Hem > Forum > Vad längtar du efter i livet? > Ömsesidig kärlek (vuxen kvinna som aldrig haft ett förhållande)

Ömsesidig kärlek (vuxen kvinna som aldrig haft ett förhållande)

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 29 totalt)
28
  • Trådstartaren

    Jag längtar efter att få uppleva ömsesidig kärlek. Det har jag hittills aldrig fått göra. Jag är snart 32 år men har aldrig haft ett förhållande. Jag har inte heller haft sex eller kysst någon. Det är min största hemlighet.

    Jag märker att jag har samma funderingar kring förhållanden, sex och kärlek som ungdomar har. Hur känns det att hålla handen med den man älskar? Hur är det att vara tillsammans med någon? Hur är det att ha sex? Ja, ni vet. Sådana saker som huvudpersonerna i böcker och filmer för 12-14-åringar funderar på, samma saker funderar jag på. Visst har det funnits möjligheter för mig att kyssas och ha sex, men möjligheten att få göra det med någon som jag är kär i har aldrig funnits, och då har det helt enkelt inte varit intressant.

    Det är inte det att jag inte kan bli kär. Det kan jag. Förvisso har jag svårt att känna gemenskap med människor överlag, men ibland händer det, och några av de gånger det har hänt så har jag också blivit förälskad. Alltid i andra tjejer/kvinnor, och alltid i feminina sådana, samtidigt som jag är väldigt feminin själv. Där upplever jag att en stor del av problemet ligger.

    För det första är det sorgligt få människor som är homo- eller bisexuella. Det märks inte minst på dejtingplattformar, Pride et c. Det är väldigt ofta samma personer som dyker upp där. För det andra så upplever jag att normen i lesbiska förhållanden är att det ska vara en feminin och en maskulin tjej, alternativt två maskulina och/eller androgyna. Jag tycker absolut inte att det är något fel med att vara maskulin eller androgyn, men det är inte alls vad jag dras till. Tro mej, jag har verkligen försökt att bli intresserad av maskulina och androgyna personer (både män och kvinnor) bara för att det skulle vara lättare att hitta någon då, men det har helt enkelt inte fungerat.

    Jag har alltid varit populär bland killar och män. Det har ofta varit så att de killar/män som mina heterosexuella vänner/bekanta blivit intresserade av, har blivit intresserade av mig istället. Hur ironiskt är inte det? Det gör ont att ständigt behöva avvisa, göra andra människor besvikna, och det gör ont att själv bli avvisad när jag väl blir förälskad. För det har jag hittills alltid blivit, eftersom de personer jag blivit förälskad i har visat sig vara heterosexuella. Då och då har det hänt att även någon maskulin homosexuell tjej/kvinna har visat intresse, men för det mesta har det bara varit män. Detta innebär att år efter år går utan att jag får napp på dejtingsajter, träffar någon på Pride eller för den delen i andra sammanhang. Jag får aldrig några matchningar på appar som Tinder och happn.

    Att alltid bli avvisad av de jag fallit för har gjort att jag, när jag blir intresserad av någon, känner mig oattraktiv inför personen i fråga. Nu vågar jag inte längre visa intresse för någon, eftersom jag tänker att det säkert ändå inte är besvarat. Varför skulle jag ha sådan tur?

    Dessutom har jag blivit rädd för att träffa någon. Hur ska det bli när personen i fråga vill kyssas, eller ha sex, för första gången? Jag har ju inte gjort något av det. Jag vet ju för fasen inte ens hur man gör! Och jag skäms så fruktansvärt för det. Jag är en snäll och intelligent människa, och jag får ofta höra att jag ser bra ut, men när det gäller intimitet är jag så oerfaren man kan bli. Men jag behöver nog inte oroa mig. Jag har en stark känsla av att det inte finns någon för mig.

    Det är tråkigt att du känner så.. Men jag förstår absolut. Jag har haft förhållanden men det har aldrig funkat så bra. O jag börjar med tro att det inte finns nån för mej. Dom senaste jag blivit kära i har aldrig haft dom känslorna för mej.  Det tar på självkänslan o lägga alla sina känslor ute o visa att man tycker om nån o så får man inget tillbaks.

    O jag har med märkt samma sak, är du Butch så får du oftast mkt mer uppmärksamhet av tjejerna, det är svårt för oss ”vanliga”

    Så det är en tuff o orättvis värld vi lever i. Men ge absolut inte upp, du är värd att få det bästa ju.

    O du.. man e alltid nervös från början, men oavsett om det e en puss eller sex så kommer det gå hur bra som helst. Det lovar jag dej. Tycker personen om dej så bryr hon sej inte ett skit om att du aldrig har gjort det innan.

    Trådstartaren

    Det är tråkigt att du känner så.. Men jag förstår absolut. Jag har haft förhållanden men det har aldrig funkat så bra. O jag börjar med tro att det inte finns nån för mej. Dom senaste jag blivit kära i har aldrig haft dom känslorna för mej. Det tar på självkänslan o lägga alla sina känslor ute o visa att man tycker om nån o så får man inget tillbaks. O jag har med märkt samma sak, är du Butch så får du oftast mkt mer uppmärksamhet av tjejerna, det är svårt för oss ”vanliga” Så det är en tuff o orättvis värld vi lever i. Men ge absolut inte upp, du är värd att få det bästa ju. O du.. man e alltid nervös från början, men oavsett om det e en puss eller sex så kommer det gå hur bra som helst. Det lovar jag dej. Tycker personen om dej så bryr hon sej inte ett skit om att du aldrig har gjort det innan.

    Vad tråkigt att dina förhållanden inte har fungerat så bra. 🙁 Jag förstår verkligen din oro för att det inte ska finnas någon för dig. Jag vet alltför väl hur jävla ont det gör. Och ja, det tär något fruktansvärt på självkänslan att aldrig få sina känslor besvarade. Jag lider med dig. <3 Min självkänsla har också fått sig en rejäl törn av att känslorna gång på gång har varit obesvarade. De senaste gångerna jag blivit förälskad så har min första tanke varit: ”Åh nej! Nu är det dags att bearbeta och gå vidare igen.” Och sedan smärtan som uppstått när jag sett den jag varit kär i med någon annan, hört henne prata om vad hen gjort och ska göra tillsammans med sin sambo/man et c.

    Vilken lättnad att höra att det inte bara är jag som upplever att maskulina kvinnor får mer uppmärksamhet! För mig som feminin är det då, de få gånger någon kvinna blir intresserad av mig, en maskulin person. Och tyvärr, jag attraheras inte av maskulinitet så därför blir jag inte intresserad, oavsett om det är en man eller kvinna. Ibland har det gått så långt att jag funderat på att klippa håret kort och skaffa maskulina kläder, bara för att öka chanserna för ömsesidig kärlek. Jag har dock aldrig gjort slag i saken, för jag vet att jag skulle vantrivas med mitt utseende då. Det skulle inte vara jag, och jag vill vara jag och bli älskad för den jag är. Jag har även försökt bli intresserad av män, men det har förstås inte heller fungerat.

    Redan när jag var liten var jag väldigt tjejig. Jag lekte med dockor, älskade rosa och klänningar, och hade tröjor med Pippi Långstrump och glitter. Jag har aldrig känt igen mig i det som många homosexuella kvinnor berättar om att de känt sig kvävda av de mallar som finns för hur tjejer och kvinnor ”ska” vara. Visst är det tråkigt att det finns sådana mallar, men det har slumpat sig så att jag har passat in där. Jag råkar helt enkelt vara väldigt feminin, men i den lesbiska världen känns det som om det är fel. Det känns som om homosexualiteten förväntas vara en livsstil – där man ska följa vissa utseendenormer, intressen och värderingar – men för mig är det en sexuell läggning och inget annat. Jag har varit i HBTQ-sammanhang i väldigt många år, men jag har aldrig känt mig hemma där just p.g.a. dessa normer.

    Tack snälla. <3 Du är också värld att få det bästa!

    Ja, du har förmodligen rätt i att (om jag träffar någon) den som verkligen vill vara med mig inte skulle bry sig om att jag aldrig har haft sex eller kysst någon, men för MIG känns det jättejobbigt. Skammen är enorm och jag vet inte hur jag ska komma över den.

    Ja, det har gått så långt så jag börjar undra om det inte e bättre o va singel resten av livet. Det gör alldeles för ont när man inte får sina känslor besvarade.

    Du ska inte börja låtsats o vara nån annan än du är. Du är perfekt som du är o till slut så kommer någon att tycka att du är det bästa i deras ögon oxå.

    Jag har inte heller fattat det att man ska va en viss typ när man e homo. Jag är som jag är, o det räcker väl. Jag tar på mej det som jag tycker e snyggt o sen om nån annan inte gillar det. So what.

    Tack fina du ❤

    Ja jag förstår att du e orolig. Men det kommer gå hur bra helst, det lovar jag. Nån gång måste ju va den första o så e det ju för oss allihop. När du väl är i den situationen så kommer det kännas helt naturligt. 😊

    Trådstartaren

    Ja, det har gått så långt så jag börjar undra om det inte e bättre o va singel resten av livet. Det gör alldeles för ont när man inte får sina känslor besvarade. Du ska inte börja låtsats o vara nån annan än du är. Du är perfekt som du är o till slut så kommer någon att tycka att du är det bästa i deras ögon oxå. Jag har inte heller fattat det att man ska va en viss typ när man e homo. Jag är som jag är, o det räcker väl. Jag tar på mej det som jag tycker e snyggt o sen om nån annan inte gillar det. So what. Tack fina du ❤ Ja jag förstår att du e orolig. Men det kommer gå hur bra helst, det lovar jag. Nån gång måste ju va den första o så e det ju för oss allihop. När du väl är i den situationen så kommer det kännas helt naturligt. 😊

    Jag förstår att du känner så. Jag har också tänkt den tanken. Jag har tänkt att jag får satsa extra mycket på att försöka fylla mitt liv med annat som är meningsfullt, för då kanske saknaden efter kärlek och närhet blir mindre. Ibland känns det som om jag accepterat att jag kanske alltid kommer att förbli singel, andra dagar känns tanken på det helt outhärdlig. Det är inte bara tanken på att aldrig få uppleva sann kärlek och att aldrig få fysisk närhet från någon jag älskar som känns outhärdlig, utan också tanken på ensamheten. Att aldrig träffa en partner skulle innebära att jag, den dag min mamma inte finns längre, antingen skulle få fira alla högtider ensam eller också känna mig som tredje hjulet hos min syster och hennes sambo + sambons familj. Så vill jag inte att det ska bli.

    Jag tycker att du har en väldigt sund inställning. Så vill jag också ha det. Jag vill bli älskad precis så som jag är, utan att behöva göra mig till.

    Vad skönt att du inte har upplevt att man förväntas vara på något särskilt sätt som homosexuell. Jag har alltid upplevt det, men det kanske snarare handlar om vad som är vanligast. Det verkar onekligen vara vanligast med feminin + maskulin eller maskulin + maskulin. Få feminina kvinnor verkar dras till lika feminina kvinnor. Åtminstone dras de inte till mig…

    Jo, någon gång måste ju vara den första. Men det känns så pinsamt att första gången blir när jag är 30+. Det känns som om jag är den enda (åtminstone enda kvinnan) i min ålder som är både okysst och oskuld. Eller också är vi fler än man tror, men att många tycker att det är så oerhört skamligt att ingen vågar prata om det. Det finns ganska många som vet att jag aldrig har haft ett förhållande, men det finns absolut ingen som vet att jag aldrig har haft sex eller ens kysst någon. Jag har aldrig berättat det för någon annan än min dagbok, inte förrän jag skrev här på forumet nu idag.

    Stigmat och skammen ökar i takt med att jag känner mig alltmer utanför. Jag känner mig utanför när andra pratar om första kyssen, när de blev av med oskulden, första förhållandet, sina ex, könssjukdomar, parmiddagar, bra och dåligt sexliv et c. I tonåren gick det an, för då ställde folk frågor i stil med: ”Har du gjort det än?” Nu, däremot, lyder frågan: ”Vem var ditt första ligg?” Det förväntas att jag ska ha haft ett första ligg, och helst ha legat med ett antal andra personer efter det. Det är någonting som tas för givet. Jag skäms alldeles för mycket för att säga sanningen, så antingen ljuger jag eller försöker byta samtalsämne. Jag känner mig så fruktansvärt utanför när folk börjar dela med sig av sina minnen när det gäller förhållanden och intimitet, för jag har ingenting att dela med mig av. Andra i min ålder flyttar ihop, förlovar sig, gifter sig, köper bostadsrätt… Jag väntar fortfarande på den första besvarade kärleken och min första kyss.

     

     

    Hej

    Det är kanske lite tidigt att ge upp vid 32 .Att vara singel hela livet är inget jag rekommenderar,Det vet jag av egen erfarenhet.Visst går det att klara sej ensam,men det ger en viss känsla av besvikelse och tomhet,när man inser allt man har missat i livet.Jag gav ju också upp vid 30-35 nånstans (är över 50 nu).Jag tappade helt enkelt intresset.Man tröttnar ju till slut på att lägga energi och tid på nåt som ändå aldrig leder till nåt.Jag hade väl ett par kortare historier i ungdomen,men det rann ju ut i sanden och sen orkade jag helt enkelt inte försöka nåt mer.Mitt misstag var väl att jag slutade leta.Kanske hade det varit värt mödan att anstränga sej lite mer,men det kommer jag ju aldrig att få veta.Känslan att man inte dög,är ju ganska tung att bära på och insikten att man blev ensam hela livet är ju också en sorg.

    Så mitt råd till dej är att inte sluta försöka,sluta inte leta.Jag tror det är värt det om/när du hittar nån.Jag tror det kan vara värt att det gör ont några gånger,när du får uppleva känslan av att lyckas.Så gör inte samma misstag som jag gjorde.Ge inte upp.Ha det gott och lycka till.

    Ja jag känner samma, ibland e det outhärdligt när känslan kommer på att man kanske ska va ensam resten av livet. Ingen som man kan krama när man mår dåligt o ingen som är ens bästa vän. Det är helt enkelt en fruktansvärd känsla.

    Förstår att det måste va väldigt jobbigt för dej när dom frågar om sånt. Men du behöver ju inte svara, säg bara att det har ni inte med o göra.

    O jag kan lova dej att du e nog absolut inte den ende som har det så. Finns säkert många fler men dom vågar nog inte säga det bara.

    Jag tror vi helt enkelt får fortsätta kämpa lite till. Hur jäkla ont det gör nu, så kan man hoppas att det blir värt det i framtiden.

    Stor kram o lova mej att du inte ger upp än. HON finns där ute, det ska bara va jäkligt o hitta henne.

    Trådstartaren

    Hej Det är kanske lite tidigt att ge upp vid 32 .Att vara singel hela livet är inget jag rekommenderar,Det vet jag av egen erfarenhet.Visst går det att klara sej ensam,men det ger en viss känsla av besvikelse och tomhet,när man inser allt man har missat i livet.Jag gav ju också upp vid 30-35 nånstans (är över 50 nu).Jag tappade helt enkelt intresset.Man tröttnar ju till slut på att lägga energi och tid på nåt som ändå aldrig leder till nåt.Jag hade väl ett par kortare historier i ungdomen,men det rann ju ut i sanden och sen orkade jag helt enkelt inte försöka nåt mer.Mitt misstag var väl att jag slutade leta.Kanske hade det varit värt mödan att anstränga sej lite mer,men det kommer jag ju aldrig att få veta.Känslan att man inte dög,är ju ganska tung att bära på och insikten att man blev ensam hela livet är ju också en sorg. Så mitt råd till dej är att inte sluta försöka,sluta inte leta.Jag tror det är värt det om/när du hittar nån.Jag tror det kan vara värt att det gör ont några gånger,när du får uppleva känslan av att lyckas.Så gör inte samma misstag som jag gjorde.Ge inte upp.Ha det gott och lycka till.

    Hej!

    Tack för dina stöttande ord och för att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag känner med dig. Jag förstår din sorg över att du förblev ensam. Det måste kännas jättetungt. <3 Frivillig ensamhet är en sak, ofrivillig ensamhet är något helt annat. Men du, det är inte för sent att träffa någon! Det finns många som träffar en ny livskamrat när de är 60+ så att du har fyllt 50 innebär inte att det är kört. Fast det där är ju lätt att säga till någon annan. För mig är det så självklart att alla andra kan hitta någon, men att jag själv skulle få uppleva ömsesidig kärlek känns helt omöjligt.

    Det finns bevisligen folk (män) som tycker att jag duger, men att attrahera andra kvinnor verkar omöjligt. Det gör att jag fortfarande känner mig attraktiv inför män, men inte inför andra kvinnor. Jag känner mig som en ensam pusselbit som inte går att para ihop med någon, hur många pussel jag än besöker.

    Trådstartaren

    Ja jag känner samma, ibland e det outhärdligt när känslan kommer på att man kanske ska va ensam resten av livet. Ingen som man kan krama när man mår dåligt o ingen som är ens bästa vän. Det är helt enkelt en fruktansvärd känsla. Förstår att det måste va väldigt jobbigt för dej när dom frågar om sånt. Men du behöver ju inte svara, säg bara att det har ni inte med o göra. O jag kan lova dej att du e nog absolut inte den ende som har det så. Finns säkert många fler men dom vågar nog inte säga det bara. Jag tror vi helt enkelt får fortsätta kämpa lite till. Hur jäkla ont det gör nu, så kan man hoppas att det blir värt det i framtiden. Stor kram o lova mej att du inte ger upp än. HON finns där ute, det ska bara va jäkligt o hitta henne.

    Just det där med att ha någon att krama är verkligen något jag saknar. Inte bara när jag mår dåligt, utan även vid fredagsmyset, när jag ska sova et c. Jag har en stor nalle som jag brukar hålla om och låtsas att det är en människa. Ibland när jag varit förälskad och det värkt inombords p.g.a. att jag t.ex. sett på Facebook att den jag varit kär i befunnit sig på något mysigt ställe tillsammans med sin pojkvän, så har jag kramat nallen och låtsats att personen i fråga har varit med mig istället. Så har jag gjort tills jag kommit över personen och känslorna lagt sig. Nästa gång jag blivit förälskad har det börjat om från början…

    Jo, ibland har jag sagt att jag inte vill prata om sex och sådant, att det har känts för intimt, men jag har ändå känt mig utanför och skämts. Jag vill inte behöva ljuga, men inte heller vara ärlig och därmed officiellt bli ”den enda”. Samtidigt kan jag ju inte trolla.

    Jag försöker att inte ge upp, men det är verkligen inte lätt. Det som skrämmer mig mest är den där KÄNSLAN, den som säger att det inte finns någon för mig. Jag har alltid haft sjukt bra magkänsla, den stämmer oftast när det gäller både positiva och negativa saker. Faktum är att det är ytterst sällan som magkänslan INTE stämmer, så när den säger en sak så blir det liksom en 99-procentig sanning för mig.

    Ja samma här, jag kramar kudden o önskar att just den man tycker om skulle vara här. Det gör så jävla ont. O tyvärr så blir det inte lättare med åren heller. Det e hemskt att känna så.

    Förstår att det måste va väldigt jobbigt för dej. I vårt jäkla samhälle så ska det tydligen va status i hur många man legat med eller varit tillsammans med. Det e så tråkigt att folk måste prata om det, jag bryr mej väl inte om hur många nån annan legat med precis.

    Jag känner som du, min magkänsla brukar oxå stämma för det mesta. O det e på gott o ont. Min sista tjej som jag dejtade lite skulle träffa en gammal kompis som hon inte träffat på flera år. O redan då kände jag på mej att dom kommer bli ihop. O mkt riktigt några månader senare dumpa hon mej. För den andra.

    O min magkänsla e väl samma som din just nu, att jag kommer få leva själv resten va livet. O det gör ont som fan. Men hoppas att både din o mina magkänslor för engångsskull kommer att ha helt fel!!

    Just det där med att ha någon att krama är verkligen något jag saknar. Inte bara när jag mår dåligt, utan även vid fredagsmyset, när jag ska sova et c. Jag har en stor nalle som jag brukar hålla om och låtsas att det är en människa. Ibland när jag varit förälskad och det värkt inombords p.g.a. att jag t.ex. sett på Facebook att den jag varit kär i befunnit sig på något mysigt ställe tillsammans med sin pojkvän, så har jag kramat nallen och låtsats att personen i fråga har varit med mig istället. Så har jag gjort tills jag kommit över personen och känslorna lagt sig. Nästa gång jag blivit förälskad har det börjat om från början… Jo, ibland har jag sagt att jag inte vill prata om sex och sådant, att det har känts för intimt, men jag har ändå känt mig utanför och skämts. Jag vill inte behöva ljuga, men inte heller vara ärlig och därmed officiellt bli ”den enda”. Samtidigt kan jag ju inte trolla. Jag försöker att inte ge upp, men det är verkligen inte lätt. Det som skrämmer mig mest är den där KÄNSLAN, den som säger att det inte finns någon för mig. Jag har alltid haft sjukt bra magkänsla, den stämmer oftast när det gäller både positiva och negativa saker. Faktum är att det är ytterst sällan som magkänslan INTE stämmer, så när den säger en sak så blir det liksom en 99-procentig sanning för mig.

    Risken är ju bara att det blir en självuppfyllande profetia av det hela.Om man intalar sej hela tiden att det finns ingen för mej eller jag har det bra som jag har det,så stänger man ju av sina känslor och är inte mottaglig för signaler från andra.Man blir kanske avvisande själv utan att egentligen vara medveten om det.Rädslan för att bli avvisad gör att man nobbar andra.Rädslor är ju ofta det som styr våra liv och vi vill undvika det som gör ont.Men ibland måste man tyvärr utsätta sej för risker med utsikten att det blir bättre sedan.Om man har en värkande tand,så kan det vara otäckt och göra ont att gå till tandläkaren,men det är ju en befriande känsla när värken släpper.Jag önskar bara att jag vore lite bättre på att följa mina egna råd……..Ha det gott.

    Ja du har alldeles rätt i det du säger. Håller med till 100% ofta vet man vad som är bäst att göra men gör det ändå inte. Hoppas du blir bättre på o följa dina egna råd.

    O du, oavsett vad som händer så kommer det bli hur bra som helst i slutänden.

    Ha det bäst fina du

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 29 totalt)
28

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.