Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!

Allt är hopplöst, jag ger upp!

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 255 totalt)
254
  • Pink Soqaci, om du läser mitt inlägg igen så ser du att byte av enhet och/eller behandlare inte är aktuellt. Det är slut med sånt nu, jag kommer inte gå vidare. Läkaren har skrivit kraftfulla intyg och jag har gjort den utredning FK krävde men det skiter min handläggare i och min ansökan om sjukersättning ligger hos Förvaltningsrätten sedan september. Red Dykepi, min psykolog sa att hon ser mitt behov av en lång behandling, men hon tog inte strid. Hon ringde mig dagen efter (jag tror jag skrämde dem, för hon hotade att skicka hem akutteamet till mig om jag inte svarade när hpn ringde) och då sa hon bara att hon verkligen försökt, men att det inte gick att övertala enhetschefen. Exakt vad hon sagt och hur vet jag förstås inte, men jag kan tänka mig att hon fick order om att backa på mötet. Jag ska träffa henne imorgon, jag har några gånger kvar innan domen slår till (det känns så). Jag vet inte varför jag ska fortsätta, de har ju ändå gett upp. Jag mår så dåligt!

    Fy, vad dåligt av din psykolog att inte ta strid för dig! Vilket svek! Psykologer finns ju där för att hjälpa patienterna, inte för att hjälpa personalen (i det här fallet enhetschefen). Jag blir så otroligt upprörd över att du inte får den hjälp du behöver, och jag förstår verkligen din uppgivenhet. Jag vet själv hur det är att stå utan stöd.

    Vad jag förstod så är det såhär det ser ut i hela ditt landsting? Skulle du kunna söka hjälp i ett närliggande landsting? Numera har man ju rätt att söka vård var som helst i landet. Jag förstår dock om du inte orkar/har råd att åka långt.

    Hur har dina dagar sett ut sedan mötet? Finns det någonting i ditt liv som fortfarande känns positivt?

    Trådstartaren

    Hej

    Idag ställdes mötet med FK in, både läkaren och psykologen är sjuka. Det mötet har vi kämpat för att få planera in sedan augusti…

    Och min läkare skulle samtidigt ha förnyat mitt sjukintyg, skrivit recept osv och jag behövde prata med henne om hela situationen. Hon avbokade vår ordinarie tid som var om två veckor, för att vi ändå skulle ses idag. Henne har jag inte träffat sen oktober.

    Inget landsting kommer ge mig den behandlingsmetod/-längd jag behöver eftersom Socialstyrelsen inte har med den på sin rekommendationslista över behandlingar för mina diagnoser. Så det spelar ingen roll att gå någon annanstans, utöver att jag inte har möjlighet att åka till ett annat landsting varje vecka. Och det dessutom klarar jag inte av att byta behandlare igen.

    Det är slut nu. Jag ska bara luska ut hur jag ska gå tillväga med tanke på att mina mediciner finns hos mina föräldrar.

    Jag hör att det är ett desperat läge nu och jag förstår att du har tappat allt hopp. Men jag tänker att trots att det känns kört nu, kanske det finns någon annan möjlighet som kommer att öppnas längre fram, en möjlighet som inte alls är synlig eller ens möjlig just nu, men som kommer att bli det, med tiden. En möjlighet som just nu är omöjlig att tänka. Men som kommer att bli möjlig. Men bara om du fortsätter att leva. Trots att det är helt svart just nu. Förlåt om det känns som en förolämpning att jag hävdar ett hopp mitt i den mörka natten. Men jag är envis på det viset. Jag vill inte ge upp om dig.

    Kram (om du vill)

    Trådstartaren

    Jag uppskattar din omtanke, men precis det resonmang du för är det jag hört i sååå många år, som fått mig att fortsätta trots att det varit skit så länge, när kontakter avbrutits och jag tvingats börja om ännu en gång, när jag efter en tid insett att personkemin inte funkar med den som jag tvingas fortsätta träffa osv.

    Jag köper det inte längre, helt enkelt. När man hävdat samma sak i tio år och det fortfarande inte funkar, då får man till slut inse att det faktiskt är lönlöst. Det kan inte du veta förstås, för du har inte varit med mig under dessa år så det är ingen kritik till dig. Men för mig blir det lite som ”ryck upp dig” eller ”bestäm dig för att det här blir en bra dag så blir allt bättre. Tomma floskler som får ”avsändaren” att må bättre men mig att må skit.

    Förlåt om det låter hårt, det är som sagt inte riktat till dig utan snarare mina föräldrar, boendestödet mfl som vid det här laget borde förstå att det faktiskt inte är så enkelt som att hoppas på en lösning. Den finns inte, eller jo det gör den, men jag kommer inte att få en chans att nå den.

    Hej Idag ställdes mötet med FK in, både läkaren och psykologen är sjuka. Det mötet har vi kämpat för att få planera in sedan augusti… Och min läkare skulle samtidigt ha förnyat mitt sjukintyg, skrivit recept osv och jag behövde prata med henne om hela situationen. Hon avbokade vår ordinarie tid som var om två veckor, för att vi ändå skulle ses idag. Henne har jag inte träffat sen oktober. Inget landsting kommer ge mig den behandlingsmetod/-längd jag behöver eftersom Socialstyrelsen inte har med den på sin rekommendationslista över behandlingar för mina diagnoser. Så det spelar ingen roll att gå någon annanstans, utöver att jag inte har möjlighet att åka till ett annat landsting varje vecka. Och det dessutom klarar jag inte av att byta behandlare igen. Det är slut nu. Jag ska bara luska ut hur jag ska gå tillväga med tanke på att mina mediciner finns hos mina föräldrar.

    Åh, herregud vad frustrerande! Jag hoppas verkligen att psykologen och läkaren var rejält sjuka (typ maginfluensa). Annars får man faktiskt masa sig iväg på ETT möte, om det är ett sådant här viktigt möte, och gå hem sedan. Jag hoppas att de nu ser till att boka in ett nytt möte, så att det inte hamnar på dig.

    Jag kan bli så otroligt arg på Socialstyrelsens jävla riktlinjer! Visst är det bra att det finns rekommendationer, men de får ju inte användas in absurdum. För det första så är man ju inte en diagnos, utan en människa, och människor reagerar olika. För det andra så har inte all psykisk ohälsa med diagnoser att göra.

    Trådstartaren

    Jag vet inte hur många gånger jag suttit i läkarsamtal där jag fått höra utläggningar om hur viktigt det är att inte identifiera sig med sina diagnoser, dvs jag ÄR inte min depression men jag är en deprimerad person. Jag har aldrig sagt emot dem och jag tycker heller inte att jag har fastnat i den fällan under några längre perioder (men det är förstås svårt att vara objektiv….)

    MEN våra ”kära” politiker har ju bestämt att det är diagnoser och påbörjade samt avslutade behandlingar som ger pengar. Dvs det lönar sig att sätta nya diagnoser, då får mottagningen en ny klump pengar. Det lönar sig också att avsluta en patient och sedan invänta att denne blir så dålig att hen kommer tillbaka, för då är det en ny situation,ett nybesök och en ny ev behandling. Dvs nya pengaklumpar. Helt bisarrt!

    Lika sjukt som FKs inställning att om jag blir utkastad i några månader och kommer tillbaka så har jag plötsligt inte varit sjuk lika länge för då börjar en ny period och jag börjar om från dag 1. Bara lek med siffror för att få snyggare statistik.

    Att vi går sönder, lider och tar livet av oss på vägen är ju bara en tråkig bieffekt och inget som de egentligen bryr sig om. Ett orosmoment mindre.

    Ja, jag är cynisk, men jag anser mig ha fått rätt att vara det efter min ”resa”under de här senaste 10 åren.

    Jag uppskattar din omtanke, men precis det resonmang du för är det jag hört i sååå många år, som fått mig att fortsätta trots att det varit skit så länge, när kontakter avbrutits och jag tvingats börja om ännu en gång, när jag efter en tid insett att personkemin inte funkar med den som jag tvingas fortsätta träffa osv. Jag köper det inte längre, helt enkelt. När man hävdat samma sak i tio år och det fortfarande inte funkar, då får man till slut inse att det faktiskt är lönlöst. Det kan inte du veta förstås, för du har inte varit med mig under dessa år så det är ingen kritik till dig. Men för mig blir det lite som ”ryck upp dig” eller ”bestäm dig för att det här blir en bra dag så blir allt bättre. Tomma floskler som får ”avsändaren” att må bättre men mig att må skit. Förlåt om det låter hårt, det är som sagt inte riktat till dig utan snarare mina föräldrar, boendestödet mfl som vid det här laget borde förstå att det faktiskt inte är så enkelt som att hoppas på en lösning. Den finns inte, eller jo det gör den, men jag kommer inte att få en chans att nå den.

    Mmm, okej. Man orkar ju inte stå ut hur länge som helst utan att en förbättring sker, det förstår jag. Särskilt inte när omgivningen bara låter det pågå och pågå och pågå. Att stå ut kan vara ett verktyg i stunden, men det är ingen lösning. Någon gång behöver livet belöna en, annars går man under. Och du befinner dig där.

    Du har förmodligen rätt i att jag delvis skriver för att själv må bättre (även om jag uppfattar att du inte riktar kritik mot mig utan din närmsta omgivning). För mig är det här en situation där en person är nära att dö mitt framför mina ögon och jag vill inte bara låta det ske. Att, som främling utan tillgång till detaljer om dina svårigheter, försöka ingjuta ett abstrakt hopp framstod därför som bättre än att bara surfa vidare. Samtidigt förstår jag, såklart, att du inte kan ”rycka upp dig” eller börja känna tilltro till livet bara sådär endast för att lugna mig. Svårt! Om mitt mer generella ”hang in there”-meddelande hade haft avsedd effekt hade det förstås varit jättebra, men det är inte heller konstigt att det inte hade det, givet hur förtvivlad din sits är. Det finns ingen quick fix. Nu kanske det här gränsade till ett försvarstal för min egen del, men jag ville förklara hur jag tänker.

    Med det sagt. Nu spånar jag bara och det må vara en naiv tanke, men jag kastar fram den på försök så får du förkasta eller behålla. Jag har förstått det som att det som skulle ha kunnat hjälpa dig i dina svårigheter är en längre psykodynamisk behandling, men den är inte möjlig att få i nuläget, kanske aldrig. Har du en bild av vad den behandlingen skulle göra för dig? Det antar jag att du har. Skulle det gå att uppnå det på ett annat sätt? Nu exemplifierar jag bara: Säg att mina problem i stort är svårigheter att lita på andra och komma nära andra människor. Ett sätt att jobba med detta skulle vara i en strukturerad behandling där jag får chans att göra nya relationella erfarenheter med terapeuten. Skulle någon annan väg i livet som inte består av den psykodynamiska behandlingen kunna leda dit? Kunna ge dessa relationella erfarenheter, ändå? Som sagt, kanske missar jag målet med den här funderingen, men jag ville i alla fall testa.

    Trådstartaren

    Förlåt att jag gav dig en känsla av att du behövde försvara dig, jag vill å min sida bara förklara att det inte handlar om att jag förkastar allt och ger upp direkt. Men det är svårt att få med allt i skrift så här.

    Jag förstår ditt resonemang och uppskattar som sagt din intention!

    Jag har gjort allt jag är kapabel till för att våga känna tillit, släppa in andra i mitt liv osv, men de få gånger jag faktiskt något sånär har lyckats så blir jag utnyttjad, manipulerad eller lurad på annat sätt. Med slutet att jag står ensam kvar. Jag har försökt så många gånger och gått på pumpen varje gång. Med stora skador till följd, inte minst i förmågan att känna tillit. Psykvårdens hantering har också varit ett stort problem, för jag kan ju inte lita på att jag får det jag behöver. De har försökt kasta ut mig så oerhört många gånger, oftast när jag mår som sämst (för då är jag inte mottaglig för behandling, tackar ödmjukast – då ska jag plötsligt klara mig själv). Så jag är lite paranoid, men hittills har jag alltid fått rätt. Ibland har de till och med överträffat mina farhågor…

    Jag behöver hjälp att se vilka mönster jag har dragit på mig som gör att jag dels drar till mig fel människor (de som gärna manipulerar och bedrar) och dels håller andra på avstånd, så att jag blir osynlig och inte längre existerar i människors medvetande när väl ramarna för vårt umgänge (jobb, kurs, projekt, sammanhang) försvinner.

    Jag har tagit upp detta inom ramen för KBT men får bara höra dumheter om att jag inbillar mig, eller något annat idiotförklarande (som att många tycker att det är svårt).

    Jag bär på en enorm otrygghet och jag kan inte finna någon trygghet i mig själv utan hjälp. Jag har försökt i 35 år, jag har inte förmågan.

    Tack för att du svarar! Du behöver inte be om ursäkt. Ja, visst är det svårt att få med allt i skrift.

    Jag kommer inte på något mer att svara just nu, men vill visa att jag har läst.

    Hej, har läst igenom tråden (dock ska erkännas att ja fick skumma de sista av iver över att få skriva ett svar du kanske kanske inte redan tänkt/försökt..?

    Det är en ptsd diagnos du har, om jag fattat rätt? Har du utretts för annat också nån gång? Annars tycker ja du ska hävda att ptsd mycket väl kan ha komorbiditet med andra psykiatriska tillstånd och du tror att du också har typ adhd/borderline/bipolär/nått anbat dom passar(gör ordentliga efterforskningar, läsa böcker/ trovärdiga källor osv om andra diagnoser som kanske kan förklara dina problem FÖRUTOM ptsd..)

     

    Teamen jobbar på olika sätt beroende på folks diagnoser vad jag förstått, kanske de kan hjälpa..?

     

    Förlåt om de e en grej du inte orkar heller men de e kanske en ny tanke iallafall.. har du testat med personligt ombud förresten? Eller kontakta patientnämnden?

     

    Jag förstår iallafall precis hur du känner.. har stått under samhällets vård eller beskydd sen 94.. med mer eller mindre lyckade resultat på behandlingar som på ett eller annat sätt avbrutits/misslyckats så nu vid 30 e jag i värsta skicket typ ever å alla typ- ”tyvärr vi kan inte hjälpa dig på nått annat sätt än sånna som ej funkat någonsin.. du får väl hjälpa dig själv”

    Samhällets system e så trasiga att de e sjukt.. känns som å leva i en berättelse av Kafka.. men tänk va mycket de suger å ge upp, så liksom försök orka kriga liiiiite till, liiite längre, kanske kanske man vet inte? Om du ändå ska dö kan du ju lika gärna ge de ett halvår eller nått å gå igenom din bucket list..? Eller åtminstone börja ge dom ett helvete på.mottagningen så att du slipper va den enda som lider, du behöver inte skydda deras ömtåliga självkänsla.. en sista fight kanske man klarar..? Tänk på alla som överlevt helt sjuka grejer, typ nordkoreanska fångläger eller fritzels källare.. de kan ju inte bli värre så varför inte ta chansen..?

     

    Hoppad ja inte låter som mia törn-whatever nu.. då tar JAG livet av mig, för att slippa skammen!☠<—OBS! Skämt! Galghumor, hoppas du inte tar illa upp, ja försöker mer ”skratta faran rakt upp i ansiktet” typ.. se de komiska i hur jävla sjukt det är.. <3

    Trådstartaren

    Hej, har läst igenom tråden (dock ska erkännas att ja fick skumma de sista av iver över att få skriva ett svar du kanske kanske inte redan tänkt/försökt..? Det är en ptsd diagnos du har, om jag fattat rätt? Har du utretts för annat också nån gång? Annars tycker ja du ska hävda att ptsd mycket väl kan ha komorbiditet med andra psykiatriska tillstånd och du tror att du också har typ adhd/borderline/bipolär/nått anbat dom passar(gör ordentliga efterforskningar, läsa böcker/ trovärdiga källor osv om andra diagnoser som kanske kan förklara dina problem FÖRUTOM ptsd..) Teamen jobbar på olika sätt beroende på folks diagnoser vad jag förstått, kanske de kan hjälpa..? Förlåt om de e en grej du inte orkar heller men de e kanske en ny tanke iallafall.. har du testat med personligt ombud förresten? Eller kontakta patientnämnden? Jag förstår iallafall precis hur du känner.. har stått under samhällets vård eller beskydd sen 94.. med mer eller mindre lyckade resultat på behandlingar som på ett eller annat sätt avbrutits/misslyckats så nu vid 30 e jag i värsta skicket typ ever å alla typ- ”tyvärr vi kan inte hjälpa dig på nått annat sätt än sånna som ej funkat någonsin.. du får väl hjälpa dig själv” Samhällets system e så trasiga att de e sjukt.. känns som å leva i en berättelse av Kafka.. men tänk va mycket de suger å ge upp, så liksom försök orka kriga liiiiite till, liiite längre, kanske kanske man vet inte? Om du ändå ska dö kan du ju lika gärna ge de ett halvår eller nått å gå igenom din bucket list..? Eller åtminstone börja ge dom ett helvete på.mottagningen så att du slipper va den enda som lider, du behöver inte skydda deras ömtåliga självkänsla.. en sista fight kanske man klarar..? Tänk på alla som överlevt helt sjuka grejer, typ nordkoreanska fångläger eller fritzels källare.. de kan ju inte bli värre så varför inte ta chansen..? Hoppad ja inte låter som mia törn-whatever nu.. då tar JAG livet av mig, för att slippa skammen!☠<—OBS! Skämt! Galghumor, hoppas du inte tar illa upp, ja försöker mer ”skratta faran rakt upp i ansiktet” typ.. se de komiska i hur jävla sjukt det är.. <3

    Tack för att du tog dig tid att både läsa och svara, jag uppskattar omtanken!

    PTSD är min huvuddiagnos nuförtiden, men när den här resan började så var det depression och ångestsyndrom. Dessa två finns kvar ännu (fast nu heter det ”recidiverande depressioner” eftersom de är ständigt närvarande och bara ändrar i ”djup”). PTSD tillkom efter övergrepp på en sluten avdelning (av personal), men den diagnosen tog ju liksom överhanden i många herrans år, så att den ursprungliga problematiken fick stå tillbaka.

    Jag har en rätt komplex sjukdomsbild, med en extremt brokig och krokig historia. Genom åren har jag utretts för (och friskrivits från) borderline 5(!) gånger – eftersom ingen vågat lita på sina kollegors omdöme, jag har screenats för asperger och adhd och har inom ramen för FK’s utredning också gjort ett WAIS-test som också bekräftade att det inte handlar om någon neuropsykiatrisk diagnos. Jag har också haft en ätstörning, behandlats för den och friskrivits från diagnosen. Bipolär är jag inte eftersom jag aldrig kommer in i någon manisk fas, jag är kroniskt deprimerad (eller som roboten Marvin i Liftarens Guide till galaxen kallar det ”maniskt depressiv”).

    Dessutom är det så att ingen ny diagnos skulle hjälpa mig med det jag behöver få hjälp med – för oavsett diagnos så går numera gränsen vid 20 behandlingstillfällen och det räcker inte för den behandling jag behöver. Och jag kan inte fightas var 20:e vecka, dels för att jag då int ekommer kunna koncentrera mig på behandlingen, för att jag vet att risken är stor att den snart avslutas (been there, done that – då betraktas jag som ”ej behandlingsbar” och då blir istället hotet att jag ska avslutas omedelbart eftersom resurserna är bortkastade), dels för att jag helt enkelt inte orkar.

    Grundproblematiken är brist på tillit till andra och där har psykiatrin varit till noll och ingen hjälp, för varje gång de har lovat och bedyrat att jag självklart kommer få gå kvar tills jag blir färdig, eller intygat gånger hundra att ingen kommer att diskutera avslut vid nästa möte så har jag fått rätt – allt som kan bråkas om bråkar de om. Löften från ledningen kan man inte lita på och löften från personalen får jag alltid höra senare att de inte hade behörighet att ge och därför gäller de inte. Så hur ska man lära sig att känna tillit? ”Du måste träna och lära dig att man kan lita på andra och att människor stannar kvar”, ja men var – hittills har jag ju ALLTID fått rätt. Psykiatrin är ju de första att svika!

    Enhetschefen upprepade gång på gång att anknytningsproblem inte är en diagnos och VÄGRADE lyssna på mig när jag sa att jag aldrig påstått det, utan att det är en förklaring och bakomliggande orsak till den depression jag lidit av i över 20 år.  Kanske inte den enda, men utan tvekan den största. Så visst finns det en diagnos att behandla, det gör det! Men den enda behandling som har potential att faktiskt hjälpa mig tar för lång tid och det är jag inte värd. Hon var väl bara glad över att hon hittat en ”riktig” grund till sitt beslut och vägrade hårdnackat att lyssna på mig när jag kom med ”motbevis”. Hon har bestämt sig och tyvärr så är ju hennes ord lag.

    Dessutom har jag nu fått höra från flera källor att vilken diagnos du än har så gör de allt de kan för att inte få in dig i en individuell terapi utan trycka in dig i olika mer eller mindre väl passande gruppbehandlingar. Jag erbjuds ju t.ex. mindfulness och Compassion-fokuserad gruppterapi mot min otrygga anknytning. Det har absolut ingenting med mina svårigheter att göra, och empati har jag gott om – det är snarare ett problem åt andra hållet då jag anpassar mig så mycket för att andra ska ha det så bra som möjligt att jag kör över mig själv och gör sådant som jag mår dåligt av.

    Mindfulness får jag dessutom ångest av och det är något som provocerar psykiatrin något så hejdlöst, det är nästan lite spännande. Det KAN inte fungera för alla, det säger sig självt och jag har mött mängder av människor som reagerat starkt negativt på det. Jag har också mött många som det fungerar super för, och jag gläds med dem. Men det är inget för mig. Och det handlar inte om att jag inte försökt ordentligt, hållit ut och pressat mig igenom ångesten (eller vad de nu kommit med för konstiga formuleringar). Jag stod ut i veckor, medan jag var inlagd tvingade de dit mig 2ggr/vecka tills de insåg att min ångest blev så stark att de andra i gruppen blev distraherade. då kallade man det för att jag var för sjuk för att det skulle fungera. Men jag har också testat det i andra sammanhang, med olika ledare, i grupp och ensam, i olika format (det finns ju mängder av varianter) osv. Det går bara inte, jag blir jättedålig. Och sedan är det jag som måste hantera den reaktion jag får på behandlingen – tack för kaffet!

    Så jag har slut på utvägar

     

     

    Trådstartaren

    Min psykolog ringde idag, nu är hon tillbaka på jobbet och hon såg förstås att mötet blev helt inställt och att jag kraschade till följd av det. Jag utlovades att hon skulle ringa när hon kom tillbaka, och det gjorde hon också. Poäng till henne för det!

    Problemet är bara att hon på något sätt lyckats boka in en annan patient på min tid på torsdag. Vad är det med de här veckorna? Vad har jag gjort för fel? (jo, jag vet att det inte är mitt fel att allt det här händer, men det börjar nästan kännas så)

    Vad jag önskar att det här helvetet bara kunde ta slut, att jag får somna in en gång för alla.

    Jag tror att jag har det som behövs, men jag är sååå rädd att misslyckas, och jag önskar att jag kunde få somna in utan att min familj ska ta skada av det. Det är förstås omöjligt, men jag kan inte fortsätta leva bara för att mina föräldrar ska må bra. Någonstans måste jag väl ändå få känna att det är värt det för MIN skull också? Det är det inte och det spelar ingen roll hur mycket andra säger att det måste finnas något som gör det värt att finnas till. Det finns inte.

    Sorgen lägger sig med tiden, även om saknaden kanske kvarstår. Men jag kan inte leva bara för mammas och pappas skull, det går inte. Jag vill verkligen inte göra dem illa, men det här fungerar inte. Mitt liv kommer ju inte att förändras om jag inte får hjälp (kanske inte ens då, men då finns det i alla fall en gnutta hopp), jag får inte hjälp och jag kan inte leva så här.

    Snälla, låt mig bara få somna!

Visar 12 inlägg - 25 till 36 (av 255 totalt)
254

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.