Hem > Forum > Samhälle & Ekonomi > Varför nedvärderande dagverksamheter för personer med psykisk ohälsa?

Varför nedvärderande dagverksamheter för personer med psykisk ohälsa?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18
  • Trådstartaren

    Jag undrar om någon mer med mig har upplevt att man som person i psykisk ohälsa blir placerad i nedvärderande dagverksamheter av olika slag?

    När man har exempelvis depression och ångest blir man plötsligt degraderad till diverse sysselsättningar, pyssel och annat där vuxna tar hand om andra vuxna vilket är helt befängt. Om man inte kan jobba på 100% utan en mindre del av veckan är detta helt ogörligt och man förpassas istället till dagverksamheter och sociala företag.

    Om man inte har en tidigare arbetsgivare och inte orkar att själv ringa runt till mängder av ställen och chefer för att få tag i en praktik så blir man utlämnad till nedvärderande verksamheter för att ”ha något att göra” som det brukar heta.

    Jag är inte emot att göra något på dagarna men förstår inte varför psykisk ohälsa jämställs med intellektuella funktionsnedsättningar och verksamheter där man som vuxen behöver ledas av andra vuxna?

    Jag undrar om någon mer med mig har upplevt att man som person i psykisk ohälsa blir placerad i nedvärderande dagverksamheter av olika slag? När man har exempelvis depression och ångest blir man plötsligt degraderad till diverse sysselsättningar, pyssel och annat där vuxna tar hand om andra vuxna vilket är helt befängt. Om man inte kan jobba på 100% utan en mindre del av veckan är detta helt ogörligt och man förpassas istället till dagverksamheter och sociala företag. Om man inte har en tidigare arbetsgivare och inte orkar att själv ringa runt till mängder av ställen och chefer för att få tag i en praktik så blir man utlämnad till nedvärderande verksamheter för att ”ha något att göra” som det brukar heta. Jag är inte emot att göra något på dagarna men förstår inte varför psykisk ohälsa jämställs med intellektuella funktionsnedsättningar och verksamheter där man som vuxen behöver ledas av andra vuxna?

    Jag känner igen detta fenomen.

    Förutom psykisk ohälsa har jag även flera s.k. osynliga funktionsnedsättningar, och p.g.a. de begränsningar som dessa medför så har jag haft svårt att hitta min plats i arbetslivet. Jag har kämpat väldigt mycket själv och provat många olika sysselsättningar. Jag orkar inte heller jobba heltid.

    För 1,5 år sedan började jag frilansa, men att få uppdrag visade sig vara mycket svårare än jag trott. Ett tag såg det mörkt ut, och jag kände att jag nog skulle bli tvungen att hitta ett annat jobb. Eftersom jag själv hade slut på idéer på vad som skulle kunna fungera för mig, så tog jag kontakt med Arbetsförmedlingen. Det blev en besvikelse. För det första så var det extremt krångligt att ens få komma dit på ett första möte. För det andra så började de, redan i telefon, utgå från att det jag skulle ha var ett anpassat jobb med lönebidrag. Bara för att jag berättade om mina funktionsnedsättningar så kändes det som om de genast utgick ifrån att jag inte skulle klara av ett ”vanligt” jobb, och att ingen arbetsgivare skulle vara beredd att betala hela min lön. Medan jag ville få hjälp med tips på ”vanliga” jobb som skulle kunna passa mig utifrån de styrkor och förutsättningar jag har. En chef sa t.o.m. ordagrant: ”Man får hitta en arbetsgivare som är beredd att betala”.

    Detta gjorde att jag kände mig väldigt kränkt och nedvärderad, för varför skulle en arbetsgivare INTE vara beredd att betala för min kompetens och mitt arbete? De uppdragsgivare som anlitade mig som frilans betalade ju.

    Jag började ganska snart att ana att en närmare kontakt med Arbetsförmedlingen nog skulle förstöra både självförtroende och självkänsla, så jag struntade i alltihop och fortsatte frilansa. Det är fortfarande tufft, men det går lite, lite bättre än förut och de som hittills anlitat mig har alla varit väldigt nöjda. Jag är glad att jag valde att inte ta ett anpassat jobb med lönebidrag, för jag tror att jag hade känt att arbetsgivaren egentligen behövde någon annan och att hen bara hade möjlighet att anställa mig tack vare lönebidraget.

    Det är också ett faktum att om jag behöver många anpassningar och lönebidrag för att allt ska fungera, då är det inte rätt jobb för mig. Det enda negativa med mitt nuvarande jobb är som sagt att det är svårt att få uppdrag, men i övrigt fungerar jobbet väldigt bra och då utför jag det precis lika bra, och på samma villkor, som någon utan funktionsnedsättning.

    Avatar

    De som ändå är bäst på sysselsättning i väntan på något bättre är Fountain House med arbetsinriktad dag och de ger visst utrymme och uppmuntrar aktiviteter som du vill utmana dig med. Kan varmt rekommendera dem om du har turen att bo i en kommun med dem.

    Avatar

    De som ändå är bäst på sysselsättning i väntan på något bättre är Fountain House med arbetsinriktad dag och de ger visst utrymme och uppmuntrar aktiviteter som du vill utmana dig med. Kan varmt rekommendera dem om du har turen att bo i en kommun med dem.

    Jag är inte emot att göra något på dagarna men förstår inte varför psykisk ohälsa jämställs med intellektuella funktionsnedsättningar och verksamheter där man som vuxen behöver ledas av andra vuxna?

    Relate på det! Har själv gått på ett par kurser som jag tyckte verkade roliga men nöjet förstördes delvis av att jag var så rädd att någon jag kände skulle se mig gå dit och att jag ändå kände mig främmande bland andra som också hade en vardag som styrdes av deras psykiska lidande. Det kändes inte som att några av oss hade nåt utbyte av varandra.

    Det är länge sen i vilket fall och jag har hållit mig undan sen dess. Men känner mig så isolerad. Låtsas frilansa men är bara psyksjuk på ett sätt som inte märks så mycket för andra.

    Livet bara försvinner. Har i massor av år tänkt kontakta arbetsförmedlingen men inte vågat, rädd att det ska bli som Red Dykepi skriver ovan. Jag vet inte ens vad det skulle kunna vara för jobb jag kunde göra öht som skulle vara bra för mig.

    …vägrar ägna mitt liv åt att typ lägga pärlplattor eller arbetsträna inom något som antingen är allmänt kända för att fungera som dagverksamhet för psykfall och missanpassade (som jag är men inte vill stängas in i) eller med något enformigt där jag bara blir utnyttjad. Inte heller vill jag göra något jättekompetent för att det är så specialiserat så att ingen nånsin vill betala för det ändå utan att lönebidrag är min enda chans och efter det tomrum.

    …vägrar ägna mitt liv åt att typ lägga pärlplattor eller arbetsträna inom något som antingen är allmänt kända för att fungera som dagverksamhet för psykfall och missanpassade (som jag är men inte vill stängas in i) eller med något enformigt där jag bara blir utnyttjad. Inte heller vill jag göra något jättekompetent för att det är så specialiserat så att ingen nånsin vill betala för det ändå utan att lönebidrag är min enda chans och efter det tomrum.

    Gillar att du orkar vara så humoristisk ändå, när du t.ex. skriver ”vägrar ägna mitt liv åt att lägga pärlplattor…”. Väldigt kul skrivet! 🙂

    Vad för slags frilansjobb är det du har, eller har haft?

     

    Gillar att du orkar vara så humoristisk ändå, när du t.ex. skriver ”vägrar ägna mitt liv åt att lägga pärlplattor…”. Väldigt kul skrivet! 🙂 Vad för slags frilansjobb är det du har, eller har haft?

     

    Det var ju uppiggande med lite beröm! Jag håller på med lite diverse inom ett konstnärligt område. Hur lever du? 🙂

    Bra att du tog det som beröm, för det var så det var menat. Att du är medvetet rolig/komisk, inte att man skrattar åt någons jobbiga situation, utan jag gillade att du har en ”svart humor”.

     

    Hur som helst, jag har ett jobb inom utbildning. Arbetar heltid. Men jag tycker det är så stor skillnad på att vara i yrkesrollen och sen vara i den privata rollen. På jobbet har jag bra social kompetens. Men privat har jag social ångest och är superdålig på att ta initiativ, så då blir man väldigt ensam. Eftersom jobbet är väldigt socialt funkar denna balans i vardagen, men helger/lov, särskilt långa sommarlov, kan bli rätt tomma och emellanåt dystra. Då sjunker självförtroendet betydligt.

     

    Har aldrig riktigt förstått skillnaden, förresten, mellan ”självkänsla” och ”självförtroende”. Jag vet att jag är duktig i mitt yrke, jag är uppskattad och omtyckt. Men privat har jag ”issues” om mig själv, allt möjligt, utseende, känslan av misslyckande/skam att man inte har ”lyckats” när det gäller det här med familj och så, alltså att man är ensam/singel… Men i vardagen när jobbet pågår, då får jag ju positiva energikickar där, då och då (även om det också kan vara slitsamt och utmanande).

    Ursäkta att jag babblade på. Hur känner du/ni kring självförtroende/självkänsla, t.ex.?

     

    Jag beundrar att du kan skilja på de olika sidorna hos dig själv och se att du är skicklig i din yrkesroll, få energi och känna stabilitet i det (som jag läser det du skriver i alla fall).

    Jag håller med om att det är olika saker – självförtroende och självkänsla. Jag tror att man väldigt lätt övertar båda delarna från sina föräldrar eller primära vårdnadshavare under uppväxten och att det handlar om identifikation, särskilt när det kommer till självförtroende, självkänslan tror jag är så primär att man bara får den med sig helt oreflekterat. (Men kan också föreställa mig att om vårdnadshavarna är andra än ens biologiska föräldrar så kanske det inte följer samma mönster.) Lite hemsnickrad psykologi, men jag tänker att det är så för min del, så varför inte för andra. Sedan är det komplext och inte helt lätt att reda ut – eller acceptera – precis hur sambanden ser ut. Kanske att det kan se annorlunda ut om föräldrarna/vårdnadshavarna (om de är fler än än) är mycket medvetna om det och kan styra om på något sätt, men jag vet inte. Vore intressant att läsa om kanske.

    Jag har tyvärr både dålig självkänsla och dåligt självförtroende på många områden. Jag får verkligen tänka efter nu om jag har bra självförtroende inom något område. Kanske i så fall på att vara min egen psykolog. Men en som VERKLIGEN har blinda fläckar som jag kanske kommer att ägna resten av livet åt att försöka få syn på. Där har vi kanske en blind fläck: det tar så mycket energi av mig att jag missar livet, missar att utvecklas på ett utåtriktat sätt som gör att jag också kan leva ett liv som jag kan trivas i…

    Men att verkligen ta tag i problemen kräver ju att man gör det i någon viss ordning. Jag har aldrig kommit längre än att söka mig till samtalsterapier av lite olika, men i stort sätt samma, slag. Har gått i terapi eller liknande i decennier vid det här laget. Så jag kan se en massa samband och lär mig långsamt att förstå ett och annat. Men sen då? Hur gör man för att må bra? I vilken ordning? Hur kan man vara säker på att man gör rätt? Hur tar man nederlag när man verkligen försökt?

    Nu babblade jag loss. Vad gör du när semestern känns dyster? Jag tycker att radion är en liten tröst. Att höra människor prata om alla möjliga saker som jag själv inte har valt men som är aktuella och relevanta i tiden och samhället. Det får mig i bästa fall att känna att jag är en del av det, även om det är lite vid sidan av.

     

    Det är väldigt intressant att läsa det du skriver, jag känner att du har mycket mer att ”komma med” här än jag har, d.v.s. att jag kan få några väsentliga insikter av att ta del av det du skriver. Kanske beror det delvis på att du gått i terapi, som du berättar, och därmed nu bär på en stor teoretisk kunskap kring ”allt detta” (livet, människans komplexitet och utsatthet, etc.). Jag har aldrig gått till en psykolog eller liknande, faktiskt, för jag har läkarfobi. Plus att jag lite högmodigt har tänkt (och kanske fortfarande delvis tänker) att ”vad kan en psykolog berätta för mig som jag inte redan vet?”). Jag tror att jag har rätt stor självinsikt. Sen har jag väl inte ens kommit över skamtröskeln i det hela heller, att det finns en skamkänsla kring allt detta.

     

    Häromdagen stötte jag för första gången på termen dysmorfofobi (BDD), och tänkte att det där kanske jag har (bland annat). Men så tänker jag så här, angående just det (vet att jag slirar ut på avvikande ämnesvägar nu), att om man t.ex. rent hypotetiskt HAR en gigantisk puckel på ryggen, då har man ju det, då är det väl ingen psykisk diagnos att gå runt att ha ångest/dåligt självförtroende för detta. Hela detta ämne, som jag väckte nu, gränser till en fråga som är extremt tabu, som jag tror få ens våga röra vid. Men om jag bara kort ska benämna den, så har jag fått intrycket att många som lider av psykisk ohälsa kanske till stor del gör det p.g.a. sitt utseende. T.ex. att man är extremt överviktig eller att man har en missbildning eller inte ser ut som skönhetsnormen, etc. Kanske är det vanligare hos tjejer/kvinnor (jag är kille/man), men helt uppenbart finns det hos alla.

     

    Så för att knyta detta till terapi (eller medicin för den delen) och huruvida det hjälper och är gångbart… Om man nu faktiskt HAR en eller flera kroppsliga ”defekter” (mindre eller större), eller man är inte alls ”vacker”, hur ska då terapi/medicin kunna få personen att må bra, så länge de faktiska omständigheterna förblir desamma. De kan man ju inte ändra på.

     

    Ja, det var en avstickare. Men det är något som kan ge dåligt självförtroende och dålig självkänsla, leda till social isolering och ensamhet, självskadebeteende, m.m.

     

    Men vad menade du med ”blinda fläckar”? Vad är en ”blind fläck” i det här sammanhanget? En defekt som du ser hos dig själv?

     

    Tack för tipset om radio. Ja, det kanske kan funka. Själv har jag hund, det hjälper ju delvis också.

     

     

     

    Med blind fläck menar jag att jag inte själv kan få syn på problemet för att det ligger för nära eller är för smärtsamt eller bara svårt att ta till sig eller förstå…

    Ja, dysmorfobi är intressant. Jag har alltid känt stor skam för vissa kroppsdelar och uppfyller alla kriterierna men har varit försiktig med att prata om det eller inte haft terapeuter som kunnat hantera det riktigt.

    Men jag tror inte att det är som du skriver. Visst finns det människor som har större avvikelser som många i omgivningen reagerar på, många av dem kan t ex vara medicinska tillstånd som de kan få hjälp med i vården, men för de allra flesta är det fråga om att kunna hantera sina egna skamkänslor och komplex. Faktiskt så ser människor helt olika saker i varandra. Och tittar på varandra på helt olika sätt. Värderar helt olika. Oavsett hur reklambildernas ideal påverkar oss.

    Alla har inte problem med hur andra eller de själva ser ut. Det är en psykisk störning att må jättedåligt av hur man ser ut.

    Du kanske också har funderat på någon gång varför vissa människor i dina ögon är attraktiva, får dig att känna sympati osv fast de kanske har någon ”defekt” som du inte skulle acceptera hos dig själv? Eller varför vissa tycker att någon är snygg som du själv tycker är ful. Eller varför det finns personer som har kärleksfulla relationer och är allmänt omtyckta och socialt framgångsrika fast de inte är snygga i dina ögon. Då kan du ju få syn du bristen på samband mellan defekter och psykisk hälsa/lycka/framgång – vilket man som dysmorfiker sätter likhetstecken mellan.

    Lite förenklat utan att ha tänkt efter jättemycket. På internetpsykiatri.se nätet kan du hitta info och ladda ner ett dokument som beskriver hur behandling går till.

    https://web.internetpsykiatri.se/behandling/dysmorfofobi-bdd/

    Mysigt med hund!

     

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.