[Olive Hufuvi]

Tack för svaret. Ja, kanske det är så där med bilden av en vuxen relation, att den är olika. Hon har familj och det kanske ändrar ens perspektiv. Fokuset och tiden man har för att ta in en annan människa är annat. Men vi har annars alltid stått varandra nära och kunnat prata om det mesta. Kanske var det en olycklig stund där både hon och jag var i behov av stöd och sköra. Problemet är väl att jag skulle önska att hon i den stunden sa det  (just nu är jag inte kapabel att stötta) istället för att fara ut och dra terapeutkortet. Känns förnedrande nästan. Som att jag är ett hopplöst fall liksom. Kanske är jag orimlig i den uppmärksamhet och stöd jag söker men jag tycker inte jag gör det SÅ himla ofta. Hur som helst tycker jag inte rådet terapeut är lösningen på allt, ibland behöver man bara ett lyssnande öra från en medmänniska och en kram.

Jag tror det kan vara så att många upplever det som att de ska lösa ens problem åt en när de agerar så. Fast det ju inte handlar om det.

Ja jag har blivit mer restriktiv med givandet och stöttandet tillbaka i flera relationer. Tyvärr blir det på bekostnad av djupet.

[Olive Hufuvi]

Jag känner igen känslan av osäkerhet. Fullständigt dränerande och ändå är man fast. Hoppas och hoppas. Vill och älskar. Anpassar sig. Men är det kärlek? Har du varit i en relation med kärlek och kändes det då såhär?

[Olive Hufuvi]

Hej, nej har inte varit i din situation med fysiskt våld. Men är i en relation jag inte mår helt bra i men ändå stannar kvar i. En dysfunktionell relation kan man säga. Starka känslor. Förhoppningat. Har brutit upp och gått tillbaka fler gånger än jag kan minnas. Mitt liv är pga andra saker inte heller bra (fysik sjukdom, bortgång av närstående, knepig jobbstuation osv).

Men jag tror jag vet hur svårt det är att bryta cirkeln…hoppet som tänds  och släcks. På och av. Om och om igen. Banden och bojorna. Folket runt omkring en som tröttnar. En själv som tröttnar. Flyttar gränserna för vad som är normalt.

Det enda som hjälper mig just nu är att vara för mig själv. Hålla mina gränser mot folk. Titta inåt. Och pp tv. Det är trist, ångestfyllt och ensamt. Men något mindre än när jag drogs in i garnet utan att tänka på konsekvenser. Jag har tyvärr blivit mer misstänksam mot folks ja vissa vänners intentioner. Ibland tror jag några av dem njuter av att se mig på botten. Då tänker jag nu mera att de inte behövs i mitt liv. Jag försöker söka ljuset. Faktiskt är det det enda jag tänker fokusera på. Allt annat får gå.

Det är mitt tips till dig med för vad det nu är värt.

[Olive Hufuvi]

Jag håller med. Beundrar ditt engagemang här Red S och du bidrar till väldigt mycket positivt här. Det ska du veta!

[Olive Hufuvi]

Tack Red S för din klarsynthet och ditt konstruktiva råd. Jag vet ej om det hjälper dig Pink H men jag hoppas det. Jag kände mig lyft i alla fall för stunden. För vad ska man göra när allt blir värre, går åt fel håll liksom..och man inte är ensam om det. Finns inget annat än gå samman och förenas i det djävliga som det bitvis innebär att vara människa. Och att kämpa tillsammans mot det orättvisa. Stig Dagerman hade rätt:

 

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra:

en annan människa väl.

[Olive Hufuvi]

Skönt att du ändå landat i det. Och att känslan är okej.

Jag har samma känsla, aldrig mer….finns inga förutsättningar i mig till ett förhållande. Men hoppas den känslan ska förändras med tiden.

[Olive Hufuvi]

Känner igen det. Inte minst känslan av jag helt kommer tappa greppet, bli galen, att det här är starten för att det går utför osv. Jag vaknar ofta på natten eller tidig morgon och då är det ångest direkt. Och bara svarta tankar. Jag har inget magiskt tips men för mig fungerar det att försöka bryta “loopen” så snabbt som möjligt. Gå upp. Starta dagen. Få annat att tänka på helt enkelt. Hur ser din livssituation ut annars? Jag förstår också att du känner behov av lugn och tröst. Tyvärr får man ju sällan det hos terapeuten, utan mer verktyg för att lugna sig själv.  En medmännsika, en vän låter det som du behöver. Någon att prata med när det är som värst. Finns det sådana personer i ditt liv?

[Olive Hufuvi]

Jag kan nog känna så ibland, men inte så ofta som jag borde. Missförstå mig rätt, det är ju som du skriver att det inte är konstruktivt att älta förstörelsen av jorden, all ondska i världen osv. Men om fler gjorde det skulle det kanske bli en ändring. Jag vet inte..
En av de svåra sakerna i detta är nog att inse att man inte kan göra allt. Men alla kan göra något. Att engagera sig, bli budbärare av goda värden.Jobba för freden, klimaten och rättvisan. Från tanke till handling. Det är nog det vi kan göra.

[Olive Hufuvi]

Jo, jag känner igen mig. Har inte flyttat som du till ny ort, men ensamhet känner jag ofta. Kan bäva inför sommarens ledighet och alla oplanerade dagar…vad ska jag fylla dem med? Nä verklig samhörighet växer inte på träd och tar lång tid att växa fram. Alla ytliga kontakter som erbjuds på nätet idag är just det…ytliga. De kan ha sin funktion med, men är väl inte det man egentligen vill ha. Innerst inne. Jag har genom åren förlorat en del både ytliga och även djupare vänner pga olika tjafs, olikheter och/eller konflikter, och kan fundera över varför det inte gått att nå en lösning. Ger man upp för lätt? Kanske har det med förväntningar att göra. Kanske gör jag något fel fast jag ännu inte förstått vad det är. Kanske är det så att vi alla bara är människor med fel och brister…

Nu flummade jag ut lite från ämnet, sorry. Min tips till dig i alla fall är att fortsätta söka kontakter, både nya och gamla, “odla” dem men se dem för vad de är. På resans gång kanske det också kan växa fram andra djupare känslor av samhörighet. Finns det andra ställen du kan odla samhörigheten på? Jag tänker på andra sammanhang, föreningar, grupper av olika slag med fokus på just mående, kyrkan t ex?  Förstår att du ofta inte tycker nätet gett dig mer än mer ensamhet och då kanske det är bättre att satsa på fysiska möten. Några tankar bara, har som sagt ingen lösning då jag själv känner som du ofta. Men enda sättet är att fortsätta försöka tror jag.

 

[Olive Hufuvi]

Jag tror du känner dig ensam för du inte kan dela just den här sidan…många kan bli chockade när de får en annan bild, som inte är den man brukar visa upp. Kanske det var så för din kompis som sa att du gjorde det för att få uppmärksamhet. Men du ska veta att det är starkt och modigt att våga prata om svåra saker, det är något man lär sig med tiden och ofta känns det lättare i hjärtat efter. Jättebra att du skriver här tycker jag, det är en början.

Och du är inte ensam ska veta. Vi är många som till och från tampas med känslor kring livet, och mening, som känner sig vilsna, ledsna, uppgivna i perioder..mitt tips, om man som jag också har, ett tungsinne, det är att lära sig att dela det som tynger en, men med rätt personer. Det låter inte riktigt som du vill/kan vända dig till dina föräldrar och vänner. Har du provat samtal med en kurator, psykolog eller liknande? Mind har också en linje man kan ringa till. Det finns mycket att hämta i ett samtal, prova, det är jättetungt att bära så svåra tankar som du verkar göra.

 

[Olive Hufuvi]

Kan känna igen mig i känslan av att framtiden försvunnit…det är en så jobbig känsla. Som jag dessutom är bra på att livnära med destruktiva tankar. Men är det verkligen så? Ibland tror jag det kan vara bra att utmana de tankarna. Bra att du går hos en psykolog, det är en bra plats att göra det på. Jag känner verkligen med dig, det är skit att ha det så jobbigt, känna misslyckande, hopplöshet, ensamhet. Försök fortsätta på den väg du går, du är inte så gammal och dina livsmål med egen familj och barn är det absolut inte för sent för. Fortsätt sträcka ut en hand när du mår dåligt, vi är många som tyvärr gör det. Men vi kan stötta och hjälpa varandra och då blir det lite mindre ensamt. Ta hand om dig.

[Olive Hufuvi]

Känner också med dig. Det är så jobbigt att befinna sig där du är och med alla katastroftankar om att det aldrig kommer bli bra igen. Det är bra att du tar medicin nu när du har det så tufft. Längre fram när det är mer stabilt finns alltid möjligheten att trappa ner. Men just nu kanske du behöver den? Hoppas du även har annan hjälp, en bra samtalsterapeut eller psykolog. Andra i din närhet, vänner, familj som du kan prata med.

Rädsla är en stark känsla, jag känner den ofta själv. Den kan hindra en så mycket fast det egentligen inte finns så mycket att vara rädd för. Jag jobbar på att försöka utmana min rädsla i lagom takt. I morse när jag vaknade i svarta tankar slog det mig, jag har blivit bitter! Då fick jag fart och satte igång med dagen. Vill absolut inte hamna där. Att skjuta bort de tankarna genom att göra saker, funkar för mig . Hur gör du när det är som svartast?
All värme till dig!