Purple Qequmi
Skapade svar
-
Alltså, kan ingen hjälpa mig med mitt liv?? Jag klarar inte av livet! Behöver mer än att bara prata!
Jag tycker det beror lite på vad för slags problem man har. Kan störa mig på att få förslaget att gå till en psykolog om jag pratar om vardagliga händelser eller något lite mildare relationsproblem. Däremot när det handlar om svåra psykiska tillstånd eller diagnoser så tycker jag det är adekvat att få tipset att gå i terapi. Det finns en skala och nyanser. Har irriterat mig länge på t ex kompisar som hänvisar till terapi när de själva verkar tycka det är jobbigt att behöva lyssna på någon annan. Då är det så lätt att hänvisa till institutioner. Tror även det här är extra vanligt i Sverige att vi inte riktigt närmar oss varandra och lever kollektivt. Sluter upp. Utan vi är liksom stela och ofta ganska svåra att komma in på livet, tycker jag. Om man jämför när man är på resor vid kontinenten t ex så kan man märka ganska omgående att man blir inkluderad i olika kretsar. Tror definitivt vi svenskar blir ännu mer ensamma alltså om vi heller inte ska kunna prata med varandra om högt och lågt utan bara springa till institutioner för att lufta våra tankar och funderingar.
Nu pratar vi om lite olika saker.. 😏 Det jag menar är att jag inte blir hjälpt av att bara prata! Skulle inte ha något emot att träffa psykiatrin om jag hade fått mera hjälp! Jag tycker att de även borde hjälpa till mycket mera praktiskt än vad de gör!
Tycker någon beskrev det så bra på Familjeliv; “om man vore ensam i hela världen skulle man må bättre av att prata med någon. Men vad hjälper det att prata annars, det är ju hjälp mot sina problem man behöver!”
Jag är less på att bara prata, och vill ha hjälp med mitt liv! Det var det jag menade. Inte att andra inte vill prata med mig!
Jag har testat, men lyckas jämt missa aviseringarna pga att jag inte hör dem. Har inte mobilen i närheten av mig hela tiden.
På en tidigare mobil jag hade så pep det högt, men problemet var att det pep högt så fort det kom nåt annat också, dvs stup i kvarten. Blev knäpp på det, det var så psykande!
Hej Purple Qequmi! Känner inte att jag har något bra svar på hur man får regelbundna vanor eller hur det är att ha boendestöd. Men däremot när jag mått som du gör (alltså att ha varit totalt utmattad och deprimerad) så har min hjälp varit att halsa i mig blutsaft (för att fylla på järndepåerna), tar även magnesium (för utmattningen). Sedan försöker jag anordna olika tjänster som t ex att få hem mat istället för att gå till affären och handla. Ibland händer det även att jag tvättar i handfatet/badkaret pga. orkar inte boka tvättid. Såhär håller jag på, drar ner på det som behöver göras och försöker minimera energiförbrukningen. Kan du göra något liknande tror du? Kanske du redan gör? I den bästa av världar borde man även ha en kompis eller kompisar som rycker in och hjälper en. Tycker det finns något sjukt i att anordna en yttre extern (alltså institution typ), tänker på boendestöd, och som ska hjälpa en. Det kryllar ju av folk (som är friska) som borde kunna ha åtminstone en hand till övers för att hjälpa en annan. Tänker att när man mår så dåligt och inte orkar äta nästan så är det verkligen överkurs att då börja motionera eller meditera. Jag förstår också att tanken är att vända cirkeln men ibland är man ju så pass trött och nedstämd att man på riktigt inte orkar. Har du någon kompis som du skulle kunna be om hjälp? Skulle det kännas okej att göra det eller har du svårt för att be om hjälp – om du vill säga? <3
Njaa, det är inte direkt så att jag är för trött för att tvätta och handla och sånt! Såna saker är tvärtom jättebra och viktiga för mitt välmående. Vardagliga saker fungerar för mig, det är bara det att jag vill ha ut mer av livet! Vill ha mer innehåll, mer mening, roligare. Och önskar att jag klarade av att göra något form av veckoschema och följa det.. Kanske det inte alls är min grej, kanske jag bara skulle må sämre, jag vet inte… Inbillar mig att jag skulle må bättre av att ha lite fasta tider då jag ska göra vissa saker bara. MEN: helt omöjligt att få till för mig!! Fattar inte hur det kan vara så svårt?! Det är väl där som min AS och ADHD skapar problem. Ganska vanligt att man inte kan planera, strukturera och verkställa! Känns oerhört frustrerande att vilja men inte kunna!
Men jodå, jag tvättar, städar, lagar mat, diskar osv… Fast det blir lite när jag känner för det, men tillräckligt ofta för att få allt att rulla! Jag önskar bara att jag kunde få till ett schema kring allt sånt bara, och för när jag ska träna, meditera, gå hundpromenader m.m. Skulle kännas bättre att ha allt strukturerat, det skulle bli mycket mer tid till annat och jag skulle säkert ha mer energi och behöva ägna mindre tankekraft. Struktur skapar trygghet!
Fast det kan vara helt uttömmande också.. Som när jag var yngre och led av sömnproblem och vriden dygnsrytm, då skulle jag ha väldigt strikta ramar i vardagen, göra vissa ritualer för att kunna somna i tid och gå upp och aktivera mig samma tid varje morgon samt börja varva ner och göra sömnritualer några timmar innan läggdags. Visst gjorde det att min dygnsrytm blev bra, men det tog ändå så pass mycket energi av mig att jag inte orkade fortsätta! Lite liknande kanske det är detta med att jag VILL ha regelbundna dagar och tider då jag mediterar, tränar etc, men att det tar så mycket energi att tvinga sig. Därför har jag ansökt om boendestöd igen. Kommer bli beviljad 3 timmar i veckan. De kan ju iallafall hjälpa mig få till ett schema och vara ett stöd i att peppa mig att följa det. Sen om jag följer det är väl en annan sak..Vet inte om det är detta folk menar med att boendestödet kan hjälpa till att följa rutiner (?)
Blutsaft och magnesium är bra, men mitt “illamående” är psykiskt, så jag tror inte på fysiska lösningar! Men tack för tipset ändå! 🙂 Jag tar en hel del kosttillskott själv, har trots detta ont i kroppen och känner mig seg.. Men kanske det skulle varit ännu sämre utan tillskotten 😏. Känner mig väl snarare trött och utmattad i själen, än fysiskt och psykiskt!
Jag vet inte om jag tycker att vänner bör hjälpa en med sånt här.. Själv anser jag att vänner ska man ha roligt med och prata får man göra hos psykologer.. Alltså, jag har inga problem med hur andra gör, men jag skulle nog själv aldrig vilja ha en vän som “vårdare”. Jag har inte ens nämnt det här för någon vän..! Tycker liksom inte att de ska behöva ha den rollen, och dessutom har de nog med sitt eget! Nu är det ju i ditt fall så att du (i perioder) inte alls klarar av vardagsbestyr, så som du beskriver. Och DÅ kan jag hålla med om att man ska kunna be en vän om hjälp! Men i mitt fall är det ju att jag blir frustrerad över att saker fungerar men inte på det sätt jag vill. Känns som för mycket att förvänta sig av en annan medmänniska att komma in och agera “projektledare” bara för att jag är missnöjd..
Vad gör man när det är ett helt företag att göra saker regelbundet?? Sånt som att äta, motionera, meditera eller vad man nu vill göra. Har förstått att det nog är min kroniska depression som tar all energi, som gör att jag inte orkar gå på rutin. Plus Asperger och ADD.
Alla säger att boendestödet är så bra att ha då..men: de är ju inte hos en 24/7! Så på vilket sätt skulle de då kunna hjälpa en att få rutiner?? Kan någon förklara för mig, för jag förstår inte hur de menar, som säger det?
Vi har inte samma problem men jag känner väl igen Missvisande journaler och förstår känslan. Första gången jag läste mina journaler blev jag både arg och ledsen. Hade dom inte lyssnat på mig? Tog som mig inte seriöst? Jag har blivit runtskickad till olika läkare och sjukgymnaster. Tyvärr hittar jag minst ett fel i varje journal. Det är ett fel för mkt, ett litet fel som kan komma att ställa till de, tex hos FK. Ett tips är att börja begära ut journalkopia vid besöket. På så sätt kan man snabbt ändra de som blivit fel, kunna ifrågasätta och man visar tydligt för personen att man läser de som skrivits vilket kan öka pressen på den berörda personen.
Jag läste hela min journal en gång, det var så hemskt att jag lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för det igen! Jo då, jag var ofta arg över sånt som sades till mig vid besöken och sånt som skrevs, på den tiden.. Jag krävde nästan att det ändrades. Jag har alltid sagt till när någon påstått felaktigheter! Men vad hjälper det när ilskan sitter kvar i bakhuvudet flera år senare?
Någon mer som har någon tanke?
Tack för svaren! Jag upplevde att jag blev diskriminerad och nobbad pga mina diagnoser. Jag behöver specialiskompetens som de inte har, menade de. De känner inte mig!! Vad vet de om vad jag behöver?! Jag sökte inte hjälp för saker som rör diagnoserna, utan för tankar och känslor som vem som helst kan få när de är väldigt ensamma och har varit med om mycket! Bara för att man råkar ha NPF-diagnoser tror de att man har jätteallvarliga problem, typ!
Eftersom de flesta som skriver här på Mind mår väldigt psykiskt dåligt, oavsett om de har nån diagnos eller inte, och ändå blivit “accepterade” av nät-terapi,-företag, så känns det som att det BARA berodde på att jag har diagnoser! 🤬
Hej! Jag har också mått psykiskt dåligt men mår idag betydligt bättre. Jag har haft kontakt med psykiatrin och gått i samtal. Det som hjälpt mig mest är dock mental träning som jag utövat dagligen. Det har mest handlat om positiva affirmationer som fått mina negativa tankar att vändas till positiva stödjande tankar. Jag spelade in affirmationerna på band och lyssnade på dem dagligen. Detta har gjort mig starkare i mig själv och gör att jag ser mer optimistiskt på tillvaron och känner större glädje. Jag har också hört om andra som mått bättre av mindfulness och meditation. Hoppas du kan må bättre snart. Styrkekramar från mig till dig💕
Ok det låter ju hoppfullt! Jag har sjukt svårt att få såna saker att bli av, rent ut sagt! Är så hjärntrött att jag inte ens pallar att läsa, förutom kortare texter. Tycker du aldrig att det känns motigt att få det gjort regelbundet? Hur ofta gör du det och hur länge? Mitt problem är att jag klarar typ av rutiner i 2 dar, sen glömmer jag bort eventuellt pallar inte.. Känns löjligt, att sätta sig ned och bara koppla av borde vara det enklaste i världen tycker man!
Det är inte meningen att låta negativ, om jag nu uppfattas som det! 🙂 Frågan är bara hur jag ska kunna komma igång och fortsätta med det… 🙄 Delar detta bekymmer med många andra som har samma diagnos (ADD/ADHD)
Ja, det kan vara så att jag inte har en diagnos (blivit utredd ordentligt) som gör att andra kan liksom ha lite överseende. Jag tvivlar ju själv mycket också på hur jag inte kan ha lyckats med vissa saker i livet. Anklagar mig själv. Men även andra. Innerst inne är jag mest besviken på mig själv kanske. Jag borde kunna bättre liksom. Tror det är därför jag blir lättretlig då när andra kan tycka likadant. Då tycker jag plötsligt det är orättvist. Det är säkert massor av anledningar till att mitt liv varit som det varit fram till nu. Så som för de flesta. Jag börjar också känna mer och mer att det verkar vara väldigt lite människan själv ofta kan påverka. Tycker mest det är skitsnack det där med att man ska typ kavla upp armarna och ta det man vill nå, typ. Det handlar ju så mycket om förutsättningar och kanske även vilka resurser man har inom sig. Jag skulle kunna önska ett helt liv en kärlekspartner men det spelar liksom ingen roll. Kommer ändå ingen vart. Fegar ur. Träffar fel. Ärligt talat tror jag att mitt största problem kanske är en form av närhetsfobi. Jag växte upp helt ensam och har inte suttit i någon förälders famn. Det tror jag är mitt grundtrauma. Jag orkar inte heller gå mer i terapi. Vad ska det ens leda till. Jag förstår vad du menar med att empati heller inte automatiskt gör en lycklig eller är det tomrummet som liksom behöver fyllas på. Ibland kanske andra borde fokusera mer på ens resurser, göra så man blir observant på sina styrkor i det området man önskar en förändring. Jag har t ex kasst självförtroende när det gäller kärleksrelationer. Jag vet inte vem jag är riktigt. Skulle någon spegla mig i det och göra mig mer tydlig inför mig själv skulle jag ha lättare att navigera mig fram, tror jag. Kan du känna så också att du skulle behöva lite mer navigering i tillvaron och få mer bekräftelse överlag? Om du vill säga alltså. Högst frivilligt givetvis!
- Jag tror du har rätt i att det är väldigt lite som människan verkligen kan påverka i sitt liv! Och vissa kommer hur långt som helst i världen och livet; för andra är varje dag en kamp.. Jag begriper det inte, blir inte klok på det, hur det kan vara så himla olika..!! Jag har det ABSOLUT inte sämst, inte det jag säger..finns dem som lever med fruktansvärd smärta/sjukdom dag och natt, finns svenskar som lever i extrem fattigdom.. för att nämna några exempel. Visst kan det hjälpa lite att tänka på, så man får distans till saker.. Men att tänka på hur hemskt andra har det gör ju inte ens eget liv mer rikt, eller hur?Jag tycker det där argumentet är ganska hemskt e
- Mänatt man ska vara tacksam och glad på andras bekostnad!!
Förlåt, men hur menar du med att du växte upp helt ensam och inte fick sitta i någons famn? Blev du vanvårdad, försummad, eller förlorade du dina föräldrar i tidig barndom? 😢❤️💜 Jag beklagar i vilket fall att du verkar ha växt upp utan närhet(?) Då är det ju inte så konstigt att du lider av närhetsfobi!
När du skriver att du inte orkar gå mer i terapi… Menar du att du, som jag, kämpat för att få rätt vård och behandling och tragglat med psykiatrin utan framgång? Jag får hjälpa mig själv helt enkelt, ingen bryr sig om att jag ska må bättre och få ett bra liv! Man får använda de vänner man har, och forum som detta, som bollplank istället!
Oh- JA, vad jag önskar att alla kunde fokusera på mina styrkor och hjälpa mig navigera i tillvaron- istället för att sitta och beklaga sig och tjata om hur svårt det är att leva med mina diagnoser!! Det borde de ju fatta att ingen mår bättre utav, att folk tycker synd om en och hänvisar till diagnoser så fort jag tar upp något bekymmer! Och ja, lite mer positiv feedback och bekräftelse skulle ju inte sitta fel!
Jag tycker du verkar så snäll och ha hjärtat på rätt ställe, du svarar mig alltid på ett så ödmjukt och fint och hövligt sätt❣️Jag är inte så bortskämd med det, tyvärr.. Jag vill gärna lära känna dig utanför det här forumet, jag tror vi kan ge varandra mycket glädje och förståelse ❣️ Om du vill? 😃 Hur får vi kontakt utanför Mind? Utan att lämna ut uppgifter om oss själva här i tråden?
Kram 💞 💟
Har du husdjur? Som hundar då kan man försöka pusha sig själv att gå ut med hunden. De brukar hjälpa mig.
Ja jag har hund. Men det är tufft nu för mig.. har svårt att glädjas åt hunden som jag skulle vilja, och trodde att jag skulle kunna! 😢
PS. Jag har även försökt att skriva ner allt jag tänker på på papper, men det är svårt att få med exakt allt för jag kommer inte ihåg allting! Och när jag skrivit en stund blir jag så trött i huvudet att jag måste ta paus! Sedan orkar jag inte ta vid där jag slutade.. Så trött! Utbränd??