Hem > Forum > Terapi & Medicin > Öppenpsykiatrin är usel – behandling saknas

Öppenpsykiatrin är usel – behandling saknas

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12
  • Jag har varit inom öppenpsykiatrin i flera år och haft olika sk stödsamtal men det saknas behandling om man inte är läkemedelsbehandlad. Jag är välutbildad och väl insatt i hur öppenpsykiatrin fungerar och konstaterar bara att vård och behandling inte finns.

    Det enda som ges är antingen korta samtalskontakter och sk psykologisk behandling om 15 samtal och behöver man en längre tids kontakt är det enbart stödsamtal hos diverse okvalificerad personal som erbjuds. Det finns alltså ingen adekvat behandling utan psykisk ohälsa bemöts som om det vore en lätt förkylning man hade – med ignorans, inkompetens och okunskap.

    Jag har kämpat förgäves med att få psykoterapi och då jag tillhör Region Stockholm finns inga som helst privata terapeuter som har avtal med landstinget/regionen utan ska man få en god behandling får man bekosta den själv.

    Jag konstaterar bara att det inget finns att göra, jag kommer inte vidare i mitt liv utan psykoterapi och blir alltså kvar i utanförskap och ett dåligt mående.

    Du behöver inte vara utanför och må dåligt bara för att du liksom jag förstått att den offentliga vården inte längre räcker till annat än för ett fåtal. Det finns annan hjälp att få gratis och den hjälp som inte är gratis kan du lära dig själv mer om genom att läsa på och ändå göra vad du kan.

    I många år var jag bara arg och hatade världen liksom på ett omedvetet plan även mig själv och när det gick upp för mig att jag skulle dö om jag fortsatte sätta ansvar för mitt tillfrisknande i den offentliga vården så hittade jag funktionsmedicin, meditation, yoga och grupper av människor som blivit friska utanför den offentliga vården. Nu har jag ett meningsfullt liv, blivit mentalt friskare än jag någonsin varit och har accepterat att hälsa är relativt beroende på hur jag definierar begreppet.

    Avatar

    Du behöver inte vara utanför och må dåligt bara för att du liksom jag förstått att den offentliga vården inte längre räcker till annat än för ett fåtal. Det finns annan hjälp att få gratis och den hjälp som inte är gratis kan du lära dig själv mer om genom att läsa på och ändå göra vad du kan. I många år var jag bara arg och hatade världen liksom på ett omedvetet plan även mig själv och när det gick upp för mig att jag skulle dö om jag fortsatte sätta ansvar för mitt tillfrisknande i den offentliga vården så hittade jag funktionsmedicin, meditation, yoga och grupper av människor som blivit friska utanför den offentliga vården. Nu har jag ett meningsfullt liv, blivit mentalt friskare än jag någonsin varit och har accepterat att hälsa är relativt beroende på hur jag definierar begreppet.

    Jag har oxå hittat hjälp i funktionsmedicin och alternativa metoder.Det behöver inte kosta mycket, meditation, yoga och mindfulness finns tex på youtube. Jag läser mycket böcker oxå. Lyssnar på podcasts. Det finns väldigt mycket att läsa och lyssna om hur man kan lära sig leva med skörhet och psykisk smärta. Många diakoner i kyrkan  kan vara fantastiska på att lyssna, förstå och ge perspektiv. Det känns helt kravlöst i motsats till psykvården. Det är gratis och man behöver inte vara troende. När jag tänker på mina år med psykiatrin får jag kalla kårar…hur kommer det sig att så många som ogillar människor söker sig dit ? Jag har kunnat prata med ”hejkon bejkon” om mina problem, och fått en hel del förstående från de flesta. Men pratar jag med någon i vården går jag ut därifrån förtvivlad och gråtande…

    Blir så ledsen och arg när jag läser sådant här! Hur kan det inte finnas större möjligheter till adekvat vård? Så mycket onödigt lidande och resursslöseri! Hur har det gått för dig sedan sist du skrev?

    Tyvärr verkar det inte bättre än att man får lösa och bekosta sina psykiska problem själv. Jobbar själv med att försöka acceptera det.

    Trådstartaren

    Tack för stöd. Jag håller med dig. Jag är tyvärr kvar i psykiatrin men utan den vård jag behöver. Jag har en samtalskontakt som inte är terapeut och det blir mest allmänna samtal, dvs inte någon behandling. Hela livet påverkas av att jag inte får tillgång till psykoterapi och jag mår bara sämre. Har du betalat för psykoterapi eller hur har du gjort?

    Blir så ledsen och arg när jag läser sådant här! Hur kan det inte finnas större möjligheter till adekvat vård? Så mycket onödigt lidande och resursslöseri! Hur har det gått för dig sedan sist du skrev? Tyvärr verkar det inte bättre än att man får lösa och bekosta sina psykiska problem själv. Jobbar själv med att försöka acceptera det.

    Skrev precis om samma sak som trådskaparen i diagnoser , varit i Öppenpsyk snurran 20+år , förstår frustrationen måendet ilskan hatet som de skapar.

    Försöker skriva av mig på forum , fan kan prata sönder en taxichaufför i 30min , bara ja får ventilera. Är helt öppen med hur ja mår o kan nog säga orsaken till ja inte får hjälp eller kan få hjälp är förmågan att piller åker fram direkt , 20+år på 4-6mg Xanor gör ja varken får prata med riktig psykolog tex , idag vågar de inte trappa ur de ens efter en medicin m 8-12v Max behandlingslängd som man fått i över 20år.

    Gäller hitta andra sätt att ventilera , vänner (inte många kvar dock) , forum , läsa va andra skriver , dagbok , självhjälp, mindler besök.

    Vården funkar inte idag , har överläkaren på psykiatrin på min sida men Landstingets regler gäller så han beklagar än en gång och jag blir besviken förbannad hopplösheten kommer för 4-5-6-7 gången…

    Du är inte ensam !

    Kan bara säga att jag håller med! Maken till ignorans, nonchalans och slapphänthet har jag aldrig sett hos någon annan yrkesgrupp! De sitter bara på sina arslen och blir fetare och fetare! De orkar inte lyfta ett finger för att hjälpa en! Tänk om andra yrkesgrupper resonerade som dem: ”Nä jag har inte ansvar för det, det är ditt eget ansvar!” Samhället skulle ju kollapsa! De får i princip betalt för att sitta och lata sig!

    Man undrar ju varför de finns, när de bara hänvisar till ”eget ansvar”? Tänk om somatiska vården skulle vara likadana..? ”Har du brutit benet får du själv ta hand om det och ta ansvar för det, jag kan inte hjälpa dig!” !!

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar. Det är illa när enbart mediciner erbjuds. När du varit så länge inom psykiatrin borde de väl inse att det behövs något annat? Blir du bara rakt av nekad psykologsamtal, i så fall varför? Man har ändå rätt som patient att välja behandlingsalternativ och ska inte bara vara hänvisad till mediciner. Den läkare som verkar bra, kan inte han/hon ta upp ditt ärende i någon arbetsgrupp/team på mottagningen så att de gemensamt kan hitta någon annan lösning för dig?

    Skrev precis om samma sak som trådskaparen i diagnoser , varit i Öppenpsyk snurran 20+år , förstår frustrationen måendet ilskan hatet som de skapar. Försöker skriva av mig på forum , fan kan prata sönder en taxichaufför i 30min , bara ja får ventilera. Är helt öppen med hur ja mår o kan nog säga orsaken till ja inte får hjälp eller kan få hjälp är förmågan att piller åker fram direkt , 20+år på 4-6mg Xanor gör ja varken får prata med riktig psykolog tex , idag vågar de inte trappa ur de ens efter en medicin m 8-12v Max behandlingslängd som man fått i över 20år. Gäller hitta andra sätt att ventilera , vänner (inte många kvar dock) , forum , läsa va andra skriver , dagbok , självhjälp, mindler besök. Vården funkar inte idag , har överläkaren på psykiatrin på min sida men Landstingets regler gäller så han beklagar än en gång och jag blir besviken förbannad hopplösheten kommer för 4-5-6-7 gången… Du är inte ensam !

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar. Det är helt klart så att alla försöker att undvika sitt eget ansvar och istället bolla patienten vidare. Som patient kan man inte mycket göra mer än att hoppas att träffa på någon som ska stå på ens sida och se till vad man behöver. Vilken behandling har du sökt och vad har du blivit nekad?

    Kan bara säga att jag håller med! Maken till ignorans, nonchalans och slapphänthet har jag aldrig sett hos någon annan yrkesgrupp! De sitter bara på sina arslen och blir fetare och fetare! De orkar inte lyfta ett finger för att hjälpa en! Tänk om andra yrkesgrupper resonerade som dem: ”Nä jag har inte ansvar för det, det är ditt eget ansvar!” Samhället skulle ju kollapsa! De får i princip betalt för att sitta och lata sig! Man undrar ju varför de finns, när de bara hänvisar till ”eget ansvar”? Tänk om somatiska vården skulle vara likadana..? ”Har du brutit benet får du själv ta hand om det och ta ansvar för det, jag kan inte hjälpa dig!” !!

    Tack för ditt svar. Det är helt klart så att alla försöker att undvika sitt eget ansvar och istället bolla patienten vidare. Som patient kan man inte mycket göra mer än att hoppas att träffa på någon som ska stå på ens sida och se till vad man behöver. Vilken behandling har du sökt och vad har du blivit nekad?

    Jag har varit ”stamkund” inom öppenpsyk i mer än halva mitt liv. Jag har efterfrågat bättre hjälp än bara samtal och mediciner. Stod tex i kö för ljusterapi ett tag, men den mottagningen slutade med det innan det blev aktuellt för mig. Min behandlare glömde tala om för mig när de slutade med det; jag påminde henne och frågade om det var min tur snart, och då berättade hon att de slutat med det för några månader sedan.. Sånt tycker jag är jäkligt nonchalant, att de inte uppdaterar en om vad som händer! Samma behandlare (en ssk) var dessutom typ aldrig på jobbet (det var säkert därför hon fick sluta senare!)  Har även, när jag bodde i Sthlm, efterfrågat terapi och blev då ställd i kö till KBT. Kön var lång, minst ett år har jag för mig. När det blev min tur var det liksom ett annat läge i livet för mig, det passade inte in i mitt liv då. Jag har fått kritik för att jag avslutat KBT flera gånger, ja okej, men det är inte så lätt när man tvingas vänta ett år i kö, och sedan förväntas man bara kunna när det blivit ens tur! Jag är en sån som tappar tålamod och motivation till saker som tar tid! En av KBT-terapeuterna kände jag mig så förolämpad av redan på första mötet att jag inte klarade av att se henne efter det! Och KBT..?! Hjälper det ens mot depressioner??

    Yellow Viveqy, har du provat att söka fondmedel för att bekosta privat terapi? Det finns jättemånga fonder för alla möjliga olika ändamål, och du kan säkert hitta någon som passar in på just ditt. Det är olika hur mycket pengar de olika fonderna delar ut, så ansök gärna till flera olika. Jag har själv fått ganska stora summor från fonder, om än till annat. Säkerligen går det att få en rejäl slant till terapi också – det gäller bara att hitta rätt fond!

    Trådstartaren

    Tack för tips. De fonder som betalar ut till medicinska behandlingar gör mig veterligen inte det för att bekosta en längre tids terapi. Det handlar om för mig kanske 100 000 kr för en behandling över ca 2 år med en kostnad på ca 1000 kr per session vilket är osannolikt att få från olika fonder och stiftelser.

    Det är annat om man söker för något specifikt hjälpmedel eller rekreation till en kostnad på några få tusen men inte till psykoterapi som de flesta fortfarande tror och anser är något som landstingen/regionerna går in och bekostar för de patienter som behöver det.

    Om du känner till någon specifik fond du tror ändå skulle bekosta privat psykoterapi får du gärna tipsa om det!

    Yellow Viveqy, har du provat att söka fondmedel för att bekosta privat terapi? Det finns jättemånga fonder för alla möjliga olika ändamål, och du kan säkert hitta någon som passar in på just ditt. Det är olika hur mycket pengar de olika fonderna delar ut, så ansök gärna till flera olika. Jag har själv fått ganska stora summor från fonder, om än till annat. Säkerligen går det att få en rejäl slant till terapi också – det gäller bara att hitta rätt fond!

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 13 totalt)
12

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.