Hem > Forum > Ångest > Den helvetiska hälsoångesten

Den helvetiska hälsoångesten

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13
  • Då var det dags igen. Den jävla hälsoångesten river och sliter i mig och får mig att gripas av panik. Häromdagen, när jag hade torkat mig efter duschen, upptäckte jag att en fläck på bröstet blödde. Jag fick fullständig panik och var övertygad om att jag hade fått hudcancer. Dessutom tyckte jag att fläcken såg konstig ut. Eftersom det var kväll var inte den vanliga vårdcentralen öppen, så jag loggade in på en vårdapp och fick prata med en läkare. När han hade sett bilder på fläcken förklarade han att det inte var någon vanlig leverfläck utan en s.k. mjällvårta. Dessa är helt ofarliga, men kan bli irriterade och blöda om de t.ex. skaver mot kläderna eller handduken.

    Till att börja med blev jag lättad, men dagen efter började jag oroa mig på nytt. Tänk om läkaren hade fel? Tänk om bilderna jag skickade inte var tillräckligt bra så att han missade ett malignt melanom? Jag googlade (vilket jag absolut inte borde göra men inte kunde låta bli) och insåg att det mesta som stod om mjällvårtor stämde in på min fläck. Däremot hittade jag ingenting som stämde in på malignt melanom. Även när jag tittade på bilder var min fläck mer lik mjällvårtor än cancer. Men, jag kan ändå inte sluta oroa mig. Jag ska ta bort fläcken eftersom den, beroende på vilken behå jag använder, är i vägen för behåbandet, men vill vänta tills jag är klar med min praktik och kan åka tillbaka till min mamma på landet. Då slipper jag vara ensam om jag skulle få ett svårt besked och behöva genomgå tuffa behandlingar.

    Jag har lidit av hälsoångest sedan jag gick på lågstadiet och rent förnuftsmässigt kan jag se att ångesten följer samma mönster som den brukar, men jag vågar ändå inte tro på att det ”bara” är ångest över en mjällvårta och inte hudcancer. Ångesten har dessutom eskalerat så till vida att jag inte längre litar på de besked jag får från läkare och annan vårdpersonal. Det kunde jag tidigare. Numera är jag lugn i max ett dygn, sedan brakar helvetet löst igen. Tänk om provsvaren blandats ihop, tänk om det blev något fel när optikern skulle kolla mina ögon, tänk om läkaren inte är tillräckligt kunnig, tänk om hen har fel o.s.v. o.s.v.

    Som jag tror att jag tidigare har berättat här på forumet så har jag gått i KBT för min hälsoångest två gånger, men den har kommit tillbaka. Båda gångerna har den dessutom kommit tillbaka i en värre version, så jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Idag på förmiddagen satt jag hemma och ägnade mig åt mitt extrajobb, men det jag skulle göra tog dubbelt så lång tid pga att jag inte kunde låta bli att googla. Istället för att jobba på utan avbrott blev jag sittande långa stunder med telefonen och allt läskigt sjukdomsrelaterat som man hittar på nätet. På eftermiddagen hade jag online-seminarium i min utbildning och det tog ner ångesten tillfälligt, men efter en promenad och en sväng till ICA eskalerade den igen. Det känns som om jag befinner mig i en bubbla dit ingen annan har tillgång, och det värsta är att jag inte vet när jag kommer att komma ur helvetet.

    Fy så fruktansvärt. Känner verkligen med dig. Vet precis hur det känns. Det är ett helvete att vara i. Hoppas du mer och mer kan övertyga dig själv och finna ro i att läkaren ju har kollat och sagt att det inte är någon fara.

    Har också sökt hjälp för hypokondri och hälsoångest i många år. Sedan en lång tid tillbaka googlar jag i regel aldrig några sjukdomar eller liknande. Läser ingenting sånt. För kan inte hantera det och hamnar då också i den där loopen som det kan ta dagar eller veckor att ta sig ur. Det är ett tips, att försöka undvika. Kollar heller inte i speglar (menar då att kolla 50 gånger och få panik) och sånt när jag ser symptom på något utan försöker direkt släppa det. Märker jag att det ändå kryper sig på och inte ger sig på 3-4 veckor kollar jag upp det. När läkaren gett besked släpper jag det direkt. Övertygar mig själv om att jag gjort allt i min makt och kan lita på att denne vet vad den gör. Såna här tuffa regler har jag behövt sätta för mig själv och med åren tycker jag faktiskt att det har blivit lättare att hantera. Litegrann har jag också börjat känna mig sliten, att jag inte riktigt orkar längre. Också en liten lättnad i att ha kommit dit.

    Vet inte om mina ord kan hjälpa dig men jag hoppas det! Lita på läkaren <3

    Jag vet hur riktigt jobbigt och förlamande det är. Jag är inne i en period nu, och innan jag vet om det är nåt allvarligt så orkar jag knappt, tankarna snurrar och ångesten tar över allt. Jag gjorde misstaget att googla denna gång, jag försöker undvika det annars men kunde inte stå emot nu och fy vilken panik det skapa. På måndag ska jag ringa läkaren och starta hela den processen. Usch det är verkligen jobbigt jag förstår dig så väl.

    Trådstartaren

    Fy så fruktansvärt. Känner verkligen med dig. Vet precis hur det känns. Det är ett helvete att vara i. Hoppas du mer och mer kan övertyga dig själv och finna ro i att läkaren ju har kollat och sagt att det inte är någon fara. Har också sökt hjälp för hypokondri och hälsoångest i många år. Sedan en lång tid tillbaka googlar jag i regel aldrig några sjukdomar eller liknande. Läser ingenting sånt. För kan inte hantera det och hamnar då också i den där loopen som det kan ta dagar eller veckor att ta sig ur. Det är ett tips, att försöka undvika. Kollar heller inte i speglar (menar då att kolla 50 gånger och få panik) och sånt när jag ser symptom på något utan försöker direkt släppa det. Märker jag att det ändå kryper sig på och inte ger sig på 3-4 veckor kollar jag upp det. När läkaren gett besked släpper jag det direkt. Övertygar mig själv om att jag gjort allt i min makt och kan lita på att denne vet vad den gör. Såna här tuffa regler har jag behövt sätta för mig själv och med åren tycker jag faktiskt att det har blivit lättare att hantera. Litegrann har jag också börjat känna mig sliten, att jag inte riktigt orkar längre. Också en liten lättnad i att ha kommit dit. Vet inte om mina ord kan hjälpa dig men jag hoppas det! Lita på läkaren <3

    Underbart att höra att du har lyckats sluta googla! Får jag fråga hur du gjorde för att kunna sluta? Jag har verkligen försökt att sluta, men googlandet är som någon slags drog för mig. Jag vet att ”drogen” bara får mig att må sämre, men jag kan ändå inte sluta ”ta” den. Jag vill inget hellre än att kunna sluta, men det går bara inte. Eller i perioder då hälsoångesten är borta eller lindrig fixar jag det, men inte när jag lever i en mardröm och de enda känslor jag känner är skräck, panik och djup sorg över att kanske inte få fortsätta leva.

    Jag slutade oroa mig för fläcken runt påsk. Då fick jag mensrubbningar och svullen mage och blev övertygad om att jag hade antingen äggstockscancer eller en cysta stor som en grapefrukt. Därefter fick jag ont under ett revben och trodde att mjälten var förstorad och på väg att spricka. Då var jag upptagen med dessa sjukdomar ett tag.

    Nu har jag dock åter börjat oroa mig för fläcken. Eller oro är fel ord, för det jag känner är ren och skär SKRÄCK och VRÅLPANIK. Jag började tvivla på läkaren och laddade ner en annan vårdapp för att vara säker på att få prata med någon annan den här gången. Även denna läkare sa att fläcken är godartad, men jag blev inte lugnare eftersom jag inte litade på att bilderna var tillräckligt bra eller på att allmänläkarna vet vad de pratar om. Jag har nu bokat tid hos en privat hudspecialist. Jag ska dit om två veckor och försöker just nu förbereda mig på det värsta. Samtidigt försöker jag lugna mig själv med att malignt melanom (vilket är vad jag fruktar) oftast bara är att ta bort. Å andra sidan kan jag inte låta bli att frukta en spridning, och när jag tänker på det känner jag en sådan stark sorg att jag inte ens kan gråta. Sorgen är liksom bortom det som tårarna räcker till. Jag vill inte dö ifrån min familj, min katt eller min älskade utbildning. Jag vill få fortsätta att ha det så bra som jag oftast har det numera, och jag vill ta examen om 2,5 år. Jag vill inte att allt detta ska tas ifrån mig. Och jag vill inte tillbringa hela våren eller hela sommaren på sjukhus. Jag vill kunna göra det som jag har planerat!

    Det som stressar mig mest av allt är att min mamma planerar som om ingenting har hänt. Hon planerar in familjeaktiviteter efter dagen D och förväntar sig att jag ska kunna vara med. Jag blir så ledsen när jag tänker på att de andra kanske måste göra dessa aktiviteter utan mig. Jag blir ledsen när jag tänker på hur chockad mamma kommer att bli om jag måste berätta att jag har cancer. Hon vet att jag är jätterädd för detta, men tycker att jag ska lita på de två läkare som jag visat bilder för. Jag önskar att jag också kunde lita på dem, men det går bara inte.

    I torsdags ringde jag till den psykiatriska mottagning där jag har min läkarkontakt. Jag visste inte ens om jag fortfarande var inskriven där, för jag har inte behövt ha någon kontakt med dem på över ett år. Som tur var hade de inte avlistat mig så min läkare skrev ut den vid behovs-medicin jag tidigare haft mot panikångest. Tyvärr visade det sig att den inte hjälper vid hälsoångest (mer än att den gör att jag kan komma till ro och sova) så jag har lika mycket panik fortfarande. Ingenting hjälper mot min ångest; den styr mig totalt.

     

    Trådstartaren

    Jag vet hur riktigt jobbigt och förlamande det är. Jag är inne i en period nu, och innan jag vet om det är nåt allvarligt så orkar jag knappt, tankarna snurrar och ångesten tar över allt. Jag gjorde misstaget att googla denna gång, jag försöker undvika det annars men kunde inte stå emot nu och fy vilken panik det skapa. På måndag ska jag ringa läkaren och starta hela den processen. Usch det är verkligen jobbigt jag förstår dig så väl.

    Usch och fy, din stackare! <3 Det där låter exakt som jag. Jag känner din panik och lider med dig. Hur är det med din ångest nu? Jag såg att det var ett tag sedan du skrev ditt inlägg.

    Trådstartaren

    Det här går inte. Ångesten äter mig och ser till att jag har total panik all min vakna tid. Och inga behandlingar fungerar heller. Antidepressiva hjälper inte ett skvatt, inte heller PDT. KBT förvärrar bara ångesten och gör helvetet till ett helvetes helvete. Gång på gång återupplever jag de exponeringsövningar jag utsattes för under mina terapiperioder, och jag ser alla bilder i detalj. När jag utsätts för något sjukdomsrelaterat glömmer jag det ALDRIG.

    Trådstartaren

    Då har jag varit hos hudläkaren. Han tittade på alla mina fläckar med dermatoskop, men i synnerhet på den jag oroade mig för. Han konstaterade då att den var helt ofarlig, liksom mina andra fläckar. Hela kroppen är nu genomgången och jag är ”friskförklarad”. Dessvärre var jag bara lugn i några timmar efter besöket, sedan smög ångesten sig på igen. Jag blev orolig för att läkaren kanske inte hade tittat tillräckligt noggrant på den fläck jag kom dit för, eller att han missat att titta på någon av de andra fläckarna.

    Jag kontrollerar fortfarande kroppen då och då för att se så att inget har förändrats sedan igår. Mest orolig är jag dock för att FÅ hudcancer längre fram. För några år sedan råkade jag glömma att smörja mig med solskyddsfaktor en sommardag då jag skulle gå ut. Detta ledde till att jag brände mig rejält på ena armen, så mycket att huden där började flaga. Att bränna sig är ju inte bra, och även om långt ifrån alla som bränner sig får hudcancer så är jag rädd att det ska drabba mig.

     

    Trådstartaren

    Då var det dags igen… Efter mitt senaste inlägg kunde jag till slut släppa hudcancerångesten och de senaste veckorna har jag faktiskt varit relativt ångestfri. Nu har ångesten dock återkommit med buller och bång, och den är precis lika stark som sist. Den här gången oroar jag mig dock inte för hudcancer, utan för att det ska vara något fel med min mage. Och jag är så fruktansvärt rädd!

    Som jag skrivit tidigare i tråden så svullnade min mage upp i påskas och sedan dess har den känts spänd och konstig. Jag minns inte om det kom plötsligt eller successivt, men det har i vart fall inte blivit bättre. Förnuftet säger att svullnaden kan bottna i stress och ångest som påverkat magen negativt, men känslorna säger att det mycket väl kan vara en elakartad tumör eller en cysta stor som en grapefrukt. De senaste åtta, nio åren har jag ibland haft mellanblödningar i samband med stress och press, och jag befarar nu att de i själva verket berott på en cysta som nu har vuxit så pass att magen putar ut. Visst har jag väl gått upp lite i vikt p.g.a. förändrade vanor under pandemin, men jag tycker att magen känns alldeles för stinn för att det ”bara” ska vara fett. Dessutom känns det som om den trycks ut inifrån, vilket jag inte tycker stämmer överens med lite extra fett på utsidan.

    Nu är det bara en vecka kvar på terminen på högskolan och sedan är jag ledig fram till 30 augusti. Jag hoppas att magen ska bli mindre svullen när jag blir ledig och kan slappna av, men samtidigt känns det som önsketänkande. Ett negativt besked är dock något jag måste förbereda mig på, så jag har bestämt mig för att ge det tre veckor. Om magen inte blivit mindre svullen när de veckorna har gått bokar jag tid på vårdcentralen eller hos gynekologen. Men hjälp, vad rädd jag är att något hemskt ska hinna hända innan dess! Tänk om en eventuell cysta plötsligt spricker så att jag får jätteont och måste åka in akut?!

    Trådstartaren

    Ångesthelvetet går inte över. Idag på förmiddagen gick jag en långpromenad i syfte att ladda upp inför morgondagens tenta. Det blev dock inte den avkoppling som jag hade tänkt, för jag började genast känna efter hur det kändes i magen när jag gick. Hade jag inte lite ont? Kändes det inte lite tungt? Jag kom fram till att jag kände en tyngd i höger sida av magen, både upptill och nertill, men att det verkade släppa när jag tryckte med fingrarna under vänster skulderblad. Skumt, jag vet, men en fysioterapeut konstaterade för längesedan att jag har en tendens att samla på mig spänningar just under skulderbladen. Hela kroppen hänger ju dessutom ihop. Så kan jag tänka, men känslomässigt har jag panik över att ha en jättelik cysta eller i värsta fall en tumör.

    Ångesten har gjort att jag inte orkat tentaplugga lika mycket som jag velat idag, och jag är orolig att jag inte ska kunna fokusera i morgon. Jag fruktar även att den förbannade sjukdomsskräcken ska förstöra hela jävla sommaren – när jag verkligen skulle behöva slappna av och njuta av ledigheten. Men, det är ju inte särskilt konstigt att jag mår som jag gör. Rädslan för sjukdom är aldrig så stark som när livet är relativt bra i övrigt.

    Trådstartaren

    Ångesthelvetet har inte gett med sig än. Jag har slutat oroa mig för magen (det var förstoppning) men har istället oroat mig sönder och samman för tänder och käkar. Nu har jag till råga på allt fått vad förnuftet säger är en vaxpropp, men som hälsoångesten säger kan vara något betydligt värre. Jag har försökt få hjälp på fyra vårdcentraler utan resultat. De tre första hade inga tider inom överskådlig tid och den fjärde skulle lägga ner. Antagligen är de flesta underbemannade pga corona. Jag har kört en vända med Revaxör och sköljblåsa men det har inte blivit ett dugg bättre. Jag ska köra ett par vändor till och om det inte blir bättre då heller så får jag göra ett nytt försök att hitta en vårdcentral som kan hjälpa mig.

    Eftersom ångesten är fullkomligt jävla outhärdlig har jag idag haft telefonkontakt med min läkare inom psykiatrin. Hon skrev ut Fluoxetin som enligt henne ska fungera lite annorlunda än de SSRI-preparat jag provat tidigare. Att prova en ny medicin är precis vad jag vill, men naturligtvis kunde jag inte låta bli att läsa på FASS innan jag ens hämtat ut förpackningen. Där stod att man bör samråda med läkare om man har ögonsjukdomen glaukom och då blev jag superrädd. Jag har inte glaukom själv, men båda mina föräldrar har och det är en ärftlig sjukdom. Nu tänker jag att jag kanske FÅR glaukom om jag börjar med Fluoxetin, men samtidigt vill jag just nu inget hellre än att hitta en medicin som hjälper mot helvetesångesten. Ångesten gör att jag behöver medicin men också att jag är livrädd för allvarliga biverkningar av medicinerna i fråga. Det blir liksom ett moment 22, och jag blir så himla trött på mig själv.

    Trådstartaren

    JAG KLARAR FAN INTE DETTA!!!!! Nu har jag börjat oroa mig för magen igen. Problemen kanske inte alls berodde på förstoppning och att jag tycker att jag har blivit mindre svullen efter Dulcolax (läkemedel mot förstoppning) kanske bara var inbillning eller önsketänkande. I själva verket kanske problemet kvarstår, för igår kväll tyckte jag att jag kände något konstigt i magen och blev livrädd. Möjligen var det bara en muskel, eller äggstockarna eftersom jag har/ska ha ägglossning nu, men jag tänkte förstås det värsta. Därför började jag granska magen igen och idag tycker jag att den är svullen igen. Fan, fan, fan!

    Nu är det så mycket att hålla reda på att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Magen ska kontrolleras, tänderna ska kontrolleras, käken ska kontrolleras och öronen likaså. Dessutom ska ögonen och synen, pga den nya medicinen, också kontrolleras. Jag känner mig inte sjuk men jag känner mig ändå sjuk, om ni förstår hur jag menar. Jag tror att jag bryter samman snart, jag är så rädd och vill bara gråta och på något sätt kunna lugna ner mig själv. Jag önskar att jag visste hur. För vad lugnar mig när jag är såhär rädd för vad som händer i min kropp? Ingenting!

    Jag har, eller kommer att få, tid för att kolla upp det mesta av det jag oroar mig för. I september ska jag till tandläkaren och i augusti eller september ska jag på den årliga hälsokontrollen som psykiatrin erbjuder. Då kommer jag att få kolla alla världen och om det växer något farligt i min mage kommer det ju att synas i proverna. Om ingenting syns i proverna ska jag boka tid hos gynekologen för då har jag kanske en jättelik cysta i alla fall. Nästa vecka ska mamma till optikern (vi har samma) och då ska hon passa på att fråga om Fluoxetin är lämplig att äta om man har glaukom i släkten. Tills dess fortsätter jag att äta den; jag har ju precis börjat.

    Jag har alltså tider och planer för hur jag ska kolla upp allt jag oroar mig för, men jag kan ändå inte slappna av. Jag vill inget hellre än att ha en lugn och skön sommar och ägna mig åt mina fritidsintressen, men som det är nu vet jag inte ens hur jag ska kunna fortsätta med studierna i höst. Hur fan ska jag kunna plugga om jag mår såhär?? Jag vet att medicinen kanske hjälper och att jag kanske ”bara” har ångest, men samtidigt känns det som om jag försöker lura mig själv när jag tänker så. Jag har sådan ångest att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

    Trådstartaren

    I torsdags var jag på vårdcentralen med mina öron. Gudskelov var det bara vax så distriktssköterskan spolade bort det. Detta betyder dock inte att jag känner mig frisk. Nej, jag är fortfarande orolig för magen och vågar inte lita på att den inte innehåller en tumör eller jättecysta. Min mamma säger också att magen har blivit mindre svullen, och att den oftast inte är svullen alls, men jag har ändå svårt att lita på det. Dessutom har vi idag en massa bromsar i trädgården här på landet (möjligen pga att mamma har djur i en hage alldeles intill) och jag är livrädd att de ska bita mig. Förra året blev jag jagad av en hel svärm och fick en massa bett. Jag blev också lite febrig och illamående (vilket tydligen är normalt när man har fått många bett samtidigt) men fick ingen allvarlig reaktion. Jag är 30+ och har ALDRIG fått någon allvarlig allergisk reaktion av insektsbett, men tänker att det kanske är nu det händer. Visserligen har jag läst (bl.a. hos Astma- och allergiförbundet) att bromsbett inte kan ge upphov till det som kallas för anafylaktisk chock, men jag kan ändå inte låta bli att tänka ”tänk OM”. Därför sitter jag nu inne, trots att solen skiner, och vågar knappt röra mig av rädsla för att bli biten av de få bromsar som verkar ha hittat in i huset.

    Medicinen jag fick utskriven mot min hälsoångest gav mig den värsta panikångest jag någonsin haft, så nu provar jag en annan. Jag ska också trappa upp dosen extra långsamt för att försöka undvika jobbiga insättningssymtom. Jag hoppas så att medicinen kommer att hjälpa mot den helvetiska oron för sjukdomar, men är samtidigt rädd att den också ska leda till en anafylaktisk chock. Jag har visserligen haft samma medicin förut, fast för depression och paniksyndrom, men det är längesedan och jag är rädd att jag är allergisk nu. Jag har också tankar som ”Tänk om medicinen tar bort oron så pass att jag inte förstår att jag ska vara orolig när jag borde vara det, så att jag därför kan vara sjuk utan att veta om det och därför går omkring med en allvarlig sjukdom alldeles för länge”. Dessutom ser jag gång på gång framför mig hur ambulanshelikoptern landar på någon av åkrarna för att hämta mig när jag fått en anafylaktisk chock av ett bromsbett trots att man inte ska kunna få det, eller för att jag fått en chock av medicinen. Jag orkar inte längre ha det såhär men jag klarar inte heller av att njuta av livet.

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.