[Green Gohyte]

Hej!

Jag har haft problem som jag tror varit psykosomatiska, troligen stressrelaterade. Den mest tydliga händelsen var för många år sen. Jag var helt frisk innan. Plötsligt efter en lång period av förändringae och stress fick jag svår klåda speciellt på ben och fötterna,även under fötterna så att det blev svårt att gå. Jag blev också väldigt törstig hela tiden och hade ont i magen. Minns inte alla symptom nu, men det kändes som att hela kroppen gjorde uppror och jag var säker på att något var fel Gjorde undersökningar, bland annat för diabetes. Testade svampmedel på fötterna, ingen skillnad.Testerna var normala. Det gick över av sig själv. Men skulle råda dig att testa svampmedel och duscha och tvättta håret med något som bekämpar hudsvamp, om du inte redan gjort det.

Misstänker också att det man upplever som rent psykiska besvär som stress och depression kan påverka mer än bara hjärnan. Numer håller jag nere rena stressproblem med att röra på mig och äta frukt och grönt varje dag.

[Green Gohyte]

Det låter nästan som att du känt något ansvar för dina föräldrars känslor även när du var ung (barn/tonåring och bodde hemma) Tänkte på att du fortfarande minns att din pappa verkade bli ledsen. Det är en tyngd och ansvar som en tonåring/ung som själv har det tufft inte ska behöva ha.

Har själv skämts och känt skuld inför mina föräldrar men tycker ändå själv att de känslorna kommer från en felaktig grund.

Dina föräldrar kanske inte klarade att visa att de fanns kvar där som stabila klippor oavsett sitt barns mående, bråkande och frigörelse. Försökte din pappa lyssna och förstå ditt perspektiv när du skrek åt honom? Det är ju det som var hans jobb egentligen, inte visa ledsnad. Sen är det säkert jättesvårt att vara förälder så det behöver ju inte vara något man kan anklaga honom för heller. Men problemet, det dåliga som hände, låg inte i att du skrek utan att du påfördes skuldkänslor för att han inte klarade situationen.

[Green Gohyte]

Jag har problem med prokrastinering och känner igen mig. När jag gör en tråkig eller svår syssla så avbryter jag gärna snabbt och det blir sen motigt att sätta igång igen. Finns det en deadline så jobbar jag väldigt hårt in i det sista.

Jag försöker prata till mig själv och lugna ner mig när impulsen att avbryta kommer. Försöker hitta vad det är som gör att jag vill avbryta. Det kan vara perfektionism. Det kan också vara att jag påminns om tidigare misslyckanden att göra sysslan (tankar som jag är så dålig som inte städat på länge). Försöker tala snällt till mig själv och avdramatisera. Sen kan det också hjälpa att lyssna på radio, någon pod etc. Och tänk på varför jag ska göra det, det positiva som kommer ut av det.

[Green Gohyte]

Låter fruktansvärt!

Jag tycker du borde kunna få stöd av personligt ombud (vet inte exakt vad det är för något)

Tycker också du ska berätta för läkaren hur arbetsgivaren beter sig. Dokumentera kränkningarna. Spela in ev telefonsamtal framöver och skriv upp när och var saker har hänt. Prata  med facket också. Försök hitta så mycket  stöd utifrån du kan.

Jag tänkte på att det kan vara kränkande särbehandling och diskriminering om du blir negativt behandlad pga funktionsnedsättning.

Sen är ju mobbing och kränkningar väldigt allvarligt i sig. Det bästa är att söka sig bort, det sliter enormt på hälsan.

Strunta fullständigt i Azure Gubebas inlägg, det är okunnigt dravel för att vara lite rak.

(Naturligtvis får chefer aldrig leva ut sina frustrationer på en anställd. Arbetslivet styrs av lagar och arbetsgivaren ansvarar för arbetsmiljön.)

[Green Gohyte]

Vad härligt, och vad skönt att hon kanske inte bara är så grinig hela tiden!

Jag hade nog inte själv kunnat agera så lugnt och följa mina egna “goda råd” . Jag blir livrädd av kritik och ilska och hamnar i freeze-läge och vill bara gömma mig. Men så glädjande att du klarade av denna situation så bra, det ger hopp till mig också.

Ha en fin påsk, hundarna med såklart!

 

 

[Green Gohyte]

Känner igen mig i trådstarten. Precis detta är anledningen till att jag ofta drar mig undan och blir isolerad. Jag har också bytt miljö, bytt job etc etc flera gånger för att folk liksom kräver att man ska lära känna varann genom att prata om hur man mår. Känns det då fel så kan jag inte hantera det utan blir avvisande och “konstig”. Funkar bra socialt så länge folk kan vara lättsamma och vänliga, och jag får välja vad jag delar med mig av.

[Green Gohyte]

Jag kan tänka mig att de inte tycker att de själva gjort något fel. Deras perspektiv kan vara annorlunda. De kan se det som att de har haft skäl att säga i från.

Det är ingen ide att vänta på en ursäkt eller se det som en konflikt. Om hundarna har koppel i  fortsättningen, så kan det förhoppningsvis bli helt lugnt och grannarna sköter sitt. Jag skulle sikta på det som mål. Oftast vill folk inte bråka med grannar.

 

[Green Gohyte]

Förstår det är väldigt jobbigt när du känner alarmet tjura inom dig.

Det var en väldigt bra beskrivning

Det kan nog vara konflikträdsla hos grannarna, eller nåt annat. Jag har bara lagt märke till att folk kan reagera väldigt starkt när något händer som har med husdjur att göra.

Tror det bästa är att bara hantera hundarna prickfritt ute tills det har lugnat sig. Vid rätt tillfälle, senare, kan det förhoppningsvis gå att normalisera kontakten med grannen.

Tror också du får vara den mognare personen i kontakten, vänlig men tydlig vinner man på. Som du skriver kan det finnas konflikträdsla. Bara enkelt säga att du ber om ursäkt för att hunden var lös den där gången etc, eller vi brukar gå den här vägen, funkar det för era hästar? Etc. Om det behövs.

Det ligger mycket i det du skriver om att man måste anpassa sig till de mest griniga, när man har hund.

Hejar på dig

[Green Gohyte]

Jobbig situation. Jag tänkte på att något som har med hunden att göra kan vara en nyckel. Kanske har grannens häst blivit skrämd av hunden någon gång . Jag skulle ha hållit stenkoll på hunden , hålla avstånd till grannarnas tomt och hästar etc.

Gå tydligt åt sidan om du möter en häst. Rider man kan det vara obehagligt att möta hundar i långt koppel till exempel. Hästen kan sparka till den eller vad som helst, och skador kan bli på hästägarens ansvar.

När lite tid gått kan grannen lugna sig då du kan fråga om det hänt något, om de fortfarande verkar sura.

Så tror jag jag hade gjort. När det gäller husdjur kan folk verkligen gå i taket och bete helt galet ibland.

Lycka till och försök att inte ta det personligt.Det låter som att det kan vara något problem med en lite hispig häst i bakgrunden

 

[Green Gohyte]

Bra inlägg, det är verkligen inte värt det! Lycka till och all respekt

[Green Gohyte]

Har du kanske blivit nertryckt av andra, och fått negativa tankar om dig själv? Eller, övermäktiga problem hos omgivningen som du försökt lösa och sen (orättvist, men det kan bli normaliserat) slår ner på dig själv för att du inte kunnat. Sen slåss olika självbilder och olika tankar om vad som är rätt ochfel?

Tänkte på att det kan vara något bra i det.Att delar av en själv kanske gör uppror mot tankar och föreställningar man har som trycker ner en, fast det känns som kaos i hjärnan när det pågår.

Ursäkta om jag är helt ute och cyklar, ta hand om dig. Du är värd att må bra

[Green Gohyte]

Det låter väldigt tufft. Har du överklagat beslutet? Om inte, så kan du prova med det. Du kontaktar socialtjänsten eller den handläggare och säger att du vill överklaga, så ska de berätta hur du ska göra. Du kommer att behöva skicka in en skriftlig överklagan. Om socialtjänsten inte ändrar beslutet så kommer de att skicka din överklagan vidare till förvaltningsrätten som avgör. Det är också bra att kontakta hyresvärd och andra du inte kan betala räkningar till i förväg. En hyresvärd kan säga upp ett kontrakt på grund av utebliven betalning, men det är enklare för dem också att situationen reder upp sig.

Det låter orimligt att du ska behöva bli hemlös på grund av ett missat möte, jag tycker socialtjänsten borde fatta det. Stå på dig!