Hem > Forum > Hopplöshet > Allt är hopplöst, jag ger upp!

Allt är hopplöst, jag ger upp!

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 257 totalt)
256
  • Avatar

    Min psykolog ringde idag, nu är hon tillbaka på jobbet och hon såg förstås att mötet blev helt inställt och att jag kraschade till följd av det. Jag utlovades att hon skulle ringa när hon kom tillbaka, och det gjorde hon också. Poäng till henne för det! Problemet är bara att hon på något sätt lyckats boka in en annan patient på min tid på torsdag. Vad är det med de här veckorna? Vad har jag gjort för fel? (jo, jag vet att det inte är mitt fel att allt det här händer, men det börjar nästan kännas så) Vad jag önskar att det här helvetet bara kunde ta slut, att jag får somna in en gång för alla. Jag tror att jag har det som behövs, men jag är sååå rädd att misslyckas, och jag önskar att jag kunde få somna in utan att min familj ska ta skada av det. Det är förstås omöjligt, men jag kan inte fortsätta leva bara för att mina föräldrar ska må bra. Någonstans måste jag väl ändå få känna att det är värt det för MIN skull också? Det är det inte och det spelar ingen roll hur mycket andra säger att det måste finnas något som gör det värt att finnas till. Det finns inte. Sorgen lägger sig med tiden, även om saknaden kanske kvarstår. Men jag kan inte leva bara för mammas och pappas skull, det går inte. Jag vill verkligen inte göra dem illa, men det här fungerar inte. Mitt liv kommer ju inte att förändras om jag inte får hjälp (kanske inte ens då, men då finns det i alla fall en gnutta hopp), jag får inte hjälp och jag kan inte leva så här. Snälla, låt mig bara få somna!

    Vad bra att din psykolog ringde! Då tar hon sitt ansvar, och det är väldigt positivt! Däremot förstår jag att det känns skitjobbigt för dig att hon har bokat in en annan patient på din tid. Är det så att ni har en fast tid stående, eller brukar ni boka tider från gång till gång? Om det är så att ni har en fast tid så tycker jag att hon borde kontakta den andra patienten och förklara att hon råkat dubbelboka (för det har hon ju faktiskt gjort då).

    När psykologen ringde idag, berättade du då för henne om de oerhört mörka tankar som du har? Är det någon annan i din omgivning som känner till de tankar som du idag har uttryckt här på forumet?

    Kan du få hjälp (t.ex. av dina föräldrar) att bekosta privat behandling? Om inte annat så kanske någon (t.ex. din vän som är diakon) hjälpa dig att söka fondmedel? Det finns fonder för sådant. Snälla, ge inte upp!

    Trådstartaren

    Vad bra att din psykolog ringde! Då tar hon sitt ansvar, och det är väldigt positivt! Däremot förstår jag att det känns skitjobbigt för dig att hon har bokat in en annan patient på din tid. Är det så att ni har en fast tid stående, eller brukar ni boka tider från gång till gång? Om det är så att ni har en fast tid så tycker jag att hon borde kontakta den andra patienten och förklara att hon råkat dubbelboka (för det har hon ju faktiskt gjort då). När psykologen ringde idag, berättade du då för henne om de oerhört mörka tankar som du har? Är det någon annan i din omgivning som känner till de tankar som du idag har uttryckt här på forumet? Kan du få hjälp (t.ex. av dina föräldrar) att bekosta privat behandling? Om inte annat så kanske någon (t.ex. din vän som är diakon) hjälpa dig att söka fondmedel? Det finns fonder för sådant. Snälla, ge inte upp!

    Vi har en stående tid, men av någon anledning brukar hon bara ”reservera” tiden istället för att aktivt boka den. Det är någon form av skillnad i deras kalendrar, till exempel kan sekreterarna inte se mina reserverade tider utan bara de ”bokade” tiderna. Hursomhelst så brukar det löpa på vecka efter vecka och det har inte strulat förut. Så vad som hänt nu vet jag inte. Nästa vecka finns min tid som den ska. Jag vet inte om hon på något sätt tänkt att SIP-mötet i måndags skulle ha ersatt torsdagens tid (märkligt tänkt i sådant fall, men det är det enda jag kan komma på). Det spelar i grund och botten ingen roll, jag vet att hon inte förstör för mig med flit och att det bara är ett misstag – men det var ett sjukt dåligt timat misstag…

    Jag satt på jobbet när hon ringde och vi har väldigt tunna väggar… jag skäms tillräckligt för att jag började gråta under samtalet, även om ingen frågat vad som hände. Men jag vill inte riskera att mina kollegor hör hur jag tänker och känner så nej, jag sa inget. Men hon frågade inte heller.

    Pengar skulle gå att skrapa fram med gemensamma krafter och fondansökningar – men grundproblematiken är den att jag inte klarar av att börja om ännu en gång. det är flera delar som gör det omöjligt för mig, jag kan bara inte. Jag lämnar ifrån mig en bit av mig själv varje gång och jag får inte tillbaka den biten, och jag har ingenting kvar att ge (ursäkta en konstig bild, det är bara det mest talande jag kommit på hittills för att beskriva hur det känns).

    Ska jag dessutom betala högvis med pengar för att överhuvudtaget testa om terapeuten och jag fungerar ihop (för det kan jag inte avgöra på första besöket, det tar ett antal gånger) kommer jag vara så stressad av det att jag inte blir mottaglig för någon behandling. Särskilt inte om jag samtidigt ska slåss mot FK var tredje månad.

    Och fungerar inte relationen så ska jag börja om igen – OCH ha kastat bort tusentals kronor utöver att ytterligare ett halvår av mitt liv har gått åt till ingenting. Djungeln av privata psykologer är för stor helt enkelt. Och alla kräver att jag åker in till stan, för det finns inga privata psykologer i min kommun, eller någon av de närliggande. Tro mig, jag har övervägt det här noga – det fungerar inte.

    Mina föräldrar vet på ett ungefär, men jag undviker att prata med dem nu, för de orkar inte höra och jag klarar inte av att bära deras oro också. Vad pappa vet har jag ingen aning om, mamma sms:ar jag med ibland. Hon står mitt i stora förändringar själv och skulle gå sönder om hon visste precis hur jag mår. Hon har hand om mina mediciner (det var en överenskommelse i somras för att jag skulle slippa lämna in allt till mottagningen) så helt ovetande är hon förstås inte. Men ingen av oss blir hjälpt av att jag berättar för henne, det enda det leder till är att hon mår sämre.

    Ingen kan göra någonting åt den här situationen – utom enhetschefen, som inte bryr sig ett smack ifall jag lever eller dör.

    Kan du prata med din diakonvän om hur du känner just nu? Eller någon annan människa (förutom oss här på forumet)? Skulle du kunna ringa upp psykologen imorgon och uttrycka hur du mår? Hen vill säkert veta det, för det vore en stor tragedi om du dog.

    Kram (om du vill)

    Trådstartaren

    Jag hade kontakt med akutenheten igår (en vän ringde dit och bad dem ta kontakt med mig), som skrev en avrapportering till mottagningen. I morse ringde psykologen och erbjöd mig en återbudstid hos henne, tillsammans med läkaren. Så vad än akutenheten skrev så verkar det ha skrämt dem.

    Så jag ska dit om en timme och just nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Jag kommer att gå, men jag är rädd att de inte kommer att släppa hem mig därifrån sen. Och det tjänar ingenting till, slutenvård är bara förvaring – helvetet utanför kvarstår.

    Jag vill inte leva, jag önskar tom att jag kunde få någon galopperande sjukdom som avslutar det hela utan att familjen står kvar med frågan vad de kunnat göra annorlunda. De kan inte göra något åt situationen, men jag vet samtidigt att det är den frågan de kommer ställa sig när jag tar livet av mig. Och jag vill inte göra dem illa.

    Jag hade en vän som blev sjuk och inte orkade med tanken på ”resten av livet” med sjukdomen. Jag har sett hans frus kamp efteråt, barnens sorg och själv känt stor saknad. Men jag har aldrig varit arg på honom. Jag förstår hur han kände, jag vet att vad vi än hade gjort där i stunden hade han lyckats förr eller senare, alla interventioner var bara försening av det oundvikliga. Saknar jag honom? O ja, han var ett enormt stöd, men jag kan inte vara arg på honom. Jag är däremot avundsjuk. Han vågade och han lyckades.

    Jag vill inte leva mer

    Avatar

    Jag hade kontakt med akutenheten igår (en vän ringde dit och bad dem ta kontakt med mig), som skrev en avrapportering till mottagningen. I morse ringde psykologen och erbjöd mig en återbudstid hos henne, tillsammans med läkaren. Så vad än akutenheten skrev så verkar det ha skrämt dem. Så jag ska dit om en timme och just nu vet jag inte riktigt vad jag känner. Jag kommer att gå, men jag är rädd att de inte kommer att släppa hem mig därifrån sen. Och det tjänar ingenting till, slutenvård är bara förvaring – helvetet utanför kvarstår. Jag vill inte leva, jag önskar tom att jag kunde få någon galopperande sjukdom som avslutar det hela utan att familjen står kvar med frågan vad de kunnat göra annorlunda. De kan inte göra något åt situationen, men jag vet samtidigt att det är den frågan de kommer ställa sig när jag tar livet av mig. Och jag vill inte göra dem illa. Jag hade en vän som blev sjuk och inte orkade med tanken på ”resten av livet” med sjukdomen. Jag har sett hans frus kamp efteråt, barnens sorg och själv känt stor saknad. Men jag har aldrig varit arg på honom. Jag förstår hur han kände, jag vet att vad vi än hade gjort där i stunden hade han lyckats förr eller senare, alla interventioner var bara försening av det oundvikliga. Saknar jag honom? O ja, han var ett enormt stöd, men jag kan inte vara arg på honom. Jag är däremot avundsjuk. Han vågade och han lyckades. Jag vill inte leva mer

    Åh, vad bra!! Antar att du är på mötet i skrivande stund. Berätta gärna hur det gick!

    Vad glad jag är att du fick en tid! Ja, berätta gärna om hur det gick.

    Trådstartaren

    Jag gick på mötet och höll mycket riktigt på att inte komma därifrån. Det som fick läkaren att släppa mig var mitt löfte att komma till psykologen imorgon. Ett steg i taget antar jag. Jag gillar den här läkaren väldigt mycket, hon är mjuk och vänlig i mötet med mig, men villig att slåss mot FK. Så sorgen är stor att hon nu meddelade att hon slutar nästa vecka. Det är intressant att den typen av information alltid har så svårt att komma fram. Jag hatar när de börjar med att säga ”jag vet inte om du har hört, men…” För det innebär alltid att de slutar, och svaret är alltid att jag inte har en aning. Och så får jag fem minuter på mig att komma på allt jag behöver säga, alla recept och intyg som jag måste komma på osv för att det här blir sista gången vi ses. Jag hatar det!

    De tog mitt mående på allvar, det märktes, men problemet är att ingen av dem kan ändra på chefens beslut. Även läkaren tycker det är ett dåligt beslut, men hon har inte makt att ändra på det.

    Hon skrev ett nytt intyg till FK och ska försöka få till ett telefonmöte med handläggaren, för något SIP hinner vi inte ha innan hon slutar och ett med en helt ny läkare är ingen poäng. Detta är andra gången ett planerat SIP rinner ut i sanden. Jag vet att det är lagvidrigt, men det hjälper inte. Trycker jag på att jag ha rätt till ett möte så får jag det ju bara med folk som ändå inte kan strida för mig eftersom de inte är insatta och inte känner mig.

    Så visst, de hör att jag mår dåligt, men de kan inte göra något åt det, situationen är fortfarande densamma. Jag hatar mitt liv!

    Avatar

    Jag gick på mötet och höll mycket riktigt på att inte komma därifrån. Det som fick läkaren att släppa mig var mitt löfte att komma till psykologen imorgon. Ett steg i taget antar jag. Jag gillar den här läkaren väldigt mycket, hon är mjuk och vänlig i mötet med mig, men villig att slåss mot FK. Så sorgen är stor att hon nu meddelade att hon slutar nästa vecka. Det är intressant att den typen av information alltid har så svårt att komma fram. Jag hatar när de börjar med att säga ”jag vet inte om du har hört, men…” För det innebär alltid att de slutar, och svaret är alltid att jag inte har en aning. Och så får jag fem minuter på mig att komma på allt jag behöver säga, alla recept och intyg som jag måste komma på osv för att det här blir sista gången vi ses. Jag hatar det! De tog mitt mående på allvar, det märktes, men problemet är att ingen av dem kan ändra på chefens beslut. Även läkaren tycker det är ett dåligt beslut, men hon har inte makt att ändra på det. Hon skrev ett nytt intyg till FK och ska försöka få till ett telefonmöte med handläggaren, för något SIP hinner vi inte ha innan hon slutar och ett med en helt ny läkare är ingen poäng. Detta är andra gången ett planerat SIP rinner ut i sanden. Jag vet att det är lagvidrigt, men det hjälper inte. Trycker jag på att jag ha rätt till ett möte så får jag det ju bara med folk som ändå inte kan strida för mig eftersom de inte är insatta och inte känner mig. Så visst, de hör att jag mår dåligt, men de kan inte göra något åt det, situationen är fortfarande densamma. Jag hatar mitt liv!

    Vad bra att de tog dig på allvar! Det blir jag glad av att höra. Men ååååh, vad tråkigt att din läkare ska sluta!!!!! Jag har varit med om det flera gånger själv, och det har varit sjukt jobbigt varje gång. Tyvärr verkar det som att alla empatiska och engagerade läkare flyr. Jag hade en gång en läkare som slutade för att hon ledsnade på enhetschefen. Jag träffade själv den enhetschefen en gång och hon var verkligen hopplös. Hon saknade alla former av verklighetsförankring.

    Jag är verkligen ledsen för din skull, och jag förstår att det här med läkaren ställer till det jättemycket för dig. Känner du att du klarar av att börja träffa en ny läkare? Om du gör det så kanske ni kan ha SIP-mötet längre fram, när den nya läkaren lärt känna dig. Jag förstår dock att du helst hade velat ha det nu. Skit att all otur kommer på en gång!

     

    Trådstartaren

    Jag bad om att få ett SIP-möte för ett par år sedan, men det rann ut i sanden för att boendestödjarna, läkaren och en av behandlarna (jag hade då två) alla slutade inom loppet av ett par månader. Sedan dess har jag väntat på att få en stadig läkarkontakt, låta denne lära känna mig och kräva ett möte. Det tog 2 år innan jag fick en fastanställd läkare (den här läkaren fick jag i juli -18)…

    Jag tar inte den risken igen, inte när jag nu har en läkare som är engagerad. Ingen kan garantera att jag inte hamnar i deras ”hyrläkarcirkus” igen. De har jättesvårt att hitta fasta läkare och de enda som stannar länge är de som redan har varit där i över 10 år. De som kommer dit nuförtiden blir inte långvariga.

    Men det blir inte enhetscheferna heller. Jag gick på en annan mottagning i några år, men när de fick massupsägning av läkare (alla utom en slutade på en gång, av olika orsaker) och jag ändå ville byta psykolog för att personkemin totalt saknades och jag var livrädd för henne rekommenderades jag av min dåvarande läkare (som skulle sluta) att återvända till denna mottagning eftersom det var ”mer stabilt” här. Så jag bytte och sen slutade den dåvarande enhetschefen och vips så började cirkusen, både bland psykologerna och läkarna. Och enhetscheferna.

    Tydligen ska den nuvarande ”byta position”, dvs befordras (tjo!) så nu söker de en ersättare. Igen. Men först fattar hon beslut om vad som ska hända flera månader efter att hon själv inte längre finns kvar och behöver ta konsekvenserna.

    Så nu har jag några gånger kvar med min psykolog innan det hela tar slut och det är nu upp till mig att avgöra om jag tycker att det är ”värt besväret” så att säga att påbörja en behandling som vi alla vet kommer att avbrytas mitt i. Innan vi har en chans att uppnå något resultat. Annars tar vi de närmaste tillfällena till att avsluta vår kontakt och så är det över sen.

    Som jag ser det så handlar det om att jag ska fatta beslut om ifall mitt liv tar slut nu eller om någon månad. För utan en slutförd behandling har jag inte en chans att få ett liv som är värt att leva och förmåga att ta mig ur min isolering, ensamhet och träffa någon att starta familj med (det enda som kan ge mig livskvalitet). Utan man och barn har jag inget att leva för – det är inte någon fix idé jag har utan något jag alltid har varit helt medveten om – jag har drömt om att ha egna barn sedan jag var 2-3 år gammal. Och snart är det kört, snart är jag för gammal.

    Så då kan jag lika gärna avsluta det hela nu, för det är ingen poäng med att bara dra ut på lidandet.

    Avatar

    Jag bad om att få ett SIP-möte för ett par år sedan, men det rann ut i sanden för att boendestödjarna, läkaren och en av behandlarna (jag hade då två) alla slutade inom loppet av ett par månader. Sedan dess har jag väntat på att få en stadig läkarkontakt, låta denne lära känna mig och kräva ett möte. Det tog 2 år innan jag fick en fastanställd läkare (den här läkaren fick jag i juli -18)… Jag tar inte den risken igen, inte när jag nu har en läkare som är engagerad. Ingen kan garantera att jag inte hamnar i deras ”hyrläkarcirkus” igen. De har jättesvårt att hitta fasta läkare och de enda som stannar länge är de som redan har varit där i över 10 år. De som kommer dit nuförtiden blir inte långvariga. Men det blir inte enhetscheferna heller. Jag gick på en annan mottagning i några år, men när de fick massupsägning av läkare (alla utom en slutade på en gång, av olika orsaker) och jag ändå ville byta psykolog för att personkemin totalt saknades och jag var livrädd för henne rekommenderades jag av min dåvarande läkare (som skulle sluta) att återvända till denna mottagning eftersom det var ”mer stabilt” här. Så jag bytte och sen slutade den dåvarande enhetschefen och vips så började cirkusen, både bland psykologerna och läkarna. Och enhetscheferna. Tydligen ska den nuvarande ”byta position”, dvs befordras (tjo!) så nu söker de en ersättare. Igen. Men först fattar hon beslut om vad som ska hända flera månader efter att hon själv inte längre finns kvar och behöver ta konsekvenserna. Så nu har jag några gånger kvar med min psykolog innan det hela tar slut och det är nu upp till mig att avgöra om jag tycker att det är ”värt besväret” så att säga att påbörja en behandling som vi alla vet kommer att avbrytas mitt i. Innan vi har en chans att uppnå något resultat. Annars tar vi de närmaste tillfällena till att avsluta vår kontakt och så är det över sen. Som jag ser det så handlar det om att jag ska fatta beslut om ifall mitt liv tar slut nu eller om någon månad. För utan en slutförd behandling har jag inte en chans att få ett liv som är värt att leva och förmåga att ta mig ur min isolering, ensamhet och träffa någon att starta familj med (det enda som kan ge mig livskvalitet). Utan man och barn har jag inget att leva för – det är inte någon fix idé jag har utan något jag alltid har varit helt medveten om – jag har drömt om att ha egna barn sedan jag var 2-3 år gammal. Och snart är det kört, snart är jag för gammal. Så då kan jag lika gärna avsluta det hela nu, för det är ingen poäng med att bara dra ut på lidandet.

    En fundering: Kan du följa med din läkare till hennes nya arbetsplats? Då har du åtminstone EN person som känner dig väl och som du trivs med. Jag har fått erbjudande om att följa med läkare som slutat, just för att de tänkte att jag skulle slippa byta.

    Trådstartaren

    Tack för tipset, men det är psykologen jag inte vill byta ut. Att ha en stadig läkare är viktigt och något jag värdesätter högt, men jag har förtroende för den här psykologen och jag upplever att hon förstår  mig, lyssnar och tar mig och mina svårigheter på allvar. Hon har också rätt kompetens och erfarenhet för att kunna hjälpa mig. Om hon bara tilläts…

    Jag vill inte byta läkare heller, men det är väldigt mycket värre att byta psykolog.

     

    Avatar

    Tack för tipset, men det är psykologen jag inte vill byta ut. Att ha en stadig läkare är viktigt och något jag värdesätter högt, men jag har förtroende för den här psykologen och jag upplever att hon förstår mig, lyssnar och tar mig och mina svårigheter på allvar. Hon har också rätt kompetens och erfarenhet för att kunna hjälpa mig. Om hon bara tilläts… Jag vill inte byta läkare heller, men det är väldigt mycket värre att byta psykolog.

    Jag förstår. Det är verkligen skit att din psykolog är bakbunden av enhetschefen!!

Visar 12 inlägg - 37 till 48 (av 257 totalt)
256

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.