Känner ingen riktig connection

[Purple Dumika]

Jag tror jag bara behöver ventilera mig lite, men så här har jag känt länge nu.. Flyttade för några år sedan, ville egentligen inte flytta eftersom jag hade en relation (även om den var kass) där jag bodde innan och även några rätt bra vänner. Men var tvungen pga jobb, bostadssituation osv.

Sen jag bott i den här staden så har jag känt mig mer och mer isolerad. Jag har försökt göra lite nya bekanta, men det stannar vid det, bekanta, som jag visserligen kan gilla at hitta på nåt med ibland, men det är inte heller den där nära vänskapen. På dejtingsidor måste jag ha scrollat bland hundratals och åter hundratals profiler och det blir några hej och stela fraser men verkligen ingen större känsla av att man har nåt att prata om eller fortsätta samtalen.  Jag har ett jobb jag trivs med osv, men ibland känns det som att det verkligen är det enda som håller mitt humör uppe, min fritid känns bara tom oavsett hur mycket jag försöker fylla den med hobbies och intressen, det är inget substitut för att känna genuin kontakt med andra personer.

Det är inte kul att känna så här år efter år, känner det som att det finns tusentals personer man enkelt kan få kontakt med via nätet osv, men inte en enda som får mig att känna mig mindre ensam. Tvärtom så känns det bara som att mina försök understryker detta med att jag inte riktigt hittar nån jag känner nån riktig  samhörighet eller gemenskap med. Är inte så att jag inte känt bra samhörighet med både vänner och några pojkvänner under mitt liv, är bara det att det känns som undantag snarare än regel och nu börjar det kännas som att jag kommer känna mig ungefär så här isolerad resten av livet. De vänner jag hade som var bra har jag ju glidit ifrån då dom lever familjeliv och jag flyttat till annan stad.

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta, ville nog som sagt mest ventilera. Kanske är det nån som känner igen sig.

[Olive Hufuvi]

Jo, jag känner igen mig. Har inte flyttat som du till ny ort, men ensamhet känner jag ofta. Kan bäva inför sommarens ledighet och alla oplanerade dagar…vad ska jag fylla dem med? Nä verklig samhörighet växer inte på träd och tar lång tid att växa fram. Alla ytliga kontakter som erbjuds på nätet idag är just det…ytliga. De kan ha sin funktion med, men är väl inte det man egentligen vill ha. Innerst inne. Jag har genom åren förlorat en del både ytliga och även djupare vänner pga olika tjafs, olikheter och/eller konflikter, och kan fundera över varför det inte gått att nå en lösning. Ger man upp för lätt? Kanske har det med förväntningar att göra. Kanske gör jag något fel fast jag ännu inte förstått vad det är. Kanske är det så att vi alla bara är människor med fel och brister…

Nu flummade jag ut lite från ämnet, sorry. Min tips till dig i alla fall är att fortsätta söka kontakter, både nya och gamla, “odla” dem men se dem för vad de är. På resans gång kanske det också kan växa fram andra djupare känslor av samhörighet. Finns det andra ställen du kan odla samhörigheten på? Jag tänker på andra sammanhang, föreningar, grupper av olika slag med fokus på just mående, kyrkan t ex?  Förstår att du ofta inte tycker nätet gett dig mer än mer ensamhet och då kanske det är bättre att satsa på fysiska möten. Några tankar bara, har som sagt ingen lösning då jag själv känner som du ofta. Men enda sättet är att fortsätta försöka tror jag.

 

<3 Intressant ämne! Kan känna igen.

Läste en artikel en gång som handlade om att man kan känna sig jätteensam i kontakt med “tomma personer”. Att det är ungefär en liknande upplevelse som att bli försummad och övergiven. Den andra bidrar inte med något annat än ytliga funderingar och det kan skapa känslor av att ingen ser en, förstår en, hör en eller stimulerar en till att utveckla samtalet.

Funderar därför lite på om det kan krävas att båda är personliga och kanske sårbara, djupa, för att det ska öppnas upp möjligheter att uppleva en form av connection? En känsla av värme och närhet till den andra personen? När man tittar på serier eller dokumentärer, filmer, läser böcker, så kommer man ju oerhört nära vissa karaktärer. Tänker att det kanske bottnar i att man får ta del av deras inre värld, och därför känner en connection med just den personen? Så kanske är det inte så att man behöver hitta likasinnnade för att uppleva denna känsla av djupare vänskap utan att det snarare handlar om att hitta relationer där man känner mer utav en “djupare kontakt”? Vad tror du att en relation behöver innehålla för ingredienser för att man ska känna samhörighet?

Purple Dumika skrev:

På dejtingsidor måste jag ha scrollat bland hundratals och åter hundratals profiler och det blir några hej och stela fraser men verkligen ingen större känsla av att man har nåt att prata om eller fortsätta samtalen.

Tänker kanske att det handlar lite om det digitala landskapet om att vi idag ska bygga upp en profil av oss själva som man visar upp för omvärlden – att vi är ungefär som reklamskyltar för varandra. Det blir en ytlig arena som inte bjuder in till levande miljöer och samtal.

Kram