Ja, jag känner mig fortfarande vaksam och kan reagera mycket på tecken på på mobbning. Jag fick diagnosen ptsd för 10 år sedan, det mesta tycker jag har gått över med tiden men det kan dyka upp just vid förändringar och när jag kommer till nya grupper.
Jag tänkte inte att man behöver vara extra snäll, och jag tror inte alls att det jag skrev passar in på en situation där mobbning förekommer. Jag menar bara situationer där jag inte blir mobbad, men är onödigt vaksam ändå. Vaksamheten gör det svårare för mig att se andras perspektiv, kanske bara för att den tar så mycket energi. Andra kan ju också ha någon slags rädsla,även om jag uppfattar dem som “etablerade” och självklara i gruppen.
Jag tänker att en väg skulle kunna vara att vara sig själv-inte sätta sitt ljus under skäppan alls – och samtidigt försöka lyfta fram andra. Jag har läst någonstans att väldig effektivt sätt att få någon att acceptera eller gilla en på en arbetsplats är att be om hjälp, så att personen får lite känslan av att ha fungerat som en mentor (eller något åt det hållet i allafall.) och visa att man uppskattar hjälpen. Den man själv har hjälpt vill man gärna att det ska gå bra för,då känner man sig ju delaktig.
Just de här grundläggande sakerna i att bygga relationer på arbetsplatser har jag blivit sämre på, eller försummat, och jag tror det har dels med stress att göra men också att jag lätt lägger ett raster där jag är i farozonen för mobbning. Trots att jag inte vill det har “mobbad” eller fd mobbad blivit en liten del av min identitet.
