Hem > Forum > Depression > Jag vet inte vart jag ska ta vägen

Jag vet inte vart jag ska ta vägen

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Hej, är en 18 årig grabb som under en längre period (sedan jag var 16 ungefär) haft tankar om att ta mitt liv. Jag har kollat upp olika sätt, hur jag ska ta mig till, men möts av hinder och har inte försökt någonting.

    Har lärt mig under senare tid att livet har sina guldkorn, kärlek och vänner är något av de största som jag bemött. Men min djupa depression har alltid legat där, och nu har den svalt mig hel. Jag känner mig kvävd, och nu också trasslas jag in med en förlorad kärlek.

    Jag lägger absolut ingen skuld alls på någon annan för hur jag mår, det är bara jag. Mitt fel, att allt har gått så illa, inte bara för mig men för andra. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, och jag tror att jag kommer gå igenom med mina planer och tankar snart.

    Jag vet inte vad jag ska göra.

    Hej, vad ledsamt att du mår så dåligt, har du försökt prata med någon?

    Trådstartaren

    Har inte riktigt någon att prata med, har inte vågat berätta för mina föräldrar och när jag försökte få fram det till en vän så påstod dom att jag enbart gjorde detta för att få uppmärksamhet. Jag dömer dom inte, alls, men det var väl ett rop på hjälp, då jag verkligen inte vet vart jag ska ta vägen. Känner mig så ensam, inte för att jag inte skulle ha några vänner eller så. Känner mig så ensam i sättet jag mår och känner mig.

    Jag tror du känner dig ensam för du inte kan dela just den här sidan…många kan bli chockade när de får en annan bild, som inte är den man brukar visa upp. Kanske det var så för din kompis som sa att du gjorde det för att få uppmärksamhet. Men du ska veta att det är starkt och modigt att våga prata om svåra saker, det är något man lär sig med tiden och ofta känns det lättare i hjärtat efter. Jättebra att du skriver här tycker jag, det är en början.

    Och du är inte ensam ska veta. Vi är många som till och från tampas med känslor kring livet, och mening, som känner sig vilsna, ledsna, uppgivna i perioder..mitt tips, om man som jag också har, ett tungsinne, det är att lära sig att dela det som tynger en, men med rätt personer. Det låter inte riktigt som du vill/kan vända dig till dina föräldrar och vänner. Har du provat samtal med en kurator, psykolog eller liknande? Mind har också en linje man kan ringa till. Det finns mycket att hämta i ett samtal, prova, det är jättetungt att bära så svåra tankar som du verkar göra.

     

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.