Allt är hopplöst, jag ger upp!

Jag var ute och körde igår, hade hälsat på en vän och skulle hem sent på kvällen. Kom till en stor bro där jag var i princip ensam och fick tvinga mig själv att fortsätta köra. Viljan att stanna bilen, gå ur och klättra över kanten var enorm. Jag vet inte riktigt varför jag lät bli, mer än att dödsångesten kröp in och la sig ovanpå all annan ångest.

Jag har mått riktigt dåligt förr (jag har även varit inlagd tidigare) men så här nära att faktiskt göra något har jag faktiskt aldrig varit. Det är på något sätt både skönt och riktigt obehagligt. Dödsångesten är svårhanterad, den saken är klar.

Men helst vill jag fortfarande bara få somna – gå och lägga mig ikväll och aldrig vakna.

Jag vet inte om det fortfarande är någon som läser det här, men jag skriver ändå (jag förstår till fullo de som slutar läsa!)

Mötet med FK gick åt skogen. Det var som att prata med en tegelvägg. Hon såg mötet som slöseri med tid och gjorde det väldigt tydligt. Hon var inte intresserad av att göra någonting lättare för mig, eller samarbeta på något sätt. Hon vägrar göra en intern anmälan om sjukersättning för att jag nyligen fått avslag “och sedan dess har ju inget hänt, så jag kan ju inte gå in och säga att du ska ha sjukersättning – det har de ju redan bestämt att du inte är aktuell för”.

Samtidigt sitter hon och säger att sjukförsäkringen/sjukpenningen bara är till för de som faktiskt har en chans att återvända till arbete, inte som någon “stadigvarande försörjning”.

Jag gjorde deras utredning i somras men den är inte värd ett smack. Hon kommer fortsätta att ifrågasätta mina sjukskrivningar om de ser likadana ut från gång till gång (trots att det är det som är det rimliga – inget händer ju, det är ju det som är vår poäng). Så inga garantier, ingen hjälp, inget stöd. Snarare hot om att man måste göra löpande nya bedömningar – fastän ALLA förstår att jag inte kommer längre än så här.

Hon är gravid såg jag, så hon försvinner väl snart, men det hjälper ju inte – de är ju likadana allihop.

Jag orkar inte, det är ju slagsmål vart jag än vänder mig. Det känns som om jag sitter i en liten cell med tegelväggar åt alla håll – åt sidorna, uppåt och nedåt. Och som en vän sa; det gör ont att slåss, sparkas och slå huvudet i väggen. Även om det teoretiskt sett går att klättra så slår man huvudet i taket efter ett halvt steg. Skriker man ekar det bara, så man dessutom får ont i huvudet. Och inga fönster finns det, så man vet inte vad som finns runt omkring och man kan inte ana någon ljusning eller få någon förvarning om när det nästa gång ska börja stiga vatten runt fötterna.

Så känns mitt liv.

Jag kan inte längre. De har slagit sönder mig för sista gången, jag kan inte plocka ihop bitarna den här gången

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag vet inte om det fortfarande är någon som läser det här, men jag skriver ändå (jag förstår till fullo de som slutar läsa!) Mötet med FK gick åt skogen. Det var som att prata med en tegelvägg. Hon såg mötet som slöseri med tid och gjorde det väldigt tydligt. Hon var inte intresserad av att göra någonting lättare för mig, eller samarbeta på något sätt. Hon vägrar göra en intern anmälan om sjukersättning för att jag nyligen fått avslag ”och sedan dess har ju inget hänt, så jag kan ju inte gå in och säga att du ska ha sjukersättning – det har de ju redan bestämt att du inte är aktuell för”. Samtidigt sitter hon och säger att sjukförsäkringen/sjukpenningen bara är till för de som faktiskt har en chans att återvända till arbete, inte som någon ”stadigvarande försörjning”. Jag gjorde deras utredning i somras men den är inte värd ett smack. Hon kommer fortsätta att ifrågasätta mina sjukskrivningar om de ser likadana ut från gång till gång (trots att det är det som är det rimliga – inget händer ju, det är ju det som är vår poäng). Så inga garantier, ingen hjälp, inget stöd. Snarare hot om att man måste göra löpande nya bedömningar – fastän ALLA förstår att jag inte kommer längre än så här. Hon är gravid såg jag, så hon försvinner väl snart, men det hjälper ju inte – de är ju likadana allihop. Jag orkar inte, det är ju slagsmål vart jag än vänder mig. Det känns som om jag sitter i en liten cell med tegelväggar åt alla håll – åt sidorna, uppåt och nedåt. Och som en vän sa; det gör ont att slåss, sparkas och slå huvudet i väggen. Även om det teoretiskt sett går att klättra så slår man huvudet i taket efter ett halvt steg. Skriker man ekar det bara, så man dessutom får ont i huvudet. Och inga fönster finns det, så man vet inte vad som finns runt omkring och man kan inte ana någon ljusning eller få någon förvarning om när det nästa gång ska börja stiga vatten runt fötterna. Så känns mitt liv. Jag kan inte längre. De har slagit sönder mig för sista gången, jag kan inte plocka ihop bitarna den här gången

Jag läser.

Det verkar som om du har haft oturen att träffa på en handläggare som gör allt hon kan för att spara pengar åt myndigheten. Det är säkert så att hon snart går på föräldraledighet, men kan du inte byta ut henne redan nu? Det finns faktiskt vettiga människor även på Försäkringskassan, även om jag (möjligen är jag väldigt fördomsfull nu) tänker att de kanske inte är så jättemånga. Jag har själv träffat på ett par oförstående och nitiska handläggare, men dem har jag bytt ut, och då har det faktiskt blivit bra. Nu har jag en handläggare som verkar både trevlig och empatisk, och hon har aldrig ifrågasatt mina ansökningar om sjukpenning. Jag fick henne efter att jag råkade ut för en extremt nitisk handläggare som jag krävde att få byta ut.

I övrigt förstår jag att det känns som om du har fastnat i något slags moment 22. Jag känner alltför väl igen det, jag har också en tendens att hamna mellan stolarna. Tyvärr har jag inga bra råd att ge dig (annat än att försöka byta ut handläggaren på Försäkringskassan) men jag vill att du ska veta att jag läser allt du skriver här. Fortsätt att skriva av dig om du vill. Du har åtminstone forumet. Kanske kan det vara ett pyttepyttelitet ljus i mörkret?

Jag har försökt få byta ut henne tidigare men möttes då av att jag inte kan byta “under pågående ärende”. Men jag har ju alltid ett pågående ärende. Så jag gav upp.

Jag pratade med hennes chef före jul, när vi försökt få tag på henne i 2 månader utan att hon ringt upp. Det var inte första gången hon bara totalvägrade att ha kontakt, men det enda det telefonsamtalet ledde till var att chefen tvingade henne att ringa upp samma eftermiddag. Det löste förstås problemet där och då, men det löste ju inte samarbetsproblemet.

Jag vet att jag har rättigheter i teorin, men i praktiken är det annorlunda och jag kan inte slåss mer.

 

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Jag har försökt få byta ut henne tidigare men möttes då av att jag inte kan byta ”under pågående ärende”. Men jag har ju alltid ett pågående ärende. Så jag gav upp. Jag pratade med hennes chef före jul, när vi försökt få tag på henne i 2 månader utan att hon ringt upp. Det var inte första gången hon bara totalvägrade att ha kontakt, men det enda det telefonsamtalet ledde till var att chefen tvingade henne att ringa upp samma eftermiddag. Det löste förstås problemet där och då, men det löste ju inte samarbetsproblemet. Jag vet att jag har rättigheter i teorin, men i praktiken är det annorlunda och jag kan inte slåss mer.

Det låter som en väldigt dålig ursäkt från Försäkringskassans sida. Säkert handlar det bara om ovilja. Jag har bytt handläggare under pågående ärende (sjukpenning i särskilda fall) så uppenbarligen går det. Jag förstår dock att du inte orkar slåss. Har du funderat på att kontakta ett personligt ombud som kan hjälpa dig att bråka?

Mm, kommunen har två stycken att erbjuda och den ena fick jag “hjälp”av för ett par år sedan. Han imponerade inte, jag fick förklara för honom hur FK fungerar och brevet han skrev åt mig hade jag skrivit tjugo gånger bättre själv (både i innehåll och stavning).

Dessutom måste jag då sitta ytterligare en gång och beskriva hela historien igen, allt som gjorts och testats, alla vägar som jag prövat, alla klagomål jag framfört men inte fått gehör för, möten som hållits osv. Och förklara varför både FK och landstinget styrs av idiotiska direktiv och har fullt av känslolösa paragrafryttare till anställda.

Alla förslag jag fått här är fullständigt rimliga och jag uppskattar att ni lägger energi på det här. Men det mesta har jag redan prövat och det har fallerat. Något av det borde i all rimlighet ha fungerat, men det här är ju uppenbarligen inte menat för mig. Jag ska ju tydligen fightas igenom precis hela livet och då känner jag att det är nog nu. Mötet med FK var sista ronden och jag förlorade.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Mm, kommunen har två stycken att erbjuda och den ena fick jag ”hjälp”av för ett par år sedan. Han imponerade inte, jag fick förklara för honom hur FK fungerar och brevet han skrev åt mig hade jag skrivit tjugo gånger bättre själv (både i innehåll och stavning). Dessutom måste jag då sitta ytterligare en gång och beskriva hela historien igen, allt som gjorts och testats, alla vägar som jag prövat, alla klagomål jag framfört men inte fått gehör för, möten som hållits osv. Och förklara varför både FK och landstinget styrs av idiotiska direktiv och har fullt av känslolösa paragrafryttare till anställda. Alla förslag jag fått här är fullständigt rimliga och jag uppskattar att ni lägger energi på det här. Men det mesta har jag redan prövat och det har fallerat. Något av det borde i all rimlighet ha fungerat, men det här är ju uppenbarligen inte menat för mig. Jag ska ju tydligen fightas igenom precis hela livet och då känner jag att det är nog nu. Mötet med FK var sista ronden och jag förlorade.

Jag känner igen mig så mycket i din situation på det viset att jag också alltid får råd som jag redan har prövat. Och när jag ber om hjälp så visar det sig ofta att jag hade gjort det hela bättre själv. Det är hemskt, och oerhört ensamt, att känna att man inte orkar allting på egen hand samtidigt som man inser att man själv är bäste dräng.

Det är verkligen förjävligt att du ska behöva kämpa så med allt. Jag känner starkt med dig, även om jag inte kan göra något för att hjälpa dig.

Tack

Ur ett perspektiv är det ju lönlöst att skriva här, eftersom det är som det är, men det är ändå någon form av ventil och en plats där det känns som om jag blir tagen på allvar. Till och med när jag säger att jag inte vill leva.

Det finns inte längre någon som helst anledning för mig att fortsätta leva. Visst, min familj, mina föräldrar och min bror kommer sörja. Kanske rejält ett tag. Men sedan tror jag på fullt allvar att de kommer att inse att en enorm anledning till oro har försvunnit och att ett lugn infinner sig.

Så jag tror verkligen att det vore bäst för alla om jag åker tillbaka till bron och gör slag i saken. Eller så bryter jag löftet till läkaren att lämna bort sömntabletter som hon just skrev ut, till mina föräldrar så att jag bara har några stycken åt gången. Pga nåt strul hos tillverkaren kan läkarna bara skriva ut 100-pack för närvarande.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Tack Ur ett perspektiv är det ju lönlöst att skriva här, eftersom det är som det är, men det är ändå någon form av ventil och en plats där det känns som om jag blir tagen på allvar. Till och med när jag säger att jag inte vill leva. Det finns inte längre någon som helst anledning för mig att fortsätta leva. Visst, min familj, mina föräldrar och min bror kommer sörja. Kanske rejält ett tag. Men sedan tror jag på fullt allvar att de kommer att inse att en enorm anledning till oro har försvunnit och att ett lugn infinner sig. Så jag tror verkligen att det vore bäst för alla om jag åker tillbaka till bron och gör slag i saken. Eller så bryter jag löftet till läkaren att lämna bort sömntabletter som hon just skrev ut, till mina föräldrar så att jag bara har några stycken åt gången. Pga nåt strul hos tillverkaren kan läkarna bara skriva ut 100-pack för närvarande.

Vad bra att du känner att du blir tagen på allvar här. Här får du skriva precis som det känns.

Jag har tidigare tänkt liknande tankar som du, att om jag bara försvann så skulle min familj upptäcka vilken börda som försvunnit. Men sedan, när jag har mått bättre, så har jag förstått att det inte alls skulle bli på det viset. Min mamma skulle bli fullständigt förtvivlad om jag försvann. Det spelar ingen roll att hon ibland har varit väldigt orolig för mig, eller att jag i perioder har varit en ekonomisk börda för henne, för hon älskar mig över allt annat i alla fall.

Jag kan förstå hur du tänker, men jag är säker på att din familj aldrig skulle uppleva ditt försvinnande som någonting positivt. Oavsett hur lång tid som gått så skulle de förmodligen uppleva ett stort tomrum och sakna dig gränslöst. Jag tror att de hellre oroar sig för dig – och har dig kvar – än slipper oroa sig och förlora dig.

Det jag bland annat märker är att mina föräldrar planerar helger och semestrar utifrån mig. Ser till att de inte är bortresta om jag är ledig, eller att jag har någon plan för helgen, träffar dom el dyl. Mamma kan ibland uppvisa ett väldigt dåligt samvete, att hon nästan skäms, om hon ska berätta att de ska resa bort utan mig. Många somrar har jag rest bort tillsammans med dem, och jag känner mer och mer att det inte är helt och hållet för att de faktiskt vill utan för att de vet att om vi inte gör något tillsammans så kommer jag sitta hemma hela ledigheten (och det är sant, jag har ingen att göra något med annars och jag skulle aldrig i livet åka på semester på egen hand). Alltså gör de saker med mig för att de tycker synd om mig och för att släcka sitt eget dåliga samvete. Jag har aldrig uttryckt besvikelse över att de reser bort utan mig eller så. Däremot mår jag dåligt om min semester “går till spillo”, dvs jag plockar ut ledighet från mitt jobb, men sitter ändå bara kvar hemma.

Jag hatar känslan av att andra gör saker med/för mig för att de tycker synd om mig, för att de känner sig tvungna eller för att dämpa sitt dåliga samvete. Jag vill att de ska göra saker med mig för att de vill, helt och fullt. Men alltför många gånger i mitt liv har jag trott att personer faktiskt umgåtts med mig av fri vilja, för att senare få höra att det bara var av sympati, för att någon bad dem eller för att de kände sig tvungna. Och vid det här laget förstår jag dem; jag vill inte heller vara med mig, så varför skulle de?

Så då kan de ju få slippa känna sig tvungna, både mina föräldrar och andra runtomkring mig. För finns jag inte så kan de ju göra precis vad de vill istället för att anpassa sig efter mig.

Jag märker att mamma kämpar nu, att hon inte orkar hantera hur jag mår. Hon ringer inte lika ofta och ser till att vi bara pratar om andra, om jobbet el dyl istället för min situation. Jag förstår, det gör jag verkligen – men det gör ont ändå.

Så återigen, jag vill förskona henne från det. Från mig.

[Red Dykepi]

Anonym skrev:

Det jag bland annat märker är att mina föräldrar planerar helger och semestrar utifrån mig. Ser till att de inte är bortresta om jag är ledig, eller att jag har någon plan för helgen, träffar dom el dyl. Mamma kan ibland uppvisa ett väldigt dåligt samvete, att hon nästan skäms, om hon ska berätta att de ska resa bort utan mig. Många somrar har jag rest bort tillsammans med dem, och jag känner mer och mer att det inte är helt och hållet för att de faktiskt vill utan för att de vet att om vi inte gör något tillsammans så kommer jag sitta hemma hela ledigheten (och det är sant, jag har ingen att göra något med annars och jag skulle aldrig i livet åka på semester på egen hand). Alltså gör de saker med mig för att de tycker synd om mig och för att släcka sitt eget dåliga samvete. Jag har aldrig uttryckt besvikelse över att de reser bort utan mig eller så. Däremot mår jag dåligt om min semester ”går till spillo”, dvs jag plockar ut ledighet från mitt jobb, men sitter ändå bara kvar hemma. Jag hatar känslan av att andra gör saker med/för mig för att de tycker synd om mig, för att de känner sig tvungna eller för att dämpa sitt dåliga samvete. Jag vill att de ska göra saker med mig för att de vill, helt och fullt. Men alltför många gånger i mitt liv har jag trott att personer faktiskt umgåtts med mig av fri vilja, för att senare få höra att det bara var av sympati, för att någon bad dem eller för att de kände sig tvungna. Och vid det här laget förstår jag dem; jag vill inte heller vara med mig, så varför skulle de? Så då kan de ju få slippa känna sig tvungna, både mina föräldrar och andra runtomkring mig. För finns jag inte så kan de ju göra precis vad de vill istället för att anpassa sig efter mig. Jag märker att mamma kämpar nu, att hon inte orkar hantera hur jag mår. Hon ringer inte lika ofta och ser till att vi bara pratar om andra, om jobbet el dyl istället för min situation. Jag förstår, det gör jag verkligen – men det gör ont ändå. Så återigen, jag vill förskona henne från det. Från mig.

Skulle du kunna prata med din familj och berätta hur du upplever situationen? Kan du säga till dina föräldrar att de inte behöver bjuda med dig på allt de gör, utan att det är helt okej för dig om de vill göra saker själva ibland? Om du gör klart att du är okej med det så kanske de känner sig mindre tvungna?

När det gäller människor som du har trott velat umgås med dig, men som sedan har gjort det för att de känt sig tvungna, så tänker jag att det kanske kan ha varit en slags missriktad välvilja. Kanske har de inte velat såra dig, och trott att de bästa i det läget har varit att fortsätta umgås. Jag har själv gjort så när jag haft vänner som jag inte velat umgås med, just för att det hade känts elakare att säga rakt ut att jag inte vill ses. Då har jag fortsatt att umgås under tiden jag försökt få relationen att rinna ut i sanden. Fast kanske hade det varit snällare att säga det rakt ut, med ord. Jag tycker att det har varit svårt att veta vad dessa personer skulle uppleva som minst sårande, och det är möjligt att det har blivit fel ibland. Kanske har det varit samma för dem som du umgåtts med.

Finns det någon i din närhet som du upplever står pall för hur du mår? Någon som alltid finns där för dig oavsett vad? Hur är det med din vän diakonen?

Jag har förklarat, men känslor är känslor… Vi har pratat mycket om det här med dåligt samvete när det gäller kontakten med min ensamma (isolerade) och gamla farfar, där pappa tycker att det är oerhört svårt att säga nej, att inte bjuda in osv för att han vet att farfar då är ensam (min faster bor 70 mil härifrån). Det går att resonera om att det är bättre med kvalitativ tid än kvantitativ, att ingen tjänar på att de går sönder och att de inte kan planera sina liv runt honom. Alla dessa samtal skulle kunna ha handlat om mig lika gärna, med skillnaden att jag inte ringer och frågar varje dag om vi kan ses/äta lunch/komma förbi osv.

Och de håller med, men de är båda tydliga med att det dåliga samvetet är svårt att hantera (och det kan jag inte förneka, det har fått mig att göra mycket dumt genom åren). Så återigen, jag förstår dem. Jag vill bara inte att de ska ha det så. Inte på grund av mig.

Och vad gäller de så kallade vännerna så kan du säkert ha rätt i några fall (jag har också gjort så ibland, i relationer där jag inte mått bra), men inte i alla, tyvärr. Och hade det varit någon enstaka så hade det inte varit något större problem, även om det säkert hade svidit det också. Men det började på mellanstadiet och högstadiet och fortsatte sedan, men människorna byttes ut. Och det sker hela tiden, fortfarande. Numera främst i stil med att jag tveksamt bjuds med för att den som frågar upptäcker att jag stått tillräckligt nära för att ha överhört dem bjuda hem någon annan. (“Ja, oj, eh, du kanske, eh, också vill komma?” följt av lättnad när jag kommer med någon undanflykt så de slipper obehaget – och jag slipper känna mig ovälkommen).

Nu vet jag att det är lätt att tänka att jag överdriver eller är för känslig och till viss del har det kanske blivit så att jag nu nästan letar efter att de inte vill ha mig här, omedvetet. Jag är fullt medveten om att jag har skapat mönster, men jag kan inte riktigt se dem. Jag sänder säkerligen ut signaler om att jag inte riktigt vill ha kontakt, att jag inte är intresserad av att få vänner osv. Det är en av sakerna jag behöver få jobba på med psykologen, att hitta mönstren och få hjälp att bryta dem. Att våga känna tillit till andra och, ännu viktigare, till mig själv och mitt omdöme. Att hitta en “egen” trygghet (inte trygghet som är beroende av psykologen, läkaren, mamma osv). Och det är detta som min psykolog menar att hon kan hjälpa mig med. Om vi bara hade tid.