligt hoppas) så be att få det skriftligt. Då kan du känna dig trygg sedan, och kan fokusera på terapin i lugn och ro.

    De har INTE rätt! Du är värd att få den hjälp du behöver! Om landstinget inte kan erbjuda dig den hjälpen, så är det deras organisation det är fel på – inte dig.

    Att inte vilja leva är en tung, tung känsla. Du förtjänar att få hjälp med den känslan, så att du kan hitta livsglädjen! Jag håller tummarna för dig och min katt håller svansen! <3

    Trådstartaren

    Jag håller tummarna för att din vän får tag i enhetschefen och att det är en vettig person! Jag förstår att du inte orkar påbörja en ny behandling som du vet att du inte kommer att få slutföra, och jag tycker inte att du ska behöva göra det heller. Om du nu blir lovad att få fortsätta träffa din nuvarande psykolog (vilket jag innerligt hoppas) så be att få det skriftligt. Då kan du känna dig trygg sedan, och kan fokusera på terapin i lugn och ro. De har INTE rätt! Du är värd att få den hjälp du behöver! Om landstinget inte kan erbjuda dig den hjälpen, så är det deras organisation det är fel på – inte dig. Att inte vilja leva är en tung, tung känsla. Du förtjänar att få hjälp med den känslan, så att du kan hitta livsglädjen! Jag håller tummarna för dig och min katt håller svansen! <3

    Tack!

    Jag har svårt med tilliten till psykiatrin då jag fått många löften historiskt som senare tagits tillbaka för att ”omständigheterna förändrats” eller för att personen som lovat mig något ”inte hade behörighet att ge ett sådant löfte”. Så tyvärr är det så att även om jag så skulle få ett löfte från enhetschefen så kommer jag att ha oerhört svårt att lita på det. Det är klart att jag, om jag får ett löfte, kommer att ge mig in i behandlingen, men jag kommer ändå att oroa mig för att det tas tillbaka om typ ett halvår eller så, för att enhetschefen bytts ut, den nya landstingsledningen kommit med nya direktiv osv.

    det är lite ”spännande” det här, att jag genom åren har intalats av mina behandlare att jag måste börja lita på människor, lita på systemen och lita på de löften jag får. Och sedan är de själva de människor och system, tillsammans med Försäkringskassan, som orsakar de största sveken och spär på min misstro och brist på tillit. Hur ska jag kunna lära mig att lita på andra när de som ska lära mig att lita på andra inte går att lita på?

     

    Tack! Jag har svårt med tilliten till psykiatrin då jag fått många löften historiskt som senare tagits tillbaka för att ”omständigheterna förändrats” eller för att personen som lovat mig något ”inte hade behörighet att ge ett sådant löfte”. Så tyvärr är det så att även om jag så skulle få ett löfte från enhetschefen så kommer jag att ha oerhört svårt att lita på det. Det är klart att jag, om jag får ett löfte, kommer att ge mig in i behandlingen, men jag kommer ändå att oroa mig för att det tas tillbaka om typ ett halvår eller så, för att enhetschefen bytts ut, den nya landstingsledningen kommit med nya direktiv osv. det är lite ”spännande” det här, att jag genom åren har intalats av mina behandlare att jag måste börja lita på människor, lita på systemen och lita på de löften jag får. Och sedan är de själva de människor och system, tillsammans med Försäkringskassan, som orsakar de största sveken och spär på min misstro och brist på tillit. Hur ska jag kunna lära mig att lita på andra när de som ska lära mig att lita på andra inte går att lita på?

    Oj, vad jag känner igen mig! Jag har också svårt att lita på människor, något jag jobbade med tillsammans med min samtalskontakt. Sakta men säkert fick jag lättare att lita på andra, och så småningom litade jag till 100 procent på min samtalskontakt. Då valde hon att – utan förvarning – avsluta kontakten. Jag kände mig SÅ sviken.

    Jag hoppas SÅ att du får fortsätta din terapi och att de som ska hjälpa dig håller vad de lovar den här gången! Berätta gärna hur det går!

Visar 11 inlägg - 1 till 11 (av 11 totalt)
10

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.