Hem > Forum > Livet > Vilsen och längtar efter familjen

Vilsen och längtar efter familjen

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag har bott större delen av mitt vuxna liv i en stad långt ifrån min familj. Jag har ingen som helst släkt här, men flyttade hit eftersom jag hade vänner här och var trött på min hemstad. För ett antal år sedan tröttnade jag även på den nya staden och flyttade då till en mindre ort. Där trivdes jag dock inte alls, så jag flyttade ganska snart tillbaka igen. Sedan dess har jag blivit kvar. På grund av bostadsbristen har jag dock inget riktigt hem, utan har hyrt olika primitiva och tillfälliga boenden av privatpersoner. Även om det har varit jobbigt så har jag inte riktigt orkat bry mig, vilket har berott på att jag har mått väldigt dåligt. De senaste åren har en väldigt stor del av min tid gått till att kämpa för att få rätt hjälp inom psykiatrin, oroa mig för att inte beviljas ersättning från Försäkringskassan, kämpa för att bli fri från min utmattning, kämpa för att orka jobba/plugga et c. Jag har egentligen inte haft särskilt mycket till liv och har inte haft någon ork över till att reflektera.

    Det senaste året har mycket hänt och jag har äntligen en fungerande vardag med studier och extrajobb. Jag är äntligen fri från min utmattning och har inte varit deppigare eller haft mer ångest än jag kunnat hantera. DÅ kom alla tankar kring andra saker, som t.ex. var jag ska leva mitt liv. Var hör jag hemma?

    Jag har insett att jag numera inte har särskilt mycket som binder mig till den stad jag bor i. Jag har ingen pågående kontakt inom psykiatrin och har heller inte behov av det. Jag är inte beroende av ersättning från Försäkringskassan, vilket innebär att det inte finns något handläggarbyte som stressar mig om jag flyttar. Utbildningen och extrajobbet är på distans även i vanliga fall (alltså inte bara nu under pandemin) och vänner har jag inte särskilt många längre. De få jag har kan jag hålla kontakten med även om jag flyttar, och jag tänker också att det kan finnas nya människor som väntar på mig någon annanstans. Något förstahandskontrakt i min nuvarande stad kan jag inte få ännu på ett par år, så för den sakens skull kan jag lika gärna bo någon annanstans, åtminstone tills jag är klar med min utbildning. På grund av tidsbrist är jag inte med i någon förening och jag har heller inga barn att ta hänsyn till, inte heller någon partner. Däremot har jag en medryttarhäst som jag älskar högt och som jag absolut inte vill lämna. Hästen är i dagsläget det enda som motiverar mig att bo kvar här.

    Samtidigt har jag börjat längta så in i helvete mycket efter min familj. Jag träffar dem alltid vid jul och några veckor varje sommar, plus att vi såklart hörs på telefon och via sms, men jag har börjat sakna det där enkla och spontana umgänget. Igår var t.ex. min syster och hennes sambo hos mamma på middag, och under tiden satt jag många mil bort i ett dyrt litet kyffe som inte ens kan kallas hem. Eftersom jag inte har så mycket kvar här så tillbringar jag nästan all min fritid sittande i min säng (Jag har inte plats för någon soffa eller dyl.) och önskar att jag vore hos min familj. En dag i veckan åker jag till hästen och då känner jag att jag absolut inte vill flytta.

    Att flytta är för övrigt någonting jag blivit väldigt rädd för. Jag har nämligen flyttat tidigare, och då ångrat mig, så av rädsla för att det ska bli likadant den här gången vågar jag knappt ens fantisera om hur det skulle vara att bo någon annanstans. Jag är skiträdd att jag ska ångra mig, för eftersom jag inte har något förstahandskontrakt kan jag inte hyra ut min bostad och att hitta någonting nytt är verkligen inte lätt. Jag är även orolig att jag inte ska hitta någon, utöver familjen, att umgås med om jag flyttar närmare. Oron för att det ska bli svårt att hitta rätt jobb efter utbildningen finns också. Det går inte att komma ifrån att utbudet här är större och att karriärmöjligheterna säkert är fler.

    Förutom att komma närmare min familj längtar jag efter en plats att kalla hemma. Jag känner inte att jag har någon sådan plats. När jag känner efter är inte den här staden hemma, men jag vet inte om det finns någon chans att det kan bli det om jag får ett ordentligt hem om några år. I somras besökte jag min uppväxtstad, men eftersom jag inte har bott där på många år så kändes inte det hemma heller. Min familj bor dessutom inte kvar där, utan har flyttat till närliggande städer och orter.

    Det här inlägget blev rätt långt och flummigt, och jag vill inte diskutera något särskilt. Jag vill nog mest sätta mina tankar på pränt, för jag känner mig just nu väldigt vilsen i världen.

     

    Usch, det är verkligen inte lätt att rodda med yrkesval, försörjning och boende i dagens samhälle. Det kan verkligen stressa sönder en. Vad underbart att det tillsist löst sig för dig med utbildningsval och annat! Det är basala behov som du behövt lösa tidigare, som försörjning. Då är det säkert precis som du skriver svårt att ha ork och tid att fundera över mer långsiktiga drömmar.

    Det är inte lätt att veta var man ska bo och jag kan förstå känslan. Saknar själv känslan av någon självklar rot. Idag känner jag i åtminstone ro med att bo där jag bor efter att ha bott här länge och etablerat nära relationer på orten.

    Jag brukar alltid göra plus- och minuslistor när jag står inför svåra val. Det har hjälpt mig även om valen ändå varit en process. Du verkar veta vad du behöver för att må bra och vara noggrann och eftertänksam i dina beslut, och jag tror därför att du kommer att välja det som blir bäst för dig.

    Vill ge dig en eloge för hur du har kämpat.

    Trådstartaren

    Usch, det är verkligen inte lätt att rodda med yrkesval, försörjning och boende i dagens samhälle. Det kan verkligen stressa sönder en. Vad underbart att det tillsist löst sig för dig med utbildningsval och annat! Det är basala behov som du behövt lösa tidigare, som försörjning. Då är det säkert precis som du skriver svårt att ha ork och tid att fundera över mer långsiktiga drömmar. Det är inte lätt att veta var man ska bo och jag kan förstå känslan. Saknar själv känslan av någon självklar rot. Idag känner jag i åtminstone ro med att bo där jag bor efter att ha bott här länge och etablerat nära relationer på orten. Jag brukar alltid göra plus- och minuslistor när jag står inför svåra val. Det har hjälpt mig även om valen ändå varit en process. Du verkar veta vad du behöver för att må bra och vara noggrann och eftertänksam i dina beslut, och jag tror därför att du kommer att välja det som blir bäst för dig. Vill ge dig en eloge för hur du har kämpat.

    Tack för ditt fina svar! <3

    Ja, precis. När jag inte behöver grubbla över hur jag ska orka gå upp ur sängen, hur jag ska orka jobba/plugga eller vilket yrke jag ska satsa på – då kommer sådana tankar som inte fått utrymme tidigare.

    Vad skönt att du har funnit ro där du bor idag och att du har etablerat nära relationer på orten. Jag tror att jag hade haft lättare att känna mig hemma om den sociala situationen varit annorlunda. När jag flyttade hit hade jag nära vänner här, vilket gjorde att jag trivdes som fisken i vattnet. Dock var vi så unga när vi lärde känna varandra, och de vänskapsrelationer man utvecklar som vuxen blir sällan lika djupa som dem man utvecklar som barn eller tonåring. Så upplever i alla fall jag det. Jag är dessutom kräsen när det gäller människor och väljer mitt umgänge med omsorg. Annars mår jag inte bra utan känner mig bara ännu ensammare.

    Jag tror vidare att min syn på relationer har förändras genom åren. Vänskapsrelationer har varit – och är – jätteviktiga, men jag tror att jag har underskattat värdet av att ha familjen i närheten. Det behovet är nog starkare hos mig nu än vad det har varit tidigare. Vänskapsrelationer, och även kärleksrelationer, kan förändras med tiden och man kanske inte kan eller vill hålla fast vid samma personer år efter år, men om man har bra kontakt med sin familj så är ju det människor som inte försvinner i första taget. Jag kan också längta efter de där söndagsmiddagarna, enkla skogspromenaderna och spontana loppisrundorna. Eller att bara kunna ringa mamma och be om hjälp med att sätta upp nya gardiner eller få skjuts till återvinningscentralen. 😉

    Vad bra att du har haft hjälp av plus- och minuslistor. Jag får nog också göra sådana och se vart jag landar.

    Trådstartaren

    Då var jag här igen. Jag känner mig så splittrad att jag håller på att slitas mitt itu. Just nu ligger jag under täcket i min mammas hus där jag varit en tid. Det har varit skönt att ha familjen nära och jag har trivts bra med att vara på landet. Med både distansstudier och extrajobb har jag haft fullt upp även om jag, med undantag för mina skogspromenader, nästan bara har varit i huset. I morgon måste jag dock åka hem pga att jag ska göra sex veckors praktik i min utbildning. Jag ser fram emot praktiken, men inte emot att komma ”hem”. Helt ärligt känns mitt lilla krypin i staden där jag bor numera mest som en plats att sova på. Nu har området där jag bor dessutom börjat bli rejält otryggt. Det enda som håller mig kvar i staden är hästen jag tar hand om en gång i veckan. Jag älskar honom högt och vill verkligen inte lämna honom, men heller inte bo kvar. Hade det inte varit för hästen hade jag inte tvekat att flytta närmare min familj. Jag har liksom inget annat än hästen kvar på min bostadsort. Men han är ju en sådan trogen kompis. Å andra sidan vet jag inte om det är försvarbart att bo kvar på en plats där jag inte har något ordentligt hem och knappt längre någon anknytning till, för att kunna fortsätta med hästen. Samtidigt får jag extrema skuldkänslor av att jag ens överväger att flytta ifrån honom.

    Min mamma säger att jag gärna får komma tillbaka hit efter praktiken. Det skulle innebära att jag bara behövde vara ”hemma” i sex veckor. Tanken på att åka tillbaka hit sedan är enormt lockande, men det känns som om jag då sviker hästen och den känslan gör mig gråtfärdig och får mig att vilja stanna kvar.

    Tänk om jag bara kunde ta ett beslut…

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.