Hem > Forum > Ångest > Den helvetiska hälsoångesten

Den helvetiska hälsoångesten

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • Då var det dags igen. Den jävla hälsoångesten river och sliter i mig och får mig att gripas av panik. Häromdagen, när jag hade torkat mig efter duschen, upptäckte jag att en fläck på bröstet blödde. Jag fick fullständig panik och var övertygad om att jag hade fått hudcancer. Dessutom tyckte jag att fläcken såg konstig ut. Eftersom det var kväll var inte den vanliga vårdcentralen öppen, så jag loggade in på en vårdapp och fick prata med en läkare. När han hade sett bilder på fläcken förklarade han att det inte var någon vanlig leverfläck utan en s.k. mjällvårta. Dessa är helt ofarliga, men kan bli irriterade och blöda om de t.ex. skaver mot kläderna eller handduken.

    Till att börja med blev jag lättad, men dagen efter började jag oroa mig på nytt. Tänk om läkaren hade fel? Tänk om bilderna jag skickade inte var tillräckligt bra så att han missade ett malignt melanom? Jag googlade (vilket jag absolut inte borde göra men inte kunde låta bli) och insåg att det mesta som stod om mjällvårtor stämde in på min fläck. Däremot hittade jag ingenting som stämde in på malignt melanom. Även när jag tittade på bilder var min fläck mer lik mjällvårtor än cancer. Men, jag kan ändå inte sluta oroa mig. Jag ska ta bort fläcken eftersom den, beroende på vilken behå jag använder, är i vägen för behåbandet, men vill vänta tills jag är klar med min praktik och kan åka tillbaka till min mamma på landet. Då slipper jag vara ensam om jag skulle få ett svårt besked och behöva genomgå tuffa behandlingar.

    Jag har lidit av hälsoångest sedan jag gick på lågstadiet och rent förnuftsmässigt kan jag se att ångesten följer samma mönster som den brukar, men jag vågar ändå inte tro på att det ”bara” är ångest över en mjällvårta och inte hudcancer. Ångesten har dessutom eskalerat så till vida att jag inte längre litar på de besked jag får från läkare och annan vårdpersonal. Det kunde jag tidigare. Numera är jag lugn i max ett dygn, sedan brakar helvetet löst igen. Tänk om provsvaren blandats ihop, tänk om det blev något fel när optikern skulle kolla mina ögon, tänk om läkaren inte är tillräckligt kunnig, tänk om hen har fel o.s.v. o.s.v.

    Som jag tror att jag tidigare har berättat här på forumet så har jag gått i KBT för min hälsoångest två gånger, men den har kommit tillbaka. Båda gångerna har den dessutom kommit tillbaka i en värre version, så jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Idag på förmiddagen satt jag hemma och ägnade mig åt mitt extrajobb, men det jag skulle göra tog dubbelt så lång tid pga att jag inte kunde låta bli att googla. Istället för att jobba på utan avbrott blev jag sittande långa stunder med telefonen och allt läskigt sjukdomsrelaterat som man hittar på nätet. På eftermiddagen hade jag online-seminarium i min utbildning och det tog ner ångesten tillfälligt, men efter en promenad och en sväng till ICA eskalerade den igen. Det känns som om jag befinner mig i en bubbla dit ingen annan har tillgång, och det värsta är att jag inte vet när jag kommer att komma ur helvetet.

    Fy så fruktansvärt. Känner verkligen med dig. Vet precis hur det känns. Det är ett helvete att vara i. Hoppas du mer och mer kan övertyga dig själv och finna ro i att läkaren ju har kollat och sagt att det inte är någon fara.

    Har också sökt hjälp för hypokondri och hälsoångest i många år. Sedan en lång tid tillbaka googlar jag i regel aldrig några sjukdomar eller liknande. Läser ingenting sånt. För kan inte hantera det och hamnar då också i den där loopen som det kan ta dagar eller veckor att ta sig ur. Det är ett tips, att försöka undvika. Kollar heller inte i speglar (menar då att kolla 50 gånger och få panik) och sånt när jag ser symptom på något utan försöker direkt släppa det. Märker jag att det ändå kryper sig på och inte ger sig på 3-4 veckor kollar jag upp det. När läkaren gett besked släpper jag det direkt. Övertygar mig själv om att jag gjort allt i min makt och kan lita på att denne vet vad den gör. Såna här tuffa regler har jag behövt sätta för mig själv och med åren tycker jag faktiskt att det har blivit lättare att hantera. Litegrann har jag också börjat känna mig sliten, att jag inte riktigt orkar längre. Också en liten lättnad i att ha kommit dit.

    Vet inte om mina ord kan hjälpa dig men jag hoppas det! Lita på läkaren <3

    Jag vet hur riktigt jobbigt och förlamande det är. Jag är inne i en period nu, och innan jag vet om det är nåt allvarligt så orkar jag knappt, tankarna snurrar och ångesten tar över allt. Jag gjorde misstaget att googla denna gång, jag försöker undvika det annars men kunde inte stå emot nu och fy vilken panik det skapa. På måndag ska jag ringa läkaren och starta hela den processen. Usch det är verkligen jobbigt jag förstår dig så väl.

    Trådstartaren

    Fy så fruktansvärt. Känner verkligen med dig. Vet precis hur det känns. Det är ett helvete att vara i. Hoppas du mer och mer kan övertyga dig själv och finna ro i att läkaren ju har kollat och sagt att det inte är någon fara. Har också sökt hjälp för hypokondri och hälsoångest i många år. Sedan en lång tid tillbaka googlar jag i regel aldrig några sjukdomar eller liknande. Läser ingenting sånt. För kan inte hantera det och hamnar då också i den där loopen som det kan ta dagar eller veckor att ta sig ur. Det är ett tips, att försöka undvika. Kollar heller inte i speglar (menar då att kolla 50 gånger och få panik) och sånt när jag ser symptom på något utan försöker direkt släppa det. Märker jag att det ändå kryper sig på och inte ger sig på 3-4 veckor kollar jag upp det. När läkaren gett besked släpper jag det direkt. Övertygar mig själv om att jag gjort allt i min makt och kan lita på att denne vet vad den gör. Såna här tuffa regler har jag behövt sätta för mig själv och med åren tycker jag faktiskt att det har blivit lättare att hantera. Litegrann har jag också börjat känna mig sliten, att jag inte riktigt orkar längre. Också en liten lättnad i att ha kommit dit. Vet inte om mina ord kan hjälpa dig men jag hoppas det! Lita på läkaren <3

    Underbart att höra att du har lyckats sluta googla! Får jag fråga hur du gjorde för att kunna sluta? Jag har verkligen försökt att sluta, men googlandet är som någon slags drog för mig. Jag vet att ”drogen” bara får mig att må sämre, men jag kan ändå inte sluta ”ta” den. Jag vill inget hellre än att kunna sluta, men det går bara inte. Eller i perioder då hälsoångesten är borta eller lindrig fixar jag det, men inte när jag lever i en mardröm och de enda känslor jag känner är skräck, panik och djup sorg över att kanske inte få fortsätta leva.

    Jag slutade oroa mig för fläcken runt påsk. Då fick jag mensrubbningar och svullen mage och blev övertygad om att jag hade antingen äggstockscancer eller en cysta stor som en grapefrukt. Därefter fick jag ont under ett revben och trodde att mjälten var förstorad och på väg att spricka. Då var jag upptagen med dessa sjukdomar ett tag.

    Nu har jag dock åter börjat oroa mig för fläcken. Eller oro är fel ord, för det jag känner är ren och skär SKRÄCK och VRÅLPANIK. Jag började tvivla på läkaren och laddade ner en annan vårdapp för att vara säker på att få prata med någon annan den här gången. Även denna läkare sa att fläcken är godartad, men jag blev inte lugnare eftersom jag inte litade på att bilderna var tillräckligt bra eller på att allmänläkarna vet vad de pratar om. Jag har nu bokat tid hos en privat hudspecialist. Jag ska dit om två veckor och försöker just nu förbereda mig på det värsta. Samtidigt försöker jag lugna mig själv med att malignt melanom (vilket är vad jag fruktar) oftast bara är att ta bort. Å andra sidan kan jag inte låta bli att frukta en spridning, och när jag tänker på det känner jag en sådan stark sorg att jag inte ens kan gråta. Sorgen är liksom bortom det som tårarna räcker till. Jag vill inte dö ifrån min familj, min katt eller min älskade utbildning. Jag vill få fortsätta att ha det så bra som jag oftast har det numera, och jag vill ta examen om 2,5 år. Jag vill inte att allt detta ska tas ifrån mig. Och jag vill inte tillbringa hela våren eller hela sommaren på sjukhus. Jag vill kunna göra det som jag har planerat!

    Det som stressar mig mest av allt är att min mamma planerar som om ingenting har hänt. Hon planerar in familjeaktiviteter efter dagen D och förväntar sig att jag ska kunna vara med. Jag blir så ledsen när jag tänker på att de andra kanske måste göra dessa aktiviteter utan mig. Jag blir ledsen när jag tänker på hur chockad mamma kommer att bli om jag måste berätta att jag har cancer. Hon vet att jag är jätterädd för detta, men tycker att jag ska lita på de två läkare som jag visat bilder för. Jag önskar att jag också kunde lita på dem, men det går bara inte.

    I torsdags ringde jag till den psykiatriska mottagning där jag har min läkarkontakt. Jag visste inte ens om jag fortfarande var inskriven där, för jag har inte behövt ha någon kontakt med dem på över ett år. Som tur var hade de inte avlistat mig så min läkare skrev ut den vid behovs-medicin jag tidigare haft mot panikångest. Tyvärr visade det sig att den inte hjälper vid hälsoångest (mer än att den gör att jag kan komma till ro och sova) så jag har lika mycket panik fortfarande. Ingenting hjälper mot min ångest; den styr mig totalt.

     

    Trådstartaren

    Jag vet hur riktigt jobbigt och förlamande det är. Jag är inne i en period nu, och innan jag vet om det är nåt allvarligt så orkar jag knappt, tankarna snurrar och ångesten tar över allt. Jag gjorde misstaget att googla denna gång, jag försöker undvika det annars men kunde inte stå emot nu och fy vilken panik det skapa. På måndag ska jag ringa läkaren och starta hela den processen. Usch det är verkligen jobbigt jag förstår dig så väl.

    Usch och fy, din stackare! <3 Det där låter exakt som jag. Jag känner din panik och lider med dig. Hur är det med din ångest nu? Jag såg att det var ett tag sedan du skrev ditt inlägg.

    Trådstartaren

    Det här går inte. Ångesten äter mig och ser till att jag har total panik all min vakna tid. Och inga behandlingar fungerar heller. Antidepressiva hjälper inte ett skvatt, inte heller PDT. KBT förvärrar bara ångesten och gör helvetet till ett helvetes helvete. Gång på gång återupplever jag de exponeringsövningar jag utsattes för under mina terapiperioder, och jag ser alla bilder i detalj. När jag utsätts för något sjukdomsrelaterat glömmer jag det ALDRIG.

    Trådstartaren

    Då har jag varit hos hudläkaren. Han tittade på alla mina fläckar med dermatoskop, men i synnerhet på den jag oroade mig för. Han konstaterade då att den var helt ofarlig, liksom mina andra fläckar. Hela kroppen är nu genomgången och jag är ”friskförklarad”. Dessvärre var jag bara lugn i några timmar efter besöket, sedan smög ångesten sig på igen. Jag blev orolig för att läkaren kanske inte hade tittat tillräckligt noggrant på den fläck jag kom dit för, eller att han missat att titta på någon av de andra fläckarna.

    Jag kontrollerar fortfarande kroppen då och då för att se så att inget har förändrats sedan igår. Mest orolig är jag dock för att FÅ hudcancer längre fram. För några år sedan råkade jag glömma att smörja mig med solskyddsfaktor en sommardag då jag skulle gå ut. Detta ledde till att jag brände mig rejält på ena armen, så mycket att huden där började flaga. Att bränna sig är ju inte bra, och även om långt ifrån alla som bränner sig får hudcancer så är jag rädd att det ska drabba mig.

     

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.