Hem > Forum > Relationer > Jag är inte svag bara för att jaginte lämnar

Jag är inte svag bara för att jaginte lämnar

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • jag har skrivit på olika forum om min destruktiva relation med min pojkvän, ibland är det jättebra, ibland vill jag ta livet av mig för det är så helvetiskt.

    han har gjort vidriga saker mot mig.

    när det var som värst var jag konstant rädd för mitt liv, efter en incident där jag fick lura honom för att ÖVERLEVA, han begick brott mot mig och sen sa jag det är ok för att  han inte skulle döda mig där och då( vilket han senare sagt att han tänkte göra just vid det tillfället) senare åkte han i häktet efter min anmälan men det lades ner, och han blev fri och ringde på varje natt  skrekÖppna dörren !!!!!! Öppna dörren !!!!!!! Öppna dörren!!!! så jag fick ringa 112, och polisen var där stup i kvarten, till slut gjorde han nåt som fick honom att åka in på 2 år.

    då var jag fri, bestämde mig för att inte hänga läpp utan vara glad och positiv.men jag blev mobbad där jag bodde vilket gjorde mig mer och mer deprimerad jag sov hela tiden, när han kom ut efter två år var jag så deprimerad att jag inte kunde gå och handla mat längre för folk viskade och skrattade och betedde sig illa, så när han fått en lägenhet så flydde jag till honom- och fick ett annat sorts helvete. Jag vet att det är ett av de största misstagen jag gjort, men jag höll bokstavligen talat på att dö av depression pga mobbning och det räddade mig från det, att fly till honom.

    jag är i en mardröm där jag går på äggskal för att inte göra nåt fel, han tar amfetamin blir snurrig och tokig pratar för sig själv i flera dagar sen sover han i flera dagar för att sedan  ta amfetamin för att vakna ur zombie stadiet, och så börjar det om. Idag var jag full och skällde ut honom. Det jag helst av allt vill göra . Jag vill slå honom jag vill skrika på honom men jag blundar för problemen FörATTjAgvillATTdetskaFuNkA! Jag är inte jättesnygg, ens normal jag har inte stor chans på dejtingfronten jag är 30+ jag vill så gärna ha barn, när det är bra mellan oss så vill jag verkligen, allt känns så rätt, men egentligen kan man inte vara med nån som behandlat en så fruktansvärt illa, men jag sväljer skiten och går på ändå.

    Det jag vill säga med detta inlägg är att när jag skrivit på olika forum om detta har jag ofta bemötts av otroligt IQ befriade svar från folk som sannerligen aldrig varit i min situation- uttala dig inte då!liksom

    såna personer sitter bara på forum för att trycka ner folk.

     

    Hej, nej har inte varit i din situation med fysiskt våld. Men är i en relation jag inte mår helt bra i men ändå stannar kvar i. En dysfunktionell relation kan man säga. Starka känslor. Förhoppningat. Har brutit upp och gått tillbaka fler gånger än jag kan minnas. Mitt liv är pga andra saker inte heller bra (fysik sjukdom, bortgång av närstående, knepig jobbstuation osv).

    Men jag tror jag vet hur svårt det är att bryta cirkeln…hoppet som tänds  och släcks. På och av. Om och om igen. Banden och bojorna. Folket runt omkring en som tröttnar. En själv som tröttnar. Flyttar gränserna för vad som är normalt.

    Det enda som hjälper mig just nu är att vara för mig själv. Hålla mina gränser mot folk. Titta inåt. Och pp tv. Det är trist, ångestfyllt och ensamt. Men något mindre än när jag drogs in i garnet utan att tänka på konsekvenser. Jag har tyvärr blivit mer misstänksam mot folks ja vissa vänners intentioner. Ibland tror jag några av dem njuter av att se mig på botten. Då tänker jag nu mera att de inte behövs i mitt liv. Jag försöker söka ljuset. Faktiskt är det det enda jag tänker fokusera på. Allt annat får gå.

    Det är mitt tips till dig med för vad det nu är värt.

    Trådstartaren

    Hej, nej har inte varit i din situation med fysiskt våld. Men är i en relation jag inte mår helt bra i men ändå stannar kvar i. En dysfunktionell relation kan man säga. Starka känslor. Förhoppningat. Har brutit upp och gått tillbaka fler gånger än jag kan minnas. Mitt liv är pga andra saker inte heller bra (fysik sjukdom, bortgång av närstående, knepig jobbstuation osv). Men jag tror jag vet hur svårt det är att bryta cirkeln…hoppet som tänds och släcks. På och av. Om och om igen. Banden och bojorna. Folket runt omkring en som tröttnar. En själv som tröttnar. Flyttar gränserna för vad som är normalt. Det enda som hjälper mig just nu är att vara för mig själv. Hålla mina gränser mot folk. Titta inåt. Och pp tv. Det är trist, ångestfyllt och ensamt. Men något mindre än när jag drogs in i garnet utan att tänka på konsekvenser. Jag har tyvärr blivit mer misstänksam mot folks ja vissa vänners intentioner. Ibland tror jag några av dem njuter av att se mig på botten. Då tänker jag nu mera att de inte behövs i mitt liv. Jag försöker söka ljuset. Faktiskt är det det enda jag tänker fokusera på. Allt annat får gå. Det är mitt tips till dig med för vad det nu är värt.

    ja i feel you mitt liv är kaos på alla plan , inte bara med min pojkvän.

    ja alltså man vill ju att det ska funka så det är inte så konstigt att man går tillbaks det är ju inte så att man kan knäppa med fingrarna och hitta en ny matchande partner just like that. Har man hittat nån som man på nåt plan ändå älskar vill man ju hålla fast vid den.

    kunde inte uttrycka det bättre själv ”hoppet som tänds och släcks”precis så känner jag när han ringer och är nykter och  snäll och glad och normal, och sen släcks hoppet när han visar sina sämsta sidor.

    svårt är det. Tack för att du svarade ❤️

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.