Ångra sånt man inte gjort

[Purple Qequmi]

Alltid när jag pratar om ungdomstiden eller tonårstiden med någon, eller läser nåt om nån, ser på TV etc så verkar alla ha varit ute mycket mer än jag, börjat festa, ha sex, hängt i gäng etc etc mycket tidigare. Jag är 41 år fyllda och jag förstår att det är jättelöjligt att känna och tänka såhär i min ålder, detta borde jag ha kommit över för längesen. Men det finns kvar som ett sår inom mig, nånting som är ofullständigt, ofullbordat!

Jag blev inte intresserad av att hänga ute med kompisar förrän jag var typ 17, och när jag väl började vara ute så var de flesta redan ”etablerade” och det var svårt att komma in i de sammanhangen. Jag var okysst tills bara veckor innan jag skulle fylla 17, hade aldrig varit full, aldrig varit ihop med någon.

Jag försökte få hänga med på så mycket som möjligt efter jag insåg vad jag missat, men det var svårt att hitta ett sammanhang där jag var inkluderad. Det blev många helger hemma på landet och jag mådde verkligen skit över att inte vara ute och uppleva allt som stod i tidningar och som det pratades om att andra ungdomar gjorde.

Jag förstår att det är mycket snack, mycket överdrifter och skryt! Även bland medelålders personer, får jag en känsla av, när de berättar om sin tonårstid?

Jag har sån ångest ibland och är ledsen för allt jag missat!

[Green Jolala]

Det är du nog inte ensam om att känna..

Tror det lätt blir att grubblandet gör en olycklig… vad gjorde du som du var stolt över?

Vad vill du göra i framtiden?

Mycket skryt och saltande hos många skulle jag tro. Och att man gör sin tonårstid till en lyckobubbla som inte är sann. Man ser tillbaka med ett skimmer. Som folk som pratar om tiden i lumpen. Jag kan minnas knasiga, roliga delar av den där tonårstiden  på ett positivt sätt. Men majoriteten är nog skit om jag tänker efter. Dåliga fyllor, dåliga val, dåligt omdöme, att försöka vara någon man inte är, passa in, hitta rätt, vara rätt, vara med.

kan nästan garantera dig att du inte missade något viktigt. Inget som hade omformat dig i grunden. Inget som hade betytt allt. Men jag vet hur det är att grubbla och tänka och undra och ha ångest. Ibland kommer jag tänka på tillfällen från den där tiden som ung och får en ångestvåg. Det sköljer över en. Dumma saker man gjorde, dåliga beslut man fattade och när man inte var sig själv. Usch! Försök vara glad för att du slipper såna tillfällen. Och prata om din egen tonårstid på ett positivare sätt. Klanka inte ner eller prata dåligt om din tid. Istället för ”jag kysste ingen förrän jag var 17” så säg samma sak med stolthet; ”jag väntade med min första kyss till jag var 17”. Ändra betoningen. Då hör folk på ett annat sätt, du också. Önskar fan jag hade väntat med min första kyss för det var ingen hit!

[Purple Qequmi]

Min första kyss (när jag var 17) var heller ingen hit! Det var äckligt! Likaså mitt första ligg. Jag ville bara ha de där sakerna gjorda!

[Purple Qequmi]

Det handlar ju inte om att jag tror att andras tonårstid varit någon lyckobubbla, utan att jag känner mig oerfaren och efter! Att andra ”klarat av” allting mycket tidigare. Såna som dig blir jag bara fruktansvärt avundsjuk på!

Jag känner likadant som du fast mellan åren man är runt 20 till 35 (alltså nu). Fear of missing out finns det väl något som heter. Just att ha en innerlig och djup kärleksrelation i ett par år och som format en till något vackert har ju inte precis infunnit sig i mitt liv. Likaså inget bröllop, inte hängt med massor av kompisar som vuxen och liksom få mogna vidare i det. Kan känna stor avund när jag ser personers mognad och inre tryggheter. Den verkar ha kommit när folk varit typ 25 år och sedan växt vidare. Känner mig fortfarande barnslig på vissa plan.

Kanske är det dock bra att man identifierar vad man känner sig avundsjuk på, eller som man missar och så får man försöka ”ta igen det” eller rikta livet åt det som man faktiskt saknar eller gått miste om? Det är ju en sorg som behöver läkas eller ses över tror jag. Sorgen över att det inte blev som man önskade.

Måste säga att jag verkligen uppskattar dina trådar för de är så ärliga!

<3

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Jag känner likadant som du fast mellan åren man är runt 20 till 35 (alltså nu). Fear of missing out finns det väl något som heter. Just att ha en innerlig och djup kärleksrelation i ett par år och som format en till något vackert har ju inte precis infunnit sig i mitt liv. Likaså inget bröllop, inte hängt med massor av kompisar som vuxen och liksom få mogna vidare i det. Kan känna stor avund när jag ser personers mognad och inre tryggheter. Den verkar ha kommit när folk varit typ 25 år och sedan växt vidare. Känner mig fortfarande barnslig på vissa plan. Kanske är det dock bra att man identifierar vad man känner sig avundsjuk på, eller som man missar och så får man försöka ”ta igen det” eller rikta livet åt det som man faktiskt saknar eller gått miste om? Det är ju en sorg som behöver läkas eller ses över tror jag. Sorgen över att det inte blev som man önskade. Måste säga att jag verkligen uppskattar dina trådar för de är så ärliga! <3

Mm Jo, känslan har följt mig livet igenom. Kärleksrelationer har jag haft, men de har inte varit så lyckade.. Killar som varit trasiga, levt på Soc etc. Inte direkt dröm-män.  Mår ofta dåligt över att jag inte har gått klart gymnasiet, skaffat någon utbildning eller nåt yrke. Har inte orkat för jag har mått för dåligt! Har heller aldrig haft så många vänner som jag gjort en massa saker med.

Folk som vill trösta säger typ: ”Men det är ju pga att du haft hinder i vägen,du har ju dina diagnoser/du har ju mått så dåligt, du har ju inte samma förutsättningar…” osv. Som att det skulle få mig att känna mig mindre värdelös? Spelar väl ingen roll om jag har Asperger, ADD, cancer, Corona, eller varit för lat eller dum.. Känner mig ju värdelös i vilket fall!

Ja, det kanske är helt meningslöst att få förklaringar på varför det blivit som det blivit? Sorgen och smärtan finns kvar oavsett?

I min omgivning är det ingen vad jag vet som kommer med någon empati på det viset och pekar på olika förklaringsmodeller till varför en del grejer uteblivit eller blivit som det blivit. Tycker folk ser ut som fågelholkar snarare.

Det är nog snarare jag som försöker komma med ursäkter eller förklaringar på att jag minsann inte haft det så lätt men det är som att andra inte köper det utan fortsätter se det som ”suspekt”. Jag har börjat skita i det nu iaf. Går min väg och om jag tar livet av mig en vacker dag är det inte precis för att jag blivit omhuldad av kärlek utan det beror på att min väg varit för brant och att jag inte orkade mer tillslut.

<3

[Purple Qequmi]

Jag förstår.. Verkar vara SÅ vanligt att folk känner/skriver att de inte får någon empati och/eller att ingen verkar bry sig. Nätet är fullt av sånt.

Jag har fått mycket empati, även oönskad från folk jag inte velat ha det av. Samtidigt som andra varit omänskligt hårda och hänsynslösa mot mig.

Jag har Asperger, livet kommer alltid göra ont och vara svårt, jag kommer alltid att se världen genom mina komplexa ögon.. Spelar ingen roll vad andra säger eller gör, jag kan inte ta det till mig! Visa omtanke kan snarare vara besvärande eftersom det inte hjälper mig.. Det löser ingenting!

Har du någon diagnos? Visst har väl du jobbat som en normal människa? Mer än vad man kan säga om mig! 😢😢😩 Kanske därför folk inte förstår dig? Lättare att förstå och ge empati till en missanpassad som mig kanske?

Men Jo, de som ser ut som fågelholkar när man berättar om sin verklighet känner jag också till! De får mig att känna att livet är SÅ orättvist! Jag kämpar med och tampas dagligen med sånt DE aldrig behöver tänka på!

Ja, det kan vara så att jag inte har en diagnos (blivit utredd ordentligt) som gör att andra kan liksom ha lite överseende. Jag tvivlar ju själv mycket också på hur jag inte kan ha lyckats med vissa saker i livet. Anklagar mig själv. Men även andra. Innerst inne är jag mest besviken på mig själv kanske. Jag borde kunna bättre liksom. Tror det är därför jag blir lättretlig då när andra kan tycka likadant. Då tycker jag plötsligt det är orättvist.

Det är säkert massor av anledningar till att mitt liv varit som det varit fram till nu. Så som för de flesta. Jag börjar också känna mer och mer att det verkar vara väldigt lite människan själv ofta kan påverka. Tycker mest det är skitsnack det där med att man ska typ kavla upp armarna och ta det man vill nå, typ. Det handlar ju så mycket om förutsättningar och kanske även vilka resurser man har inom sig. Jag skulle kunna önska ett helt liv en kärlekspartner men det spelar liksom ingen roll. Kommer ändå ingen vart. Fegar ur. Träffar fel.

Ärligt talat tror jag att mitt största problem kanske är en form av närhetsfobi. Jag växte upp helt ensam och har inte suttit i någon förälders famn. Det tror jag är mitt grundtrauma. Jag orkar inte heller gå mer i terapi. Vad ska det ens leda till.

Jag förstår vad du menar med att empati heller inte automatiskt gör en lycklig eller är det tomrummet som liksom behöver fyllas på. Ibland kanske andra borde fokusera mer på ens resurser, göra så man blir observant på sina styrkor i det området man önskar en förändring. Jag har t ex kasst självförtroende när det gäller kärleksrelationer. Jag vet inte vem jag är riktigt. Skulle någon spegla mig i det och göra mig mer tydlig inför mig själv skulle jag ha lättare att navigera mig fram, tror jag.

Kan du känna så också att du skulle behöva lite mer navigering i tillvaron och få mer bekräftelse överlag? Om du vill säga alltså. Högst frivilligt givetvis!

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Ja, det kan vara så att jag inte har en diagnos (blivit utredd ordentligt) som gör att andra kan liksom ha lite överseende. Jag tvivlar ju själv mycket också på hur jag inte kan ha lyckats med vissa saker i livet. Anklagar mig själv. Men även andra. Innerst inne är jag mest besviken på mig själv kanske. Jag borde kunna bättre liksom. Tror det är därför jag blir lättretlig då när andra kan tycka likadant. Då tycker jag plötsligt det är orättvist. Det är säkert massor av anledningar till att mitt liv varit som det varit fram till nu. Så som för de flesta. Jag börjar också känna mer och mer att det verkar vara väldigt lite människan själv ofta kan påverka. Tycker mest det är skitsnack det där med att man ska typ kavla upp armarna och ta det man vill nå, typ. Det handlar ju så mycket om förutsättningar och kanske även vilka resurser man har inom sig. Jag skulle kunna önska ett helt liv en kärlekspartner men det spelar liksom ingen roll. Kommer ändå ingen vart. Fegar ur. Träffar fel. Ärligt talat tror jag att mitt största problem kanske är en form av närhetsfobi. Jag växte upp helt ensam och har inte suttit i någon förälders famn. Det tror jag är mitt grundtrauma. Jag orkar inte heller gå mer i terapi. Vad ska det ens leda till. Jag förstår vad du menar med att empati heller inte automatiskt gör en lycklig eller är det tomrummet som liksom behöver fyllas på. Ibland kanske andra borde fokusera mer på ens resurser, göra så man blir observant på sina styrkor i det området man önskar en förändring. Jag har t ex kasst självförtroende när det gäller kärleksrelationer. Jag vet inte vem jag är riktigt. Skulle någon spegla mig i det och göra mig mer tydlig inför mig själv skulle jag ha lättare att navigera mig fram, tror jag. Kan du känna så också att du skulle behöva lite mer navigering i tillvaron och få mer bekräftelse överlag? Om du vill säga alltså. Högst frivilligt givetvis!

• Jag tror du har rätt i att det är väldigt lite som människan verkligen kan påverka i sitt liv! Och vissa kommer hur långt som helst i världen och livet; för andra är varje dag en kamp.. Jag begriper det inte, blir inte klok på det, hur det kan vara så himla olika..!!  Jag har det ABSOLUT inte sämst, inte det jag säger..finns dem som lever med fruktansvärd smärta/sjukdom dag och natt, finns svenskar som lever i extrem fattigdom.. för att nämna några exempel. Visst kan det hjälpa lite att tänka på, så man får distans till saker.. Men att tänka på hur hemskt andra har det gör ju inte ens eget liv mer rikt, eller hur?Jag tycker det där argumentet är ganska hemskt e
• Mänatt man ska vara tacksam och glad på andras bekostnad!!

Förlåt, men hur menar du med att du växte upp helt ensam och inte fick sitta i någons famn? Blev du vanvårdad, försummad, eller förlorade du dina föräldrar i tidig barndom? 😢❤️💜 Jag beklagar i vilket fall att du verkar ha växt upp utan närhet(?)  Då är det ju inte så konstigt att du lider av närhetsfobi!

När du skriver att du inte orkar gå mer i terapi… Menar du att du, som jag, kämpat för att få rätt vård och behandling och tragglat med psykiatrin utan framgång? Jag får hjälpa mig själv helt enkelt, ingen bryr sig om att jag ska må bättre och få ett bra liv! Man får använda de vänner man har, och forum som detta, som bollplank istället!

Oh- JA, vad jag önskar att alla kunde fokusera på mina styrkor och hjälpa mig navigera i tillvaron- istället för att sitta och beklaga sig och tjata om hur svårt det är att leva med mina diagnoser!! Det borde de ju fatta att ingen mår bättre utav, att folk tycker synd om en och hänvisar till diagnoser så fort jag tar upp något bekymmer! Och ja, lite mer positiv feedback och bekräftelse skulle ju inte sitta fel!

Jag tycker du verkar så snäll och ha hjärtat på rätt ställe, du svarar mig alltid på ett så ödmjukt och fint och hövligt sätt❣️Jag är inte så bortskämd med det, tyvärr.. Jag vill gärna lära känna dig utanför det här forumet, jag tror vi kan ge varandra mycket glädje och förståelse ❣️ Om du vill? 😃 Hur får vi kontakt utanför Mind? Utan att lämna ut uppgifter om oss själva här i tråden?

Kram 💞 💟

 

Hej fina du <3 Tack för dina ord! Och känner detsamma om dig <3 Jag är lite skraj av mig så jag vågar inte träffa någon från nätet irl.

Sitter och funderar på hur man skulle kunna få andra att börja bekräfta en framöver i livet, hehe. Vet inte om det skulle fungera om man la upp samtal med motpartners typ att säga uttryckligen att man är speciellt intresserad av vägledning och bli speglad i ens personlighet, inte empati och bli tyckt synd om. Det leder liksom ingen vart och kanske att man känner att man bara sjunker som en tung sten när andra ser på en på det sättet, som om det vore ”kört”, huu. Jag ska nog försöka bli mer kommunikativ i hur jag vill bli bemött av andra. Kanske våga fråga till och med hur andra uppfattar mig. Få mer fokus på ens personlighet och kanske mindre på ”förslag” hur man ska navigera sig fram? Jag tänker högt nu.

Hur känner du där?