Skapade svar

Visar 12 inlägg - 553 till 564 (av 581 totalt)
0
  • Trådstartaren

    Jag träffade min samtalskontakt och hon sa, precis som ni här på forumet, att jag inte behöver ha skuldkänslor. Hon sa att jag inte alls tar upp en massa resurser och att det inte ens är någon kö till mottagningen. Det kändes jätteskönt att höra, för då behöver jag inte oroa mig för att tränga undan någon annan.

    Samtidigt sa min samtalskontakt – och det kom verkligen som en chock för mig – att hon inte förstår vad det är jag vill ha hjälp med. Jag blev så paff, för är det någon som verkligen har hjälpt mig så är det hon. När jag började på mottagningen för två år sedan höll jag ständigt upp en fasad, både på mottagningen och utanför. Jag var nämligen LIVRÄDD för att visa känslor, mycket p.g.a. sådant som jag varit med om. Att inte våga visa känslor har varit ett stort problem för mig på många sätt, och där har min samtalskontakt verkligen hjälpt mig. Jag har fortfarande lång väg kvar att gå, men nu vågar jag visa känslor till viss del, och för mig är det ett gigantiskt framsteg och jag är väldigt stolt över mig själv!

    Till saken hör att min samtalskontakt alltid har varit väldigt engagerad, mycket mer engagerad än någon annan människa som jag träffat inom psykiatrin. Hon har också flera gånger sagt att jag gjort framsteg, även när jag ibland inte kunnat se det själv, och pushat mig till att våga utmana mig själv. Om jag mått dåligt mellan träffarna och behövt stöd så har jag alltid kunnat kontakta henne, och då har hon stöttat mig via mejl eller sms. Hon har, helt enkelt, varit toppen.

    Senaste gången jag träffade henne var det däremot som att träffa en helt annan person. Hon kändes hård och kall och inte alls inkännande. Hon sa rakt ut att jag mest ”har pratat om jobb i två års tid”.

    Jag medger att jag har pratat en hel del om mina svårigheter på arbetsmarknaden, främst p.g.a. att de har fått mig att må väldigt dåligt psykiskt. Exempelvis så har jag varit nära att rasa ihop när jag inte fått tillräckligt med frilansuppdrag, eftersom frilansuppdragen är det enda som jag någonsin klarat av att jobba med. Jag begär självklart inte att min samtalskontakt ska hjälpa mig att hitta jobb, men däremot har jag velat ha hjälp att hantera den mentala stress som uppstår när jag inte vet hur jag ska klara mig ekonomiskt, samtidigt som jag p.g.a. min funktionsnedsättning inte klarar av att söka vilket jobb som helst. Jag har heller inte uppfattat att min samtalskontakt har tyckt att dessa samtal har varit ett problem, då hon frivilligt erbjudit sig att dela länkar till min hemsida. Detta har jag aldrig någonsin bett henne om, men när hon velat göra det så har jag självklart varit tacksam.

    Att hon sa att jag mest ”har pratat om jobb i två års tid” gjorde mig även väldigt ledsen, för plötsligt kändes det som om hon inte längre kom ihåg de där framstegen (som verkligen inte har med jobb att göra) som hon uppmärksammat tidigare. Det kändes även som om det gick dåligt ihop med hennes enorma engagemang, allt stöd hon gett mig i mejl o.s.v.

    Min samtalskontakt har sagt till mig att jag måste våga hoppa, att jag t.ex. måste våga visa känslor och se vad som händer. Jag har gjort några mindre hopp under våra tidigare samtal, men nu senast så tog jag det där stora språnget. Jag grät helt öppet och FÖRSÖKTE inte ens hålla uppe fasaden, men det kändes som om min samtalskontakt inte ens märkte att jag hoppade. Istället pratade hon på ett sätt som gjorde att det lät som om hon trodde att Arbetsförmedlingen skulle kunna lösa alla mina problem, och då grät jag bara ännu mer. Dels så går jag ju inte till psykiatrin för att få hjälp att hitta ett jobb, utan jag har ju andra problem också. Dels så sa min samtalskontakt, redan när jag hade bestämt mig för att skriva in mig på Arbetsförmedlingen, att hon inte hade så höga förväntningar på dem. När jag sa att jag var orolig för att Arbetsförmedlingen skulle vilja placera mig någonstans där jag egentligen inte behövdes, utan där jag fick vara bara för att arbetsgivaren fick betalt för mig, så sa min samtalskontakt att vi (för det var tänkt att hon skulle följa med på första mötet för att kunna förklara situationen ur ett medicinskt perspektiv) måste se till att de förstår att ett sådant jobb vore helt fel för mig. Hon sa också att om jag skulle jobba på ett sådant ställe så vore det i så fall som chef.

    Nu, helt plötsligt, så sa min samtalskontakt att det var Arbetsförmedlingens sak att hjälpa mig, och att ”det gäller att hitta någonstans där du får vara och där arbetsgivaren får betalt”. Alltså RAKA MOTSATSEN TILL DET HON SAGT TIDIGARE! Då blev jag så ledsen och förvirrad att det enda jag kom mig för att säga var att det plötsligt kändes som om hon inte hade förstått, och att jag därför inte ville att hon skulle följa med till Arbetsförmedlingen.

    Under hela besöket tyckte jag att min samtalskontakt kändes väldigt annorlunda och konstig. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt, vilket jag sa, och jag blev mer och mer ledsen. Då sa min samtalskontakt att jag inte klarar av när man ställer krav. Då blev jag helt mållös och kom inte på någonting att säga. Jag som har blivit utsatt för sådana fruktansvärda överkrav (både från mig själv och från andra) under större delen av mitt liv att jag fått jobba väldigt mycket med att dels sänka kraven på mig själv, och dels att säga nej till andra. Dessutom gör jag saker som jag undrar om min samtalskontakt på allvar tror att jag hade kunnat göra om jag inte klarade av krav?! Tror hon t.ex. att jag skulle klara av att ha fullt ansvar för en häst en gång/vecka om jag inte hade klarat av krav?!

    Det kändes som om min annars så empatiska och inkännande samtalskontakt plötsligt dundrade fram som en ångvält utan att uppmärksamma att hon gjorde mig illa. Då fick jag panik och ville gå därifrån, för jag blev så ledsen och chockad. Jag sa att jag inte ville ha någon mer tid just nu, så vi bokade ingenting. Veckan efter kände jag dock att jag trots allt skulle vilja träffa henne och prata, för jag har så många frågor. T.ex. skulle jag vilja veta om det verkligen är så att hon inte förstår vad jag vill ha hjälp med, och hur det i så fall går ihop med hennes enorma engagemang och det faktum att hon tidigare har sagt att jag gjort framsteg.

    Vi skulle egentligen ha träffats i torsdags, men då fick hon förhinder, så nu ska vi träffas kommande torsdag istället. Jag hoppas att det blir av då, och att jag får svar. Jag förstår verkligen inte vad det var som hände sist.

    Till saken hör att min samtalskontakt flera gånger har frågat om jag inte velat träffa någon annan istället, eftersom hon uppfattat att jag skulle behöva träffa en psykolog (hur nu det går ihop med att hon nu inte ens förstår vad jag vill ha hjälp med) men då har jag sagt nej p.g.a. att jag tyckt att allting fungerat så bra. Nu ångrar jag dock att jag inte tackat ja till att träffa någon annan, och det långt tidigare, för nu känns det ju som om det blev pannkaka av alltihop…

    Trådstartaren

    Nu har jag ÄNTLIGEN fått tid för ett första möte på Arbetsförmedlingen! Den 16 oktober ska jag dit och träffa en handläggare. Jag hoppas att det blir ett bra möte, men är ändå supernervös. Jag är rädd att handläggaren, p.g.a. min mycket ojämna begåvningsprofil, antingen ska överskatta mig eller underskatta mig. Jag är helt enkelt rädd för att inte bli förstådd.

    Den 18 oktober ska jag på intervju hos ett företag som, i viss mån, anställer folk inom ett av de områden som jag frilansar inom. Jag hoppas sååå att det ska kännas bra och att de ska vilja anställa mig!

    Jag blir MER stressad och spänd av mindfulness, men jag har hört att det hjälper för väldigt många så jag tycker absolut inte att mindfulness är något dåligt. Det är nog bara så att jag och mindfulness inte passar ihop.

    Det som fungerar för mig när jag har ångest är att göra någonting som jag associerar med trygghet, t.ex. att se på en film som jag har sett 100 gånger förut och där jag vet vad som kommer att hända. Helst ska det vara en väldigt lättsam film som inte innehåller några större bekymmer. När jag har ångest behöver jag inte vara mer närvarande i nuet, utan jag behöver fly nuet och verkligheten.

    När jag är stressad är det bara en enda sak som hjälper, och det är att göra en tydlig och strukturerad plan för hur jag ska ta tag i stressmomenten. Sedan börjar jag agera enligt den planen, och först därefter försvinner stressen.

     

    som svar på: Ont i själen

    Kan man ha ont i själen? Isåfall är det det jag har, vet inte hur jag ska laga den.

    Ja, man kan absolut ha ont i själen. Själv har jag, så länge jag kan minnas, haft ett hål i själen (det är åtminstone så det känns). Jag vet inte heller hur jag ska laga mig.

    Trådstartaren

    Hej! På ett sätt är det behjärtansvärt att du tänker så osjälviskt, att du bryr dig om andra, men jag tycker inte att det är individens ansvar att avstå från hjälp för att systemet, vårdapparaten, fungerar dåligt, för att det/den just nu inte förmår hjälpa alla i nöd. Det kommer dessutom alltid att finnas folk som har det värre än en själv, även när man har det outsägligt, helvetiskt jobbigt. Även den som är döende blir ju ”slagen” av de som redan är döda, om det hade varit en tävling i vem som har det värst… Men varför ska detta betyda att du, som behöver hjälp, inte bör få den? Hur psykiatrin och primärvården (eller arbetsförmedlingen) bör organisera sig och hur de bör hjälpa människor med olika art och grad av problem och hur de ska fördela ansvaret för dessa människor sinsemellan är ju inte ditt ansvar som enskild person, utan deras. Det är en samhällelig politisk fråga snarare än en personlig. Och även om det är så att det finns ”bättre behövande” än en själv, så är det ju alls säkert att den plats man lämnar går till någon av dem. Den kanske går till någon med ”mindre problem”. eller någon med ”lika mycket problem”. Alltså, draget till sin spets. Och det är psykiatrins ansvar att bedöma din vårdnivå och bestämma om de bör ta sig an dig eller inte. Uppenbarligen har de gjort bedömningen att de kan och vill hjälpa dig. Jag hoppas att ditt samtalsstöd har ditt bästa för ögonen när hen svarar på ditt meddelande. Jag tycker som sagt att du tar på dig för mycket ansvar och jag hoppas att hen kan och vill bolla lite med dig kring de stora och tunga funderingar som du har. Hoppas att mitt svar gav dig något!

    Jag tycker egentligen inte heller att individen har något ansvar för vårdapparaten, men nu när jag VET hur ont om resurser det är, så kan jag ändå inte låta bli att känna skuld. Jag känner det som att jag tar upp en plats för någon som har det värre. Dock fick jag en tankeställare av det du skrev om att det inte är säkert att min plats skulle gå till någon som har det värre. Jag har aldrig ens tänkt tanken att den skulle kunna gå till någon med mindre, eller lika stora, problem. Det känns dock som att den skulle gå till någon med betydligt värre problem, med tanke på hur mycket jag fick kämpa för att få hjälp. Det var blankt nej i början, men jag tjatade och tjatade och till slut så gav de med sig. Efter det har jag fått superbra hjälp, men nu är jag på riktigt rädd att det har varit på bekostnad av någon som ”passar in” bättre, men som kanske inte har lika lätt för att uttrycka sina behov och/eller som inte orkar stå på sig.

    Jag har inte hört någonting från min samtalskontakt än, och jag vet inte alls vad hon kommer att svara. Vi har en inbokad tid på onsdag, och jag tror att jag ska gå dit då, men just nu känns det mest troligt att det kommer att bli ett avslut. Det känns inte längre som att jag har rätt att vara där. Det känns inte som om jag hör hemma någonstans inom vården.

    Trådstartaren

    “Mentala” problem är rätt svåra att gradera, går absolut inte väga två personers ”mentala” problem mot varandra. Därför måste alla hjälpas som har dessa problem innan det blir allvarliga problem. Gå till psyk på alla hjärtans dag, då är det alltid fullt med människor som inte har en partner, de håller alla på att dö just då. Men mår bra dagen efter… men just då behöver dem hjälp. Hade alla tänkt att dom var en börda hade inga fått hjälp. För då hade det allltid varit underbemannat. Gör samhället en tjänst och belasta psykiatrin, så de anställer fler, eller optimerar sina processer så de kan hantera fler patienter. Innan teknik och medicin så dog minst 25% av alla barn innan 5, så inget ovanligt att ha en hård födsel. Det är naturligt. Det är teknik och kunskap som överbefolkar jorden 🙂

    Jag önskar verkligen att jag kunde tänka lite mer som du! Jag håller helt med om att problemen lätt blir värre om man inte får hjälp, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på allt jag läst på sistone. Det ekar i huvudet på mig. Särskilt det där med att folk som INTE tillhör de svårast sjuka ofta är bättre på att ställa krav, och att det drabbar de svårast sjuka. Det träffade mig som en käftsmäll, för jag har alltid varit en sådan som ställt krav. Jag har sett det som självklart att jag ska få hjälp. Ibland har jag inte fått det och då har jag tjatat, bytt mottagning, pratat med chefer o.s.v. Då har jag till slut fått hjälp, men jag har aldrig tänkt att det kan ha varit på bekostnad av personer med t.ex. psykiska sjukdomar eller självmordstankar. Inte förrän nu. Jag känner mig så jävla vidrig när jag tänker på hur jag har betett mig, vad jag har krävt.

    Just nu väntar jag på att en chef på Arbetsförmedlingen ska ringa upp mig. Jag har svårt att få hjälp därifrån, men inser nu att det kanske är samma sak där som inom vården, att det råder brist på resurser. Varför ska jag då stjäla resurser från någon som behöver dessa resurser ännu mer än jag, eller från någon som är lättare att hjälpa eftersom personens behov passar in bättre i de olika programmen och insatserna? Jag skäms! Om chefen skulle säga att jag inte kan få hjälp så tänker jag inte kräva något. Det har jag inte hjärta till.

    Det känns i alla fall bra att jag har bestämt mig för att inte gå till psykiatrin något mer. Det är det minsta jag kan göra.

     

    Trådstartaren

    Tack för era svar! Mina tvångstankar har lagt sig ganska mycket nu. De var som värst dagarna efter att jag hade sett den där filmen, då var det verkligen skitjobbigt och jag kände mig som världens ondaste människa. Jag kan fortfarande tänka ”tänk om…” och bli tvungen att göra något knasigt (typ snurra runt ett varv) för att kunna släppa tanken, men nu är det på en mer hanterbar nivå.

    Jag önskar att jag på förhand visste att en film eller bok skulle innehålla sådana här tragiska saker, för det är oftast filmer och böcker som triggar tankarna.

     

    Fint att höra att man inte är ensam. Åh lite synd att du inte var av manligt kön så kunde vi vara ensamma tillsammans 😉 skoja lite. Homonormen de håller jag med om. Håller tummarna för att vi kommer att hitta någon i framtiden. Lycka till

    Ja, det var ju attans otur att vi råkar vara av olika kön. 😉 Hihi!

    Vad skönt att höra att jag inte är ensam om att uppleva att det finns en homonorm. Jag har försökt föra normen på tal ibland, t.ex. på internetforum och när jag pratat med homosexuella i min bekantskapskrets, men det har oftast lett till att folk blivit upprörda och tyckt att jag varit inskränkt, så jag har slutat ta upp ämnet.

    Tack! Lycka till själv!

    Hej i 42 år har jag varit singel, ja det har varit någon månad här och där som jag inte var det. men hur gör man? Var hittar jag min drömpris. som bög är det ju inte så himla lätt alla gånger, och som bög utan sexpack och stor pip 🙂 så är det inte lättare ska jag säga. nä jag är inte bitter, bara realist. skrattar. nä, lite bitter är jag nog allt. fast jag trivs ändå att vara singel till viss del. visst är det härligt att få bestämma allt. men visst hade det varit mysigt med middag, fredagsmys och allt sådant där. att få höra någon säga, hur var din dag när man kommer hem osv…

    Jag känner verkligen igen mig. Jag är 31 och har heller aldrig haft något riktigt förhållande. Jag är också homosexuell, fast kvinna, och upplever att det finns väldigt snäva normer för hur man ”ska” vara när man är homosexuell. I ”gayvärlden” pratas det mycket om att krossa heteronormen och visst, den finns absolut, men jag upplever att det även finns en homonorm. Jag känner att jag inte alls passar in i den normen, och troligtvis är det därför som jag oftast dras till kvinnor som sedan visar sig vara heterosexuella. Förmodligen försvåras mina chanser att hitta en partner ytterligare av att jag har väldigt svårt att känna gemenskap med människor överlag. Det är absolut inte så att jag tycker illa om andra människor, men det är väldigt sällan jag träffar någon som jag känner gemenskap med på ett djupare plan.

    Jag saknar också att ha någon att äta middag med och ha fredagsmys med. Och någon att komma hem till. Jag förstår verkligen din längtan.

    Så oerhört tufft du verkar ha det. Jag förstår verkligen att du mår dåligt. <3

    Jag beklagar att du inte fick återförenas med din familj. Har ni någon form av kontakt? Via telefon/sms/Facebook eller liknande? Du skriver även att du är hemlös. Har du en plats inomhus att sova på åtminstone?

    Trådstartaren

    Igen i princip total igenkänningsfaktor. Jag har nog också blivit mer avvaktande. Eller trött tänker jag ibland för att försöka skapa relationer med människor som det inte klickat med direkt tar väldigt mycket energi från mig, vilket jag reflekterat över mer och mer ju äldre jag blivit. Jag har ju lagt märke till det här vi pratar om och sett och börjat förstå mina mönster och känslor. I allmänhet mår jag bra av att vara ihop med andra människor och uppfattas som social et cetera men jag har alltid behövt och tyckt om att vara ensam och förstod tidigt att relationer utan den här gemenskapshetskänslan vi pratar om behövde hållas till vissa sammanhang eller aktiviteter men sen behövde jag gå/inte släppa in i det privata om du förstår. Just för att jag inte kan låta någon komma in på riktigt utan att det känns sådär som vi försöker sätta fingret på. Jag har ofta undrat vad det är för fel på mig för precis som du sagt så gör ju inte andra något fel och de vill dessutom umgås med mig men ändå har jag oftast inte kunnat gå vidare med eller ens underhålla relationen. Så ja avvaktande är nog jag med nu för tiden eller helt enkelt trött. Jag ger nog fortfarande alla eller de flesta i allafall en rejäl chans men har samtidigt blivit mer sparsam med att tacka ja till olika aktiviteter och liknande. Jag behöver inte konstant eller ens mycket socialt umgänge men den typen av umgänge/relationer jag behöver har jag förstått att jag däremot absolut behöver. Helt enkelt för att tillvaron ska bli helt och fullt meningsfull. Hur har du det med relationen till dig själv? Och den nyttiga ensamheten?

    Jag känner igen mig i att det tar mycket energi att försöka utveckla relationer med människor som det inte riktigt klickar med. Ett tag brukade jag tänka att kontakten kanske skulle kännas bättre efter ett tag, varpå jag ansträngde mig till det yttersta varje gång jag träffade eller pratade med de här personerna, men det slutade bara med att jag började vantrivas alltmer i relationerna. Samtidigt fastnade jag i dem, eftersom de hade pågått så pass länge att det hade varit väldigt svårt att bara bryta. Då har jag, p.g.a. enorma skuldkänslor, fortsatt att umgås med dessa personer och blivit helt dränerad på energi.

    Jag skulle säga att mitt behov av socialt umgänge är ungefär lika stort som mitt behov av ensamtid. Jag skulle inte orka vara social – eller ens träffa människor – varje dag, men jag skulle heller inte klara av att leva helt ensam. Jag har dock svårt att uppnå den önskade balansen mellan social tid och ensamtid, eftersom det är så få människor som jag verkligen trivs tillsammans med. I perioder då jag inte har någon vän som jag känner gemenskap med, utan bara ”aktivitetskompisar”, blir det lätt alldeles för mycket ensamtid, och längtan efter att få känna gemenskap med någon är då väldigt stark.

    Du kan kontakta BRIS: http://www.bris.se

    Där kan du få prata med någon vuxen och få råd och stöd. Du kan själv välja om du vill ringa, chatta eller mejla. Jag vill också tipsa dig om att ta kontakt med skolkuratorn eller skolsköterskan när höstterminen drar igång. Jag förstår om det känns jättejättejobbigt, men de finns där för att hjälpa. Och OM det skulle uppstå en akut situation – där din mamma blir farlig för dig – så snälla, ring 112! Det är inte ditt fel att din mamma är sjuk eller att hennes sjukdom gör att hon får vanföreställningar. Du behöver inte skämmas. <3

     

Visar 12 inlägg - 553 till 564 (av 581 totalt)
0