Någon mer som aldrig kommer berätta för deras familj och vänner att de mår dåligt?Dels för risken att få en dålig reaktion tillbaka, att folk inte förstår eller börjar ifrågasätta. Att de kommer börja tycka synd om en och vilja hjälpa en massa när man själv helst inte vill ha hjälpen. Att de blir ledsna. Jag håller en enorm fasad varje dag och jag mår jättedåligt, men det hade blivit värre om jag berättade.
Håller med trådstartaren. Jag har varit depressiv i ganska många år, det ena efter det andra sker. Tankeförmågan är totalt nedsatt. Det har inte kunnat undgå att berätta NÄSTAN allt vad man känner, en del behåller man för sig själv. Hursomhelst ar jag inte kunnat undgå att prata med närstående. Vad händer? Jo man får hurtiga “tillrop” som att “-Tänk inte så negativt, tänk positivt istället, så blir allt bättre”, eller-“Laga dig någon god mat, du ska se att allt blir bättre”. Jag har dessutom slutat köra bil för jag har insett att min hjärna inte klarar det. Då får man höra “- Du får försöka tvinga dig att köra bil, det kan inte vara så farligt, det kan inte hända något”. Dessa kommentarer säger man till en som varit sjukskriven pga depression i många år. Vad ville jag säga med dethär da? Jo ibland kan det säkert vara bra att berätta för sina anhöriga, ibland inte. Jag har i 10 år fått höra att det kommer bli mycket bättre bara jag tänker positivt och bättre, jag har dock tappat lusten, man säger ju inte till sina anhöriga att man vill ta sitt liv (så långt har min hjärna börjat tänka), då blir det väl ännu mer positiva tillrop, orkar inte höra mer sådant. Det var bara ett kort inlägg, jag håller med trådstartaren att det är tungt att hålla fasaden uppe.
