Olive Hufuvi
Skapade svar
-
Det är en svår fråga…jag har själv sagt orden till en person jag inte är helt säker på om jag älskar. Jag älskade honom i den stunden, kring det vi pratade om just där och då, den förståelsen/speglingen vi nådde där och då. Men som helhet finns betänkligheter från min sida då jag har svårt att älska vissa av hans sidor.
Kanske kan man aldrig veta helt säkert? Beror på personen ifråga. Men jag tänker att tid och hur mycket man känner varandra förstås spelar in. Man kanske kan prata allmänt kring vad orden betyder just för den personen?All värme och sympati till dig som befinner dig i sådan hopplöshet…så fruktansvärt jobbigt! Jag känner delvis igen mig då jag mått dåligt till och från nu i ca två år. När ska det släppa? Mina nära och kära börjar tröttna…vill egentligen bara skicka en kram här till dig.
Det är svårt att bära sådana tankar ensam. Man går lätt vilse i tankarna och måendet försämras. Att prata med någon fungerar för mig, i alla fall ibland, annars att försöka bryta och göra någonting annat en stund för att inte fastna. Men det är svårt att råda. Kämpa! Varm kram!
Jag vill också att du stannar…
Det är så svårt att veta vad man ska säga till dig som känner så så starkt. Vill inte att det ska vara något klämkäckt. Men varje mening jag formulerar i mitt huvud låter just det.
Läser du poesi? Ibland tycker jag det kan vara skönt att vila i orden när jag är djupt nere.
Jag vill bara säga att du är bra som du är! Det här med att vara normal…vem är normal egentligen? Jag förstår vad du menar, men jag tror också att man ibland har en felaktig bild av att alla andra är så lyckade, problemfria och normala. Nu vill jag inte på något sätt förminska din upplevelse, förstår att du mår mycket dåligt och har gjort det länge. För mig fungerar det att prata då. Kan det vara något för dig med?
Ta hand om dig! <3
Jag känner också igen mig. När man sitter fast i ångestens klor blir allt färgat av det. Man glömmer lätt stunderna där saker och ting kändes bra. För de finns ju också även om man just då tappat kontakten med dem. Min erfarenhet är att det är bra att prata. Det hjälper mig (ibland) att förstå varifrån ångesten kommer (vad triggar den, vilka känslor är det jag känner, känna igen mönster). Men också att få verktyg att hantera ångesten när den kommer (t ex försöka bryta ältandet och tänka andra tankar, sysselsätta mig). Men det är en kamp och ja, den är verkligen utmattande.
Varm kram till dig och ta hand om dig <3
Kärlek och värme till dig! Ångest är en tung känsla att bära och jag vet också hur det känns.
Jag kan känna igen mig i den där förödande ensamhetskänslan. Man går så lätt vilse i sina tankar, och allt bara växer och förvrids. Finns det någon i din närhet du kan försöka prata med? Man behöver prata mycket när man varit med om en separation. Annars, ring till vårdcentralen och be om en kuratorstid. Kyrkan har även diakoner man kan prata med. Bra att du skriver här med. Viktigast av allt, håll inte allt själv, vi är människor alla och behöver dela och stötta varandra.
I mig med. Försöker andas djupt. Härda ut. Det vänder. Det har gjort det förr. Styrkekramar till dig.
En annan fundering, jag tänkte på formuleringen: “det går inte in att jag inte är intresserad av nån annan hur många gånger jag än säger det”.
Hur blir dessa diskussioner undrar jag? Hätska? Ledsna? Leder till tystnad och blockering? Det handlar ju också om HUR man kommunicerar och säger saker tänker jag. Det är olika delar i det; vad det gör med mig, dig men också med oss.
På djupet måste det handla om osäkerhet hos din fru, att hon känner att du söker dig bort från henne, kanske om kontroll med. Men till syvende och sist måste ni hitta ett sätt att förhålla er i det så det destruktiva inte tar över. Och kanske måste även du ställa dig frågan om du kan göra något annorlunda för att lugna henne i dessa situationer.
Sitter med den känslan själv idag. Självanklagelser, hur gå vidare? Vill jag ens det? Varför klarar jag inte, det som andra klarar? Varför är den inre monologen så hård? Men vet du, vi ska försöka vara så mycket snällare mot oss själva. De här förgörande tankarna hjälper ej oss framåt. Du är bra precis som du är! Ingen är perfekt och alla gör misstag ibland. Just nu går du igenom något jobbigt och det är mänskligt. En dålig dag bland många dagar, det kommer finnas bättre dagar även om du inte ser det nu. Kanske hittar du inte svaren nu men om du tar hand om dig själv, och söker läkning…så kommer kanske svaren så småningom.
Jo jag hoppas ju det…Men har svårt att hålla isär vad som är vad. Tänk om jag misstolkat honom. Eller inte varit tydlig själv. Så osäker känsla. Kan bara hoppas att det klarnar med tiden. Förstår ju att det inte ska kännas så och har haft långa relationer innan. Som inte känts så. Men jag gillar honom verkligen, och skulle så vilja att det funkade. Men ångestattackerna pratar väl sitt språk kanske. Tack för tipset, verkar intressant!