Tack för svaret, det hjälper mig lite att tänka så som du skriver, att det kanske inte är värt att dra för höga växlar på reaktionerna. Mycket av det jag känner handlar om att förstå – nej relationen kanske inte varit sund hela vägen, jag har känt mig förminskad, mycket i diskussioner och inte riktigt känt att han mött mig känslomässigt. Jag har haft svårt att koppla av, vila och hämta kraft ur relationen, samtidigt har jag tycker om många sidor hos honom, vi har gjort många roliga saker tillsammans och jag har tänkt att saker kan växa fram.
Han vill nog fortsätta ses men jag tror hans strategi är att backa när jag mår dåligt. Så har det varit mycket, att man ska hantera sitt “shit” själv. Vilket man ju ska i någon mån. Men inte bara i en nära relation. Tror inte han riktigt vet hur man stöttar någon, vilket ju egentligen är det jag behöver.
Och om skulden. Jo det var väl så, han visade mer omtanke och ändå gjorde jag slut för att ångesten tog över. Jag vill ju inte såra honom heller genom att hatta fram och tillbaks. Vilket är det som sker, jag svänger jättefort i mina känslor. Sen får jag känslan av att han tycker jag är konstig, alltså hans inställning till psykisk ohälsa är mer “ryck upp dig, tänk positivt” medan jag som någonstans skäms över mina reaktioner försöker dölja dem och då blir det såhär.
