Green Gohyte
Skapade svar
-
Känner igen mig i trådstarten. Precis detta är anledningen till att jag ofta drar mig undan och blir isolerad. Jag har också bytt miljö, bytt job etc etc flera gånger för att folk liksom kräver att man ska lära känna varann genom att prata om hur man mår. Känns det då fel så kan jag inte hantera det utan blir avvisande och “konstig”. Funkar bra socialt så länge folk kan vara lättsamma och vänliga, och jag får välja vad jag delar med mig av.
Jag kan tänka mig att de inte tycker att de själva gjort något fel. Deras perspektiv kan vara annorlunda. De kan se det som att de har haft skäl att säga i från.
Det är ingen ide att vänta på en ursäkt eller se det som en konflikt. Om hundarna har koppel i fortsättningen, så kan det förhoppningsvis bli helt lugnt och grannarna sköter sitt. Jag skulle sikta på det som mål. Oftast vill folk inte bråka med grannar.
Förstår det är väldigt jobbigt när du känner alarmet tjura inom dig.
Det var en väldigt bra beskrivning
Det kan nog vara konflikträdsla hos grannarna, eller nåt annat. Jag har bara lagt märke till att folk kan reagera väldigt starkt när något händer som har med husdjur att göra.
Tror det bästa är att bara hantera hundarna prickfritt ute tills det har lugnat sig. Vid rätt tillfälle, senare, kan det förhoppningsvis gå att normalisera kontakten med grannen.
Tror också du får vara den mognare personen i kontakten, vänlig men tydlig vinner man på. Som du skriver kan det finnas konflikträdsla. Bara enkelt säga att du ber om ursäkt för att hunden var lös den där gången etc, eller vi brukar gå den här vägen, funkar det för era hästar? Etc. Om det behövs.
Det ligger mycket i det du skriver om att man måste anpassa sig till de mest griniga, när man har hund.
Hejar på dig
Jobbig situation. Jag tänkte på att något som har med hunden att göra kan vara en nyckel. Kanske har grannens häst blivit skrämd av hunden någon gång . Jag skulle ha hållit stenkoll på hunden , hålla avstånd till grannarnas tomt och hästar etc.
Gå tydligt åt sidan om du möter en häst. Rider man kan det vara obehagligt att möta hundar i långt koppel till exempel. Hästen kan sparka till den eller vad som helst, och skador kan bli på hästägarens ansvar.
När lite tid gått kan grannen lugna sig då du kan fråga om det hänt något, om de fortfarande verkar sura.
Så tror jag jag hade gjort. När det gäller husdjur kan folk verkligen gå i taket och bete helt galet ibland.
Lycka till och försök att inte ta det personligt.Det låter som att det kan vara något problem med en lite hispig häst i bakgrunden
Bra inlägg, det är verkligen inte värt det! Lycka till och all respekt
Har du kanske blivit nertryckt av andra, och fått negativa tankar om dig själv? Eller, övermäktiga problem hos omgivningen som du försökt lösa och sen (orättvist, men det kan bli normaliserat) slår ner på dig själv för att du inte kunnat. Sen slåss olika självbilder och olika tankar om vad som är rätt ochfel?
Tänkte på att det kan vara något bra i det.Att delar av en själv kanske gör uppror mot tankar och föreställningar man har som trycker ner en, fast det känns som kaos i hjärnan när det pågår.
Ursäkta om jag är helt ute och cyklar, ta hand om dig. Du är värd att må bra
Det låter väldigt tufft. Har du överklagat beslutet? Om inte, så kan du prova med det. Du kontaktar socialtjänsten eller den handläggare och säger att du vill överklaga, så ska de berätta hur du ska göra. Du kommer att behöva skicka in en skriftlig överklagan. Om socialtjänsten inte ändrar beslutet så kommer de att skicka din överklagan vidare till förvaltningsrätten som avgör. Det är också bra att kontakta hyresvärd och andra du inte kan betala räkningar till i förväg. En hyresvärd kan säga upp ett kontrakt på grund av utebliven betalning, men det är enklare för dem också att situationen reder upp sig.
Det låter orimligt att du ska behöva bli hemlös på grund av ett missat möte, jag tycker socialtjänsten borde fatta det. Stå på dig!
Känner igen mig mycket i att ofta bli missförstådd. Jag tror att människor som tolkar in saker man inte säger har någon slags kontrollbeteende. De försöker “förstå” hur andra är och fyller i en massa saker och gör egna antaganden utifrån sina förutfattade meningar. De kan ofta inte heller skilja på vad de tror och vad de faktiskt vet. Tror de att jag har en viss åsikt så är det liksom så. Det är irriterande och det är svårt att kommunicera med folk som gör så.
Läste en gång i en rådgivningsspalt där någon frågade om råd kring hur man gör när man småpratar med nya människor, till exempel på ett bröllop. Rådet blev att utgå från det som finns runt omkring, till exempel saker man lägger märke till i miljön som en gammal byggnad, fina träd, maten, musiken etc. Det vill säga saker som båda upplever ger störst chans att båda har något att säga om. Sen kan man spinna vidare utifrån det, om man fortsätter prata. Rådet innebar också att undvika att börja med ämnen som jobb, familj, hobbies, var man bor och annat personligt eftersom det lätt skapar en avståndskänsla och blir svårt att relatera och spinna vidare på om man lever på för olika sätt. Dessutom kan det vara känsliga ämnen. Jag tycker det lät mycket vettigt. I kommentarsfältet var det genast en person som tyckte detta var obegripligt. Hon menade att hon måste veta vad man har gemensamt för att kunna umgås. Då måste man börja med mer privata frågor enligt henne. Jag tycker det är otroligt märkligt att tro att man lär känna någon genom korta personliga fakta. Vad som händer är bara att hon kommer att fylla i med sina egna förutfattade meningar. Vad är meningen med att umgås? Är det att försöka “samla kunskap” om andra eller att försöka dela tankar och upplevelser? Det var flera som inte höll med henne iallafall, så det var hoppfullt.
Vet inte om detta är för off topic. Det är något jag tänkt på och ditt inlägg inspirerade mig att försöka sätta ord på det.
Det låter bra att du har ett bra gameface. Tycker inte du ska känna något ansvar alls för att behöva förklara något. Om de verkligen undrar kan de själva fråga dig varför du undviker dem, ta till sig din förklaring och be om ursäkt. Eftersom det verkar osannolikt att de skulle erkänna att de har behandlat dig illa, undvik dem bara. Det är inte bra att klumpa ihop sig i ett litet gäng och kontrollera varandras handlingar. Man kan inte hålla sig väl med människor som blir aggressiva bara för att man sätter sig en bit ifrån dem och pratar med andra, det är helt galet och de kommer inte respektera dig vad du än gör. Det är du som beter dig helt normalt här genom att vilja ha kontakt med resten av klassen. Om ni hamnar i samma grupparbete, ta det då. I värsta fall kan du väl bara vägra och förklara varför för läraren.
Ni är vuxna och alla ska bete sig professionellt oavsett privata relationer. Väljer de att inte göra det ligger hela ansvaret hos dem.
Grupparbete är jättedåligt. Det är knappast universitetets uppgift att fostra studenter eller lära ut samarbete heller. Och om man nu vill lära sig samarbeta i grupp så väljer man ju ett lämpligt sätt att öva på just det – där man kan få tycka det är jobbigt, där man kan få göra misstag osv utan att det ska påverka ens studier. Det är klart att du ska kunna gå på universitetet. Kanske kan du få hjälp att slippa en del iallafall via studenthälsan, samordnare för pedagogiskt stöd eller liknande för att få arbeta mer enskilt? Kanske byta lärosäte om det går? Jag tror inte ett sent avhopp påverkar möjligheten att söka motsvarande program på ett annat universitet (osäker- men det borde det väl inte?). Är det en utbildning du väldigt gärna vill gå?
Nu är det länge sen tråden startades, men vill ändå lägga till ett perspektiv:
När det gäller hur du ska hantera psykisk ohälsa: Lyssna inte på dina föräldrar om att det bara är att “bita ihop”, de har fel.
Det finns ju många exempel på mycket framgångsrika, begåvade och oerhört driftiga människor som lidigt svårt av psykisk ohälsa så egentligen borde det vara självklart att man inte bara kan “kämpa” men tyvärr är det vanligt med denna föreställning.Tyvärr verkar det som att du inte fått så mycket hjälp av psykolog eller kurator heller. Man kan behöva vara väldigt tydlig med vilka problem man har, speciellt om man som du (som det låter) utåt sett klarar dig rätt bra, tränar på hög nivå etc. Om omgivningen har förminskat problemen när du berättat om hur du mår så är det lätt att påverkas av detta, så det är viktigt att vara extra tydlig. Och fortsätt leta efter bra kontakter som läkare, psykolog.
Kost och träning: Lyssna inte på dina föräldrar.
Lyssna på personer som är verkligt kunniga i hur det är att träna på hög nivå, mental hälsa och prestation etc (vad som nu är aktuellt) . Personer som inte bara har åsikter utan följer forskning, bra tränare till exempel.Utbildning: Lyssna inte på dina föräldrar.
Lyssna på personer med verklig kunskap om områden du är intresserad av och vilka möjligheter och vägar som finns mot ditt mål.Föräldrar är bara familj. De är inte experter på dig som person, utbildning och yrkesval , kostfrågor etc etc.
Hitta andra, kunniga och bra personer att lyssna på och sätt vänligt men bestämt gränser. Man kan lyssna på familjemedlemmars åsikter inom olika områden, visst, men ta det för vad det är. Deras åsikter blir inte mer sanna bara för att man är släkt.Det låter ju bra ändå, bra att du stått på dig!