[Olive Hufuvi]

Jobbigt! Och jag känner igen frågeställningen. Svårt att svara på när det är ok att sjukskriva sig. Men det låter verkligen som du kämpar! Och det ska du ha cred för.

Tänker att du kan fråga dig själv hur du brukar reagera när du ger efter, om du minns någon liknande situation. Brukar det bli den befrielse du längtat efter?

I mitt fall har det nog känts skönt i stunden, att fly till gråten och lugnet hemma. Men ångesten har ändå lurat där i bakgrunden och kommit tillbaka med styrka. Plus en känsla av att ha misslyckats med. När jag var ny på ett jobb relativt nyligen så slutade det i sjukskrivning. Ett år tog det att komma igen.

Funderar ibland på om jag kunde gjort annorlunda. T ex pratat och stått på mig om att jobbet var för stressigt. Dvs satt mina behov framför att vara en duktig och kompetent medarbetare, och en lyckad rekrytering. Kanske blivit sjukskriven på deltid. Men det var bara ett stort svart hål som öppnade sig.

Kanske kan du med fundera över alternativ innan du ger efter? Prata med någon, en kollega, en chef? Arbetsgivaren har långtgående ansvar för arbetsmiljön. Lägg inte allt på dig och din ängestproblematik. Det är kanske ett klent råd men det var det jag kom på i stunden. Jobba också för alternativa lösningar om det är så att du inte vill vara kvar på jobbet.  Men främst av allt, ta hand om dig.

 

[Olive Hufuvi]

Ja känner igen mig i morgonångest och ständig vaksamhet över diverse symtom. Det är stundtals helt dränerande och upptar mycket tid. Just nu går jag en kbtbehandling  som mycket går ut på att identifiera sina symtombeteenden (det man gör typ kollar pulsen, vila, söka info på internet osv) och sen försöker minska på den typen av beteende. Handlar även om att exponera sig för sådant man upplever som svårt och ångestframkallande. Jag är precis i början av behandlingen så kan inte riktigt säga hur bra den är men tycker jag börjat tänka lite annorlunda kring mina symtom. Dels hur farliga de faktiskt är (eller inte är), vad det värsta som kan hända är osv. Mår lite bättre faktiskt. Kanske skulle något liknande kunna hjälpa dig? Ville dela en av många vägar att gå, med dig. Fick det via vårdcentralen kan tilläggas.

[Olive Hufuvi]

Jag vill ge dig en varm kram. Det lilla barnet i dig med, det som skadats så illa i unga år. Det barnet var försvarslöst, oskyldigt. Nej, du är inte körd. Även om det känns så. Jag känner så med. Att jag inte har någon framtid. Att drömmen om att leva  ett liv är andras, inte för mig. Men det är inte sant! Det går att läka. Vissa dagar är bara värre än andra.

[Olive Hufuvi]

Jag känner igen din livströtthet. Även om jag inte själv fostrat barn. Med allt vad det innebär att ställa sina egna behov åt sidan.

Och så livet som ger en sorger med tiden. Det har jag lärt mig detta senaste år när min mor gick bort. Dessutom blir man inte yngre eller friskare heller. Lager på lager. Om man under lång tid tryckt undan sig själv, är det ingen quick-fix. Jag tror du behöver ge ditt själv tid att hitta nya vägar, och kanske ta hjälp på den vägen?

Vet dina närstående om hur du mår och känner kring att någon skulle fixa något för DIG?

[Olive Hufuvi]

Ja.. vad gör man. Att leva med ångest är ett lidande. Känner igen mig i era berättelser kring symptom och känsla av hopplöshet.  Eftersom det inte funkar att trycka tillbaka ångesten, försöker jag jobba med acceptans. Jag tar hand om mig, sover mina timmar, försöker hålla rutiner, fysisk aktivitet fast den och ångesten gör mig trött, trött, trött. Det får vara så här. Det som funkar bäst för mig är att avleda med annat när ångesten kommer. Hoppas kunna skapa de där nya synapserna i hjärnan typ. Just nu verkar skivan bara hakat upp sig. Kämpa på! Vi är många som lever med detta gissel. Det kommer en bättre dag.l

[Olive Hufuvi]

Hej, lider med dig, jobbigt att bära hopplöshet och deppighet. Jag känner igen mig i en del av det du skriver. Jag tänker också att Coronan gjort så mycket med oss, vi tappade mycket normalitet under den perioden och kanske är man som är deprimerad extra sårbar för dess effekter. Jag har heller inte hämtat mig helt. Men är på väg, ett steg fram, två bak och sen fram igen…kanske är det så det måste vara och att det är en svacka du är i nu. Man kan önska. hur som helst så tror jag du gör rätt i att söka hjälp på måndag. Svårt att ge råd,  men här kommer i alla fall en kram.

[Olive Hufuvi]

Det låter asjobbigt! Inte minst att bära själv. Känner igen mig i att inte vilja belasta andra. Att vara den duktiga som blir bättre och bättre. Men om verkligheten inte ser ut så ? Du känner ju dig själv och att i ett läge när man börjar må dåligt igen är det snarare ansvarsfullt attsträcka ut handen för att ta hjälp. Du har rätt att må bra! All värme och kärlek till Dig.

[Olive Hufuvi]

Var hon rätt för dig då? Egentligen. Jag förstår känslan, du är redo att gå vidare med relationen, men hon inte. Smärtsamt! Men om du skärskådar det ni hade tillsammans, var det så bra eller saknades något? Vad jag menar är att om hon ej blev kär så kanske den varma, innerliga, intima delen saknades. Och det skulle väl inte du vilja vara utan i en kärleksrelation tänker jag? Försök titta på vad det är du ger och behöver få i en relation. Det här tipset kommer från en som verkligen inte är förebild på området men jag tror att man behöver ha koll på de bitarna. Inte lätt…jag förstår verkligen känslan av att inte vilja vara ensam. Försök gör saker som får dig att känna dig mindre ensam, umgås med vänner etc, det ersätter inte men det är bättre än just att sitta ensam (om det inte är det man vill).

[Olive Hufuvi]

Känner igen mig i din beskrivning om att drifta genom livet, utan mål. Och att sitta fast i en livssituation man inte önskar. Hur kom jag hit liksom? Varför kan det inte vända någon gång? Det är en känsla av hopplöshet, otrygghet och en massa andra saker. Har egentligen inget annat råd än att försöka hålla fast vid de små betydelsefulla strån som vardagen kan innebära. Ett samtal med en vän, ett oväntat skratt, en god måltid, träning…sträva efter att plussa på saker som känns bra för dig. Till slut kanske de vinner. Fortsätt framåt, det blir bättre en dag. Varm kram till dig!

[Olive Hufuvi]

Ja jag tror det är så, många lider i det tysta. Mammarollen och inte minst arbetslivet kräver sitt. Självomhändertagande blir en lyx liksom. Säkert så många föräldrar som går omkring med otillräcklighetskänslor. Och tappat kontakten med autenciteten i sig själva…life”s a struggle.

Mammas död kom plötsligt och chockade oss alla. Är galet vilsen i att veta hur man ska leva vidare. Vi stod varandra så nära. Hon har alltid funnits och varit där. En mycket fin person  Det är sorgligt och  outhärdligt tomt. Men det tillhör livet säger de.

 

[Olive Hufuvi]

Det är nog så att vi båda varit under stor press den senaste tiden. Vår mamma gick bort efter kort tids sjukdom för 3 månader sen och sorgen är stor. Så stor att jag nästan inte kan skriva om den. Min systers ena tonårsdotter är också väldigt vild och har börjat visa tecken på att hon håller på att hamna i dåligheter. Jag har min svajiga relation där jag inte landar utan triggas till otrygghet. Men har svårt att frigöra mig. Så ja, vi har mycket båda.

Skulle dock önska att man kunde stötta varandra, men det kan vara så att resurserna är slut hos henne liksom hos mig. Tycker dock verkligen du har rätt i att det också handlar om hur man förmedlar sina gränser. Här blev det att fara ut på ett sätt som inte var okej. Hon bad om ursäkt i alla fall. Visst är det olika med hur föräldrar tacklar sitt föräldraskap, jag har samma upplevelse som du där med inställningen till behov. Kanske handlar det om i vilken utsträckning de själva lyckas behålla sin autencitet, och om de är bejakande till det. Alltså att mammarollen är en roll bland flera, och att det är okej att det är så.

 

 

[Olive Hufuvi]

Lider med dig. Det är fruktansvärt att gå omkring med ihållande ångest, helt dränerande och utmattande. Låter som du gick utanför din cirkel och provade något nytt där med naglarna och det triggade det hela. Fly eller fäkta slog till, det är ju nedärvt i oss så inte alls konstigt. Men kan känna igen det där att det förvärrats på äldre dar. Är i 50-årsåldern och har aldrig mått så här ihållande dåligt, under så lång tid. Undrar ibland om det är övergångsåldern som är den största boven i dramat. Kanske. Hur som helst, vet ej om du är i samma livsfas, men det viktiga är ju att du kan få någon typ av hjälp med ångesten, som visst också handlar om andningen?  Jag brukar bli hjälpt av mindfulness i vissa situationer, i andra kan det hjälpa att avleda, göra något helt annat som bryter “låsningen”. Att prata med en vän eller, om du har en behandlingskontakt, är också ofta hjälpsamt. För mig blir det också bättre när jag har en struktur över min tid. Inte för mycket inplanerat på dagarna men heller inte för lite. Det är en balans. Och så det där med självomhändertagandet…att vara lite snäll mot sig själv och inte dissa sig själv så himla mycket. Hoppas något av detta kan hjälpa dig, det låter så jobbigt men jag vet hur det känns..ta hand om dig.