Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!

Allt är hopplöst, jag ger upp!

Visar 5 inlägg - 253 till 257 (av 257 totalt)
256
  • Trådstartaren

    Jag skrev ut mig i onsdags (läkarna sa inte emot) efter två misslyckade medicinändringar. Tre veckor var jag inlagd och när jag kom ut var allt exakt som det var när jag kom in.

    En skillnad har tillkommit, för i fredags avslog Kammarrätten min överklagan gällande halvtid sjukersättning. Försäkringskassan vann och jag är åter i ett svart hål och vill ingenting längre. Tanken är att jag ska börja jobba 25% imorgon och jag var helt inställd på det tills domen kom. Nu känns allt bara omöjligt och fullständigt hopplöst. Jag orkar inte ta det ett varv till, jag skulle förmodligen vara chanslös ändå och jag kan inte fortsätta leva i mitt ekonomiska limbo. Än en gång vill jag bara dö.

    Avatar

    Jag förstår dig…oron för ekonomin tar knäcken på mig med. Jag har Så svårt att få sjukersättning trots att jag är oförmögen att ens ta mig till ngt arbete. Jag kan knappt göra två resor i veckan, och min utmattning skrämmer mig, för den blir bara värre, nya krämpor tillkommer. Jag får tillfälliga sjukskrivningar, men det håller inte i längden. Vet att Jag inte kan komma tillbaka till arbete. Finns inget jag klarar att göra, ingen vill ha mig heller . Men vet inte hur man avslutar allt. Tänker ofta på det. Har en anhörig. Men om vi gör slut och det går ett tag är det fritt fram. Särskilt om han hittar en ny tjej o glömmer mig.Men vågar inte misslyckas och bli handikappad/fångad i min kropp. Då lever jag hellre så här..ingen utväg.

    Avatar

    Jag skrev ut mig i onsdags (läkarna sa inte emot) efter två misslyckade medicinändringar. Tre veckor var jag inlagd och när jag kom ut var allt exakt som det var när jag kom in. En skillnad har tillkommit, för i fredags avslog Kammarrätten min överklagan gällande halvtid sjukersättning. Försäkringskassan vann och jag är åter i ett svart hål och vill ingenting längre. Tanken är att jag ska börja jobba 25% imorgon och jag var helt inställd på det tills domen kom. Nu känns allt bara omöjligt och fullständigt hopplöst. Jag orkar inte ta det ett varv till, jag skulle förmodligen vara chanslös ändå och jag kan inte fortsätta leva i mitt ekonomiska limbo. Än en gång vill jag bara dö.

    Hemskt att läsa om hur du får kämpa! Som det är, och har blivit. Att de kan med, ”myndigheterna”. Att man måste vara hyggligt frisk för att kunna vara sjuk, för att kunna stå på sig.

    Hej TS, längesedan du skrev här nu. Hur mår du? Hur går det med allt?

    Trådstartaren

    Hej TS, längesedan du skrev här nu. Hur mår du? Hur går det med allt?

    Hej, och tack för att du frågar

    Har inte varit inne här på länge, jag har inte haft drivet till det, men ikväll behöver jag hjälp så jag ska kolla om chatten är tillgänglig. Vår lokala mobila enhet är stängd sen ett par timmar.

    Coronaskiten är en pärs för att sätta ett milt ord på det. Jag förstår att många säkert har det ännu värre än jag, men jag lider av ensamheten, isoleringen och att bara kunna umgås med ett väldigt litet urval. De som per automatik ingick i min ”coronabubbla” är nämligen mina föräldrar och en familj jag umgås med en del, där en familjemedlem också mår ohyggligt psykiskt dåligt och flera gånger har vacklat på gränsen till att bli inlagd.

    Jag klarar inte att umgås så här intensivt med mina föräldrar och har varit tvungen att dra ner på umgänget med vänfamiljen för att själv över huvud taget stå på benen.

    På kontoret är det bara jag och två till, resten jobbar hemifrån, mer eller mindre på heltid nu. Kommunikationen fungerar inte så det blir väldigt ensamt och tyst och extra isolerat när man märker att den man försöker få kontakt med i själva verket varit på semester i en vecka…

    Kyrkan är åter igen stängd och all verksamhet nedlagd. Man har också passat på att göra stora nedskärningar så framtiden ser rätt mörk ut

    Som många andra tycker jag att jul/nyår är jobbigt, även utan pandemi. I år var ju förstås inget undantag. Dessutom kryddades tillvaron av att Försäkringskassan inte meddelade beslut om mitt senaste sjukintyg (som skickades in i mitten av november) förrän i mellandagarna. Jag vågade inte göra några som helst inköp inför julen, att ens handla mat blev obehagligt.

    Så blev min älskade farfar sjuk, och dog dagen före nyårsafton. Han var gammal (100) och det var på många sätt väntat, jag fick en chans att ta farväl, och det är jag jättetacksam för. Men smärtan är stor, saknaden enorm. Och hur normala än känslorna är så är det lite för mycket nu.

    Idag fick jag också veta att mitt lokala apotek än en gång glömt att beställa min medicin, som jag har på licens. Jag har tabletter nog för en dryg vecka, men medicinen brukar ha uppåt 3v leveranstid då den ska beställas från Kanada. Utan medicinen får jag hemska mardrömmar, som brukar leda till Att jag inte vågar somna. Och då går det utför fort med måendet.

    Så nu är det extra mycket ångest, hopplöshet och uppgivenhet. Jag försöker inte jämföra mig med någon, alla har vi våra personliga helvete, men mitt är nattsvart just nu och jag ser inget ljus i tunneln.

Visar 5 inlägg - 253 till 257 (av 257 totalt)
256

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.