[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Tror på att kanske ta med sig någon när du träffar t ex myndigheter så du får vittnen och på andra sätt kan känna att du har någon som kan hjälpa dig ifall du blir dåligt behandlad? Finns det möjligheter till det alternativet och att det kan göra att du känner dig tryggare? Även när det gäller generellt att röra sig i miljöer du har dåliga erfarenheter av att försöka dokumentera på olika sätt vad som sker? T ex spela in samtal så du har bevis på vad som har sagts, när det har sagts, osv. Detta kan du senare använda ifall du vill göra en anmälan!

Har inte kontakt med några speciella myndigheter för tillfället, men jag kommer se till att ha med mig ett “vittne” om det blir aktuellt igen, för att försäkra mig om att jag inte blir illa behandlad eller överkörd, samt att jag får det jag har rätt till! 😉👍

Då det gäller övriga miljöer: allmän elakhet och vidrighet går nog inte att anmäla! Hade det varit samma person vid upprepade tillfällen så hade man kunnat anmäla det. Men det har ju varit olika personer varje gång! Jag har faktiskt funderat på att spela in min vardag, just för att kunna bevisa att jag blir illa behandlad av folk. Kanske lägga ut det på Youtube och få lite reaktioner och upprättelse…

[Purple Qequmi]

Red Simyna skrev:

Förstår att det här är oerhört tungt och att den där känslan av att gemensamt vara med om en stor kris, leva under krigsliknande former, liksom uteblir när så många lever på som vanligt. Kan säga att jag också känner av denna orättvisa ganska så mycket. Vill också att du ska få komma ikapp och att det här är över, gärna redan imorgon! Tur att vaccinering börjar inom ett par veckor runt om i världen och att det är tecken på att vi går åt rätt håll – snart är vi ute i ljuset igen – sakta men säkert! Hade precis som du planer på att just det här året skulle bli då man liksom tog igen det där alla andra i sin ålder hunnit med. Jag är 36, barnlös, singel, avskyr mitt boende, fåtal vänner, och har fått tagit ett jobb nu under pandemin som är långt under min kompetens. Stor kram!

Lite OT men: vaccinering är jag livrädd för efter skandalen med alla som blev narkolepsi-sjuka av vaccin för ett antal år sedan. Får nästan ångest av tanken på att det kan komma att bli tvångsvaccinering här i Sverige!

Känns dessutom som en grov kränkning att som vuxen medborgare bli tvångsvaccinerad!

[Purple Qequmi]

Indigo Qugugo skrev:

Hej! De känslor som andras ”tröstande” beröring ger dig, låter inte alls som några ovanliga känslor eller som symtom på att något skulle vara fel på dig. Vi är alla olika, vilket även gäller hur vi vill bli bemötta när vi är ledsna eller i kris. Du har samma rätt att bli respekterad efter dina behov och önskemål som alla andra. Bara du inte sätter mer press på dig att vara stark och självständig än du mår bra av utan kan hitta andra sätt att vara snäll mot dig själv och återhämta dig. Men att dra sig undan i lugn och ro för att acceptera en känsla och bara få ”vara” i den utan att bli störd tills känslan klingar av, låter som ett sådant sätt. Frivillig kram.

Tack så jättemycket, känns bra att höra att jag är helt normal och har rätt att bli bemött efter mina önskemål och behov! Har ofta i livet känt att jag inte har blivit accepterad och respekterad som den jag är. Har blivit bränd av andra så många gånger; jag måste bygga upp tillit till andra människor igen, i den takt som krävs.

Kram! 💗

PS. Tack även Red Simyna för ditt svar!

[Purple Qequmi]

Vad finns det att fundera över?! Välj den nya mannen! Jag har faktiskt känslan att du kommer ångra dig annars, resten av livet..  Det kommer inte att gå att återskapa det som du och din man hade en gång i tiden! Gå vidare med ditt liv! Med den nya mannen tror jag att du blir lycklig, och barnen blir lyckligare av en mamma som är tillfreds!

Jag känner inte dig alls. Känner bara detta starkt då jag läser din text.

Men men.. DU är den enda som bestämmer vad du gör! Känn efter hur det känns djupt inne i hjärtat.. Vem och vad längtar ditt ❤️ efter? Vad säger det till dig?

Återkom gärna om hur det gått! 🙂💜

[Purple Qequmi]

Gud vad mina inlägg blir långa!!

Jag undrar bara om någon känner likadant, eller om varenda kotte därute är överens om att jag är djupt deprimerad och totalt wacko? 🙂🙃

 

[Purple Qequmi]

Har ju hoppet om att det finns “något” för mig i framtiden, och att det känns bra att leva mm. Jag kräver inte att livet ska vara perfekt, bara att det nån gång ska få kännas som att “båten är i hamn”. Istället för storm och höga vågor jämt och ständigt!

Tänker samtidigt att om detta är as good as it gets, och jag inte har nåt speciellt mer att vänta från livet… Fy fasen så onödigt! Blir tårögd av tanken.. Så mycket lidande för ingenting?!

ÄR NI FLER SOM HAR DEN KÄNSLAN?

[Purple Qequmi]

Åh, jag har precis samma känslor! Förutom att jag inte direkt har ångest eller dylikt över att vara fast här, som du beskriver. Känns mest som hela världen är ett dårhus utan tak, med vilsna patienter som tror sig vara friska och normala. Det är ju du & jag och såna som oss som är de friska och normala här! Men det är inget som vi talar om för patienterna, okay? 😉🤗😋

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Jag har atypisk autism och kan hålla med om mycket som sägs här. Jag blev diagnoserad när jag var 16 och det var liksom slutet på vuxenlivet innan det ens börjat. Jag var arbetslös i fyra år för att ja är autistisk, blev retad under loppet av hela min skolgång för att jag är autistisk och varken myndigheter eller tjänstemän behagar handskas med mig som att jag liksom samexisterar med alla andra. Såvitt jag vet gäller inte samma regler för NPF-personer som för alla andra eftersom vårt förstånd alltid ska vara under diskussion, vilket liksom säger mer om de som ställer diagnoserna än om oss egentligen.

Tack för svaret, och du har nog mycket rätt i det du säger. Vet inte om det syftar på riktigt samma sak som jag skrev i trådstarten  dock. Att påverka dem som sätter diagnoser och diagnoskriterier är kanske svårt.. Jag tog ju däremot upp problem med att man upplever sig mobbad och illa behandlad av medmänniskor i olika situationer- och mobbning är ingenting som får förekomma och det gäller samma för alla! Helt oacceptabelt att känna sig konstant utsatt för mobbning och trakasserier!  Min fråga var väl snarare vad jag kan göra, vem som kan hjälpa mig så det blir ett slut på det, osv..

[Purple Qequmi]

Fint ordspråk av dig! 💜💖 Och visst är det viktigt och en fördel att vara stark.. Men som en vän sa till mig när vi var väldigt unga: Man kan ju inte bara hålla på och bli stark hela livet!?  Nä, exakt! Sen är det dessutom hånfullt av folk som påpekar att man är så STARK som klarar av svåra saker!  Som om det varit ett eget val att gå igenom all skit! Vad är det andra alternativet då, undrar jag? 🙄😣 Som att säga till en att man borde vara död, och att det är en förvåning att man inte är det! 🖕🖕

[Purple Qequmi]

Teal Cutedi skrev:

Förstår ditt resonemang. Det är väl det man ofta kallar I- landsproblem. Och om man inte haft några större bekymmer eller kriser är det svårt att sätta sig in i hur andra mår och har det. Det pratas ju nu mycket om att människor bryr sig mer om varandra, blivit vänligare, och det har eventuellt den här pandemin bidragit till. Kanske det har blivit en ögonöppnare för många. Både när det gäller det materiella och att känna empati för dom mindre lyckligt lottade i vårt samhälle. Man har kommit långt med sig själv när man som du har fått en djup insikt och är tacksam för det ”lilla”; tak över huvudet, en säng att sova i, slippa frysa och få äta sig mätt varje dag. 💕 Tänk om alla kunde vara så tacksamma och inte ta så mycket för givet. Pandemin kan även resultera i att många blir mer bittra över vad dom har förlorat, än känner tacksamhet för vad dom har…Tiden får utvisa.

Det är väl en skillnad mellan att vara tacksam över det man har, och att vara nöjd & lycklig? Jag är tacksam över mycket, men mår jag bra för det..?? Nä… Man kan vara ledsen och olycklig ändå, över det som varit eller för att man inte kan få det man önskar sig.

[Purple Qequmi]

Blue Bidoga skrev:

Känner igen det där, så länge jag är igång så går det bra. Men efter jag suttit en stund känns det som jag åldrats 40 år! Så stel och ont i fötter, ben, höfter och rygg. Tror det beror mycket på spänningar och stress. Aktiv avslappning, stretcha och yoga hjälper. Kram

Jag känner igen det så väl  trots att jag är en smal person. Är varken gammal eller superung; kan väl säga att jag är i mina bästa år 😉 Men känner mig typ som  Agda,95, på morgonen när jag ska upp ur sängen, eller varit stilla för länge. Känns så konstigt eftersom jag varit frisk hela livet, aldrig haft ont, och har tagit det för givet! Ska det vara såhär nu, resten av livet?!  Jag stretchar och gör lite yoga varje dag. Hjälper för stunden, men det är ju långsiktiga lösningar man vill åt!

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Jag känner så väl igen mig i det du berättar. Jag har adhd (utan hyperaktivitet) och fick min diagnos som vuxen. Jag har heller aldrig lyckats få en fast anställning med en riktig lön utan bara olika praktikplatser via AF och sommarvikariat. Körkort har jag aldrig haft råd att ta. Jag har också varit fruktansvärt trött och nedstämd i perioder och inte orkat vara mamma till min son. Han har bott på heltid hos sina pappa och träffat mig då jag mått lite bättre. Jag känner mig fruktansvärt värdelös som inte har lyckats leva upp till samhällets och omgivningens förväntningar på mig. Jag har fruktansvärda skamkänslor och isolerar mig hemma i perioder då jag inte ens klarar att ta mig utan för dörren för att gå ut med soppåsen för jag från vidrig ångest. Det är en klen tröst men jag vill att du ska veta att du inte är ensam om att känna som du gör. Styrkekram

Tack för ditt svar! 💜 Att få veta att det finns fler som känner samma sak som en själv, och att få skriva och dela sina känslor och tankar kring det, att få sina känslor och upplevelser bekräftade… Jo, det ÄR faktiskt en jättefin tröst! Ni är så fina båda två! 😉🥰

som jag brukar säga om allt annat som är jobbigt och smärtsamt: att få tröst löser inga problem! Jag är så besviken på psykiatrin för deras totala brist på handlingskraft! Jag har försökt förklara för dem att jag suttit i tillräckligt många år och pratat.. jag behöver inte någon att prata med, inte nån som bara lyssnar, jag har inget behov av att få bekräftelse och förståelse och sånt skit..!  Det jag behöver är en jävla LÖSNING för i helvete; har de inte fattat det efter alla dessa år?! Att prata och nån som lyssnar och bekräftar – löser inga problem i verkliga livet! Har svårt att förstå dem som blir hjälpta av enbart det; vilken jävla  saga lever de i?? Försvinner deras bekymmer likt ett trollslag bara någon ser och hör dem, eller haha..? Som en förbannelse?

Nämen allvarligt..: vet någon hur man kan göra för att känna sig mer lyckad? Volontärarbete  ges ofta som tips, men det är det ju inte alls tal om för många i våran situation. Risken att misslyckas med det också finns ju.. Att utsätta sig för risken för misslyckande för att komma över misslyckanden..hmm.  Måste ju finnas sätt att må bättre- som inte innebär en massa risker plus en jädrans massa förberedelser?? Hur ska man orka..? I våran situation!?

Styrkekram tillbaks till dig! 💖