Purple Qequmi
Skapade svar
-
Är pappa till 3 barn, 23, 18 & 18 år. Min yngsta dotter som är tvilling har mer och mer försämrats i sin psykiska ohälsa senaste året. Hon har varit inneliggande på psykiatrin sedan i juni år. Hon har dels mycket tankar på att gå ner i vikt, ångest relaterad till händelser som hon endast berättar ytterst lite om. Hon fick en ADHD-diagnos i augusti och också testat diverse mediciner inklusive ADHD-läkemedel utan att de har effekt. Senaste månaden fick hon till slut ECT-behandling som ändå gav ett hopp. Hon är sedan i måndags utskriven men olika uppföljningar för samtal. Hon umgås senaste tiden med tjejer och killar som hon lärt känna inne på avdelningen och hon säger att de stöttar varandra. Mina tankar far fram och tillbaka och jag känner mig extremt maktlös. Vi som anhöriga får mycket litet stöd. Bl.a hur vi ska uppträda som föräldrar. Tyvärr tär detta förhållningssätt så mycket så att jag har ont i magen och börjat få galna tankar själv. Hennes tvillingbror är allt som oftast arg (av oro?) han visar inte att han är ledsen utan drar sig undan. Min fru, hennes mamma, har läst och läst och menar att hon förstår hur vi ska bemöta vår dotter och övriga barn. Samtidigt kommer hon med pekpinnar om jag gör något fel i hur jag pratar med barnen, om jag inte känner till information om vår dotter som kanske hon ensam fått del av. Känns mer och mer som jag bara har fel eller gör fel oavsett hur jag gör. För en stund sedan satt vi och pratade med dottern som säger att ”halva hjärnan vill leva och den andra bara jobbar för att hon ska ta sitt liv”. Eftersom jag haft en pappa som försökte ta sitt liv pga fysisk sjukdom som gjorde honom deprimerad och jag nu upplever allt igen så kan jag inte hejda att jag blir ledsen och börjar gråta. Jag får då frågan från dottern ”vad är det för fel på dig”. Vad svarar man på det??? Andra gånger när vi blir ledsna så har vi en offerkofta. Min dotter är fantastisk och världens finaste och mest omtänksamma människa men det gör så ont när hon uttrycker att hon har ångest och inte vill leva. Jag vill kunna hjälpa men hur svarar man på frågan vad det är för fel på mig när jag blir ledsen? Hon har extremt stor integritet som gör att hon inte släpper in oss. Hur ska man få henne att se att vi bara vill väl? Jag får erkänna att jag haft förbjudna tankar så som att det kanske är bäst att hon lyckas med suicid så vi till slut kan få gå vidare efter att ha sörjt. Jag skäms så otroligt mycket över detta och tror att det skulle ha varit spiken i kistan för vår familj. Eftersom jag yrkesmässigt jobbar med ungdomar som inte alltid mår så bra så borde jag förstår och veta men det gör jag inte nu som pappa till egna barn som mår dåligt.
Försöker svara dig så gott jag förmår:
* Det är jättepositivt att hon fått vänner som är i liknande situationer som hon själv som kan förstå och stötta! Hur ofta träffas de och vad brukar de göra när de träffas? Det verkar som att hon har lättare för att vara öppen med dem än med er föräldrar, vilket inte är ett dugg konstigt. Jag har själv varit 18 en gång för längesedan (ler) och minns hur “pinsamt” allt som handlade om mina föräldrar var! Jag var precis som din dotter, ville inte berätta någonting knappt, stark integritet.. Jag klarade inte ens av att prata med någon kompis i telefon om mina föräldrar var i närheten! (På den tiden var det hemtelefon som gällde!;) Förmodligen tycker din dotter att det är pinsamt när du börjar gråta, därav hennes fråga. Ta det inte personligt, det kommer att växa bort i takt med att hon blir äldre! Jag tycker att du och din fru ska uppmuntra till att träffa vännerna, så ofta det går. Och föreslå att de hittar på saker som ger positiva erfarenheter, tex träna, sporta, dansa, gå på bio eller vad de nu föredrar.
* Varför får ni anhöriga inget stöd?! Det borde ni ha rätt att få! Har ni inte ens fått någon att prata med, eller nåt nummer ni kan ringa? Kräv att få hjälp och stöd! Även er son behöver kanske enskilt stöd? Han tycker kanske det är för svårt att prata med er, och skulle behöva någon utomstående.
* Eftersom hon uttrycker att hon till 50% vill leva, och dessutom har ett vänskapsnät där man delar samma erfarenheter av att må dåligt, så tror jag inte hon gör verklighet av sina tankar på suicid. Sedan är det såhär: Den som pratar om att ta livet av sig gör det sällan. Den som verkligen vill dö säger ingenting om det, den gör det bara! Min mormor pratade i flera år om att ta livet av sig.. Hon gjorde det aldrig, hon dog av cancer.
* Har du fått chans att bearbeta traumat du har gällande din far? Låter som att det kan behövas också! Om du har ekonomisk möjlighet att gå hos en privat psykolog så råder jag dig till det. Du behöver någon annan än de i din familj att prata med om allting som oroar dig och alla frågor du har. Ni behöver nog alla enskilt ha någon att få stöd av, som inte tillhör familjen!
Skriv gärna igen och berätta hur det går! ❤️
Klarar fan det min k.p inte klarar! Hur får sånna fortsätta jobba? Man har inte för skojs skull. Du ringer inte heller! Ja jag sluta när ni inte inser värdet i! Ändå pratar alla om planering? Jag är fan kontaktpersonen!
Tyvärr är det ofta så, att man kan mer än den som ska hjälpa en, och det är fan skrattretande! Jag skulle kunna ge många exempel på mina egna erfarenheter, men jag kan ju nämna att jag en gång hade en LSS-handläggare som uppenbarligen själv hade någon form av förståndshandikapp (som aldrig upptäcks av någon, får jag anta!) Hon dök inte upp på SIP-möten, alla satt där och var asförbannade. Min övervakare ringde till henne och då var hon på ett annat möte någon helt annanstans! En kollega till mig hade också henne som handläggare, och han berättade att hon ofta glömde bort tider, inte dök upp på möten osv. Varje gång hon skulle anteckna vad som sades på våra möten så satt hon och suddade, fyllde i bokstäver och sånt, så det tog evigheter för henne att skriva en rad! Jag ville byta ut henne, men fick inte för hennes chef. Själv såg hon ut som en fågelholk och var helt oförstående till varför folk blev förbannade! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta över att HON skulle hjälpa MIG, och inte tvärtom. Alla mina andra kontakter tyckte detsamma. Långt senare hade tydligen hennes chefer fattat och reagerat, och jag fick veta att hon “har fått andra arbetsuppgifter”, som det hette. Hmm.. Helt otroligt vilka miffon de anställer till att se till folks behov!!
Jag förstår att du är arg! Har du uttryckt för ansvarig hur du känner? Eller är det meningslöst? De är ju väldigt ofta ovilliga att ta till sig att deras anställda är inkompetenta, hur många som än klagar!
Finns även något som heter c-ptsd. En komplex form av ptsd som uppkommer av andra dysfunktionella mönster. Hoppas du får den hjälp du förtjänar. Känns ofta som om många hamnar mellan stolarna bara för att man inte kan definiera sitt problem med diagnoser eller andra termer.. Upplever också att många tar illa vid sig om man uttrycker hur man mår. Eller bemöter en med tystnad. Man kan ju tycka att folk borde sluta fråga saker om de inte vill höra allt.. Här inne känns det snarare som att många kommer för att skriva av sig och sen glömmer bort att logga in igen. Någonsin.
Hur menar du med “uppkommer av andra dysfunktionella mönster”?
Jag har sällan blivit bemött med tystnad, snarare med envisa frågor, värdelösa råd, kritik, påhopp och ifrågasättanden. Har aldrig varit med om att någon ignorerat, utan tvärtom blir folk nästan sjukligt engagerade, men sällan på något sätt jag upplevt som positivt.
När andra tar illa vid sig; på vilket sätt yttrar sig det?
Jag har aldrig varit med om, eller hört om någon annan, som verkar vara så utsatt för påhopp från folk och fä, eller fått en massa åsikter slängd över sig från icke-närstående/folk man inte umgås med, som jag själv! Självklart känner jag mig utsatt och utpekad jämfört med andra! Och varje gång jag får en dryg kommentar på nätet eller IRL i stil med: “Du tror att världen kretsar kring dig?!” så tänker jag: “ja, man kan ju undra ibland..!”
<3 Ja-a, jag tror det. Misstänker även att det är orsaken till att så ytterst fåtal personer svarar på inlägg på detta forumet. Folk klarar i regel inte av att ta in någons smärtsamma verklighet. Ju sämre och närmare ett självmord desto fler drar sig ifrån att svara övh. Är inläggen av den mer lättsamma karaktären där man har problem på jobbet eller i skolan, desto fler svar brukar genereras. Nu kommer det snart bli jul och inläggen här kommer öka lavinartat. Det är en helt, helt fruktansvärd tid och statistiken talar väl för att självmorden och självmordsförsöken är som absolut högst då. Inläggen kommer dock att stå mer eller mindre obesvarade. Blir folk provocerade av andra som mår dåligt? Empatin verkar inte fungera som den ska, i alla fall.
Så du menar att en anledning till att jag fått höra elaka saker av folk kan bero på att det är för jobbigt att behöva ta in min smärta?
Det har jag inte tänkt på, men fy vad hemskt att ingen svarar på inlägg om självmord och sånt!! Usch vad egoistiskt, nonchalant och oempatiskt! Jag svarade på ett sånt inlägg en gång, och trådstartaren hade fått ett par andra svar före det också, men dök sedan inte upp i tråden igen. Det är också väldigt vanligt här har jag märkt, att någon “skriver av sig”, får svar, frågor..men sen inte skriver igen. Också lite nonchalant kan jag tycka, att oroa andra som tar sig tid att svara och som bryr sig, utan att ens uppdatera och tala om att man lever åtminstone! Man får hoppas att det är så, att de fortfarande lever alltså, och inte gick och tog livet av sig och att det är därför de aldrig skriver igen!
<3 Låter som att du råkat på en AA-frälsare? Vad jag läst visar studier att det endast är ett fåtal personer som blir hjälpta ur sitt missbruk genom AA. Majoriteten behöver andra typer av behandlingar för att komma ur det. Så ur det perspektivet talar det för att man inte ska vända sig dit eller se det som en universallösning. Tröttsamt detta att när en behandling inte fungerar så är vissa direkt där och pekar på motstånd och brister hos individen (så tycker jag terapeuter också kan bete sig), i stället för att se att metoden inte lämpar sig för just den personen. Lite ödmjukhet skulle inte skada emellanåt. Skickar en stor kram
Ja, sådana är jättejobbiga, dryga, har Gudskomplex och storhetsvansinne, usch! Det finns bara EN sanning, en enda ultimat sanning, en enda väg och ett sätt: Deras egen, och alla deras likasinnade! Klubben för inbördes beundran! Det går inte att prata med dem, det är omöjligt att nå fram till dem, och alla som inte vandrar hand i hand med dem på deras gudabenådade väg är förlorade, förvirrade och i förnekelse! Snacka om att vara hjärntvättad!! Jag tycker att AA, NA m.fl mest liknar sekter och precis som i alla andra sekter så är snedsteg och avhopp helt oacceptabelt. Det måste finnas bättre sätt att må bra på och bli frisk från beroenden, man ska väl inte behöva “sälja sin själ” till dem i utbyte mot nykterhet?!
Hej Purple, Det är få som klarar att förstå vad beroende är. Inte ens när man nämner för dem att de själva till exempel är beroende av mat och luft. Bara vi som är beroende av det som inte är accepterat att bli beroende av som förstår hur det är att vara beroende av det som är ”otillåtet”. Många människor klarar inte ens av att sluta dricka kaffe. Eller är beroende av mjölk…… Så om du möts av oförståelse, tänk på hur otroligt trångsynta folk kan vara. Det kanske är en morots-beroende du möter. Eller någon som inte kan avstå sex, eller spel, eller tobak, eller kanske till och med våld. Människor (och även djur) blir olika beroende av olika droger som påverkar nervsystemet. Prova att ge kattmynta till 10 katter. En del kommer att bli höga som hus. Andra går bara förbi och märker inget (men de kanske är mentalt överlägsna….hahahaha.) Du har inte gjort fel, och det är inget fel på dig. Felet är att det finns alkohol som du kan få tag på och det påverkar dig mer/annorlunda än andra. Du har väl inte uppfunnit någon drog som du blivit beroende av? Eller hur? Så det är alltså inte ditt fel att alkohol är en accepterad drog som glorifieras i så många sammanhang. De som kränker dig förstår dig inte. Och troligen är inte din livsåskådning möjlig att anpassa till AA´s ideér om hur nykterhet skall kunna åstadkommas för den som är beroende. För mig var det till exempel omöjligt att låtsas ha någon slags gud (eftersom gudar inte existerar för mig). Och för dig så känner du inte att du passar in efter vad jag förstår. Det finns andra sätt att bli nykter jag lovar. Har själv varit nykter över tio år. För mig har det varit mycket viktigare att träffa psykolog för att komma vidare i livet och kunna sluta med alkohol. Och att ibland byta psykolog för att utvecklas ännu mer. Men vad som kan hjälpa är säkert olika. Kram på dig Purple! Var så stark du kan. Det är ditt liv och varje nykter dag är en dag i frihet!
Hej, förlåt för ett väldigt försenat svar! Stort tack för dina fina ord!! Jag håller med om att man måste ha “rätt” livsåskådning för AA! För mig är det inte Gud som jag har svårt för, utan att jag är “vaken”, spirituell, och ser saker på ett helt annat sätt än de som inte är “vakna” gör. Jag blir ofta rent ut sagt skitförbannad och utmattad över hur otroligt naivt, korkat och enspårigt “vanliga människor” tänker och resonerar.. De flesta tror att allt är SÅ enkelt, kläcker ur sig råd som inte fungerar och aldrig har fungerat för mig..för att mitt liv är annorlunda, allt i mitt liv är annorlunda än hur de flestas liv fungerar! Det är som att man är från en annan planet där livet och samhället inte är anpassat efter en själv och hur ens liv fungerar! Låter konstigt kanske, hoppas att du förstår nånstans i ditt undermedvetna vad jag menar? 😉
Tack än en gång!!
Jag har sällan lust att svara ärligt på frågan, dvs att mitt liv är skit som vanligt, eftersom det då oftast blir följdfrågor på det! Folk blir oroliga för att det hänt nåt (herregud, måste det ha HÄNT NÅT bara för att man mår piss?! Man kan må dåligt ändå!) och de har svårt att bara släppa det och låta det vara så. Jag önskar att jag kunde svara så,och att omgivningen skulle vara mer förstående och konstatera att: “så är det ibland, för oss alla. Hoppas det blir bättre imorgon!” Men istället ska det oroas över mig, spekuleras om varför jag mår på det sättet, frågas och analyseras. Under de perioder jag varit i ett förhållande så har det första som frågats om varit huruvida killen varit dum, om man grälat eller gjort slut! En tjej/kvinna som är i ett förhållande kan tydligen inte må dåligt över något som inte har med mannen ifråga att göra, hur pass sunkig kvinnosyn är inte det?!?
Efter att ha genomgått en tyngre tid i livet där jag i perioder självmedicinerat kraftigt med alkohol, fick jag tillslut nog, insåg att även om jag i perioder gör det bra så trillar jag oftast dit igen. Senaste tre månaderna har varit extra tuffa med en enorm stress, så jag bestämde mig för att knata till läkaren och be om hjälp. Levervärdena var ju sådär så jag fick utskrivet venlafaxin (haft sedan tidigare men som många slutar jag när jag mår bra) samt amimelazin. Dagen efter mådde jag så fruktansvärt bra, jag sov så underbart bra, på morgonen var all stress, ångest och oro som bortblåst, det var det första som verkligen fungerat, och det fortsatte vara bra. Men nej, jag hade bestämt mig, så en vecka senare åkte jag tillbaka till läkaren, jag sa att allt var så bra och att jag var så glad över att något äntligen fungerade, och inte bara lite, allt var verkligen fantastiskt för första gången på 5 år, men jag ville fortfarande ha antabus, för jag förutspår att det kommer dagar när det kommer vara tuffare, eller att jag blir frestad, jag ville ha något som hjälpte mig att säga nej. Nu har jag tagit antabus i en vecka, och jag vill sluta.. inte på grund av att jag vill dricka alkohol, utan för att det började med utslag i ansiktet, jag känner mig ful och smutsig när jag ser mig i spegeln, jag sover sämre, vaknar mycket och drömmer mycket, inga bra drömmar, inga mardrömmar, bara drömmar som gör mig nedstämd.. Amimelazinen som fungerade så bra fungerar inte alls längre. Sen började bröstet värka, svårt att definiera, är det hjärtat? Är det bröstmusklerna? Jag vet inte.. det bara värker.. och jag är trött, hela tiden. Allt som var så bra blev plötsligt dåligt igen. Jag skulle inte säga att jag halkat tillbaka till stress, oro och ångest, det är bara inte bra längre, utslagen gör att jag blir osäker på mig själv, och jag vill bara inte längre. Så nu vill jag sluta, min läkare säger att jag ska ge det mer tid.. men jag vill bara tillbaka till hur det kändes innan antabus, när allt var bra, när jag inte behövde dricka alkohol för att dämpa ångesten, oron och stressen. När amimelazin gjorde underverk, nu är den överflödig och ger inte någon effekt längre. Jag fick ju åtminstone en fantastisk vecka. Det är väl nåt, om man ska försöka se det positivt.
Utslag i ansiktet, på bröstet, på ryggen m.m. fick jag också när jag tog Antabus.
Antabus tar också hårt på levern, på kroppen..
Kan inte din läkare gå med på att du bara tar Amimelazin? Om du säger att du mådde så bra på den och så dåligt på Antabus?
Vad är Amimelazin för medicin? Har aldrig hört talas om den (har också alkoholproblem).
Min bild av terapeuter är att de ofta kan vara lite avstängda och även kan spela lite teater när de visar medkänsla för sina patienter. Tror de är så pass luttrade att när de empatiska känslorna ibland förväntas så uttrycker de sympati med tårar i ögonen, men inte alltid genuint. Haft någon terapeut som jag upplevde var ärlig och reagerade sk. normalt och det minns jag som att jag tyckte var lite jobbigt eftersom det blev så verkligt då, att man faktiskt har något att vara ledsen över. Tänker att det är litegrann som när man håller på att börja gråta men inte vill det, när då någon frågar uppriktigt hur man mår så brister man ju många gånger. Det kanske alltså kan vara ett försvar att man inte riktigt vill känna efter? Man vill inte ha sympati för man mår redan så dåligt och har mycket känslor inom en som man vill hålla ifrån sig? Testar man att säga något fruktansvärt man är med om till sina kompisar tycker jag man får en mer naturlig respons än med en terapeut, det tycker jag är väldigt tydligt många gånger.
Ja så kan det vara, för att de tror att vi vill ha det. Ska träffa min terapeut den 9/8 och ska då påpeka att jag INTE vill ha nån sympati eller medkänsla, jag vill bara att hon ska vara fokuserad på att hitta lösningar för mig!
Tycker det är jobbigt när andra visar medömkan kring sådant de egentligen inte har någon aning om. Var på en resa en gång ensam och minns hur en kille i baren som jag pratade med berättade långt och länge om hur synd det var om mig som reste själv mm. Nu ska man kanske komma ihåg att brist på ressugna kompisar var inte problemet övh utan jag ville just inte resa med folk jag kände för behövde vara i fred. Men det var hur som helst något med hans tonfall och sätt han gjorde det på som inte alls kändes hjärtligt och empatiskt utan snarare att han lite passivt aggressivt placerade mig i ett fack. Fick förklara för honom tillslut att jag hade lärt känna massor med människor på den här resan och faktiskt bokstavligen aldrig varit lyckligare som just då. Minns att han dagen efter bad om ursäkt för sitt beteende. Så jag tänker litegrann att det också kan användas som ett nedtryckande eller härskarteknik när någon så ”djupt beklagar sig” över något i ens liv? Att motparten har behov av att vara överlägsen? Det kan finnas stråk av något föraktfullt i det hela? Att uttala sig så känslomässigt kring någons annas liv eller delar av livet som man givetvis inte har en susning om mer än på ytan, kanske, kan verkligen bli gränslöst och landa helt fel. Min pappa kan vara så att han mer än gärna vill gegga runt i andras olycka och sedan avsluta resonemang med att det ju är himlans tur att han själv inte har just det problemet. Haha. Så empatistört.
Okej. Men tror du verkligen att kuratorer, psykologer, kontaktpersoner m.fl säger så för att vara överlägsna eller föraktfulla? Flera av dem har haft tårar i ögonen när de sagt det till mig och verkat väldigt medkännande.
Ja det menar jag. Människor ser inte livet objektivt. Dom filtrerar bort det dom inte tycker om eller håller med om angående hur den här verkligheten fungerar. Men sanningen är att kroppen du sitter i är som ett fängelse du vandrar runt i. Du har egentligen ingen kontroll eller fri vilja. Livet och den här verkligheten piskar dig varje dag oavsett du ser det eller ej. Det enda fria val man egentligen har är att välja att inte vara kvar. Men man kan inte vara kvar i den här verkligheten och samtidigt vara fri.
Det låter som att du är vaken/upplyst? (spirituellt sett). Jag är det och önskar nästan att jag inte vaknat, att jag fick vara kvar i ovetandet.. Ja jag vet att livet piskar en varje dag! Känns ju så orättvist, mot alla som inte har en aning!
Jag har autism och känner som dig. Och det är helt och hållet logiskt att känna så om man ser livet som det är. Men det varken vill eller kan människor göra. Så därför förstår dom inte varför dom känner som dom gör.
Menar du att det är vi som ser livet som det faktiskt är, och att andra inte kan eller vill se livet som det är? Det håller jag med om isåfall! Folk överlag verkar vara så nöjda och belåtna med saker som de är, och det har jag så svårt att förstå! Jag tycker de verkar leva i en bubbla, i en helt annan värld.