Självmordstankar och ej stöttande sambo

Jag måste få bolla detta med någon. Den person som ska vara min närmaste ryggar alltid tillbaka när jag mår dåligt.

Nu har jag gått med ganska utarbetade självmordsplaner en tid och som vanligt har jag hållit dem för mig själv så länge jag kunnat, eftersom jag vet hur det blir. Häromdagen slapp det ut och han svarade “jaha, men hur blir det med middagen”… När jag upprepade säger han hånfullt “jaha, vad ska jag säga om det, ‘gör det inte’?”.

Han har tidigare uttryckt att han inte känner någon empati med mig när jag mår dåligt, att jag bara är jobbig. Diskussionen nu senast stannade som vanligt i att det är synd om honom och att jag får honom att må dåligt. Klart jag fattar att det blir jobbigt för honom, men orkar inte bära hans börda ovanpå allt annat.

Det värsta är att han helt slutar ta i mig när jag uttryckt att jag mår dåligt, det är som att jag skulle smitta. Han pratar bara helt kort om vardagliga saker, försöker att ha så lite kontakt med mig som möjligt (sätter på sig hörlurar och försvinner in i sin egen värld). Om jag bara någon gång skulle kunna få en kram när jag är ledsen, det skulle betyda så oerhört mycket. När jag är så här låg, orkar jag dock inte be om det.

När det blir såhär känns det som jag är en astronaut vars säkerhetslina har lossnat, jag flyter omkring i ett enormt, kallt och mörkt tomrum, allt längre från livet och människor. Vad göra?

Anonym skrev:

Jag måste få bolla detta med någon. Den person som ska vara min närmaste ryggar alltid tillbaka när jag mår dåligt. Nu har jag gått med ganska utarbetade självmordsplaner en tid och som vanligt har jag hållit dem för mig själv så länge jag kunnat, eftersom jag vet hur det blir. Häromdagen slapp det ut och han svarade ”jaha, men hur blir det med middagen”… När jag upprepade säger han hånfullt ”jaha, vad ska jag säga om det, ’gör det inte’?”. Han har tidigare uttryckt att han inte känner någon empati med mig när jag mår dåligt, att jag bara är jobbig. Diskussionen nu senast stannade som vanligt i att det är synd om honom och att jag får honom att må dåligt. Klart jag fattar att det blir jobbigt för honom, men orkar inte bära hans börda ovanpå allt annat. Det värsta är att han helt slutar ta i mig när jag uttryckt att jag mår dåligt, det är som att jag skulle smitta. Han pratar bara helt kort om vardagliga saker, försöker att ha så lite kontakt med mig som möjligt (sätter på sig hörlurar och försvinner in i sin egen värld). Om jag bara någon gång skulle kunna få en kram när jag är ledsen, det skulle betyda så oerhört mycket. När jag är så här låg, orkar jag dock inte be om det. När det blir såhär känns det som jag är en astronaut vars säkerhetslina har lossnat, jag flyter omkring i ett enormt, kallt och mörkt tomrum, allt längre från livet och människor. Vad göra?

Det låter som en rätt trist relation 😕 kan man inte stötta varandra när det är jobbigt hur ska man då kunna ha det riktigt bra?…jag tänker att du dessutom kanske mår ännu sämre än vad du redan gör när han ger dig den typen av reaktion? Jag har nyss brutit en relation där mitt ex alltid förklarade att det var han det var synd om och skuldbelade mig för allt. Det är inte hälsosamt…hur känner du för er relation?

Anonym skrev:

Jag måste få bolla detta med någon. Den person som ska vara min närmaste ryggar alltid tillbaka när jag mår dåligt. Nu har jag gått med ganska utarbetade självmordsplaner en tid och som vanligt har jag hållit dem för mig själv så länge jag kunnat, eftersom jag vet hur det blir. Häromdagen slapp det ut och han svarade ”jaha, men hur blir det med middagen”… När jag upprepade säger han hånfullt ”jaha, vad ska jag säga om det, ’gör det inte’?”. Han har tidigare uttryckt att han inte känner någon empati med mig när jag mår dåligt, att jag bara är jobbig. Diskussionen nu senast stannade som vanligt i att det är synd om honom och att jag får honom att må dåligt. Klart jag fattar att det blir jobbigt för honom, men orkar inte bära hans börda ovanpå allt annat. Det värsta är att han helt slutar ta i mig när jag uttryckt att jag mår dåligt, det är som att jag skulle smitta. Han pratar bara helt kort om vardagliga saker, försöker att ha så lite kontakt med mig som möjligt (sätter på sig hörlurar och försvinner in i sin egen värld). Om jag bara någon gång skulle kunna få en kram när jag är ledsen, det skulle betyda så oerhört mycket. När jag är så här låg, orkar jag dock inte be om det. När det blir såhär känns det som jag är en astronaut vars säkerhetslina har lossnat, jag flyter omkring i ett enormt, kallt och mörkt tomrum, allt längre från livet och människor. Vad göra?

God Söndagskväll här på MiND Forumet.

* Här läst hela ditt inlägg / skrivelse här ovan.

* Jag vill tipsa dig om MiND Självmordslinjen, har Du eventuellt redan prövat den eller om Du inte gjort det än så tycker jag verkligen att Du borde göra det, oavsett om Du väljer MiND Chatten eller MiND 90 101 på telefon.

* Om Du eventuellt vill ha övriga råd inom vård, samtalskontakt osv så tveka inte att höra av dig genom att svara på detta inlägg / skrivelse från mig som anonym medmänniska här på MiND Forumet…

På återseende…

Anonym skrev:

Det låter som en rätt trist relation 😕 kan man inte stötta varandra när det är jobbigt hur ska man då kunna ha det riktigt bra?…jag tänker att du dessutom kanske mår ännu sämre än vad du redan gör när han ger dig den typen av reaktion? Jag har nyss brutit en relation där mitt ex alltid förklarade att det var han det var synd om och skuldbelade mig för allt. Det är inte hälsosamt…hur känner du för er relation?

Nä, den där känslan av att flyta ensam ut i rymden kommer just av hans reaktion. Jag mår väldigt mycket sämre av att han reagerar så – varför ska jag vara kvar om jag bara är till besvär?

Relationen har väl inte varit toppen senaste åren, men han har alltid varit såhär när jag mår dåligt (vilket jag gör i perioder), även när vi var mer kära. Det är svårt, jag har alltid sett mig själv som omöjlig att älska och är rädd att bli ensam resten av livet om jag lämnar…

Anonym skrev:

God Söndagskväll här på MiND Forumet. * Här läst hela ditt inlägg / skrivelse här ovan. * Jag vill tipsa dig om MiND Självmordslinjen, har Du eventuellt redan prövat den eller om Du inte gjort det än så tycker jag verkligen att Du borde göra det, oavsett om Du väljer MiND Chatten eller MiND 90 101 på telefon. * Om Du eventuellt vill ha övriga råd inom vård, samtalskontakt osv så tveka inte att höra av dig genom att svara på detta inlägg / skrivelse från mig som anonym medmänniska här på MiND Forumet… På återseende…

Jag har försökt komma fram i flera dagar. Blir så oerhört besviken varje gång jag inte lyckas, så nu har jag gett upp.

Anonym skrev:

Jag har försökt komma fram i flera dagar. Blir så oerhört besviken varje gång jag inte lyckas, så nu har jag gett upp.

mm, jag håller med. Det är jättesvårt att komma fram. Antar att många delar uppfattning om när på dygnet det känns värst och behovet att prata med någon är störst.

Anonym skrev:

mm, jag håller med. Det är jättesvårt att komma fram. Antar att många delar uppfattning om när på dygnet det känns värst och behovet att prata med någon är störst.

Måndag mitt under arbetsdagen så gick det plötsligt, det var skönt att prata av sig! Ja, jag gissar att många håller ihop under dagarna och sitter med ångest och mörka tankar på kvällen och helgen…

Anonym skrev:

Måndag mitt under arbetsdagen så gick det plötsligt, det var skönt att prata av sig! Ja, jag gissar att många håller ihop under dagarna och sitter med ångest och mörka tankar på kvällen och helgen…

jag har gjort samma!! Pratat mellan 8-9 på

morgonen 😁

Olive Tetyny, astronautliknelsen var oerhört träffande på hur det känns när man inte får stöd av den man mest behöver stöd av, när man mår som sämst. Tack för den!

Kanske är din sambo ingen dålig människa i allmänhet men han kan uppenbarligen inte hantera att du mår dåligt. Kanske saknar han egen erfarenhet av psykisk ohälsa och därför förståelse, eller så har han egna saker i bagaget som detta påminner honom om. Om han inte är villig att arbeta med hur han kan bli mer stöttande, så låter han inte som någon bra partner.

Finns det andra i din närhet som du kan ty dig till med dina tunga känslor och tankar så länge du inte kan få det stödet från en partner?

Kram.

Indigo Qugugo skrev:

Olive Tetyny, astronautliknelsen var oerhört träffande på hur det känns när man inte får stöd av den man mest behöver stöd av, när man mår som sämst. Tack för den! Kanske är din sambo ingen dålig människa i allmänhet men han kan uppenbarligen inte hantera att du mår dåligt. Kanske saknar han egen erfarenhet av psykisk ohälsa och därför förståelse, eller så har han egna saker i bagaget som detta påminner honom om. Om han inte är villig att arbeta med hur han kan bli mer stöttande, så låter han inte som någon bra partner. Finns det andra i din närhet som du kan ty dig till med dina tunga känslor och tankar så länge du inte kan få det stödet från en partner? Kram.

Tack, det är skönt att min hjärna fortfarande kan fungera tillräckligt, för det känns som att den sviker mig ofta numera.

Min sambo är egentligen en snäll människa, men han kan verkligen inte hantera psykisk ohälsa, han blir så extremt rädd (antar jag, det går inte att prata om det). Och hans sätt att hantera saker som skrämmer honom är att låtsas som att de inte finns och hoppas att de försvinner…

Jag har inte direkt någon att vända mig till. Min mamma kanske, jag tror att hon förstår att jag mår riktigt riktigt dåligt utan att jag har sagt så mycket. Men hon bor långt bort och är i en riskgrupp så jag kan inte fysiskt få stöd av henne. Vill inte heller ge henne bördan av mina tankar, då hon lever ensam.

Har inte någon nära vän, har inte haft det sedan skoltiden. Är uppenbarligen dålig på vänskap (också…) för jag lyckas aldrig komma nära någon.

Vad skönt att höra att han är snäll för övrigt. Ledsen för din situation med denna ensamhet och hoppas att ljusare tider snart väntar för dig.

Kram.

God Måndags f.m. här på MiND Forumet.

* Hur har Du det, mår Du bättre eller är det tvärtom?

* Har din sambo blivit bättre på att stötta dig?

* Har Du stöttning av vården på ett eller annat sätt?

På återseende…