Olive Hufuvi
Skapade svar
-
Kämpa! Även jag blev stärkt av att läsa detta. Vi är verkligen inte ensamma om att ha det tufft. Många som kämpar i tysthet. Personen du sitter bredvid på tunnelbanan, grannen, kollegan…psykisk ohälsa syns ju inte alltid och då är det lätt att tro att alla andra är på topp. Fast så inte är fallet. Har också ett bakslag nu. Det är så fruktansvärt tungt när man inte känner att utvägar finns. Men som ovan skriver, det blir knappast bättre av att ge upp. Sänk kraven på framsteg, men var snäll mot dig själv och rättvis, konstruktiv. Vad kan du göra idag för att må lite bättre?
Förstår att du blir ledsen..man vill ju någonstans att de fina minnena ska bestå, att det ska finnas kvar att man betydde saker för varandra en gång i tiden. Men ibland är sådana uppbrott inte möjliga och varje avslut är unikt. Din kille kanske inte hade samma “färger” i sitt uppbrott från de tidigare tjejerna. Nu väljer han av någon anledning att ta bort allt som rör dig från sitt liv. Kanske vill han såra, kanske vill han bara starta på nytt…det kan jag inte veta.
Men… du kan inte göra något åt detta, bara konstatera att det sårar dig och fundera över om DU verkligen vill ha kvar honom i ditt liv och sociala medier. Ja det är smärtsamt. Men du. Självklart är du värd att älskas, en dag hittar du någon som det känns rätt och bra med och då kommer det vara du som antagligen inte bryr dig om honom längre.
Beklagar dina förluster, det är verkligen tungt och svårt när en närstående går bort. Inte minst ens mamma. Har själv ännu inte varit med om detta men bävar för den dagen. Så förstår att det känns tomt, vilset, ledset..all värme till dig i din sorg. Ta hand om dig, försök att ta pauser från när det känns som svårast och gör något annat en stund, ta en promenad, ring en vän, vad som helst. Det finns nog inga genvägar genom sorgen men med en stöttande omgivning kan det nog kännas lite lättare.
Tack för att ni delar era tankar kring krav och utmattning…jag är precis tillbaka på gamla jobbet efter sjukskrivning, om än i reducerad omfattning, känner mig väldigt förvirrad över allt och osäker på vad jag orkar med. Dåligt samvete för att jag inte orkar med samtidigt som ilska för hur jag behandlas i organisationen. Inte mycket stöd alls i dagsläget…och snart drar rehab igång.
Så bra det som Yellow Tarosu skrev om att gå in till chefen och den automatiska självkritiken som kommer på köpet. Jag vill ju visa att jag kan, håller måttet som jag brukar, pallar pressen…men något står i vägen. Orken, depressionen, baklåset, känslan av att vara på fel plats, i fel grupp, i fel sammanhang. Behöver ta det långsamt. Hitta vägar i det som känns något så när bra för mig. Och sätta nya intentioner från kommer från den där platsen av medkänsla, generositet, självacceptans, självkärlek…
Ser att tråden startades för ett år sen…skulle vara intressant att veta hur det gått för dig, Azure Gyqyte, om du läser detta. Lyckades du få till en dialog med gamla arbetsgivaren och få gå ner i tid? Jag är inne på samma tanke.
Jag känner igen mig i känslan av ensamhet. Jag kan bli lite bitter över att vänner och bekanta mest verkar gilla en när man är kvittrande, sprudlande och positiv. Då verkar det finnas hur många möjligheter till kontakter som helst. Som att det sociala samspelet bara tillåter en viss frekvens. Jag fattar att det kan bli tungt med tungsinne, det är inte det. Men känner ibland att jag får spela glad för att få det att fungera. Sen är det detta med initiativ med. Jag känner att jag ofta tar det, till kontakt, men sällan får samma respons tillbaka. Folk har mycket med sina liv antar jag. Kanske är vägen att vänja sig vid ensamheten?
Men det är existensiellt, så många som känner sig ensamma nuförtiden. VI sitter framför våra skärmar hela tiden. Mycket kommunikation sker skriftligt, all interaktion minimeras i samhället i ett “göra själv-tänk”. Vi ska inte behöva varandra verkar det ibland som.
Sen är det en annan sak jag funderat på. Brustna vänskaper. Jag har en del bakom mig och länge tänkte jag att det var fnurror, överkänslighet och olikheter från bådas sidor som gjort att det blivit så. Men nu börjar det bli några stycken och då kan jag undra varför det är så. Att så fort det blir en större meningsskiljaktighet så bryter antingen jag eller vännen. Är jag för lättkränkt, känslig osv? Behöver inte alltid vara så stora saker heller som det handlar om. Eller är det dålig konflikthantering “bara”? En vilja att till varje pris ha upprättelse för sin sak och får man det inte så är det tack och adjö. En brist på tolerans för olikheter?Jag vet faktiskt inte. Hör gärna era tankar kring detta.
Tror också på att ta en paus och göra sådant dom får dig att må bra. Har själv en gammal förälder med demenssjukdom och det förändrar så mycket i familjen. Min syster och jag har pga belastningen glidit ifrån varandra, mår båda dåligt och kan inte samarbeta ju större vårdbehov vår förälder får.
Tror det är jätteviktigt att ha stöd i en sådan situation, kanske i en anhörigförening eller så. Jag funderar själv på att kontakta en.
Grattis till den lilla, det låter som hon har gett dig styrka och gjort att du börjat tänka annorlunda kring din situation med denne man. Nej, det är långt ifrån en sund relation du beskriver. Det är lätt att skriva – gå! Men jag vet hur ofantligt svårt det är att frigöra sig. Jag har själv erfarenhet även om det inte varit så drastiskt som fysiskt våld. Det jag spontant tänker är att du borde fortsätta sätta ord på allt det du varit och är med om. Själv tycker jag det varit bra med psykologkontakt. Önskar dig all lycka till på vägen <3
Det som slår mig när jag läser ditt inlägg är all den förändring som hela tiden sker. Förändring, förändring – kan inte något få vara stabilt numera. Det ska ständigt utvecklas och avvecklas. Tänk om det är en av anledningarna till att så många mår så dåligt nu för tiden. Precis när en relation byggts upp, ska den monteras ner. Tacka 17 för att man känner att det blir otryggt, speciellt om man redan har en sårbarhet.
Jag sitter själv i en “rocky boat” och har gjort ett bra tag. Det är psykiskt jobbigt och smittar ner även annat, relationer, fritid, livslust….sjukskrivning hej, och jaha snart har jag inte ett jobb heller och ska ut och marknadsföra mig själv (när jag har som minst kapacitet för det).
Har inget direkt tips till dig mer än att försöka prata med människor du har förtroende för, om detta jobbiga. Hitta andra arenor för bra mående (idrott? intressen?) och att försöka se tiden an och mota bort katastroftankarna. Men det är fasiken inte lätt.
Känner igen mig, jag ältar också mycket och oroar mig för allt hemskt som kommer att hända i framtiden, det är nu det går åt helvete, jag är totalt misslyckad, finns ingen hejd på malandet. Försöker bryta när jag fastnar. Inte så lätt nattetid. Men dagtid kan jag bättre göra det. Säga högt till mig själv, ” nu räcker det, gå och gör något annat”. Jag promenerar, försöker distrahera mig med telefonsamtal eller plocka/städa, lyssna på radio.
Men på natten är det värre…kanske går jag upp tittar en stund ut i fönstret, kokar varm choklad eller sätter på musik eller en ljudbok.
Ja absolut, ur ett personligt perspektiv, det har varit en mycket svår tid. Har inte känts som att det funnits en framtid, att det går att styra sitt eget liv i önskad riktning. En hackighet och osäkerhet (går det eller går det inte) har gjort att inget gått att planera och skapat uppgivenhet. Saker jag tyckt varit roliga och givande har fått stå tillbaka för ensamhet och isolering. Mitt i allt, en bekvämlighet, det är ju lite skönt att vara hemma istället. Har jag inte lite ont i halsen…
Bland det positiva är väl att landa mer i sig själv och återupptäcka andra värden i livet.
Men håller också verkligen med om det Red S skriver, att pandemin har tagit fram det egoistiska i folk på en mer samhällelig nivå. Omtanke om medmänniskan, att inte smitta ner varandra, eller inte vaccinera sig, ja det är verkligen en bristvara hos många i befolkningen.
Det låter jättejobbigt att känna sig utanför och missförstådd i sin egna familj. Det är så lätt att allt bara blir mönster, man har sina roller liksom och förväntas leva enligt dem. Kanske är det där du är. Vad får dig att må bra i vanliga fall? När allt inte är trassel och “konfliktigt”. Det är svårt att råda men tror det är bra att söka sig till aktiviteter och människor som ger en positiv känsla i dig, som ger dig kraft istället för tvärtom. Finns det någon kompis du kan prata med om hur du känner det?
Sorgligt är det verkligen, jag känner med dig och tänker på allt som han går miste om. Relationer är ju något som utvecklas under hela livet, inte minst de till föräldrarna. Alla förändras på något sätt. Kanske kan det bli bättre framöver.
Men jag tror ändå det är bra om du kan formulera din ilska och de skuldkänslor du också har, inför din far. Om än i små portioner. Kanske skriva ett brev? Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag kunde själv inte visa ilska inför min pappa som verkligen har försummat mig genom uppväxten. Politik var viktigare och jag blev i hans ögon det svarta fåret, den roll han själv burit i sin ursprungsfamilj.
Istället har jag nu i 50-års ålder blivit mer explosiv och arg i förhållande till honom. Jag inser att det är all undertryckt ilska som pyser ut nu. Jag har känt det som att han i sin försummelse inte sett, värderat mig eller respekterat mig alls. Och fortsätter på samma spår. Men förståelse har jag inte fått, snarare skäll och bagatelliserande för min “överreaktion”. Men tänker jag, jag respekterar åtminstone mig själv och det har känts bra någonstans.
Vill inte säga vad du ska göra med alla dina känslor, men att prata och sätta ord är bra. Ge det tid och försök också må bra i dig själv är mitt råd. Varm kram