Olive Hufuvi
Skapade svar
-
Jag förstår lite grann tror jag, har också haft stark ångest i perioder, det är fruktansvärt jobbig känsla och det är lätt att den “förvränger” ens verklighet. Man ser allt genom den liksom. Du verkar befinna dig i en jättejobbig sits, där du söker dämpa ångesten med alkohol och aktiviteter(?), fort verkar det gå i alla fall. När jag har befunnit mig i liknande lägen har jag behövt stanna upp, för mig har samtalen med någon jag vet kan förstå eller åtminstone försöka förstå, hjälpt. Finns det någon sådan person i din närhet? Din partner verkar du inte kunna få stöd ifrån riktigt. Kan det också vara en del i problemen? Jag har nyligen kommit ur en relation där jag inte upplevde att vi var på samma våglängd och där empatin från min partner saknades när jag mådde dåligt. I en nära relation behöver man ju det tänker jag.
Hej, vad fint att du hittat en person du gillar och vill vara med. Det är inte det lättaste. Men det är svårt att öppna upp för en annan människa, speciellt i nära relationer. Kan man lite på att personen kan ta emot den man verkligen är? För min erfarenhet är att man i början av en relation faktiskt inte riktigt visar sig själv. Det är lättare att visa upp en bild av vem man VILL vara. I förälskelsen är den en idealbild man både försöker upprätthålla men även ser den andre i. Kan det vara så för dig med?
Det låter inte bra att du biter ihop, och försöker dölja din oro. Oro brukar ha en tendens att öka när man försöker trycka ner den. Det låter som du inte vill riktigt visa din kille de tunga och jobbiga sidorna av dig. Men ingen människa är ju bara glad hela tiden och en nära partner ska kunna stötta och hjälpa en, i alla fall ibland. Hur tänker du kring det?
Vill bara skicka en kram <3 Önskar att jag kunde hitta orden men idag finns de inte riktigt där. Det du beskriver är verkligen orättvist, omänskligt! Hoppas du hittar vägar att gå i allt detta.
Blir lite nyfiken då jag inte hört om denna medicin tidigare…är det ett SSRI-preparat? Kram
Ja det är tungt att stå utanför normen, och alla är inte så accepterande och inkluderande som man skulle önska. Jag tycker du är modig som berättar om ditt liv och drömmar för dina nya kollegor. Du står för den du är. Nej du är inte “lik” dem i alla avseenden. Men du har lika rätt som någon annan att vara den DU är och vem vet, kanske finns någon som du faktiskt inspirerar till att våga vara öppnare med vem de är.
Vad jobbigt när inte sömnen vill komma, och tankarna mal <3 Hoppas du fick några timmar till slut. Den där ensamma känslan känner jag igen. Att inte ha någon att prata med när man behöver det…besvikelsen när någon inte ser eller hör, eller tar in. Ibland tänker jag att det beror på att personen inte själv uppfattat det man sagt på “rätt” sätt. Ibland tänker jag att personen bara inte orkar. Det blir för tungt och då drar hen sig hellre undan. Någonting sådant. Ibland kan det vara bra att sträcka ut handen på nytt och berätta hur man känner. Men ibland kanske det är bättre att bara försöka hitta en annan samtalspartner. Svårt är det hur som helst..kram!
Oj vad jag känner igen mig i din upplevelse. Jag har också varit där, varit den där klippan som alltid bryr sig om andras väl och ve på arbetsplatsen, och som i min roll (ej chef, men liknande) upplevde att jag gav, gav och gav och inte fick något tillbaka. Vägde orden på guldvåg, för som du skriver, allt kan förvridas och misstolkas. Det var inte alltid så, i början var jobbet roligt och stimulerande, inflytandet och att min kompetens utnyttjades gjorde att jag växte. Men sedan, det svåra med konflikthantering. Inte min starka sida..det är lätt att ta på sig av andras “shit”. Men individerna som jobbar på företaget har ett eget ansvar, det är hur man lyckas förmedla detta det egna ansvaret, som chef…och sätta upp sina egna gränser på ett bra sätt. Mycket svårt!
Att hålla fasaden blev för mig ett sätt att visa att jag “pallade trycket”. Galet för det gjorde jag ju inte innerst inne. För mig blev det så att jag började dra mig undan på olika sätt. Tyckte inte om mina kollegor längre, kände att de var otjänstvilliga och lata mm. Till slut förstod jag att jag måste göra något annat och där är jag nu.
Vad jobbigt för dig, det här med medicin är ju inte helt enkelt…i alla fall inte om den är beroendeframkallande. Men något borde de väl kunna ge dig för när ångesten är som värst? Hur går diskussionen med din läkare?
Jag har medicin som back-up när det är urdjävligt. Men försöker använda den så lite som möjligt. Beroendet är ju även psykologiskt som kan uppstå..Så det kan vara bra med andra metoder med för att dämpa ångesten. Detta är sådant jag brukar försöka med: meditation, motion av olika slag, andningstekniker, prata med vänner och andra i t ex forum på nätet, bryta av med någon aktivitet som får mig att “glömma”, lyssna på radio eller musik,ta ett bad.
Stor kram!
Jag är i liknande situation som du fast jag ännu inte börjat mitt nya jobb..oroar mig också konstant, mest för att det ska gå åt helvete på riktigt den här gången. Har inte jättemånga tips till dig men det är viktigt tror jag att försöka sänka de inre kraven på dig själv. Nej, du kan inte kunna allt efter bara tre månader, du måste också inse att du är i en ny situation där du ej har samma kontaktytor som på ditt förra jobb. Och sådana tar tid att bygga upp…men du är modig som vågar detta trots din GAD! Klappa dig på axeln. Jättebra också med tidsgräns efter 6 månader..och att känna efter, hur känns det nu?
Sedan det där svåra med gränser…man vill ju göra ett så gott intryck, visa att man är den där fantastiska rekryteringen. Och kraven finns ju där. Men det paradoxala är nog att om man säger ja till allt och alla så får man heller ingen respekt och mår inte så bra. Försök hålla hårt på din tid och arbetstid. När hjärnan kokar…bryt!! Gör något annat en stund, tvinga dig till det. Jag vet att det är svårt och ibland omöjligt men det är värt ett försök.
Det låter inte alls bra att du ej får en stödkontakt när du mår så dåligt! Och att de vill att man ska ta mediciner istället, när det kanske är mänsklig kontakt man behöver! Men- tänker i alla fall jag – det ena behöver inte utesluta det andra. Det låter som du är rädd att du skulle fastna i ett livslångt medicinberoende. Jag har själv ätit mediciner i perioder och det har hjälpt mig absolut. Men inte bara dem, utan minst lika mycket samtalskontakt!! Och goda relationer med människor omkring mig. Kan du prata med någon vän i din närhet? Jag vet att kyrkan också kan erbjuda samtal, kanske kan vara en idé att vända sig dit? Lider verkligen med dig, det är så synd att resursbrist i vården gör det så svårt att få hjälp. Kämpa på, vi är många som fallit mellan stolarna 🙁 kram
Du är så bra Red Simyna på att se och förstå andra här..jo så är det, jag saknar en trygg punkt. Skulle ju vilja ha den i mig själv. Ett ankare, ett känslomässigt lod..så full av rädslor just nu att de tar över det mesta. Intressant fråga om det med trygg punkt, om jag skulle valt det direkt….det är lite komplext det där. Har ju fungerat så mycket i mitt liv tidigare och inte sökt utmaningarna. Nog för att jag vetat att det rör upp mycket och att jag får grym ångest. Separation är det svåraste så det han jag undvikt i det längsta. Harvat på i hjulspåren. Och samtidigt så har jag ett flyktbeteende emellanåt med att sticka iväg på resor mm…hur som helst, har jobbat med mig själv för att kunna förändra min situation och bli mer fri i mina val. Men de senaste två åren, nä det har inte varit bra alls, jag finner inte stabiliteten i förändringen om du förstår vad jag menar. Det blir för jobbigt. Jag kan se att jag har utvecklats på vissa sätt, att jag också förändrat min självbild och hur jag ser på världen…men ja jag önskar ett lugn, en känsla av ro och tillförsikt i att allt ska bli bra och klarna i mitt liv. Är så trött nu.
Ångesten kan verkligen ställa till det, den sänder ju signaler om att det är stor fara som väntar en, men ack, så fel det är. Faktum är att det oftast inte alls är så. När du väl befinner dig i det du har ångest så går det vägen. Tro på dig själv!! Du har ju gjort massor av bra saker, fått bra betyg dessutom och du fortsätter med att försöka. Bra jobbat! Se till att titta på de jobberfarenheter du gjort och att försöka vara nöjd med dina insatser. Det kommer att leda dig vidare. Sedan gör man alltid också misstag och mindre bra erfarenheter på vägen, det hör till, och bäst är att försöka hitta din väg i hantera dem.
Ensamhet och isolering är svårt, jag vet…har du någon i din närhet du kan prata med? Försök ta kontakt och öppna upp, det finns kanske fler som känner på liknande sätt i din närhet. Samtalskontakt kan också vara en väg, att sätta ord på det som “skaver” i en. Stor kram <3