Vet inte hur jag ska överleva

[Pink Hufehe]

Jag har såna fruktansvärda skuldkänslor

som ett hugg i bröstet och magen.

Saker jag sagt gjort mot mina föräldrar t. Ex  även fast det är DEM som sårat MiG mest!

Mina föräldrar vill träffa mig , dem blir så glada när jag kommer och min mamma har sagt till mig att jag är hennes bästa vän.

Men jag lever i ett hemligt, delvis destruktivt förhållande och får inte träffa dem så ofta för min pojkvän.

Och min pappa behandlar min mamma dåligt (mest när jag är där)så det är påfrestande att träffa dem tillsammans.

jag hade en tanke idag att jag vill inte ha med min pappa att göra , så som han har tryckt ner min mamma… men så tas jag Swish tillbaka till när jag  fortfarande bodde hemma, jag var arg, och min pappa ville kolla hur det var med mig och jag skrek hysteriskt åt honom så han blev jätteledsen. Det gör så ont i mig när jag tänker på det tillfället så jag kan inte beskriva.

Och idag träffade jag min mamma men var  irriterad och kände mig som ett svin. Det vill jag inte vara!

skuldkänslorna plågar ihjäl mig, jag vet inte hur jag ska överleva. Jag måste ha fruktansvärt mycket empati för det ärju inga allvarliga grejer jag gjort mot dem.

Men jag tänker bara på att dem finns kanske inte imorgon.

en dag finns dem inte för mig , som jag inte fanns där för dem. Jag har inga vänner nämligen. Bara pojkvän och hans vänner

[Olive Pijode]

Jag hoppas verkligen att du tar modet till dig och lämnar din pojkvän. Så som du lever ska ingen behöva leva.

När det kommer till skuldkänslorna – jag tänker att ingen människa är perfekt. Ibland säger och gör vi saker som vi sedan ångrar, det är helt normalt. Även om skuldkänslor är hemskt att ha så tänker jag att det faktiskt visar på vad som är viktigt för oss. Du bryr dig uppenbarligen om dina föräldrar och vill inte såra någon. Det gör dig till en väldigt fin person.

Att be om ursäkt brukar vara ett bra sätt att lätta skuldkänslorna. (OBS: be bara om ursäkt om personen ifråga är stabil och kan ta emot en ursäkt – finns det en risk att personen blir förbannad och du kan råka illa ut ska du INTE be om ursäkt.) Ett annat sätt är att tänka att du kan agera annorlunda i framtiden – “nu vet jag hur jag inte vill göra, nästa gång ska jag göra såhär istället.”

Vet inte om något jag har sagt kan vara till någon hjälp. Hoppas att du mår bättre snart <3

[Green Gohyte]

Det låter nästan som att du känt något ansvar för dina föräldrars känslor även när du var ung (barn/tonåring och bodde hemma) Tänkte på att du fortfarande minns att din pappa verkade bli ledsen. Det är en tyngd och ansvar som en tonåring/ung som själv har det tufft inte ska behöva ha.

Har själv skämts och känt skuld inför mina föräldrar men tycker ändå själv att de känslorna kommer från en felaktig grund.

Dina föräldrar kanske inte klarade att visa att de fanns kvar där som stabila klippor oavsett sitt barns mående, bråkande och frigörelse. Försökte din pappa lyssna och förstå ditt perspektiv när du skrek åt honom? Det är ju det som var hans jobb egentligen, inte visa ledsnad. Sen är det säkert jättesvårt att vara förälder så det behöver ju inte vara något man kan anklaga honom för heller. Men problemet, det dåliga som hände, låg inte i att du skrek utan att du påfördes skuldkänslor för att han inte klarade situationen.

[Pink Hufehe]

Tack för era svar , jag var vuxen när jag fortfarande bodde hemma, därav att jag hade mer ett ansvar för mina handlingar,än om jag hade varit tonåring,

men det var så bråkigt hemma trots att jag gjorde allt för att det skulle vara bra, mina studier påverkades, jag sov på bussar på resecentrum osv ,

Men tror min pappa är dum i huvudet på nåt sätt, han fattade inte vad han gjorde?!

Skuldkänslorna kommer plötsligt, jätteskumt . Typ nån empati deluxe??