Dåligt behandlad på jobbet- sa upp mig

[Olive Cevunu]

Sorry för wall of text och osammanhängande text

Efter 3 år bröt jag slutligen ihop och sa upp mig från mitt jobb.

Jag var så glad över att äntligen fått arbete efter en flerårig sjukskrivning. En helt ny värld och en massa intressant nytt att lära mig,,, De var 3 (2 ägare och 1 anställd )på plats förutom mig samt några personer till som arbetade på distans i företaget.

Jag märkte ganska tidigt att han som skulle lära upp mig inte riktigt behandlade mig väl. Lastade över varenda en av hans arbetsuppgifter som han ansåg var skitjobb på mig. Han hälsade aldrig på mig på morgonen utan gick bara förbi och tittade åt ett annat håll. Pratade aldrig med mig förutom när det gällde något han ville att jag skulle göra.  Till en början tänkte jag att det är bara sådan han är och inget personligt mot just mig. Men med tiden märkte jag att det var just bara mig han behandlade så. De 2 ägarna pratade inte heller med mig mer än typ 2 minuter om väder och vind per dag.

Utanförskapet blev aldrig bättre. Jag visste aldrig vad som hände i företaget. Fick ingen info alls ens om saker som rörde mitt arbete trots att jag bad om det flera gånger och förklarade att jag ville och behövde ligga steget före för att minska arbetsbördan och ffa minska min stress. Försökte prata med min ena chef om hur jag kände men han ville aldrig höra utan blev liksom bara aggressiv. jag sa vid ett tillfälle att det var sorgligt och ledsamt att personalen i grannföretaget pratade långt mer med mig än vad ni gör. Han svarade bara aggressivt att jag kanske skulle söka jobb där istället.

Personerna i företaget vägg i vägg med mitt arbete släppte utan tvekan in mig i deras gemenskap. Min livlina det första året. Sen flyttade mitt företag och ensamheten blev total.

För att göra en lång historia något kortare och beskriva toppen på isberget  av vad jag fått uppleva:

De inkluderade aldrig mig. Pratade liksom aldrig med mig alls. Alla fikaraster satt jag ensam samt många många lunchraster. De hade sin gemenskap. Den där jag aldrig var inkluderad i.

De behandlade mig som skit. Kom en morgon till jobbet och någon (jag vet vem) hade spillt ut en hel kopp kaffe rätt under min stol och låtit det ligga för mig att städa upp. Jag ville bara gå hem för det här var bara ytterligare en sak bland miljoner saker. Bet ihop torkade upp utan ett ord.

I  dec förra året satte de upp en mängd bilder på alla anställda inklusive de som enbart jobbar några timmar på distans. Bilder på alla anställda förutom mig. Då hade jag arbetat där i 2 1/2 år och burit en oerhört stor del av deras företag som ensam ansvarig för precis all order/ logistik-hantering samt kundservice och mycket mycket mer.

Alla gånger de bara gått förbi mig utan att hälsa som om jag inte fanns Pratandet över mitt huvud, alltid  exkluderad Dagen då alla försvann på utsidan på fikarast men inte sa något till mig (nej gemensamma  fikaraster var inte en vanlighet) Förövrigt den enda dagen då jag bara gick ifrån mitt jobb innan dagen var slut Med tårar i ögonen. Jag tror dock ingen ens märkte att jag gick tidigare.

Jag mådde redan dåligt där och då pga utanförskapskänslan så när det här med bilderna på alla anställda inträffade slog det undan benen på mig totalt. I deras ögon var jag ingenting. Jag och mitt arbete var inget värt. Jag inkluderades inte bland de anställda

Jag fortsatte att släpa mig till jobbet varje dag. Fick sömnproblem och vaknade 4 på morgonen med en stor klump i magen och tankar som malde.. vad är det som är så fel hos mig att de  inte tycker om mig och egentligen inte vill ha mig där- Varje dag tog jag ett stort djupt andetag när jag öppnade dörren (var alltid först på plats) och kämpade mig genom dagen. Trevlig Leende.

Det här att gå till jobbet varje dag. Ingen pratade med mig, att aldrig bli sedd inkluderad eller känna sig uppskattad. Det malde ner mig. Tillslut kom dagen då jag verkligen gav upp. Sa att jag mådde dålig och behövde gå hem.

Stannade hemma en vecka och försökte hitta styrka att orka kämpa vidare. Kom tillbaka till det som alltid varit. Inte sedd Exkluderad utfryst .En konversation mellan 2 kollegor som tog slut på allt (vill inte berätta vad de pratade om typ 1 meter ifrån mig) Ville där och då bara gå fram till dem och säga Hej jag heter … och har arbetat här i 3 år .Men insåg att de aldrig kommer att se mig, jag dög inte i deras ögon vad jag än gjorde och jag skulle  aldrig duga.

Vid lunchrasten den dagen bröt jag slutligen ihop, försökte få i mig maten samtidigt som jag höll tårarna tillbaka. Min chef uppfattade min sinnesstämning och sin vana trogen för allt han känner sig obekväm med (typ allt som inte är rosa moln och unicorns) blev han aggressiv mot mig. Och just där och då gav jag fullständigt upp och med den lilla lilla styrka jag hade kvar så sa jag slutligen upp mig. Helt knäckt.

Om jag trodde det varit illa nog innan som slutligen fick mig att gå så var det inget mot vad som komma skulle.

Jag sa upp mig för att rädda det lilla som var kvar av mig. Sa lite om varför jag gick Noga med att inte att vara anklagande utan sa mer allmänt  att “jag fungerar så här, mår bra  av, mår dåligt av etc.

Uppsägningstiden har varit värsta tiden. Varje dag i 3 månaders tid har en av mina chefer gjort det till sin livsuppgift att trycka ner mig ytterligare. Varje morgon det första han gjorde var att komma ut till mig och trycka ner mig med att säga att han egentligen alltid tyckt detta och detta varit fel hos mig. Listan tog aldrig slut. “Vi ville egentligen inte ha dig utan en som…följt av en lång lista av saker och egenskaper han tyckte jag saknade. (Saker jag egentligen hade klarat galant om de bara frågat mig) Och när min ersättare började så fick jag dagligen höra hur mycket de tyckte om honom (han blev direkt inkluderad vilket gjort oerhört ont) och hur duktig han var samt hur många nya idéer han hade att förbättra arbetet (sagda  förbättringarna som jag genomskådade  då alla dessa var chefens egna som jag för 1 år sedan försiktigt undvikit då de inte fungerar men jag inte villa säga) Men som ändå tog mig hårt då han tog till med rena lögner bara för att trycka ner mig.

Efter 2 månader av denna dagliga nedtryckning bröt jag ihop för andra gången. Min andra och yttersta chef (han som inget vill veta) fick över sig en hel del och även om jag då trots mitt ledsna upprörda tillstånd höll tillbaka något enormt och försökte vara så lite anklagande som jag bara kunde så kanske jag inte sa saker på rätt sätt. Han ville verkligen inte veta men jag sa ändå lite att så här har jag mått och varför och med en närmast desperat bön Snälla sluta sparka på mig mer nu.  Han pratade aldrig mer med mig efter den dagen. Satte sig demonstrativt och pratade bara med den nya. Som om jag inte fanns. Sa inte  ett ord till mig alls förutom på  min sista dag då han på avstånd ropade “Hej då, vi ses när vi ses”.

Han som tryckte ner mig varje dag slutade med det min sista vecka. Var riktigt trevlig emot mig istället. Något som gjorde mig mer på vakt än någonsin. Om jag slappnar av kommer den verkliga stöten då ? Sista dagen frågade han om det kommer bli bra nu.-Ja det kommer det svarade jag trots att jag egentligen ville säga att nej det kommer inte bli bra på lång tid. Ni smulade sönder och trasade allt som en gång var jag.

Det har nu gått en månad sedan min sista dag och jag mår sämre än sämst. Känner mig värdelös och oönskad. Allt mitt självförtroende är som bortblåst .Jag har fullständigt ramlat ner i ett kaninhål och gått vilse Jag går igenom varenda sekund av de senaste 3 åren. Varenda ord jag sagt och gjort och som jag kanske kunnat göra annorlunda så att de istället tyckt om mig och uppskattat mig.

Söker nytt jobb och blivit kallad till 2 intervjuer men ställt in dem då jag vet att det oundvikligt kommer frågor om min senaste arbetsplats. Jag kan inte svara utan att bryta ihop. Och jag har inga referenser heller efter dessa 3 år . Allt var ju fel på mig på mitt senaste jobb.

Har ingen aning om hur jag ska kunna kämpa mig upp och någonsin våga känna mig trygg  på en arbetsplats igen.

Läst igenom din text och jag lider med dig.
Tyvärr måste jag säga att jag inte är förvånad. Det där är precis min erfarenhet av flera arbetsplatser.

Som en klen tröst kan jag skriva såhär att: mina erfarenheter säger mig att Karma alltid når dessa individer och arbetsplatser förr eller senare.
När en syndabock slutar utses en ny, osv osv och så är processen igång igen.
Ofta visar det sig att mobbarna själva är utsatta och mår dåligt i viss mån.

Hade jag varit dig – så hade jag sett till att ta kontakt med arbetsplatsens skyddsombud. De är skyldiga att ha ett sådant. Därefter ska du ta kontakt med arbetsmiljöverket och lägga ett anonymt tips: ett så kallat ”arbetstagares anmälan”

Du måste även försöka att komma i kontakt med en terapeut som är specialiserad på posttraumatisk stress (PTSD) och EMDR alt KBT.

Nä jag lider med dig, som sagt… Jag önskar så innerligt att jag kunde hjälpa dig, tala om för dig att det inte är fel på dig och träffas och prata.

Tyvärr upplever jag att vi mångt och mycket lever i en mobbningkultur, med en hög grad av sociala aggressioner på svenska arbetsplatser. Det blir så när tystnadskulturen, konflikträdslan och Jante får råda.
Landet har heller ingen kultur av att stötta medmänniskor i nöd, upplever jag ofta.
(Eller jo… vi kan stötta ’andra’ – men inte medmänniskor med samma socioekonomiska status som oss själva)
Ett resultat av bristen på större kriser, krig och hot i samhället. Det blir ofta ”sköt ditt – skit i andra”.. och gärna att man liksom trycker till den som redan är nere lite extra.

Ta hand om dig.
Träna, läk dina sår i naturen, vila, promenader, mindfulness och hitta en bra terapeut (se vad din hemförsäkring täcker) Umgås med människor som du trivs med och som tycker om dig för den du är. Det är inte fel på dig <3…

[Green Gohyte]

Det där låter som en väldigt, väldigt dålig arbetsplats. Det är dem och deras beteende det handlade  om, inte dig. Det var jättebra att du bröt dig loss. På en normal, bra arbetsplats behöver man ändå inte balansera på en knivsegg , man får ha dåliga dagar och göra misstag ibland.   Jag tror inte heller alls det är säkert att de ger dig dåliga referenser, faktiskt, om du vill lämna dem som referens när du längre fram söker jobb. Jag tror att chansen är stor att de i sin självgodhet blir smickrade av en sån fråga och bara svarar något kort positivt eller neutralt. Det är inte alls säkert de var så missnöjda med din prestation heller, troligen inte.

Den som frågar efter referenserna har också tagit dig vidare i sin process, de tror på dig och vill anställa dig. De kommer troligen att ha en ganska neutral inställning till vad din gamla arbetsplats säger, särskilt när det var ett mindre företag och när det nu var du själv som sa upp dig.

Jag blev svårt mobbad på en tidigare arbetsplats, det här var cirka 10 år sedan nu. Jag trivdes enormt bra med själva jobbet , det var därför jag stannade kvar tills det inte gick längre.
Mitt självförtroende var helt kört i botten och jag tyckte det var omöjligt att söka jobb. Jag isolerade mig först helt, kunde knappt prata alls första tiden efter sista dagen på jobbet. Jag började med att säga Hej! och möta blicken när jag träffade en granne eller skulle betala i kassan i affären.
Efter ett halvår påbörjade jag två olika utbildningar (efter varandra) men hoppade av bägge. Så fort minsta sak påminde om mobbingen reagerade jag med stark stress, även om det inte var jag som utsattes.
Jag var väldigt, väldigt rädd då att min personlighet förändrats och jag aldrig mer skulle kunna jobba eller ens kunna fungera alls med andra människor.

Efter de misslyckade försöken vågade jag söka jobb på bemanningsföretag för kortare, enkla uppdrag under ungefär ett år varvat med arbetslöshet. Jag sökte de jobb som verkade lätta att få ungefär,  med minst risk för långa intervjuer.
Sedan dess har jag haft flera kortare anställningar på 1-3 år.  Jag har haft svårt att stanna längre perioder på arbetsplatser, när något börjar kännas dåligt flyr jag hellre men det har blivit mycket bättre.  Det som har hjälpt är att jag fått nya erfarenheter emellan mig och det hemska jobbet.

Jag förstördes inte för all framtid som jag trodde först. Stressen mobbingen ger påverkar en enormt, man känner sig mer “förstörd” än vad man faktiskt är.

Jag påverkas också mindre av andras beteenden. Jag litar på min magkänsla men flyr inte direkt “i panik” som jag gjorde i början. Nu är arbetsmiljön och att ledningen är normal det viktigaste för mig.
Jag ställer frågor om hur de tänker kring arbetsmiljön när jag söker jobb, känns det inte viktigt för dem drar jag öronen åt mig.

Jag ser numer jobbet som främst ett sätt att få en inkomst och jag ställer högre krav på att miljön och ledningen är vettig, att jag inte är helt slut på fritiden och att jag inte blir sjuk av jobbet.
Jag önskar att jag hade hittat någon professionell att prata med mycket tidigare, och att jag hade blivit sjukskriven ett tag i början. Då tror jag det gått snabbare att komma tillbaka och jag hade kanske inte behövt gå alla dessa kringelkrokvägar.

Ge inte upp, vila och ta en sak i taget. Tänk på att stressen påverkar en väldigt mycket. Du har ett jobb på ditt cv (bra) .Du klarade jobbet bra (bra)  Du kom bra överens med de på grannföretaget (bra)
Världen är stor, minnet av dessa idioter kommer att blekna och deras omogna patetiska  mobbarbeteende kommer inte att påverka din framtid så mycket som det kanske känns just nu.

Stor kram till dig <3 Vilka ynkryggar till människor de där personerna på arbetsplatsen var. Önskar verkligen att du ska hålla fast vid känslan av gemenskapen som du fick av företaget bredvid <3 De betedde sig normalt och det här var avvikande mobbare. Jag har också råkat ut för samma sak och lider väl av sviterna på vissa sätt fortfarande. Känner igen det där med oron inför intervjuer. Jag blev pionröd i ansiktet när det ställdes frågor om hur mina tidigare kollegor skulle beskriva mig, men det var precis i anslutning till att jag sade upp mig. Ju fler månader som gick desto mer har det här hamnat i periferin.  Jag fick bra referenser, de vågade nog inget annat. Tror inte heller du ska vara rädd för det <3

Tillslut var jag inte längre ledsen utan bara arg. Hoppas du också når dit <3

[Olive Cevunu]

Jag kämpar vidare. Har korta stunder då det inte känns så nattsvart utan mer liksom ok.

Men sysslolösheten och ensamheten är jobbig eftersom det gör att grubblandet har så mycket plats Att under flera år gått upp kl 5 varje morgon och sen har det varit full fart/högt tempo hela dagen till att inte ha något alls att göra men vaknar lika tidigt ändå är svårt. Tiden fylls liksom med negativt grubblande och jag har sanningsenligt inte varit så snäll mot mig själv det senaste. När ingen annan sparkar på mig kan jag ju alltid sparka på mig själv typ. Försöker vara snällare mot mig själv och tycka att jag är värd bättre än vad jag blivit behandlad. Korta stunder fungerar det.

Försöker att inte ta deras beteende mot mig personligt men det är svårt. Trots att jag vet att jag inte är den enda som utsatts. Hade t ex en sommarjobbare som hjälpte mig ett tag. Världens raraste duktigaste tjej. Jag var borta en vecka pga av en sedan långt tidigare bestämd resa. När jag kom tillbaka så sa hon att hon verkligen förstod att jag sagt upp mig pga deras beteende då även hon fått känna av det. 15 år gammal hennes allra första sommarjobb och en dålig erfarenhet rikare 🙁

Jag försöker verkligen att sluta vara ledsen och bli arg istället. Arg på dessa människor som utan att blinka eller ens reflektera en sekund över hur deras vidriga beteende påverkar andra. Hur blir man ens sådan?

För påverkad blir man ju. Söndertrasad.

Jag kämpar för att få stadig mark under fötterna igen. Hitta mitt värde. Känna att jag duger. Våga vara mig själv igen. Det kommer att ta tid. Men en dag så kanske.

Har bestämt mig för att ge mig tid att läka lite först och inte ens tänka tanken att söka nytt arbete än på ett bra tag. För hur man än vänder och  vrider på det så blir man ju så skör. Vaken. avvaktande, uppmärksam och tolkande varenda liten nyans i ord och kroppsspråk hos andra. Att på sikt gå in på Bemanningsföretag och inte bli stannandes på samma plats en längre tid är ett bra tips jag tar till mig

Vill hitta glädjen igen. Lugnet, självförtroendet. Att kunna möta människor igen och våga vara mig själv. Den där jag en gång var

Jag tror du definitivt kommer hitta tillbaka dit inom kort <3 Alltså jag vet inte hur du känner, men den där rädslan av att bli utsatt igen, har jag funderat mycket på under mina senaste två år “ute i friheten”. Tänkt ibland på om man ska bete sig lite mer som man gör emot barn, att man liksom påpekar direkt, hintar om, ifall man t ex inte blir medbjuden på lunch. Jag ska nog definitivt försöka agera mer på det sättet framöver. Märker jag att det finns mobbingtendenser skulle jag vilja säga högt och med en hint/glimten i ögat: “Jaha, gick ni på lunch utan mig? Betyder det här att jag ska förvänta mig att luncha ensam när jag arbetar här?”. Precis så brukar jag tala med barn när de beter sig på ett sätt som inte är tjysst, jag liksom puttar lite löst på de och säga saker som: “Får man verkligen göra sådär?” Eller: “Ska man inte bjuda på sitt godis när flera är med?” Vet inte om det här hjälper dig försöker mest ge tips på hur jag själv försöker återta en känsla av kontroll och människovärde i relation till andra på arbetsplatser. För att inte vara rädd att bli utsatt igen, tror jag. Har börjat fundera ut strategier, detta då för att hitta någonslags frid i själen. Vissa arbetsplatser är dock omöjliga, så kanske att inte heller det här ger minsta lilla utdelning. Men då vet man iaf. Jag tänker aldrig mer stanna kvar på en arbetsplats där jag direkt blir mobbad, går vid minsta lilla tendens. Ska dock försöka prata högt om mobbingen – med mobbarna – för att se hur de reagerar på det.

[Green Gohyte]

Hej igen!
Jag tror din metod är jättebra Red Simyna. Markera lite lätt direkt, så att man visar att man noterar beteendet. Samtidigt  gör man det  lättsamt så att ingen förlorar prestige och det inte är någon skada skedd om man misstolkat.

Sen finns det arbetsplatser där det  är kört, där man bara inte ska stanna.
Jag känner igen mig i att det var väldigt tufft efter att jag hade slutat på det hemska jobbet. Jag hade räknat ner dagarna under uppsägningstiden, fokuserad på att “klara av” pressen de sista veckorna ..men föll sen ner i ett hål av stress, självkritik och grubblande.

Bemanningsföretaget blev på sitt sätt en bra hjälp så småningom. Också träning på gym. Det gjorde nytta för självförtroendet att känna att kroppen sakta blev starkare och det smittade av sig på min självbild. Det finns också människor runt omkring, men  i stort sett håller alla på med sitt. Man blev accepterad bara genom att gå dit. En klen nybörjare som börjar träna – det räcker och alla tycker det är bra.

Jag pratade med vänner om mobbningen. Att det var hemskt och inte mitt fel förstod de helhjärtat, men de hade svårt att förstå hur jag kunde ha påverkats så mycket, när jag nu äntligen kommit därifrån. Jag kände mig ensam och hade velat ha en social men kravlös miljö att vara i, med förståelse och kunskap om mobbning. En slags rehab inriktad på mobbning..

[Olive Cevunu]

Var tillbaka på jobbet i drömmen i natt. Sitter nu och försöker skaka av mig känslorna…igen.

Har tagit en lång promenad nu på morgonen och försökt att få in i mitt huvud att jag inte behöver gå dit mer och att jag troligen inte kommer att träffa de där människorna igen.

Har samma problem att vännerna inte liksom förstår hur jag mått och mår. En pratade om ett jobb den hade som inte var så roligt och ansåg att man får bita ihop.

-Jag har inte sagt upp mig från ett arbete, en trygg inkomst för att mitt jobb var lite tråkigt. For God´s sake!

En annan tyckte att jag skulle ta min chefs mobbing som en komplimang då det tydligen störde honom att jag sa upp mig. Hur ska man ta det som en komplimang när man säger till sin chef att man mått urdåligt på jobbet och behöver gå vidare för att må bra igen och får som svar dagliga påhopp om hur fel jag varit för dem. Att de egentligen ville haft någon annan typ på jobbet.

Jag räknade också ner dagarna under min uppsägningstid. Hade en postIt-lapp vid mitt skrivbord. Det var skönt att se det ticka ner i dagar även om det kändes som evighet när antal arbetsdagar kvar låg på 50 st. Jag ångrar bittert att jag erbjöd mig att stanna en extra månad. Kände då att jag liksom inte kunde med att lämna dem den månaden de hade som allra mest att göra. Det där med att man alltid måste göra rätt sitter i min benmärg. Men det är lätt att vara efterklok och just då tänkte jag att jag kunde stå ut med deras vanliga ignorerande. Dessutom hade jag ju extraarbetare vid mig så jag var inte helt ensam. Den extra månaden tärde för jag såg det verkligen inte komma att min chef skulle bli så vidrig mot mig. Varje dag.

Träning är bra 🙂 Jag sprang mycket tidigare. Men min arbetsmiljö har slitit på min fysiska hälsa också så jag har gått ner i vikt den sista tiden. Från smal till mager. Men jag har börjat att träna löparstyrka igen för att stärka upp alldeles för svaga muskler. Tar promenader varje dag och klämmer i mig hemmagjorda energibars med massa jordnötssmör för att komma upp i vikt igen. Väntar på att snön ska försvinna så att jag kan springa ute. Här på västkusten vet man inte vad snöröjning är 🙁   Mitt mål är att springa några lopp nästa år tänker jag, men är lite orolig att jag ska stöta på mina gamla arbetskamrater om jag gör då de springer en del. Förhoppningsvis är jag mentalt starkare till våren/sommaren att jag klarar att eventuellt möta dem.

Jag kämpar vidare med att hitta mig själv och må bra igen

<3 Förstår att det var obehagligt att drömma om arbetsplatsen. Det är nog hjärnan som försöker bearbeta och läka det som har hänt? Processa och förstå. Lägga pusselbitarna.

Ja, jösses, det är förminskande att associera en arbetsplats till att vara “lite tråkig” i jämförelse med att vara utsatt för systematisk mobbing. Ledsen att den kompisen sa så!

Slås av hur lojal du varit (stannade kvar en extra månad som du skrev, när det var som mest att göra) trots att den här arbetsplatsen var så grym emot dig. Det säger enormt mycket om din styrka och att du har hjärtat på rätta stället tänker jag. Att oavsett vad du blev utsatt för så fortsatte du göra rätt för dig. Brydde dig. Det tror jag nästa arbetsplats kommer lyfta skyhögt och se som fantastiskt! <3

[Green Gohyte]

Vad gött att du satt upp nya mål, att träna inför  lopp!

Jag började ett projekt med att springa (eller ja..jogga eller lunka omkring i skogen :)) i våras och höll på över sommaren och hösten. Jag har bara tränat styrketräning och kom på att det kunde vara bra med lite kondition också. Men nu är det snö här också..lite roddmaskin försöker jag få in. Träning är bäst! 🙂

Det är verkligen helt sjukt att man blir påhoppad när man ställer upp mer än vad som kan förväntas..Helt sjukt. Jag tror det är för att en mobbare lägger över ALL skuld på offret..Mobbning och anställda som vantrivs är ju inte bra för företaget, och det får bara inte vara chefen eller erfarna anställda som gjort fel.

Just det där tror jag blev en ond cirkel för mig..Jag försökte sköta allt helt garanterat prickfritt, tog på mig lite jobbiga saker saker som inte blivit gjorda, ansträngde mig för att sommarjobbarna skulle trivas osv osv..och så blev det bara mer stress.

Det var kanske lite stolthet hos mig också, jag är uthållig och gillar inte att känna att jag misslyckats, vill klara av saker jag föresatt mig.

Men mobbarna vill inte backa, vem erkänner att man mobbat någon? när man sagt upp sig kanske det blir ännu viktigare att “det ÄR X det är fel på!! Inte mig/oss”  och så eskalerar påhoppen mer och mer sista tiden.
Jag hoppades kanske omedvetet att de ändå skulle..backa lite så jag fick känna någon slags upprättelse. Men det var ju  orealistiska förväntningar, varför skulle de plötsligt bli vettiga icke-mobbare när de inte varit det innan liksom. Jag tror inte det spelar så stor roll vad man gör i det läget.

Men, nåt jag tror på allmänt är att det är bra att försöka zooma ut (när man orkar)vare sig man tvingats sluta på grund av mobbning eller något annat:
Lista upp allt vad man faktiskt ändå kan ha fått ut av tiden på jobbet.

Vad man lärt sig, vad man gjorde bra, gillade för arbetsuppgifter, vilka uppgifter man inte gillade osv. Kanske man sparat lite pengar av lönen. Se det mer kallt, jag blev nedbruten av mobbing OCH jag har också fått ut mer avancerade kunskaper om excel och erfarenhet av försäljining (eller vad det nu är man gjort) OCH har ett jobb att skriva in på CV:t OCH har byggt upp akassan och pensionsinbetalningar etc  Och några personer har man kanske ändå mött som varit trevliga att lära känna.

Ju fler saker man listar desto bättre känner jag själv 🙂

Det är bestående, handfasta saker som anställningen gett en och man kommer ha nytta av, egentligen resten av livet. Jag menar inte att tvinga sig att “fokusera på det positiva” mer att mobbningen tar lite mindre plats i “den totala erfarenheten av just det här jobbet och tiden i livet” genom att zooma ut.
Det är synd att förknippa allt med den tiden med mobbning , det kände jag att jag gjorde för länge..

[Olive Cevunu]

Om någon orkar läsa.

Det går baklänges här. Gamla sår rivs upp och gör det hela värre. Tillbaka på ruta 1. Mår jättedåligt de senaste dagarna. Önskar inget hellre än att sluta vara ledsen och bli arg istället.  Men ilska mot andra människor är så svårt för mig även om de kanske förtjänar det. Jag har kämpat hela mitt liv att inte bli arg och hatisk.

Jag känner mig så misslyckad som liksom inte passade in med mina arbetskamrater Att jag aldrig dög hur mycket jag än kämpade och det gör ont att den nya liksom bara accepterades och kom in i “värmen” direkt. Plågan att lära upp honom på MITT jobb och ständigt höra hur duktig han är  Hur mycket de tyckte om honom. Deras nya vän och det ska vara kickoff och allt möjligt välkommande, Han får hänga med på deras upptåg. Det jag aldrig dög till.

Det där med att gamla sår rivs upp. Jag har kämpat hela mitt liv att duga i andras ögon. Min barndom var katastrof. När jag berättar för andra så tror de mig inte. Jag har aldrig fått en kram av mina föräldrar. Någonsin.  Jag blev slagen ibland. Periodvis fick jag inte ens komma in i bostaden. Så från ca 12 års ålder till jag fick egen bostad 18 år gammal bodde jag periodvis i trappuppgångar där jag sov och gjorde mina skoluppgifter. Ibland sov jag några dagar hos en vän. Och den här tystnaden hemma. Flera månader då mina föräldrar inte sa ett enda ord till mig som straff för något jag gjort. Ofta för t ex saker att jag kom 5 minuter försent eller mina värsta “synder” att jag inte anpassade mig hemma till deras regler. Jag var glad, ledsen arg trallade och sjöng Visade känslor Allt det där man inte fick vara hemma.

Fick som sagt en egen bostad, precis fyllda 18 år. Mådde fruktansvärt dåligt och helt utan självkänsla träffade jag en man jag snabbt flyttade ihop med.  Misshandel, kränkningar och två barn senare lämnade jag honom. Han skulle en dag döda mig om jag stannade, Med svår ptsd ständig ångest tog jag mig därifrån. Rättegång och utredning om barnen som resulterade i att han i flera år endast fick bevakat umgänge.  Med fokus på mina barn hamnade mitt mående i skymundan. Jag försökte hålla ihop för deras skull men då jag mådde så dåligt hamnade jag tyvärr i alkoholens våld. Drack minst 1 flaska vin om dagen. I flera år

Mitt i den här sörjan träffade jag en ny man. Vi dejtade ett tag men han var liksom inte “frisk” så jag bröt med honom. Vilket resulterade i 5 år av dödshot. stalking, trakasserier. Polisen vädjade till mig att acceptera skyddad identitet. Jag vägrade. Ville inte förstå allvaret. Inte ens när polisen bröt sig in i mitt hem för de trodde jag var svårt skadad eller låg hemma mördad (de hade sökt mig i 1 dygn utan att få tag i mig) accepterade jag att jag måste gå under jorden. Jag kämpade vidare.

Jag bet ihop. Med ptsd, panikångest och alldeles för stor alkoholkonsumtion kom jag till vägs ende. Skrek på hjälp och efter långt om länge fick jag hjälp. Över 1 år av traumaterapi, Kämpande mot “systemet” för att må bra igen på mitt sätt. Arbetsträning och efter ett helt liv med ångest kände jag mig fri. Mådde ok. vågade stå för mina åsikter och så  hamnade jag då på den här arbetsplatsen.

Ville få känslan att bli accepterad i gruppen. Känna att jag dög. Bli respekterad. Den känslan infann sig aldrig och ibland tänker jag att jag kanske missförstått dem. Att de egentligen inte menade något ont. Trots att jag vet att deras beteende inte var något jag inbillade mig,

Jag kan trots att mina tårar bara rinner och jag bara vill ge upp hålla fast vid saker som driver mig att orka igenom dagen. Mina barn. Det tog lång tid för dem att förlåta mina svek. Den bristande omsorgen under de värsta åren. Jag ständigt på fyllan. Vidbränd mat, smutsigt stökigt och ingen ordning alls på någonting. De har förlåtit mig idag tack gode gud.

En händelse på mitt gamla arbete mellan mig och min fd chef har fått mig att backa flera steg från det jag försöker bygga upp igen. Han behandlade en som skulle anställas på ett väldigt vidrigt sätt. Helt lagligt förfarande men vidrigt. Jag sa ifrån på ett i mina ögon försiktigt sätt att det där var inte så trevligt gjort men ibland gör man illa trots att man initialt har goda intentioner. Min chef blev rasande. Dubbla min storlek, vältränad blev han sktiförbannad.  Klev upp nära inpå mig. Hotfullt Stod nästan och spottade mig i ansikten av ilska och undrade hur han skulle gjort istället. För första gången i mitt liv är jag tacksam för min traumaterapi. Jag backade inte undan. Min puls gick inte upp. Stod fast, rakryggad och bemötte hans ilska med att lugnt om och om igen säga Att han inte behövde bli aggressiv. Han backade undan tillslut. Men händelsen har etsat sig fast och skakat om. Trots allt

Jag är fortfarande trasig. Har ju min anknytningsskada från min barndom. Har oerhört svårt att lita på och släppa in människor i mitt liv. Våga vara jag. Stå upp för mina åsikter utan att det blir katastrof. Samtidigt som det är min största saknad. Att bli accepterad i en grupp. Omtyckt för den jag är.

Tänker mycket på att hur jäfla svårt kan det vara att behandla varandra med vänlighet och respekt. Det är så himla enkelt egentligen och ändå tycks de flesta inte ha en aning om hur man gör.

Känner att jag är på väg att ge upp. Jag kommer aldrig att passa in.

 

[Yellow Ricoce]

Arbetsgivare måste ta sådant här på allvar, i ett tidigt skede. Slutade nästan med självmord för mig.

Blev en visselblåsande sjuk historia, som slutade med tvångsvård.

Arbetsgivaren frös ut mig mer och mer. Sa att jag förstört relationer, när jag i självmordsförsöket kontaktat människor. Tydligt självmordsbeteende, inser jag nu. Lite osmakligt av arbetsgivaren.