Skapade svar

Visar 12 inlägg - 181 till 192 (av 404 totalt)
0
  • som svar på: Dagens samhälle

    Känner med dig, verkligen. Känns så tomt… Och knäppt? Hela vår existens liksom. Jag funderar på att inte leva längre… Men längre fram. Jag velar liksom. Något som skulle vara meningsfullt för mig är nog att engagera mig mer i människor, försöka skapa en egen familj osv. Men även det känns som ett hittepå. Jag skulle få fler känslor av glädje och samhörighet. Men i det stora spelar inget någon roll. Smart som du säger, att man får hitta sånt som spelar roll för en själv… Jag har bara trott att livet skulle vara ”större” än så på något vis. Hur önskar du att saker vore?

    Engagera mig i människor hjälper inte mig.. Skapa en familj, ja jag är inte den typen.. är oftast olyckligt kär och extremt kräsen..

    Hur jag önskar att saker vore? Ja, lättare. Att jag hade fått allt från början; lycka, popularitet, vänner, kärlek.. Men lite sent nu, när jag redan är så “skadad” av hur det varit för mig.

    som svar på: Dagens samhälle

    Nej, den här meningslösheten gör mig deprimerad och gör att jag inte orkar bry mig om sånt som är bra för mig.. Finns ingen jäkla mening med livet, och troligtvis kände folk förr i tiden likadant! Bara det att de hade fullt upp med att överleva.  “Den store profeten” Alexander Bard har sagt att “Det finns ingen direkt mening med livet, utan meningen med livet skapar man själv”. Även om jag tycker han är en stor idiot så har han rätt i det. Väldigt bra för dem som har möjlighet att skapa en mening med sitt liv, känner jag..men vi som uttömt alla möjligheter och fortfarande inte hittat någon jävla mening i vårt egna liv.. vad fan ska vi leva för?! Önskar att jag aldrig blivit född! Allt är bara smärtsamt!

    Trådstartaren

    All värme och sympati till dig som befinner dig i sådan hopplöshet…så fruktansvärt jobbigt! Jag känner delvis igen mig då jag mått dåligt till och från nu i ca två år. När ska det släppa? Mina nära och kära börjar tröttna…vill egentligen bara skicka en kram här till dig.

    Tack för ditt engagemang och kram❣️

    Vet inte hur gammal du är? Men du har “bara” haft det såhär i 2 år? Jag är 41 och har känt såhär hela livet! Sökt all möjlig hjälp.. Är det meningen att vissa av oss ska må såhär hela livet?? Jag börjar undra..

    Någon jag mötte för längesen sa att jag kanske mår såhär för att det är meningen att jag ska hjälpa andra.. Jag vet att jag hjälper andra..men jag vill hellre må bra själv! För mig känns ett liv där man bara finns till för att hjälpa andra meningslöst! Jag mår inte bättre av att hjälpa andra! Det är djupare än så!

     

     

    som svar på: Jag hatar psykologer

    Asså om jag hade kunnat göra något att backa/hjälpa/stödja dig, så hade jag. Du går igenom helvetet, och min syster haft haft liknande erfarenheter. Speciellt i ett sådant emotionellt kallt land, så blir det ännu värre. Men det jag vill säga att du är skitrolig i hur du skriver. Älskar hur du formulerar dig

    Vem av oss i tråden skriver  du till nu? 🙂

    som svar på: Autism/ Asperger

    Känner lite samma efter min diagnos. Särskilt angående karriär. Man får typ ingen hjälp alls att ha ett normalt liv där arbete ingår. Det suger verkligen. Undrar också, hur övervinner man skiten? Hur lever man ett liv trots autism?

    Känner likadant, att man inte får någon hjälp att skapa ett liv där arbete mm ingår. Jag är ofta frustrerad och arg över det! De har förtidspensionerat mig och sen skiter de i allt.. Jag har blivit hänvisad till dagliga verksamheter. Men jag vill ha ett riktigt liv liksom! De som är på dessa dagliga verksamheter är mycket mer “handikappade” än vad jag är. Ingen som träffar mig tror att jag har en diagnos. Folk blir förvånade när jag berättar det. Jag önskar att det fanns mycket mer hjälp för oss som vill leva normalt trots diagnoser! Vad är det för mening med att få en diagnos när man ändå inte får någon hjälp att skapa sig det liv man vill ha?!

    som svar på: Dagens samhälle

    Jag håller med! Och känner likadant. Men man kan ju dessvärre inte göra så mycket åt det. Man kan välja att ta avstånd från sociala medier och allt annat som är totalt oviktigt i samhället.. Men då blir man ensam, utanför, hänger inte med i det som händer, har svårt att komma någonstans i livet..

    Nej jag tror inte att man behöver ha någon diagnos för att inse det som du skriver! Dessutom, vad är en diagnos egentligen? Jo, en etikett man sätter på alla som inte rättar in sig i ledet och fungerar som majoriteten! Sjukt!! Det går ju inte att bevisa en diagnos, som det gör med kroppsliga åkommor tex via blodprov och röntgen. Jag är diagnosticerad med Asperger och ADHD, och det är jag INTE glad för! Känns inte bra för fem öre, vad andra än säger! Det är inget fel eller konstigt med mig! Men jag känner att det här samhället är såå fel ute, att ingen fattar nånting, att folk är lättlurade..

    Jag är 41 år och har hela mitt liv kämpat med att hitta en mening med livet. Har inga specialintressen, vilket vi med diagnoser sägs ha. Har typ inga intressen alls! Tycker bara att ALLT känns så MENINGSLÖST!

    som svar på: Vet inte vad…….

    Känner likadant… 🙁 Det sjuka är att jag hoppas att du lyckas ändra dig. Jag är övertygad om att du behövs och människor tycker/kan tycka om dig. Men på nåt vis gäller inte samma för mig. Knäppt. Vad är det för situation du är i?

    Även om folk tycker om en (och man t.o.m. tycker om sig själv) så kan man ju må som trådstartaren beskriver! Jag har många som bryr sig och tycker om mig, men jag mår ungefär som trådstartaren! Det handlar inte om andra!

    Trådstartaren

    Önskar att det fanns en bruksanvisning för olika problem i livet… Men jag är väl naiv!

    Trådstartaren

    Jag tror jag fattar vad du menar. Är det inte en dialog man ofta vill ha? Alltså säg att man pratar om sitt inre och den andra lyssnar, då är det trevligt med en kommentar eller åsikt kring det man just precis har sagt? Eller om den personen iaf hummar att den har lyssnat? Det är verkligen ett märkligt beteende tycker jag iaf att inte säga något själv när någon öppnar upp utan bara se det som en biktning, ungefär? Genom en dialog borde lösningarna också poppa upp?

    Ja, men jag vill liksom ha svar, lösningar. Tycker att psykiatrin borde vara bättre på att se lösningar än vad de är!

    som svar på: Går igenom det själv

    jag är ensam, inte ensam som i att jag har folk omkring mig utan ensam som är att jag har ingen. Alls.. Folk ”tollorerar” mig i sammanhang, ex på jobbet eller likvärt, men utanför det är jag inte välkommen. Så jag är på egenhand. Jag hatar det så, men ingen vill vara min vän på riktigt och om de först tror att de vill de så vänder de snabbt efter ett tag.. Och jag har ingen att vända mig till, provat psykolog osv men jag kan inte prata eller något med dem, och de säkert åtta eller nio månaderna har jag haft hallucinationer när jag ska sova. Det är jätteobehagligt och ser bäst in till varje kväll/natt(26/31) och jag väntar på tid hos psykiatrin men jag har ingen att vända mig till. Jag har ingen att säga rent ut sagt ”detta är vad jag upplever och genomlider” och de har påverkar min sömn något otroligt mycket! men jag kan inte vända mig någonstans, för någonstans finns ju inte.. Jag har inget nät eller någon att falla mig tillbaka på, jag bara faller.. Och jag vet inte vad hallucinationerna är, eller vad det kan vara, jag vet bara att vad det än är. Går jag igenom det själv.. precis som allt annat skit som jag redan kämpar med..

    Vad är det för typ av hallucinationer? Att höra en massa röster eller få “syner” när man håller på att somna in är helt normalt, om det är nåt sånt du lider av?

    Ända sedan jag var liten har jag hört en massa folk i huvudet som pratat om jättekonstiga saker, precis när jag håller på att somna. Jag har även varit med om att vakna upp och se & höra saker som inte finns. En psykolog jag frågade om det sade att det är normalt att hallucinera i samband med sömn.

    Trådstartaren

    Ja exakt så! Jag vill ha, typ, coaching för att klara av vissa problem och känslor. När jag var yngre och gick till professionella och beskrev mina jobbiga starka känslor kring saker, trodde jag att jag skulle få hjälp att hitta sätt så jag slapp känna dessa känslor. Har förstått i efterhand att det till största del i instanser i samhället går ut på att bara prata om sina känslor. Men det har aldrig hjälpt mig, jag tycker inte om att vara i centrum på det sättet med en främling (enligt mig är det främlingar även om jag träffat dem ett tag, eftersom jag inte vet ett piss om dem förutom vad de heter etc).

    Prata med vänner är jag mer OK, men jag vill helst inte prata om mitt innersta alls. Om inte personen kan hjälpa mig på nåt sätt.

    Trådstartaren

    Känner mig lite korkad för är inte säker på att jag förstår skillnaden riktigt. Jag får skylla på värmen. Menar du alltså att prata om konkreta lösningar, alltså att någon lever sig in i ens exakta problem, mer än att bara prata lite löst om hur man mår eller väder och vind, liksom? Prata för pratandets skull är absolut inte vad som hjälper en ju? För vissa tror jag det är hjälpsamt att sätta ord på sina problem, men jag håller definitivt med om att det ibland behövs idéer och uppslag rent praktiskt hur man ska få ordning på sitt liv. Det blir verkligen knäppt när man bollas runt mellan olika som tycker man ska ”prata” med någon annan – typ hela tiden. Man behöver nog konkretisera vad detta ”prat” innefattar för gemeneman? Var går gränserna för vem som passar perfekt för just det man ska ”prata om”? Och hur kan man så snabbt uttala sig om att någon annan är mer lämplig när det knappt hinns med att prata ordentligt först om det man behöver hjälp med? Man måste väl få prata ut ordentligt först och sedan kan någon annan avgöra om den är ett bra bollblank eller ifall någon annan är bättre? Tycker också det är skumt att så säkert direkt hänvisa vidare för framtida dialoger. Det är säkert som du säger att många tror per automatik att man bara behöver ”prata ut” och så vips är problemen lösta. Folk förstår inte att man också behöver tips på lösningar, eller?

    Ja exakt så! Jag vill ha, typ, coaching för att klara av vissa problem och känslor. När jag var yngre och gick till professionella och beskrev mina jobbiga starka känslor kring saker, trodde jag att jag skulle få hjälp att hitta sätt så jag slapp känna dessa känslor. Har förstått i efterhand att det till största del i instanser i samhället går ut på att bara prata om sina känslor. Men det har aldrig hjälpt mig, jag tycker inte om att vara i centrum på det sättet med en främling (enligt mig är det främlingar även om jag träffat dem ett tag, eftersom jag inte vet ett piss om dem förutom vad de heter etc).

Visar 12 inlägg - 181 till 192 (av 404 totalt)
0