Utskälld

[Olive Hufuvi]

Varför hamnar jag i konflikt gång på gång? Varför är allt en trasa? Jag vill gärna veta för snart är varenda relation jag har sårig, trött eller ångestfylld. Senast min syster som skällde ut mig när jag behövde hennes stöd. Väx upp sa hon.  Jag visste inte att ångestfrihet var en mognadsfråga.

Jag har en lång ångestproblematik och förstår att det kan vara tröttande för nära som försöker stötta, komma med råd osv. Hennes standardråd numera när jag vill prata om något är “gå till en terapeut”. Bara det att jag avverkat så många de senaste åren att t o m vården rått mig till att pausa. Och ibland är det ju så att man bara behöver en medmänniska och en kram. Någon som lyssnar.

Jag vet att hon är ur balans med. Men det verkar som varenda människa är det i min omgivning. Det slutar alltför ofta med att jag blir ledsen, besviken, sluter mig och kryper in i mitt kyffe där ingen läkning kan ske.  Det var visst bara jag som skulle finnas där för andra…sköt dig själv liksom, kom inte hit med din olycka, ta hand om den själv och förvänta dig INGET av en annan människa.

<3 Jag har en teori och det är att man är helt olika på den punkten vad en relation ska innehålla. Vissa personer är väldigt glada i att själva få hjälp när de har det svårt. Men de ser inte det alls som ett växelspel, att det också innebär att man “hugger i” när motparten behöver en. Klarar man inte av det när det väl kommer till kritan så ber man om ursäkt. Kanske avstår att ta emot framtida hjälp, eftersom det ger en för dåligt samvete när relationen blivit skev. Det här är helt naturligt för vissa, vad jag upptäckt. Medan det är rena grekiskan för andra.

Så anledningen till de här konflikterna tror jag just är att ni har helt, helt olika uppfattning och bild om vad vuxna relationer innebär. Syskonet tänker jag inte alls låter som en person som vill ha nära band till andra på det själsliga sättet, utan hänvisar då till terapeuter, istället. Jag har också anhöriga och vänner som är lagda åt det hållet. Jag har på riktigt aldrig sett de har djupa relationer med andra under en längre tid. Det är mycket klagomål på att folk är jobbiga och så vidare. De förstår inte hur oempatiska och osympatiska de själva framstår.

Ta inte åt dig, alltså. Hjälp inte de här människorna. De förtjänar inte dig. Och definitivt inte ditt stöd.

[Olive Hufuvi]

Tack för svaret. Ja, kanske det är så där med bilden av en vuxen relation, att den är olika. Hon har familj och det kanske ändrar ens perspektiv. Fokuset och tiden man har för att ta in en annan människa är annat. Men vi har annars alltid stått varandra nära och kunnat prata om det mesta. Kanske var det en olycklig stund där både hon och jag var i behov av stöd och sköra. Problemet är väl att jag skulle önska att hon i den stunden sa det  (just nu är jag inte kapabel att stötta) istället för att fara ut och dra terapeutkortet. Känns förnedrande nästan. Som att jag är ett hopplöst fall liksom. Kanske är jag orimlig i den uppmärksamhet och stöd jag söker men jag tycker inte jag gör det SÅ himla ofta. Hur som helst tycker jag inte rådet terapeut är lösningen på allt, ibland behöver man bara ett lyssnande öra från en medmänniska och en kram.

Jag tror det kan vara så att många upplever det som att de ska lösa ens problem åt en när de agerar så. Fast det ju inte handlar om det.

Ja jag har blivit mer restriktiv med givandet och stöttandet tillbaka i flera relationer. Tyvärr blir det på bekostnad av djupet.

<3 Tycker också hon kunde ha sagt det. Känt in sina egna gränser och förmedlat det på ett trevligt sätt.

Vad jag märkt är vissa barnföräldrar så att de inte har en millimeter över för andra, medan andra verkar ha det hur lugnt som helst och kan vara precis som innan de blev föräldrar. Märkligt återigen. Min ena syster har sagt att hon inte klarar av vuxna som har behov, bara barn. Hon själv ironiskt nog är verkligen en människa med stora, stora behov som hon ständigt vill ha igenom från omgivningen. Är ditt syskon likadant månntro?

Fanns det några signaler i det här samtalet på att syskonet, eller andra, har hållit på att “tappa det”? Alltså där bristningsgränsen är nådd? Tänker att du för din egen skull i framtiden ska slippa bli så överraskad och förnedrad igen av någon av dem här. Förstår också att det tar enormt på krafterna och intresset att fortsätta dela med sig av sitt inre när det kan resultera i kalabalik, drama och anklagelser.

Håller med att många tror att de ska lösa hela ens problem istället för att lyssna bara och kanske ge en kram. Som att känslan är att man lägger över något på deras axlar och det är tydligen väldigt tungt. Märkligt det där hur olika man är funtade i grund och botten, verkligen.

[Olive Hufuvi]

Det är nog så att vi båda varit under stor press den senaste tiden. Vår mamma gick bort efter kort tids sjukdom för 3 månader sen och sorgen är stor. Så stor att jag nästan inte kan skriva om den. Min systers ena tonårsdotter är också väldigt vild och har börjat visa tecken på att hon håller på att hamna i dåligheter. Jag har min svajiga relation där jag inte landar utan triggas till otrygghet. Men har svårt att frigöra mig. Så ja, vi har mycket båda.

Skulle dock önska att man kunde stötta varandra, men det kan vara så att resurserna är slut hos henne liksom hos mig. Tycker dock verkligen du har rätt i att det också handlar om hur man förmedlar sina gränser. Här blev det att fara ut på ett sätt som inte var okej. Hon bad om ursäkt i alla fall. Visst är det olika med hur föräldrar tacklar sitt föräldraskap, jag har samma upplevelse som du där med inställningen till behov. Kanske handlar det om i vilken utsträckning de själva lyckas behålla sin autencitet, och om de är bejakande till det. Alltså att mammarollen är en roll bland flera, och att det är okej att det är så.

 

 

<3 Åh, så otroligt sorgligt och djupt smärtsamt att du förlorat din mamma, fina du. Beklagar verkligen från djupet av mitt hjärta.

Låter struligt med syskonets dotter och vad det verkar finnas för risker att det resulterar i. Tror också stress och yttre påfrestningar kan göra att man inte orkar, men som vi båda sagt tidigare är det ju inte okej att vara oförskämd, oavsett. Bra att du fick en ursäkt. Bådar gott. Relationer handlar ju så mycket om tillit och ansvar, att våga lita på att andra håller och att man blir väl behandlad. Få höra, bekräftat, att andra ber om ursäkt när de felar är så grundläggande tror jag för att relationer ska hålla över tid; att man inte riskerar gå sönder själv och/eller ta skada.

Tror också autencitet är så viktigt. Verkar vad man hör vara många som lider av att mammarollen tar sån stor plats i deras liv och identitet, att många blir vilsna och tappar kontakten med sig själva – sitt autentiska jag. Det är sorgligt att se hur vanligt det verkar vara. Kvinnor som lider i det tysta.

 

[Olive Hufuvi]

Ja jag tror det är så, många lider i det tysta. Mammarollen och inte minst arbetslivet kräver sitt. Självomhändertagande blir en lyx liksom. Säkert så många föräldrar som går omkring med otillräcklighetskänslor. Och tappat kontakten med autenciteten i sig själva…life”s a struggle.

Mammas död kom plötsligt och chockade oss alla. Är galet vilsen i att veta hur man ska leva vidare. Vi stod varandra så nära. Hon har alltid funnits och varit där. En mycket fin person  Det är sorgligt och  outhärdligt tomt. Men det tillhör livet säger de.