Vad skall jag göra?
för snart 3 år sedan behövde jag byta arbete igen pga arbetstider som inte fungerade i vardagen.Jag kände till att det funnits konflikter men eftersom det passade min erfarenhet och intresse så sökte jag dit spontant. Döm om min förvåning när de svarade att jag är välkommen. Allting var klart och jag började direkt.
När jag kommer dit så märker jag att inte får någon “mentor”? Jag förväntas alltså direkt kliva på och från ingenstans leverera 100%. Jag förväntas leverera direkt i samma omfattning som mina 2 kolleger som arbetat med samma sak i 15 år. Efter någon vecka blir jag förflyttad till annan fabrik. 1 vecka. Sedan 6 månader. När jag så återkommer…har den ena kollegan sagt upp sig…och avslöjar massor av hemligheter. Om mig.
Att jag inte var välkommen från början pga bristande kunskaper. och att jag skall ta mig därifrån fortare än kvickt.
ok detta blir nu min vardag. Dessutom börjar kollega nr 2 bli riktigt irriterad på mig och nonchalerar mig och dessutom pågränsen till hotfull……
det jag nu också märker är att ….kollega nr 2 är kollega med chefen och inte oss andra.
Han är spindeln i nätet…alla frågar honom om problemlösningar och favoriserar honom….jag. kan inte fråga någonting, han i princip hånskrattar om jag frågar något eller, direkt anklagar mig när jag gjort fel som att jag gjort det med flit.
detta helvete har nu varit i 2 år.
Försökt prata med chefen, men ser att de är kompisar och köper tjänster av varandra…..
jag har inget stöd…någonstans….
jag har nu börjat utveckla ångest på måndagsmorgnar när vi har samling…sitter och darrar….vet att chefen skall sätta dit oss på fel vi gjort och använder härskarteknik och hånar personal …inför varandra.
om min kollega har gjort fel och jag samarbetat, får jag direkt skulden….
för någon månad sen skrek min kollega över hela verkstaden att jag måste skärpa till mig och engagera mig ….jag började skaka av rädsla och fick hjärtklappning…
Veckan före jul sa en annan kollega som jobbar längre bort att jag inte är ordentligt engagerad heller…
Obs…jag har ingen att fråga för att lära mig mer om yrket. dessa kollegar anser att jag kan för lite och vill inte ha med mig att göra…jag tar min uppgifg på största allvar och försöker anstränga mig så mycket som det går….
Jag är 57 år och bor i en halvstor kommun ca 70000 invånare och sökt nu i 2 års tid efter nytt arbete men ingen nappar….flera gånger har jag kommit fram till intervjuv…men ingen ser värdet i mig…..
jag har 2 pojkar vv och kan inte säga upp mig….hur gärna jag en vill ….känner att jag inte orkar mer…jag går sönder innifrån…..totalt utelämnad….funderar på att säga upp mig och ta timjobb i regionen….det måste hända något nu….
kram till er som orkar läsa….gott nytt år….
jag väntar på solen……
