Blir rastlös av stress
-
När jag blir stressad blir jag extremt rastlös, vilket jag annars sällan blir. Det värsta är när jag sätter mig ner för att koppla av med t.ex. en bok eller ett TV-program. Då börjar det krypa i hela kroppen och tankarna drar iväg åt alla möjliga håll. Till slut mår jag så dåligt att jag slutar läsa eller kolla på programmet, eftersom jag inte kan slappna av och inte får någon ro. Detta är hemskt jobbigt, för det gör att jag inte får den vila jag behöver.
Är det någon som känner igen detta? Hur gör ni för att varva ner?
Hej.
Oj vad jag känner igen mig. Precis så skulle jag vilja be om hjälp.
För mig är det en konstant stress som jag lever med fast som varierar i intensitet. Det är ofta när jag ska göra något som kräver lugn och ro som det blir så påtagligt att inte kunna slappna av.Min stress är latent, konstant närvarande och ibland panikartat intensiv. Det kan vara som du skriver när det kommer till att titta på TV. Jag sitter ner lugnt och fint i soffan och noterar att det händer något på TV-rutan medan jag skriker mig döv inombords. Hela min kropp vill göra något annat. Jag kan inte enbart skylla på stress i sådana situationer utan får lägga till en rejäl skopa ångest i grytan.
I min omgivning finns det omtänksamma och kärleksfulla människor som vänligt säger till mig att lugna ner mig och slappna av och sluta stimma omkring. Det är svårt att lyda deras goda råd. Jag är intelligent nog och vet om att det finns massor av bra strategier att tillgå som yoga, mindfulness, andningstekniker, kroppskännedom, tai chi, chi gong, idrott, sova gott, promenader, bra mat, göra något roligt eller kreativt, samt just precis sånt som du läsare kommer på skulle kunna hjälpa.
Förutom att det finns saker som stressar upp mig lider av stressyndrom i sig och får extra påslag av ett dåligt samvete för att jag inte göra allt det där som andra tipsar om. Stressen växer av sig själv och den onda cirkeln snurrar på.
Hur jag gör vet jag egentligen inte, men jag flyr. Jag flyr till något annat att göra. Jag fyller mig själv med andra intryck för att lura bort de som är jobbiga. Det är som om jag tar kontroll av intrycksflödets innehåll. Om det är en bra strategi eller ej är jag inte klar över eftersom jag alltjämt kämpar med att hitta något för mig.
Tidigare i livet dissocierade jag starkt. Nu lever jag hellre i stressen än att tränga bort stress och oro och låter dem finnas med och lättar istället trycket med att kontrollera vad jag gör, lyssnar på, blundar för.
Jag tror på att lokalisera stressfaktorer och energitjuvar var och vem de än är. Det svåra är om det är platser, saker eller personer vi är beroende av. Man behöver inte klippa av helt men man kan minimera katastroferna. Där har jag lyckats erövra viss mark för egen del. Det är effektivt i längden.
Om jag skulle säga något direkt tips till dig skulle det vara att hitta din väg. Lyssna lagom på andra och lita på att du vet bäst. Prova dig fram i listan av vad du tycker är roligt/trivsamt/trevligt att göra för att stressa av. Det går inte att skynda på eftersom det inte finns en snabb fix. (Jo då, säger många som lyckats hitta sin metod bland de första försöken. Till dem säger jag ett uppriktigt “grattis!”. Själv letar jag fortfarande.)
Red Dykepi TrådstartarenHej. Oj vad jag känner igen mig. Precis så skulle jag vilja be om hjälp. För mig är det en konstant stress som jag lever med fast som varierar i intensitet. Det är ofta när jag ska göra något som kräver lugn och ro som det blir så påtagligt att inte kunna slappna av. Min stress är latent, konstant närvarande och ibland panikartat intensiv. Det kan vara som du skriver när det kommer till att titta på TV. Jag sitter ner lugnt och fint i soffan och noterar att det händer något på TV-rutan medan jag skriker mig döv inombords. Hela min kropp vill göra något annat. Jag kan inte enbart skylla på stress i sådana situationer utan får lägga till en rejäl skopa ångest i grytan. I min omgivning finns det omtänksamma och kärleksfulla människor som vänligt säger till mig att lugna ner mig och slappna av och sluta stimma omkring. Det är svårt att lyda deras goda råd. Jag är intelligent nog och vet om att det finns massor av bra strategier att tillgå som yoga, mindfulness, andningstekniker, kroppskännedom, tai chi, chi gong, idrott, sova gott, promenader, bra mat, göra något roligt eller kreativt, samt just precis sånt som du läsare kommer på skulle kunna hjälpa. Förutom att det finns saker som stressar upp mig lider av stressyndrom i sig och får extra påslag av ett dåligt samvete för att jag inte göra allt det där som andra tipsar om. Stressen växer av sig själv och den onda cirkeln snurrar på. Hur jag gör vet jag egentligen inte, men jag flyr. Jag flyr till något annat att göra. Jag fyller mig själv med andra intryck för att lura bort de som är jobbiga. Det är som om jag tar kontroll av intrycksflödets innehåll. Om det är en bra strategi eller ej är jag inte klar över eftersom jag alltjämt kämpar med att hitta något för mig. Tidigare i livet dissocierade jag starkt. Nu lever jag hellre i stressen än att tränga bort stress och oro och låter dem finnas med och lättar istället trycket med att kontrollera vad jag gör, lyssnar på, blundar för. Jag tror på att lokalisera stressfaktorer och energitjuvar var och vem de än är. Det svåra är om det är platser, saker eller personer vi är beroende av. Man behöver inte klippa av helt men man kan minimera katastroferna. Där har jag lyckats erövra viss mark för egen del. Det är effektivt i längden. Om jag skulle säga något direkt tips till dig skulle det vara att hitta din väg. Lyssna lagom på andra och lita på att du vet bäst. Prova dig fram i listan av vad du tycker är roligt/trivsamt/trevligt att göra för att stressa av. Det går inte att skynda på eftersom det inte finns en snabb fix. (Jo då, säger många som lyckats hitta sin metod bland de första försöken. Till dem säger jag ett uppriktigt ”grattis!”. Själv letar jag fortfarande.)
Jag känner igen mycket av det du skriver. Min stress är som värst när jag försöker koppla av, och precis som du så vet jag att det finns en massa strategier. Men jag har provat så många och de har aldrig hjälpt. Det enda som faktiskt hjälper är att ta tag i stressmomenten och på så vis bli kvitt dem, men det går bara med “korta” stressmoment, d.v.s. stressmoment som går att avhjälpa genom att t.ex. ringa ett par samtal eller få en jobbig aktivitet/situation överstökad.
“Långa” stressmoment går inte att bli kvitt så snabbt, utan där får jag göra vad jag kan för att lösa dem över tid. Detta innebär att jag MÅSTE kunna koppla av emellanåt, för annars får jag ingen vila, och då får jag heller ingen energi till att jobba med det som gett upphov till stressen. Det blir ett moment 22. Nu är jag t.ex. sjukt stressad över att jag inte får tillräckligt många frilansuppdrag. Detta är inget som jag kan lösa över en natt, utan jag måste kämpa över tid genom att jobba med min marknadsföring. Jag vet att jag inte kan göra någonting åt saken just precis nu, för det är helg och då jobbar inte mina potentiella kunder. Jag ska egentligen inte heller jobba under helgen, utan vila, men jag KAN inte koppla av. Det GÅR bara inte. Jag har verkligen försökt, bl.a. genom att läsa och kolla på film, men rastlösheten blir så påtaglig att jag tappar koncentrationen. Det kryper i hela mig, så stressad är jag.
Det låter onekligen arbetsamt att behöva tänka så mycket på en gång. Du behöver ju planera för att orka planera. Du behöver ju jobba för att orka jobba.
Vilan är ibland inte att vila kroppen. Vilan kan vara att vila knoppen.
Ett ord som har hjälpt mig i liknande situationer som du verkar vara i nu är “acceptans”. Aj aj aj, vad ord kan vara laddade. För mig var det mycket jobbigt att få detta ordet mitt i ansiktet i början, men nu är det något jag “accepterat”. Vad är det jag måste acceptera? Jag tror att det är olika för alla, men för mig var det att jag inte kunde kontrollera mitt mående – jag var sjuk när jag inte ville vara sjuk och flydde från det faktum att jag var sjuk. Jag har accepterat att jag har vissa brister och inte klarar av att göra vissa saker fast jag än så gärna skulle vilja. Jag har inte arbeta som många andra, om alls. Jag har fått välja bort så mycket för att klara av det “lilla” jag gör idag och mår bäst de dagar jag “gillar läget” och inte värderar det bra eller dåligt. Det är inte lika lätt som det låter, ty för att kunna acceptera på riktigt går det inte att värdera bra/dåligt utan man måste acceptera faktum oavsett.
Det går inte att förändra så svåra saker på kort tid, precis som du nämner i din text. Jag upplever att du mitt i desperationen ändå har någon sorts strategi i kaoset. Det är något jag skulle hålla fast vid.
Nu har jag ingen legitimation för att förskriva mediciner, men kanske det vore en vinst i att prata med någon som kan hjälpa dig komma över tröskeln? Det finns “vid behovs”-medicin även för en god natts sömn och man måste inte bli beroende av sådana. Det kan vara en typ av lösning bland många andra.
Hoppas att det löst sig nu när helgen är över.
Red Dykepi TrådstartarenDet låter onekligen arbetsamt att behöva tänka så mycket på en gång. Du behöver ju planera för att orka planera. Du behöver ju jobba för att orka jobba. Vilan är ibland inte att vila kroppen. Vilan kan vara att vila knoppen. Ett ord som har hjälpt mig i liknande situationer som du verkar vara i nu är ”acceptans”. Aj aj aj, vad ord kan vara laddade. För mig var det mycket jobbigt att få detta ordet mitt i ansiktet i början, men nu är det något jag ”accepterat”. Vad är det jag måste acceptera? Jag tror att det är olika för alla, men för mig var det att jag inte kunde kontrollera mitt mående – jag var sjuk när jag inte ville vara sjuk och flydde från det faktum att jag var sjuk. Jag har accepterat att jag har vissa brister och inte klarar av att göra vissa saker fast jag än så gärna skulle vilja. Jag har inte arbeta som många andra, om alls. Jag har fått välja bort så mycket för att klara av det ”lilla” jag gör idag och mår bäst de dagar jag ”gillar läget” och inte värderar det bra eller dåligt. Det är inte lika lätt som det låter, ty för att kunna acceptera på riktigt går det inte att värdera bra/dåligt utan man måste acceptera faktum oavsett. Det går inte att förändra så svåra saker på kort tid, precis som du nämner i din text. Jag upplever att du mitt i desperationen ändå har någon sorts strategi i kaoset. Det är något jag skulle hålla fast vid. Nu har jag ingen legitimation för att förskriva mediciner, men kanske det vore en vinst i att prata med någon som kan hjälpa dig komma över tröskeln? Det finns ”vid behovs”-medicin även för en god natts sömn och man måste inte bli beroende av sådana. Det kan vara en typ av lösning bland många andra. Hoppas att det löst sig nu när helgen är över.
Ja, det är jättejobbigt när alla tankar kommer på en gång. Jag önskar att jag kunde hitta ett sätt att kontrollera det. Jag har gett mindfulness många chanser, men det fungerar verkligen inte för mig. Det gör mig bara MER stressad.
Jag känner inte att jag har några svårigheter att acceptera att jag inte kan lösa alla stressmoment på en gång, men att jag har accepterat det tar inte bort stressen. Att acceptera att jag inte kan lösa är en sak, att inte känna stress är något annat. När jag var barn kunde jag koppla bort stressmomenten genom att göra roliga saker, men det fungerar inte längre. Jag har blivit mer och mer stresskänslig med åren, och efter att jag gick in i väggen rejält för snart 5 år sedan så är jag i princip allergisk mot stress. Jag har återhämtat mig på de flesta plan, men någon stresströskel har jag inte återfått.
Jag har haft en vid behovs-medicin, Lergigan, och det hjälpte mig att slappna av fysiskt när jag var stressad. Tyvärr hade den en väldigt tråkig biverkning, nämligen att den gjorde mig extremt trött. Detta medförde vissa begränsningar, som t.ex. att jag inte kunde ta medicinen om jag behövde gå upp tidigt på morgonen dagen efter, eller om jag hade något viktigt att göra. Sedan jag började jobba har jag i princip bara kunnat ta medicinen på helgerna, och då har jag ändå en väldigt låg dos. Normaldosen (25 mg) gjorde mig helt utslagen i flera dagar, så då skrev läkaren ut 5 mg istället. Att ta två sådana, alltså 10 mg, har för det mesta varit fullt tillräckligt, då jag är väldigt medicinkänslig. Jag har fått höra att det är konstigt att jag över huvud taget får någon effekt på en så låg dos.
Just nu har jag ingen läkarkontakt (håller på och letar) så jag kan inte få något nytt recept, men så snart jag har hittat en läkare ska jag fråga om det finns någon annan vid behovs-medicin som jag skulle kunna prova.
Jag har samma problem som du när det kommer till mindfulness. Ju mer jag tänker på att koppla av desto mer blir jag uppjagad. Prestation, prestation och prestation!
Som du blir jag inte heller av med min stress utan måste leva med att kroppen är på vakt. Mina behovsmediciner består av Zolpidem och Oxascand. Jag är högst restriktiv med dessa då det är tillvänjning. Zolpidem är insomningsmedicin och fungerar ok, men inte under längre perioder då den inte är effektiv till slut. Dessutom får jag inga trevliga drömmar när jag äter den många nätter i rad. (Ibland väljer jag mellan pest eller kolera.) Oxascand är en ångestdämpande medicin och den tar jag till när jag har det riktigt dåligt eller är mycket uppskruvad. (Inte sällan glömmer jag den möjligheten till lättnad och låter det gå längre än nödvändigt.)
Vi har olika möjligheter att beta av problem vi står inför. Vad jag förstår har du och jag liknande problem med att lyckas med dylikt. För min del är det stödjande samtalsterapi som gäller i fösta hand då jag har många spöken i garderoben som inte vill ta sig ut. En sak som både underlättar och försvårar min problemlösning är analysering. Jag kan lugnt säga att överanalys är ett honnörsord i mitt CV. Med analysering, vilket jag misstänker att du också gör, skapar man frågetecken under tiden man skapar utropstecken. Därför kommer stressen att lösa stressproblemet att generera ett moment 22, som du nämnde tidigare. En positiv sak i analyseringen är att man lär känna sig själv, vilket gör det lättare att hitta sin egen väg/metod i framtiden.
Eftersom jag inte hittat själv hittat off-knappen får jag lära mig leva med att ha funnit en potentiometer. Den går inte ända ner till de lägre nivåerna, men går i alla fall neråt.
Om du kommer på något som fungerar för dig, mer eller mindre spelar ingen roll, är jag mycket intresserad av att ta del av det.
Red Dykepi TrådstartarenJag har samma problem som du när det kommer till mindfulness. Ju mer jag tänker på att koppla av desto mer blir jag uppjagad. Prestation, prestation och prestation! Som du blir jag inte heller av med min stress utan måste leva med att kroppen är på vakt. Mina behovsmediciner består av Zolpidem och Oxascand. Jag är högst restriktiv med dessa då det är tillvänjning. Zolpidem är insomningsmedicin och fungerar ok, men inte under längre perioder då den inte är effektiv till slut. Dessutom får jag inga trevliga drömmar när jag äter den många nätter i rad. (Ibland väljer jag mellan pest eller kolera.) Oxascand är en ångestdämpande medicin och den tar jag till när jag har det riktigt dåligt eller är mycket uppskruvad. (Inte sällan glömmer jag den möjligheten till lättnad och låter det gå längre än nödvändigt.) Vi har olika möjligheter att beta av problem vi står inför. Vad jag förstår har du och jag liknande problem med att lyckas med dylikt. För min del är det stödjande samtalsterapi som gäller i fösta hand då jag har många spöken i garderoben som inte vill ta sig ut. En sak som både underlättar och försvårar min problemlösning är analysering. Jag kan lugnt säga att överanalys är ett honnörsord i mitt CV. Med analysering, vilket jag misstänker att du också gör, skapar man frågetecken under tiden man skapar utropstecken. Därför kommer stressen att lösa stressproblemet att generera ett moment 22, som du nämnde tidigare. En positiv sak i analyseringen är att man lär känna sig själv, vilket gör det lättare att hitta sin egen väg/metod i framtiden. Eftersom jag inte hittat själv hittat off-knappen får jag lära mig leva med att ha funnit en potentiometer. Den går inte ända ner till de lägre nivåerna, men går i alla fall neråt. Om du kommer på något som fungerar för dig, mer eller mindre spelar ingen roll, är jag mycket intresserad av att ta del av det.
Skönt att höra att jag inte är den enda som mindfulness inte fungerar för. Ibland känns det som om det fungerar för “alla andra” och som att det lyfts fram som någon slags universallösning på hur man blir mindre stressad. Jag tycker om appar, och ett tag funderade jag på om det fanns någon app som kunde stötta när det gäller just stresshantering, men alla sådana appar som dök upp handlade om mindfulness och meditation.
Det låter som om du vet hur du ska ta dina mediciner för att de ska hjälpa och inte stjälpa. Det låter väldigt bra! För egen del tycker jag att det är viktigt att känna till eventuella mediciners positiva effekter, men också deras biverkningar och begränsningar.
Hur tycker du att din stödjande samtalsterapi fungerar?
Själv hade jag världens bästa samtalskontakt förut, men helt plötsligt valde hon att avsluta. Nu har jag börjat träffa en diakon i Svenska kyrkan istället. Vi har bara träffats två gånger hittills, men det har känts väldigt bra. Jag ska dit igen i morgon.
Jag gillar verkligen din beskrivning om att man, när man grubblar mycket, skapar frågetecken samtidigt som man skapar utropstecken. Det är precis så det är!
Jag lovar att berätta om jag hittar ett sätt att hantera stressen på, ett sätt som gör att jag kan koppla av emellanåt även om jag har många stressmoment som cirkulerar.
Jag är tacksam för vår konversation. Även om vi är två olika individer verkar det som om vi har många gemensamma punkter i detta ämne.
Angående mina stödjande samtal så är det många erfarenheter jag lyckats samla på mig.
- Det är inte alltid det första intrycket av den som leder samtalen som gäller.
- Vad som egentligen hjälpte mig i de olika faserna fram och tillbaka blev sällan vad jag förväntade mig. Både goda och mindre goda resultat kan jag nämna i detta sammanhang.
- Jag har lärt mig att stå ut med nya kontakter inom vården några tillfällen för att låta dem få en chans att få inblick i mitt liv och mina problem. Det är ju ändå de som sitter inne med fackkunskapen.
- I min historia har jag insett att titeln ingalunda är självklar i rangordning till effektiv och adekvat hjälp. Så klart har psykiatern medicinsk och kunskap om det biokemiska i kropp och knopp, men beteende och funderingar ger jag en stor eloge till sjuksköterskor inom området och psykologer. (Diakonen du nämner kan vara utmärkt lyssnare och har troligtvis god kännedom om människoöden av olika slag.)
- Mina djupare och mer komplexa problem är inget för mina vänner och min familj att begrunda eller belastas med, de saknar dessutom kunskap inom gebitet. Det känns tryggt att komma till någon som vet och ger rätt motstånd och/eller bekräftelse.
- Det är jag som är i fokus och de leder mig genom att reflektera sånt som jag inte alltid själv noterar. Visst kan det kännas udda ibland, men med facit i hand är det främmande något som kan få pusselbitarna att visa motivet.
- Under alla år jag behövt stöd, mer eller mindre ofta, har jag mött olika kategorier av yrkesfolk och fått rabbla upp hela den kronologiska radängan i historiken. Det blir uttjatat och mekaniskt till slut. Numer blir det en snabbversion och sen snabbt över till mitt nuvarande skav i själen.
- Slutligen vill jag nämna att det är sparbeting överallt, men jag berättar ärligt min hälsostatus och brist på livskvalitet. Jag propsar sällan på vårdkön men påtalar min ärliga situationoch behov. De prioriterar och jag återkommer om de situationen förändras. Det finns ett regelrätt knep och det är att läsa på lite om lagar och regler om rättigheter som patient. Om du är påläst vet du vad du ska fråga om och tala om vilka eventuella konsekvenser du eller vårdinrättningen står inför. Exempel på det kan vara väntetider och att få träffa rätt personal. Du har rätt till att få inblick i din journal i det mestat innehållet däri. (Om nu det skulle vara intressan/behövligt.) Ett annat exempel är om du blir missnöjd med den behandling du fått eller inte fått och behöver överklaga/anmäla, vilket är deras skyldighet att hjälpa dig skriva/formulera eller hänvisa till annat stöd som kan bistå med information.
Kunskap är makt. Kunskap om mig ger mig makt över mitt liv.
Min stress ligger mycket i prestationskrav och bekräftelsebehov. Jag blir nojig om jag inte är trygg och omtyckt i sällskapet. En av mina rädslor är att hamna i en situation där jag inte orkar vara med. Ibland undviker jag att hänga med på roliga saker för att inte ställa till det för andra men blir ändå stressad över att jag egentligen vill vara med. Jag har utvecklat en jobbig ambivalens i många aspekter och valsituationer, vilket även kan avse de enklaste vägskäl. Där har min acceptans hjälpt mig att vända mig mot det förnöjsamma hållet så att ledsamheten och bitterheten får krypa in i skuggan. Livet är. Så enkelt är det. Det får väl vara pissjobbigt i den hemska och tärande stressen, för så har jag det just nu. Du kan, om du vill, ta till dig av vetenskapen att även om människan mår bra av x antal timmars sömn per dygn kan det mänskliga systemet fixa en minskad dos även om det har försvårande konsekvenser under en längre tid om det är rätt sorts sömn.
Ett tips en god vän nämnde är att andas några djupa andetag för att andas ut så mycket du kan i ett andetag. Stanna där ett tag och känn det stillhet som finns där, om än i mikroskopisk effekt. När du känner dig trött på det kommer din kropp att snabbt fylla lunorna med frisk luft. Ta da! En miniövning som säkert kan vara mindfulness, meditation, yoga, m.m. you name it. Never mind… testa och passa på att blunda eller stirra på en punkt framför dig. Inget hokuspokustänk eller krav på kroppsposition. Bara att framkalla en kroppslig reaktion. Jag gör det inte alltid då jag kan komma stressa i tanken att inte lyckas få lugnet som “utlovas”.
Så tänker jag… i tusen ord och femtio-elva aspekter.
Red Dykepi TrådstartarenJag är tacksam för vår konversation. Även om vi är två olika individer verkar det som om vi har många gemensamma punkter i detta ämne. Angående mina stödjande samtal så är det många erfarenheter jag lyckats samla på mig.
- Det är inte alltid det första intrycket av den som leder samtalen som gäller.
- Vad som egentligen hjälpte mig i de olika faserna fram och tillbaka blev sällan vad jag förväntade mig. Både goda och mindre goda resultat kan jag nämna i detta sammanhang.
- Jag har lärt mig att stå ut med nya kontakter inom vården några tillfällen för att låta dem få en chans att få inblick i mitt liv och mina problem. Det är ju ändå de som sitter inne med fackkunskapen.
- I min historia har jag insett att titeln ingalunda är självklar i rangordning till effektiv och adekvat hjälp. Så klart har psykiatern medicinsk och kunskap om det biokemiska i kropp och knopp, men beteende och funderingar ger jag en stor eloge till sjuksköterskor inom området och psykologer. (Diakonen du nämner kan vara utmärkt lyssnare och har troligtvis god kännedom om människoöden av olika slag.)
- Mina djupare och mer komplexa problem är inget för mina vänner och min familj att begrunda eller belastas med, de saknar dessutom kunskap inom gebitet. Det känns tryggt att komma till någon som vet och ger rätt motstånd och/eller bekräftelse.
- Det är jag som är i fokus och de leder mig genom att reflektera sånt som jag inte alltid själv noterar. Visst kan det kännas udda ibland, men med facit i hand är det främmande något som kan få pusselbitarna att visa motivet.
- Under alla år jag behövt stöd, mer eller mindre ofta, har jag mött olika kategorier av yrkesfolk och fått rabbla upp hela den kronologiska radängan i historiken. Det blir uttjatat och mekaniskt till slut. Numer blir det en snabbversion och sen snabbt över till mitt nuvarande skav i själen.
- Slutligen vill jag nämna att det är sparbeting överallt, men jag berättar ärligt min hälsostatus och brist på livskvalitet. Jag propsar sällan på vårdkön men påtalar min ärliga situationoch behov. De prioriterar och jag återkommer om de situationen förändras. Det finns ett regelrätt knep och det är att läsa på lite om lagar och regler om rättigheter som patient. Om du är påläst vet du vad du ska fråga om och tala om vilka eventuella konsekvenser du eller vårdinrättningen står inför. Exempel på det kan vara väntetider och att få träffa rätt personal. Du har rätt till att få inblick i din journal i det mestat innehållet däri. (Om nu det skulle vara intressan/behövligt.) Ett annat exempel är om du blir missnöjd med den behandling du fått eller inte fått och behöver överklaga/anmäla, vilket är deras skyldighet att hjälpa dig skriva/formulera eller hänvisa till annat stöd som kan bistå med information.
Kunskap är makt. Kunskap om mig ger mig makt över mitt liv. Min stress ligger mycket i prestationskrav och bekräftelsebehov. Jag blir nojig om jag inte är trygg och omtyckt i sällskapet. En av mina rädslor är att hamna i en situation där jag inte orkar vara med. Ibland undviker jag att hänga med på roliga saker för att inte ställa till det för andra men blir ändå stressad över att jag egentligen vill vara med. Jag har utvecklat en jobbig ambivalens i många aspekter och valsituationer, vilket även kan avse de enklaste vägskäl. Där har min acceptans hjälpt mig att vända mig mot det förnöjsamma hållet så att ledsamheten och bitterheten får krypa in i skuggan. Livet är. Så enkelt är det. Det får väl vara pissjobbigt i den hemska och tärande stressen, för så har jag det just nu. Du kan, om du vill, ta till dig av vetenskapen att även om människan mår bra av x antal timmars sömn per dygn kan det mänskliga systemet fixa en minskad dos även om det har försvårande konsekvenser under en längre tid om det är rätt sorts sömn. Ett tips en god vän nämnde är att andas några djupa andetag för att andas ut så mycket du kan i ett andetag. Stanna där ett tag och känn det stillhet som finns där, om än i mikroskopisk effekt. När du känner dig trött på det kommer din kropp att snabbt fylla lunorna med frisk luft. Ta da! En miniövning som säkert kan vara mindfulness, meditation, yoga, m.m. you name it. Never mind… testa och passa på att blunda eller stirra på en punkt framför dig. Inget hokuspokustänk eller krav på kroppsposition. Bara att framkalla en kroppslig reaktion. Jag gör det inte alltid då jag kan komma stressa i tanken att inte lyckas få lugnet som ”utlovas”. Så tänker jag… i tusen ord och femtio-elva aspekter.
Ja, vi verkar ha mycket gemensamt när det gäller stress.
Wow, vad mycket du har lärt dig när det gäller stödsamtal och kontakter med vården! Du verkar ha kommit fram till mycket, och det är ju precis det som är tanken. Tråkigt dock att det ska sparas pengar på så många ställen, men det är superbra att du inte låter detta hindra dig, utan att du är uppriktig när det gäller ditt mående och dina behov.
Att känna till vilka rättigheter man har som patient är jätteviktigt. Man ska inte behöva avstå från någonting som man har rätt till, så det är bra att du har koll på dina rättigheter.
Det låter väldigt jobbigt med den där ambivalensen du beskriver. Hur är din magkänsla? Kan du känna av om du är omtyckt av de andra i sällskapet? Annars kan du t.ex. fundera över vilka tecken som pekar på att du ÄR omtyckt. Kanske skulle du känna dig lugnare och tryggare om du hittade många tecken på att de andra faktiskt tycker om dig och vill ha dig med på aktiviteterna?
Att ta djupa andetag har jag provat många gånger, men det hjälper inte mot stress. Det enda som händer är att jag blir spänd i hela kroppen och uppstressad för att jag koncentrerar mig på att andas på ett särskilt sätt, istället för att låta andningen vara någonting som sköter sig själv och som jag inte tänker på.
När jag funderar djupare på detta så är det nog inte så konstigt att jag inte kan koppla av när jag är stressad. Oftast riskerar stressmomenten att orsaka ganska, eller i vissa fall väldigt, stora konsekvenser om de inte löser sig. Det är sällan det rör sig om några i-landsproblem. Dessutom är jag en person som har ett stort behov av ordning och reda, och även om det är sjukt jobbigt att inte kunna koppla av under tiden stressmomenten pågår så försvinner ju faktiskt stressen så fort de är lösta.
Vad bra att du kommer till insikter angående stressen.
Magkänsla, vad är det? (Ironiskt) Tyvärr kommer min ambivalens från en stökig uppväxt där ambivalensen vuxit fram genom ständiga dubbla budskap i omgivningen. Det gör att jag inte kan lita på min magkänsla utan har fått lära mig att tolka situationer genom att fråga hur andra normalt skulle reagera där och då. Däremot är jag jättekänslig för att känna av hur andra mår och utifrån det utläsa bl. a. hur andra reagerar när jag säger/gör saker. Det är ibland så att jag misstolkar detta och får för mig att andra inte gillar mig eller det jag gör. I de lägen kommer ångest och stress som en omedelbar chock i kroppen. Även när ångesten släppt sitter stressen kvar och axlarna är uppdragna och flyttade framåt tills jag blir medveten om det och kan återställa kroppshållningen till det bättre.
Mina nära är vana vid min situation och jag har förstått att jag inte kan dölja min stress även om jag gör vad jag kan för att bli så normal som möjligt. De säger att jag aldrig slappnar av, men att de accepterar det. Inget tjat eller massor av försök att hjälpa mig förekommer längre och det är jag glad för eftersom det bara skulle göra saken värre.
Så… jag accepterar för det mesta att jag har kronisk stress så jag inte ska stressa upp mig för att jag är stressig. Nu är jag i en sådan situation att jag inte klarar av att vara aktiv i arbetslivet av stress och fler anledningar så jag kan vila när det passar men tar helst inte igen förlorad sömn dagtid då rutiner är viktiga.
Apropå rutiner. Du nämner ordning och reda. Vad jag förstår är jag otroligt beroende av ordning och reda, därmed även rutiner. Om det är stökigt inne får man ha ordning ute.
Jag älskar listor som jag kan skapa rutiner kring. Checklistor som underlättar för att jag ska slippa hitta på rutiner för samma saker och få tillfredsställelse i att bocka av åtaganden. Det gör även att jag lättare för överblick över de saker som jag måste göra och kan prioritera när jag har summerat. Stressen blir på något sätt hanterbar när jag har en plan. Ovetskapen är sämre än att se vidden av oändliga “to do”. Det är skönt att ha en visuell mätare på hur långt jag färdats i min process/mina åtaganden.Att be om hjälp har varit en process att jobba med. Nu kan jag be om hjälp till rätt saker för att driva mig framåt. Det är lätt att be någon göra något som jag känner att jag kan återgälda. Skulle jag däremot komma i ett läge där jag måste lägga ner massor av energi för att betala tillbaka tjänsten väljer jag många gånger att låta bli både att be om hjälpen och uteblir ibland även från det som jag behövde hjälp med. Jag har lärt mig att det inte behöver ligga någon prestige i att be om något som jag inte kan göra mer än tacka för, så länge det är i väsentligt i proportion till hjälpen. Nu citerar jag Baloo ur Djungelboken: “Jag hoppas att du har förstått.” 🙂 Här kan jag dessvärre inte återge melodin i frasen, men ler åt att den dök upp i tanken så fort jag satte punkt.
Red Dykepi TrådstartarenVad bra att du kommer till insikter angående stressen. Magkänsla, vad är det? (Ironiskt) Tyvärr kommer min ambivalens från en stökig uppväxt där ambivalensen vuxit fram genom ständiga dubbla budskap i omgivningen. Det gör att jag inte kan lita på min magkänsla utan har fått lära mig att tolka situationer genom att fråga hur andra normalt skulle reagera där och då. Däremot är jag jättekänslig för att känna av hur andra mår och utifrån det utläsa bl. a. hur andra reagerar när jag säger/gör saker. Det är ibland så att jag misstolkar detta och får för mig att andra inte gillar mig eller det jag gör. I de lägen kommer ångest och stress som en omedelbar chock i kroppen. Även när ångesten släppt sitter stressen kvar och axlarna är uppdragna och flyttade framåt tills jag blir medveten om det och kan återställa kroppshållningen till det bättre. Mina nära är vana vid min situation och jag har förstått att jag inte kan dölja min stress även om jag gör vad jag kan för att bli så normal som möjligt. De säger att jag aldrig slappnar av, men att de accepterar det. Inget tjat eller massor av försök att hjälpa mig förekommer längre och det är jag glad för eftersom det bara skulle göra saken värre. Så… jag accepterar för det mesta att jag har kronisk stress så jag inte ska stressa upp mig för att jag är stressig. Nu är jag i en sådan situation att jag inte klarar av att vara aktiv i arbetslivet av stress och fler anledningar så jag kan vila när det passar men tar helst inte igen förlorad sömn dagtid då rutiner är viktiga. Apropå rutiner. Du nämner ordning och reda. Vad jag förstår är jag otroligt beroende av ordning och reda, därmed även rutiner. Om det är stökigt inne får man ha ordning ute. Jag älskar listor som jag kan skapa rutiner kring. Checklistor som underlättar för att jag ska slippa hitta på rutiner för samma saker och få tillfredsställelse i att bocka av åtaganden. Det gör även att jag lättare för överblick över de saker som jag måste göra och kan prioritera när jag har summerat. Stressen blir på något sätt hanterbar när jag har en plan. Ovetskapen är sämre än att se vidden av oändliga ”to do”. Det är skönt att ha en visuell mätare på hur långt jag färdats i min process/mina åtaganden. Att be om hjälp har varit en process att jobba med. Nu kan jag be om hjälp till rätt saker för att driva mig framåt. Det är lätt att be någon göra något som jag känner att jag kan återgälda. Skulle jag däremot komma i ett läge där jag måste lägga ner massor av energi för att betala tillbaka tjänsten väljer jag många gånger att låta bli både att be om hjälpen och uteblir ibland även från det som jag behövde hjälp med. Jag har lärt mig att det inte behöver ligga någon prestige i att be om något som jag inte kan göra mer än tacka för, så länge det är i väsentligt i proportion till hjälpen. Nu citerar jag Baloo ur Djungelboken: ”Jag hoppas att du har förstått.” 🙂 Här kan jag dessvärre inte återge melodin i frasen, men ler åt att den dök upp i tanken så fort jag satte punkt.
Det låter som en jobbig situation, men skönt att dina närstående har förstått och accepterat att du har svårt att koppla av. Jag hade också tyckt att det varit jobbigare om folk hållit på att tjata. Det går liksom inte att koppla av på beställning.
Tråkigt att du just nu inte klarar av att jobba, men ändå skönt att du kan vila när det passar. Stressmoment kan ibland ta så mycket energi att man måste vila länge, och då kan det bli väldigt jobbigt om man måste vara på en viss plats vid en viss tid. Kravet på att vara färdigvilad till en viss dag och tid kan bli ett stressmoment i sig, som man i sin tur måste vila efter, och på så vis är det lätt att hamna i en ond cirkel.
Jag frilansar, vilket gör att jag för det mesta kan styra min tid. På så vis kan jag också vila när jag behöver, vilket underlättar mycket. Dessutom jobbar jag inte heltid, så om det dyker upp ett jättestort stressmoment som tar en massa energi så har jag marginaler. Det är oftast ingen katastrof om jag måste vila en hel dag mitt i veckan.
Ja, precis! Om det är stökigt inne så får man ha ordning ute. Jag håller med om att listor är bra! Jag har bra minne och glömmer sällan viktiga saker, men jag skriver ändå upp allting. Då vet jag att det inte gör någonting om jag glömmer, och då behöver jag inte känna stress över det faktum att jag kan glömma något jätteviktigt. Viktiga händelser och uppgifter skriver jag upp i kalendern så fort de dyker upp. Andra saker, som t.ex. idéer på företag och organisationer att marknadsföra mina tjänster till, skriver jag upp i en list-app i telefonen. Där har jag även en mapp som heter “Roliga listor” där jag skriver upp böcker som verkar intressanta, filmer jag vill se et c. Dessa saker känner jag dock ingen stress över och tar därför inte särskilt allvarligt på, men när jag går till biblioteket för att låna den där boken som verkade så intressant så är det ju kul om jag kommer ihåg vad den heter. 😉
Vad bra att du ber om hjälp när du behöver! Många gånger tror jag att ett tack räcker längre än man tror.
I fredags kväll blev jag (som alltid när jag är ledig) jättestressad. Jag kom att tänka på att det snart är dags att deklarera, och började oroa mig för att behöva betala restskatt. Eftersom jag har låga inkomster och små marginaler så skulle det bli väldigt tufft, men många som har oregelbundna inkomster, och inkomster från olika håll, drabbas av restskatt.
Jag fastnade i tanken “Tänk om jag får jättemycket restskatt” och då blev jag jättespänd och alldeles svettig. Så jag plockade fram mina kontrolluppgifter och matade in dem i Skatteverkets verktyg. Försäkringskassan skickar dock inte ut några kontrolluppgifter om man har sjukpenning, så där fick jag räkna ut skatten för hand. Verktyget visade då att jag inte skulle behöva betala restskatt, utan att jag skulle få ca 3000 kronor tillbaka, men istället för att bli lättad så började jag oroa mig för att ha räknat fel. Det slutade med att jag skaffade den digitala brevlådan Kivra, för då får jag deklarationen tidigare och därmed blir det färre dagar i ovisshet.
Samtidigt som jag skulle vilja kunna koppla av mer, så inser jag att min stress sällan är irrationell och överdriven. Jag skulle t.ex. inte oroa mig för att få restskatt om jag hade jobbat heltid och haft större ekonomiska marginaler.
Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.