Hem > Forum > Ångest > Den helvetiska hälsoångesten

Den helvetiska hälsoångesten

Visar 2 inlägg - 13 till 14 (av 14 totalt)
13
  • Trådstartaren

    Hjälp, jag kommer inte ur hamsterhjulet! Jag tänker på sjukdomar och symtom all min vakna tid, även om jag försöker leva på som vanligt. Jag oroar mig för biverkningar av medicinen och känner efter i kroppen. Dessutom är jag livrädd att jag har en cysta eller – i värsta fall – äggstockscancer. Jag KAN tänka att jag antagligen hade haft ont då, och att magen hade blivit alltmer svullen, men det lugnare mig inte alls. Sekunden efter tänker jag nämligen att det kanske är cystans/tumörens placering som gör att jag inte har ont, och att jag kanske bara TYCKER att magen är mycket mindre svullen sedan jag tog Dulcolax. Min mamma tycker i och för sig också att den är mindre svullen, eller rättare sagt ”nästan platt”, men det gör mig inte heller lugnare. Istället tänker jag att hon kanske har blivit så van vid att se min svullna mage att hon inte längre uppfattar den som svullen. Jag är också rädd att det faktum att jag emellanåt oroar mig för andra sjukdomar beror på att jag undermedvetet försöker skydda mig själv från sanningen, d.v.s. att det är något fel med min mage.

    Det som plågar mig mest just nu är känslan av att mitt ”friskutrymme” krymper för varje gång det visar sig att jag oroat mig i onödan. Det senaste året har jag kollat upp fyra olika saker i vården och samtliga gånger har jag fått lugnande besked. Det känns som om det nästan bara är magen som inte är kollad och därför känner jag att det MÅSTE vara något fel med den. Jag har ju en KÄNSLA av att jag är sjuk. Jag vet att detta är helt ologiskt, men känslan är så otroligt stark att jag inte kan bortse från den. Den biter sig liksom fast som en igel och går inte att springa ifrån.

    För att återgå till medicineringen… Hur vet man egentligen om de symtom man upplever är biverkningar av medicinen eller om de uppkommit p.g.a. att man varit så rädd att de ska uppkomma? Väldigt många av de biverkningar man kan få av antidepressiva kan man ju också få av stress, ångest och spänningar. Så hur vet man egentligen vad som är vad?

    Trådstartaren

    Jag blev tvungen att sluta med medicinen då insättningssymtomen blev för svåra. Jag fick självmordstankar och blev jättearg och började kasta saker. Om jag hade fortsatt med medicinen hade jag kanske gjort något dumt, så det kändes bättre att sluta. Med tanke på min rädsla för sjukdomar känns det inte heller som något alternativ att be att få bli inlagd under insättningstiden och det är ju inte heller rimligt att man ska bli SÅ mycket sämre. Jag tror helt enkelt att jag inte ska äta antidepressiva när jag inte har depression eller panikångest utan ”bara” är fruktansvärt rädd för sjukdomar. Denna skräck kommer ju alltid när jag mår väldigt bra. Det låter ju bakvänt, men man kan faktiskt säga att jag aldrig mår så dåligt som när jag mår bra.

    Oron för magen ökar för varje dag. Jag är LIVRÄDD att jag har cancer! Häromdagen såg både jag, min mamma och min syster att magen inte var svullen och då blev jag först lättad. Därefter började helvetet, dvs tänk om-tankarna. Jag kom då fram till att magen kanske visst var svullen, men att den såg smalare ut i ljuset, vinkeln, spegeln et c. Eller att typen av tumör och/eller dess placering gör att magen ibland blir mindre svullen av orsaker som jag inte förstår. Varje gång jag hittar tecken som tyder på att jag är frisk blir jag lättad i typ fem minuter och sedan lyckas min hjärna avfärda dessa tecken och vips, blir jag övertygad om att jag är sjuk igen.

    Jag VET att medicinska undersökningar bara gör mig lugnare tillfälligt, men på det här viset oroar jag bort hela sommaren. Om en undersökning av magen mot all förmodan skulle visa att jag är frisk får jag kanske – om jag har tur – en frist på två, tre veckor innan jag börjar oroa mig för något annat symtom. Problemet är ju att jag även är så satans rädd för att få ett negativt besked! Det troliga är ju att jag kommer att få det, och då kommer jag att hamna på sjukhus där jag absolut inte vill vara.

    För övrigt behöver jag nog någon terapi, som INTE är KBT den här gången. Det senare har varit helt meningslöst för mig.

Visar 2 inlägg - 13 till 14 (av 14 totalt)
13

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.