Skapade svar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 61 totalt)
0
  • som svar på: Summering av året

    Bra att sammanfatta sådär. Och älskar det du skriver på slutet..om 2022, ett snällt år. Det vill jag med. Bitar som faller på plats. Kram!

    som svar på: Tvivel och förvirring
    Trådstartaren

    Det är precis de känslorna jag skulle vilja jobba med. Varför obehag med närhet med en person och vad det är man (eller kroppen) tror det kommer resultera i. Tycker du behandlingen hjälper dig?

    Sen är ju frågan, bör man stå ut med de känslorna? Jag skulle vilja lära mig att hantera dem på annat sätt. Ibland kommer ångest och oro oanmälda. Kanske går ej att få svaret på varför, men tänk om den inre reaktionen gick att lära om?  T ex har jag nyligen försökt sträcka ut en hand till min far i ett försök att lösa vår konflikt. Och återigen bemötts med narcissistens grymhet och oförstående. Då triggas jag gång igen och känner maktlöshet och hopplöshet inför livet och mitt värde. Vill ju tro på möjligheten till försoning, vill ju så gärna att det blir bra men inte på bekostnad av mig själv om du förstår vad jag menar. Så om det inte går? Då måste ju jag ändra sättet jag ser och helst reagerar också, på det bemötande jag får.

     

     

     

     

    som svar på: Tvivel och förvirring
    Trådstartaren

    Dina frågor är relevanta… men jag vet nog inte riktigt svaret på dem. Jag har trygga relationer omkring mig, det är i min partnerrelation det svajar rejält. Nej, jag är nog inte säker och trygg i relationen. Och samtidigt vill jag. Vilja men inte kunna…känns som jag gått i baklås. Får panikångest av närhet med honom och ångest och saknad när vi gör ”slut”.  Från att i början varit argumentativ har han blivit mer och mer förstående och inkännande. Han förstår att jag är trasslig, men han mår såklart inte bra av det hela heller.

    Så vad gör jag. Jag vet inte, känns som jag fastnat i min närhets- och separationsproblematik. Eller så försöker jag lösa någonting. Du skrev om EMDR tidigare, hur tycker du att det fungerat? Har det hjälpt dig?

    Tänker att jag präglats av tidig separation och komplicerad relation till min far, det är ett trauma. Det är det jag försöker hitta verktyg för.  Vet inte om min partner är rätt person att öva på. Men jag kan inte släppa taget! Tycker om honom och vill på något konstigt sätt. Men mår inte bra, det är det som blir svårt.

     

    som svar på: Exponering och GAD

    Bra där! Exponera sig för rädslor, det är ofta vägen till utveckling – åtminstone har jag fått höra det från olika håll. Nog har jag erfarit det själv också. Att våga göra trots att alarmklockorna skriker tvärtom. Ja det ingår obehag och rädsla. Problemet är väl när det blir för mycket av den varan, när det inte släpper snart nog (sitter i i dagar) eller återkommer för ofta. Då tycker jag det kan vara svårt att veta vad som är vad, ska jag fortsätta denna v äg i alla fall?  Typ jag får ångest på mitt nya jobb, är det miljön, attityder och arbetsuppgifterna som är fel eller är det jag som inte hittat min plats än? Eller i en nära relation, har jag de rätta känslorna att bygga en framtid med personen eller är det fel person att vara med när jag triggas så starkt? I sådant hamnar jag hela tiden nu.

    Men du är duktig och jag blir stärkt av ditt inlägg. Nu åker jag till den där grejen jag gruvat mig för och är där så länge jag fixar det.

     

    som svar på: Tvivel och förvirring
    Trådstartaren

    Tack Red Simyna. Det måste vända någon gång. Vet att vi är så många som kämpar…ska det vara så? Varför mår vi så dåligt när vi borde må bra? Anders Hansen sa något om att vi är programmerade för att må dåligt, för att kunna fejsa en hård värld. Nutidens människa har större krav än så…Men är det inte meningen då att man ska få ha det bra i livet, jag vill tro det. Jag vet att jag haft lyckliga år i mitt liv, där jag mått bra och varit tillfreds med livet…längtar så dit igen. Idag är jag t o m arg på ångesten. Det är nytt. Vet ej om det gör någon skillnad dock.

    som svar på: Förlorat mig själv

    <3

    Styrkekramar till sig <3 Känner också att orken tryter. Kan det inte bara bli bra nu? Mitt tips är att försöka gå och prata med någon, kurator eller diakon. Sök kontakt och stöd, och håll inte allt själv <3

    som svar på: Jag vet inte längre

    Svårt att bära de känslorna själv. Jag antar att du har dina anledningar liksom jag har mina. Nej, man vill inte ”belasta” andra. för mycket. Eller för den delen bli ett offer i deras ögon (min känsla ibland). Men alternativet, att bära allt själv, är det verkligen så bra? Jag tror vi är satta här på jorden för att hjälpa och stötta varandra, hur nu än det låter. Kanske den enda meningen överhuvudtaget med varför man är här, . Om din bästa vän, din käraste syster, dina föräldrar mådde så dåligt som du gör nu. Skulle du vilja veta det då?

    Varm kram

    Känner delvis igen känslan av besvikelse. Livet blev ju inte som jag tänkt mig. Och känslan av att ha misslyckats som person kan jag definitivt relatera till. Ibland. Men för mig svänger det, och ibland känner jag tvärtom också, att jag gjort så gott jag kunnat utifrån mina förutsättningar och att livet är okej.

    En tanke som kommer upp hos mig är hur enormt svårt det är att förändra invanda mönster. Som t ex att tänka att allt ska gå dåligt. Jag förstår ju varför du tänker som du gör när din erfarenhet är att det går dåligt. Det är logiskt. Men det blir ju som en trygghet nästan. För tänk om något verkligen skulle gå bra och förändras till det bättre. Hur skulle du förhålla dig till det då?

    Det har du säkert tänkt på flera gånger. Vill absolut inte skriva något klämkäckt om att saker blir bra. Bara några tankar som dök upp..

    Jag förstår lite grann tror jag, har också haft stark ångest i perioder, det är fruktansvärt jobbig känsla och  det är lätt att den ”förvränger” ens verklighet. Man ser allt genom den liksom. Du verkar befinna dig i en jättejobbig sits, där du söker dämpa ångesten med alkohol och aktiviteter(?), fort verkar det gå i alla fall. När jag har befunnit mig i liknande lägen har jag behövt stanna upp, för mig har samtalen med någon jag vet kan förstå eller åtminstone försöka förstå, hjälpt. Finns det någon sådan person i din närhet? Din partner verkar du inte kunna få stöd ifrån riktigt. Kan det också vara en del i problemen? Jag har nyligen kommit ur en relation där jag inte upplevde att vi var på samma våglängd och där empatin från min partner saknades när jag mådde dåligt. I en nära relation behöver man ju det tänker jag.

    Hitta alla svaren i sig själv tror inte jag heller på. Men kanske hitta botten eller grunden till de beslut man tar. För åtminstone jag kan ibland ha en tendens att tappa bort mig själv i kontakt, speciellt i nära relationer med stridbara och/eller argumentativa personer. Då kan jag börja må dåligt, och börja fundera på om min verklighet är rätt…kanske är den andres t ex politiska uppfattningar inte så tokiga. Man kan ju se det från det hållet med. Jag blir som en vindflöjel liksom.

    Det här har kanske inte har direkt koppling till det du skriver om. Du vill få bättre mående av andra. Vilket man ju i bästa fall får när man ”får” det du skriver om: kärlek, omtanke, empati och förståelse. Det är så otroligt läkande och löser upp så mycket jobbigt. Det är en spegling som säger: du är okej, du är värd att älskas. Det är ju bara det är att man inte så ofta får den kärleken från omgivningen. I alla fall inte bara. Och får man det är det inget som är konstant, utan kan ändras ganska snabbt. Så visst…i den bästa av världar så skulle vi inte behöva svaren, lyckan, tryggheten i oss själva…men eftersom inte världen ser ut så så måste vi ha en grund att falla tillbaka på. En del har gud för sådant.

    Ah, detta blev lite flummigt, men det var några tankar.

    Hej, vad fint att du hittat en person du gillar och vill vara med. Det är inte det lättaste. Men det är svårt att öppna upp för en annan människa, speciellt i nära relationer. Kan man lite på att personen kan ta emot den man verkligen är? För min erfarenhet är att man i början av en relation faktiskt inte riktigt visar sig själv. Det är lättare att visa upp en bild av vem man VILL vara.  I förälskelsen är den en idealbild man både försöker upprätthålla men även ser den andre i. Kan det vara så för dig med?

    Det låter inte bra att du biter ihop, och försöker dölja din oro. Oro brukar ha en tendens att öka när man försöker trycka ner den. Det låter som du inte vill riktigt visa din kille de tunga och jobbiga sidorna av dig. Men ingen människa är ju bara glad hela tiden och en nära partner ska kunna stötta och hjälpa en, i alla fall ibland. Hur tänker du kring det?

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 61 totalt)
0