Hem > Forum > Depression > 29 år och vill ge upp

29 år och vill ge upp

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 25 totalt)
24
  • Trådstartaren

    Jag orkar fan inte mer. Har gått in och ur depressioner sedan jag var 15, första gången jag fick en attack som jag kallar det var jag 15 och sökte då vård men undersköterskan lotsade bara ut mig och sa att ”du är säkert bara lite trött”.

    Jag går i självmordstankar typ dagligen, har sökt mycket på vad som hade varit det enklaste och minst smärtsamma sättet att ta sitt liv på men är för feg helt enkelt, det som stoppar mig oftast är ”men det går ju inte, vart ska min hund ta vägen?” Och ja det är ju också patetiskt. Att det enda jag uppenbart bryr mig om här i livet är min hund, jag kan ju avliva honom och sedan ta slut på mitt liv? Men nä, så kan man ju inte göra heller, man måste ju stå ut, envisas med att fortsätta.

    Som det står ovan, så är jag en 29årig brud som vill ge upp. Jag spenderar i snitt 20h/dygn helt ensam, jag har aldrig varit i ett förhållande (också en sak jag funderar mycket på, är jag ful eller äcklig eller både och kanske?) och mina vänner drar sig undan en efter en pga att jag är deprimerad ”jag orkar inte lyssna på dig, du är så gnällig jämt”. okej jag ber om ursäkt, för att jag vill dö alltså.

    När jag var yngre var jag rätt bra på att alltid tänka positivt, ”det löser sig” ”det blir bättre sen” ”det är bara hormoner” ”jag har bara otur” mm jävligt länge jag haft skeva hormoner då kan man tycka. Jag vet knappt vad jag skriver, eller varför jag skriver här. Kanske gör det någon skillnad, kanske inte. Kanske finns tomten, who knows.

    Jag orkar fan inte mer. Har gått in och ur depressioner sedan jag var 15, första gången jag fick en attack som jag kallar det var jag 15 och sökte då vård men undersköterskan lotsade bara ut mig och sa att ”du är säkert bara lite trött”. Jag går i självmordstankar typ dagligen, har sökt mycket på vad som hade varit det enklaste och minst smärtsamma sättet att ta sitt liv på men är för feg helt enkelt, det som stoppar mig oftast är ”men det går ju inte, vart ska min hund ta vägen?” Och ja det är ju också patetiskt. Att det enda jag uppenbart bryr mig om här i livet är min hund, jag kan ju avliva honom och sedan ta slut på mitt liv? Men nä, så kan man ju inte göra heller, man måste ju stå ut, envisas med att fortsätta. Som det står ovan, så är jag en 29årig brud som vill ge upp. Jag spenderar i snitt 20h/dygn helt ensam, jag har aldrig varit i ett förhållande (också en sak jag funderar mycket på, är jag ful eller äcklig eller både och kanske?) och mina vänner drar sig undan en efter en pga att jag är deprimerad ”jag orkar inte lyssna på dig, du är så gnällig jämt”. okej jag ber om ursäkt, för att jag vill dö alltså. När jag var yngre var jag rätt bra på att alltid tänka positivt, ”det löser sig” ”det blir bättre sen” ”det är bara hormoner” ”jag har bara otur” mm jävligt länge jag haft skeva hormoner då kan man tycka. Jag vet knappt vad jag skriver, eller varför jag skriver här. Kanske gör det någon skillnad, kanske inte. Kanske finns tomten, who knows.

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Hör genom dina ordformuleringar i dina meningar att Du ABSOLUT INTE mår bra och behöver hjälp med det.

    * Har Du någon form av vårdkontakter så som t.ex. Psykolog eller Psykiatrisk Sjuksköterska eller Läkare?

    * Går Du som patient hos någon öppenvårdsmottagning i ditt län och får prata ut med professionellt vårdpersonal som jag nyss räknade upp här ovan?

    * Går Du på någon form av mediciner för ditt nedåtgående humör etc?

    * Har Du några vänner och anhöriga som Du vågar prata ut med om ditt dåliga mående och får stöd tillbaka?

    Var rädd om dig och ta hand om dig också…

    Kramar…

    På återseende…

    Trådstartaren

    Hej.

    Alltså nej jag är inte i kontakt med någon psykolog eller liknande, alla inom den kategorin jag sökt upp har bara viftat bort mina problem med att jag förmodligen är trött så mitt förtroende för sådana är ganska låga.

    vänner.. ja om jag lyckas påtvinga mitt sällskap på dem så orkar dem la lyssna en stund men sedan drar dem sig undan, I takt med att jsg gör detsamma ”jag är ju jobbig”

    vet fan inte vad jag ska göra. Jag är ständigt ensam, jag sköter alltid mitt jobbbat är alltid i tid och jag ställer alltid upp för andra. Jag försöker att hålla mig sysselsatt men Så fort jag inte har en dags ledigt ensam så går jag i bitar.  Gråter ständigt, käkar benzo dricker whisky eller röker gräs mest för att få tiden att gå. Jag klarar inte att vara ensam ständigt igen. Jag skev till en vän här ikväll att jag höll på att bryta ihop igen, att jag inte orkade mer varpå hon svarade ”mm inte bral” sedan inget mer, och det är ungefär den respons jag var beredd på,och den jag brukar få.

    Trådstartaren

    Hej. Alltså nej jag är inte i kontakt med någon psykolog eller liknande, alla inom den kategorin jag sökt upp har bara viftat bort mina problem med att jag förmodligen är trött så mitt förtroende för sådana är ganska låga. vänner.. ja om jag lyckas påtvinga mitt sällskap på dem så orkar dem la lyssna en stund men sedan drar dem sig undan, I takt med att jsg gör detsamma ”jag är ju jobbig” vet fan inte vad jag ska göra. Jag är ständigt ensam, jag sköter alltid mitt jobbbat är alltid i tid och jag ställer alltid upp för andra. Jag försöker att hålla mig sysselsatt men Så fort jag inte har en dags ledigt ensam så går jag i bitar. Gråter ständigt, käkar benzo dricker whisky eller röker gräs mest för att få tiden att gå. Jag klarar inte att vara ensam ständigt igen. Jag skev till en vän här ikväll att jag höll på att bryta ihop igen, att jag inte orkade mer varpå hon svarade ”mm inte bral” sedan inget mer, och det är ungefär den respons jag var beredd på,och den jag brukar få.

     

     

    glömde lägga till det med läkemedel. Alltså jag självmedicinerar både gräs och benzo i olika former, det funkar ju till viss del men är ingenting jag får utskrivet och det är svårt att få tag på här i Sverige. Funkar bra under dagtid när jag har men på natten får jag trycka i mig en del sömnmedicin för att lyckas somna. Det är ju det med. Jag sover inte. Typ aldrig. Och absolut inte utan sömnmedicin.

    Jag finns här om du behöver en vän, är också ensam och känner det du känner

    Trådstartaren

    Jag finns här om du behöver en vän, är också ensam och känner det du känner

    Jag finns här om du behöver en vän, är också ensam och känner det du känner

     

    Tack…jag vet fan inte vad man ska ta sig till? Så fort jag inte gör saker bryter jag iho. Gråter ständigt, jag är egentligen ingen gråtig person har inte gråtit sedan jag sist fick ett sånthär anfall och det höll på i 3 månader. Jag orkar inte me det igen och jag orkar inte med att vara ensam varenda jävla dag, att aldrig ha något jag ser fram emot att aldrig dejta någon att aldrig ha vänner som inte orkar med mig. Hade jag inte haft mon hund så tror jag helt ärligt att jag inte hade levt mer. Jag lever för honom och  han är den enda levande varelse som jag får närhet av. Jag står fan inte ut mer

    Spontant låter det som att du måste börja med att byta ut dina så kallade vänner. Har du funderat på hur du kan träffa nya personer att lära känna?

    Kanske via något forum där du kan träffa människor som inte är som dina nuvarande vänner. Kanske testa på någon ny hobby?

    Vet att det kanske känns som det sista du vill göra när du är så pass nere, men jag tror inte heller att det funkar att bara fortsätta som det är och hoppas att det vänder av sig självt. Bara du har makten att förändra ditt liv, du måste kanske stångas och kämpa lite mer än alla andra, men jag tror att du kan klara det

    Trådstartaren

    Spontant låter det som att du måste börja med att byta ut dina så kallade vänner. Har du funderat på hur du kan träffa nya personer att lära känna? Kanske via något forum där du kan träffa människor som inte är som dina nuvarande vänner. Kanske testa på någon ny hobby? Vet att det kanske känns som det sista du vill göra när du är så pass nere, men jag tror inte heller att det funkar att bara fortsätta som det är och hoppas att det vänder av sig självt. Bara du har makten att förändra ditt liv, du måste kanske stångas och kämpa lite mer än alla andra, men jag tror att du kan klara det

     

    Jag hör vad du skriver, och alltså jag har nyss sagt upp mig från både min lägenhet och mitt jobb då jobbet är ytterligare en faktor till varför jag mår piss, jag arbetar ensam, så det get ju några extra timmar med ensamhet per dag.

     

    Och jaa hobby… jag tränar runt 4h/dag och det är också oftast de enda 4h om dagen som jag träffar andra människor och hjärnan får lite lugn och ro. Så fort jag är stilla börjar alla tankar snurra igen. Varför är jag så ensam. Hur lyckades jag skapa ett sånthär liv åt mig själv. Vad är det för fel på mig. Hur gör alla andra. Varför är jag bara viktig när andras respektive/”riktiga” vänner inte är närvarande. Är det normalt att vara ensam 20 timmar per dag. Varför är jag aldrig glad. När skrattade jag senast. När pratade jag senast. Hur länge står man ut. Borde jag lägga in mig på psyk.

    Jag bara önskar att man kunde ta ett piller som gör att man slutar känna hela tiden. Slipper tänka hela tiden.

    Känner igen mig, men är 44… helt ensam och nu är jag helt sjukskriven sedan några veckor. Jag har inga attacker eller skov utan är konstant deprimerad. Har testat all antidepressiv medicinering som finns och gått i samtal som inte gett något. Jag har också ”viftats bort” av sjukvården fram tills för 1,5 år sedan. Har nu kontakt med psykiatrin och ska få långvarig specialanpassad terapi. Jag är dock så nere och har gett upp att jag inte vet hur det ska gå. Tänker också mkt på självmord men är tyvärr jätterädd för att dö.

    Du har så många fler år framför dig och har ännu inte fått någon hjälp. Det är fruktansvärt svårt att få psykiatrisk hjälp i Sverige idag. Har själv motats bort till och med från psykakuten. Nu har psykiatrin o i alla fall kommit fram till att jag hör hemma i specialistpsykiatrin och de har tagit mig på allvar. Eftersom du självmedicinerar kan du tyvärr bli bortmotad från vanliga sjukvården. Så mitt första råd är att sluta självmedicinera.

    Sedan har du två val: uppsök läkare på vårdcentralen och visa vad du skrivit här. Vägrar doktors att skriva en bra remiss till psykiatrin så gå till en annan läkare. Alternativ två är att åka till paykakuten när du mår som sämst så att de får se hur dåligt du mår. Det kan mycket väl vara så att du har underliggande diagnoser som gör att du mår så här dåligt och att du utåt sett kan verka ok. Jag fick nyligen borderline- och ADHD-diagnos. Effekten av diagnoserna har gjort mig mycket deprimerad och fullständigt utmattad. Jag vet inte alls hur det ska gå för mig. Känner att jag är färdig snart. Mitt liv har ändå bara förstört för mig o alla andra i 44 år och det blir bara sämre trots all medicinering. Men som sagt, du är ung och du har aldrig fått någon hjälp! Du måste kunna få någon att prata med, få rätt diagnos samt försöka med lämplig medicin. Synd att man måste vara anonym här annars hade jag försökt hjälpa dig att få sjukvården att ta dig på allvar. I alla fall något vettigt för mig att tta mig för.

    Trådstartaren

    Känner igen mig, men är 44… helt ensam och nu är jag helt sjukskriven sedan några veckor. Jag har inga attacker eller skov utan är konstant deprimerad. Har testat all antidepressiv medicinering som finns och gått i samtal som inte gett något. Jag har också ”viftats bort” av sjukvården fram tills för 1,5 år sedan. Har nu kontakt med psykiatrin och ska få långvarig specialanpassad terapi. Jag är dock så nere och har gett upp att jag inte vet hur det ska gå. Tänker också mkt på självmord men är tyvärr jätterädd för att dö. Du har så många fler år framför dig och har ännu inte fått någon hjälp. Det är fruktansvärt svårt att få psykiatrisk hjälp i Sverige idag. Har själv motats bort till och med från psykakuten. Nu har psykiatrin o i alla fall kommit fram till att jag hör hemma i specialistpsykiatrin och de har tagit mig på allvar. Eftersom du självmedicinerar kan du tyvärr bli bortmotad från vanliga sjukvården. Så mitt första råd är att sluta självmedicinera. Sedan har du två val: uppsök läkare på vårdcentralen och visa vad du skrivit här. Vägrar doktors att skriva en bra remiss till psykiatrin så gå till en annan läkare. Alternativ två är att åka till paykakuten när du mår som sämst så att de får se hur dåligt du mår. Det kan mycket väl vara så att du har underliggande diagnoser som gör att du mår så här dåligt och att du utåt sett kan verka ok. Jag fick nyligen borderline- och ADHD-diagnos. Effekten av diagnoserna har gjort mig mycket deprimerad och fullständigt utmattad. Jag vet inte alls hur det ska gå för mig. Känner att jag är färdig snart. Mitt liv har ändå bara förstört för mig o alla andra i 44 år och det blir bara sämre trots all medicinering. Men som sagt, du är ung och du har aldrig fått någon hjälp! Du måste kunna få någon att prata med, få rätt diagnos samt försöka med lämplig medicin. Synd att man måste vara anonym här annars hade jag försökt hjälpa dig att få sjukvården att ta dig på allvar. I alla fall något vettigt för mig att tta mig för.

     

    Jag känner med dig. Idag känner jag mig ganska okej som man ju kan göra då och då, har lyckats få tag på en karta Xanor som har hjälpt mig förr. Lyckas sova åtminstone utan att det första man tänker när man vaknar är att man bara vill fortsätta sova, eller dö, vaknade upp imorse väldigt förvånad.

    Som du och alla andra med depressioner så vill man ju ha hjälp såklart. Men man vill inte sättas i ett fack, man vill vara normal. De stunder man mår okej tänker man att ”jag har ju klarar det, jag kan fortsätta” och När man mår som värst så tänker man bara att det är ingen ide, jag vill ju inte ha hjälp jag vill bara dö”

    Jag skall samla kraft igen att  söka upp vården, jag har sagt till mig själv att jag skall hålla ut tills årsskiftet mår jag inte bättre tills dess (skall göra en hel del ändringar de närmsta månaderna, byta jobb flytta osv) så get jag upp. 100%. Har det inte blivit bättre efter mer än 30år i livet så ser jag inte varför det skulle vara bättre efter 40 50 eller 60. Varför envisas med att fortsätta när man inte har något att glädjas över? När varje dag bara är en jävla utmaning. Det är inget liv. Jag har kämpat länge nog.

    Jag är också ensam, i samma ålder och önskar jag kunde vara till stöttning. Men man får inte ta kontakt utanför forumet på något vis?

    Trådstartaren

    Nej man kan ju inte det. Och jag vill såklart inte gå ut med något här för då är jag säker på att någon kastar in mig på psyk, och dit vill jag inte. Inte än.

    Jag hatar fredagar, det är en sådan dag folk generellt har en massa planer för att avsluta veckan eller väljer att låsa in sig, bort från människor för att dem vill. För att dem vill? Egentligen borde det inte spela någon roll vilken dag det är jag gör ju samma sak varje dag ändå, kommer hem ensam och sitter i min jävla soffa och kollar på skit tills jag äntligen kan somna. Men tanken på vad alla normala människor gör med sin tid när det blir helg provocerar mig och sätter igång hjärnan åter igen, varför är jag ständigt ensam? Somnar ensam vaknar ensam jobbar ensam tränar ensam äter ensam kommer hem ensam… Det är inte normalt

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 25 totalt)
24

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.